Gaza, Goldstone och rätten att vara människa

Etiketter:

Vad innebär det att ha valt ett yrke som sjuksköterska eller barnmorska, att tillhöra en proffession? Att man valt att göra gott, för den enskilda männniskan och för hela mänskligheten. Att man har stora möjligheter, men också att man har tagit på sig ett ansvar - med utgångspunkt i alla människors lika värde och rätt och yrkenas etiska koder. Att man har ett ansvar, att stöda civilbefolkningens rätt till hälsa och god vård i alla situationer - i krig, i väpnade konflikter och under ockupation. Om detta talade Ingrid Frisk, vice ordförande i Vårdförbundet, när hon i lördags öppnade konferensen Gaza-Folkrätten och Goldstone. Vårdförbundet, Svensk Sjuksköterskeförening och Svenska Barnmorskeförbundet var medarrangörer av konferensen (bilden har tagits av Anna Wester). 

Civilbefolkningen ska, utifrån det internationellt överenskomna regelverket i 4e Genevekonventionen, ha ett starkt skydd i krig och väpnade konflikter. Samma sak gäller sjukvårdspersonal, ambulanser och sjukvårdsinrättningar. Alla länder som anslutit sig till konventionen, däribland Sverige, har ett ansvar för att den följs. 

Den 15 september publicerades den s.k Goldstonerapporten. Rapporten är resultatet av den granskning den av FN:s Human Rights Council tillsatta Goldstonekommission gjort av de folkrättsliga aspekterna på Israels militära aktion i Gaza. Rapporten beskriver vad som hände under kriget och de brott mot folkrätten - bl.a 4e Genevekonventionen - som begicks. En sammanfattning på svenska har getts ut av Diakonia och Leopard förlag. Rapporten granskar både Israels, och de palestinska parternas, agerande.

Under kriget mot Gaza dödades drygt 1400 palestinier och över 5000 skadades. Under samma period dödades 13 israeler. Av palestinierna var ett mycket stor antal civila, och många var barn. Det förekom israeliska attacker på skolor, FN anläggningar, sjukhus, sjukvårdspersonal och ambulanser. Av 4e Genevekonventionens skydd för de civila återstod ingenting och eftersom Isarel sedan länge stängt alla gränser till Gaza fanns heller ingenstans att fly. 

De norska läkarna Erik Fosse och Mads Gilbert arbetade under kriget på Shifasjukhuset i Gaza City. Deras berättelser, på mötet och i boken “Ögonen i Gaza“, ger en skymt av vad kriget konkret betyder för de människor som drabbas. De beskriver också den vanmakt och sorg man som vårdpersonal känner när man inte räcker till - oavsett vad man gör och hur mycket man än arbetar. Som tur är, annars vore det nästan outhärdligt, rymmer också deras berättelse ett stort mått av mänsklig storhet, stolthet och - trots allt ett visst hopp.

Goldstonekommissionens rapport är en rapport och inte något rättegångsprotokoll. Nu måste den tas upp av Internationella Brottmålsdomstolen - så att det kan prövas om folkrättsbrott begåtts och vilka som i så fall är ansvariga. 

Civilbefolkningen i Gaza drabbades hårt under kriget. Nu hindras återuppbygnaden av Israels blockad av gränserna. Inget som behövs för återuppbyggnaden, som cement och annat byggnadsmaterial, får föras in. Blockaden av Gaza är en kollektiv bestraffning av hela civilbefolkningen och den måste upphöra!

Öppen konflikt mellan universitetskansler Anders Flodström och högskoleminister Tobias Krantz

Etiketter: anders flodström, högre utbildning, högskoleverket, kvalitetsutvärderingssystemet, peter honeth, Tobias Krantz, utbildningsdepartementet, utbildningskvalitet

Den utdragna processen som ska leda till ett nytt kvalitetsutvärderingssystem för den högre utbildningen har tagit en dramatisk vändning. Universitetskansler Anders Flodström, landets högste tjänsteman inom högskolesektorn, gick för några dagar sedan ut med öppen och mycket hård kritik mot högskole- och forskningsminister Tobias Krantz och dennes statssekreterare, Peter Honeth.

– Departementet har lekt högskoleverk och tagit fram ett amatörmässigt förslag som går emot det förslag till kvalitetsreform som är förankrat hos sektorn, universitetsledningar och studenter, säger Anders Flodström till tidningen Universitetsläraren.

Kritiken gäller såväl hanteringen av Högskoleverkets tidigare förslag som delar av innehållet i regeringens eget förslag. Att kanslern så skarpt kritiserar det sistnämnda är intressant, eftersom detaljerna i regeringens förslag ännu inte redovisats – inte ens för kanslern själv. Det enda som delgivits sektorn (företrädare för studenter och lärosäten) är en power point-presentation med en översiktlig beskrivning av förslaget, på ett informellt “avstämningsmöte” den 3 mars.

Att just Anders Flodström blivit regeringens hårdaste kritiker är i sig anmärkningsvärt. När han utsågs till universitetskansler 2007, efter en så kallad “öppen sökprocess”, misstänkte jag att han, utöver sina uppenbara meriter, blivit vald för att han delade regeringens syn på högre utbildning. Ord som excellens, världsklass, koncentration och betoningen av lärosätenas forskningsuppdrag präglade Anders Flodströms värv som rektor på KTH och Linköpings universitet. Omedelbart efter utnämningen gjorde också Flodström ett kontroversiellt utspel som låg i linje med regeringens högskolepolitiska idé, när han förespråkade att landets fjorton universitet borde slås ihop till fem.

Men på senare tid tycks universitetskanslern ha omprövat några av sina gamla käpphästar och börjat agera alltmer självständigt. När han nu går i öppen polemik mot sin uppdragsgivare är det en stark markering mot såväl den högskolepolitik som förs av den nuvarande regeringen, som sättet den förts på. Det är alltså både en sakpolitisk och en förvaltningspolitisk schism det rör sig om. Flodströms skarpa utspel vittnar om oberoende och civilkurage, viktiga egenskaper hos en myndighetschef.

– Jag trodde att regeringen stod för en positiv riktningsförändring, för ett kunskapssamhälle, säger Anders Flodström till tidningen Universitetsläraren.

Detta vittnar om att Anders Flodström blivit desillusionerad av regeringens politik. I en tre år gammal intervju, efter utnämningen till universitetskansler, uttryckte Anders Flodström entusiasm inför de uppgifter som högskolesektorn och högskolepolitiken stod inför. Han hoppades att de kommande förändringarna skulle “innebära att rektorernas roll och självförtroende stärks”, och han var säker på det skulle vara “självklart för flera rektorer att vilja bli universitetskansler” nästa gång ämbetet skulle tillsättas. Jag undrar om han fortfarande är lika säker på det.

- - -

För den som vill fördjupa sig i turerna kring kvalitetsutvärderingssystemet har utbildningsforskaren och den tidigare rektorn för Mälardalens högskola, Lillemor Kim, skrivit en utförlig redogörelse som kan laddas ned här.

Andra som skrivit om kvalitetsutvärderingssystemet och högskoleschismen är Lisa Gemmel, Saco studentråd, Sulf, SFS, Akademisk Frihet, Kristoffer Ejnermark, Pers blogg, Mats Olsson och bloggen Alliansfritt Sverige.

Gör om RUT-avdraget

Etiketter: barnfamiljer, hushållsnära tjänster, jobb, RUT-avdrag

Jag har tidigare argumenterat för att subventionen av de hushållsnära tjänsterna inte riktigt går att motivera utifrån de jobbeffekter det har. Däremot vore subventionerade tjänster riktade främst til barnfamiljer för att underlätta livspusslet en viktig välfärdsreform. Frågan är då hur vanligt det är att det är just barnfamiljer som utnyttjar den nuvarande subventionen.

När jag granskar den undersökning som SVT:s Agenda lät SCB genomföra av vilka osm har använt RUT-avdraget visar det sig itne bara vara ett fördelningspolitiskt problem just nu. RUT-avdraget används inte heller oftast av de barnfamiljer vars livspussel det är tänkt att understödja.

Av de runt 80 000 hushåll som använt sig av möjligheten visar sig runt 60 000 vara hushåll som inte har barn under 18 år. Runt 75 procent av hushållsstjänstköparna har alltså inga barn under 18 år. Minst vanligt är det bland de ensamstående föräldrar som borde ha det största behovet.

Detta är naturligtvis problematiskt. Slutsatsen bör dock inte bli att avdraget är helt fel utan att det bör göras om i grunden. Rikta stödet till barnfamiljer och gör det ännu generösare så blir det på samma gång också mindre fördelningspolitiskt problematiskt..

M: “ett krav som är ganska humant”

Etiketter: integration, migranter

Igår beslutade riksdagen enligt regeringens förslag att införa ett försörjningskrav vid anhöriginvandring. Det var hårda tongågnar i kammaren då oppositionen motsätter sig förslaget. TCO har, liksom de flesta remissinstanser, kraftigt avstyrkt förslaget, bland annat genom ett brev som refererades i debatten i kammaren.

Enligt propositionen är ett av syftena med att införa ett försörjningskrav att stärka drivkrafterna för att ordna arbete och egen bostad och därigenom främja en god integration. Det är ett gott syfte. Regeringen utgår dock ifrån att drivkrafterna idag är för svaga och att invandrade personer inte vill skaffa sig en egen försörjning utan föredrar att leva på låga ersättningar. Det är en beskrivning av verkligheten som TCO inte delar. Det är inte brist på drivkrafter som gör att nyanlända har svårt att få arbete. Bristfällig introduktion, etnisk diskriminering på arbetsmarknaden och brist på arbetstillfällen, inte minst i en tid av näranog tvåsiffrig arbetslöshet, utgör de huvudsakliga skälen till att nyanlända har svårt att få arbete. Försörjningskrav innebär därför en orimlig belastning av ansvaret för etableringen på arbetsmarknaden på den enskilde.

En grundläggande förutsättning för en bra etablering i Sverige är att invandrade får möjlighet att så snart som möjligt återförenas med sina anhöriga. Att inte tillåta anhöriga såsom make eller sambo att komma till Sverige om inte anknytningspersonen har permanent uppehållstillstånd i Sverige och har vistats här med uppehållstillstånd för bosättning i fyra år är att märkbart försvåra en god etablering i Sverige.

Införandet av försörjningskrav vilar tyvärr inte på empirisk grund och regeringen har inte belagt att ett försörjningskrav kommer leda till en snabbare etablering. Däremot innebär det en risk för en sämre etablering för nyanlända och en risk för att nyanlända som har en kvalificerad utbildning fråntas sina reella förutsättningar att få ett jobb i linje med sin utbildning. Den nyanlända kan komma att i förtid avsluta språkutbildning och kompletterande utbildning och ta ett arbete som inte kräver dessa kunskaper, allt för att få återförenas med sina anhöriga. Det leder till ett slöseri med den enskildes kompetens och förluster för samhällsekonomin.

Regeringen framhåller att det är viktigt med en harmonisering av reglerna inom EU vad gäller frågan om försörjningskrav. Men en harmonisering av reglerna inom EU får aldrig ske på bekostnad av humaniteten. Sammantaget är försörjningskrav vid anhöriginvandring orättfärdigt och kommer att drabba redan utsatta individer på ett oacceptabelt sätt.

Mikael Cederbratt (M) kallade i kammaren förslaget till försörjningskrav för “ett krav som är ganska humant”. Efter ett sådant försvar för en reform behövs kanske inte mycket opposition men Kalle Larsson (V) lyfte förtjänstfullt fram att införande av ett försörjningskrav inte gagnar integrationen. “Om man inte får leva nära den närmsta, den man valt att dela sitt liv med, blir det nog inte lättare utan svårare att känna den trygghet man behöver för att ge sig ut på arbetsmarknaden och den styrka man behöver för att försöka överkomma diskriminering och skaffa sig en vettig bostad. Det är vad jag menar med att det är kontraproduktivt.”

Maktkamp om EUs utrikespolitik

Etiketter: Catherine Ashton, Obama, utrikespolitik; EU

På senare tid har det varit strid om vilken roll kommissionen respektive medlemsstaterna skall spela i utrikespolitiken. Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft och två nya poster tillsats, den som ordförande i rådet och en som utrikesminister, har de interna bataljerna böljat fram och tillbaka. Obama ville inte komma till Madrid för USA EU toppmöte beroende på oklarhet om vem det var som var värd. Eller med Henry Kissingers ord; vem ringer man till om man vill prata med Europa? Konflikten om posten som EU:s USA-ambassadör har också accentuerat frågan om den gemensamma utrikespolitiken.

Catherine Ashtons något underliga anställningsförhållande- hon är både ordförande för utrikesrådet och vice ordförande i kommissionen - speglar den konflikt som finns mellan två viktiga fredsfördrag den Westfaliska freden 1648 och Andra världskrigets slut 1945.

Den Westfaliska freden etablerade nationsstaten som den viktigaste aktören på den internationella arenan. Regimen i staten tillerkändes full överhöghet över sitt eget territorium, innan dess kunde t.ex. andra furstar eller Vatikanen hävda att de hade rätt att blanda sig i andra staters inrikespolitik. Andra världskrigets slut, EG:s bildande och slutet av det kalla krigets slut har inneburit att andra principer kommit i förgrunden, nämligen att staternas suveränitet inskränkts om man har konstaterat allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna eller om staterna frivilligt gått med på det (som i fallet med EU). Men fortfarande regerar medlemsstaterna på den internationella arenan.

Frågan är då vad EU har att komma med på den internationella nivån.

Catherine Ashton beskriver det själv så här: “My job is to make our voice stronger and more unified still. As underlined in the European Security Strategy, the European Union should become a more capable, more coherent and more strategic global actor. I will build on the work that has gone before to achieve that goal.

There will also be continuity in our capacity to react in situations of crisis. Our security and defence policy is now a reality, and our capacity in the area of crisis-management is making a real difference on the ground. There is much to be proud of where there was only a common will ten years ago. We do not just make declarations, we act to monitor, to protect and to stabilise. With concrete results.

As High Representative I do not replace member states or the Commission, but rather ensure that we combine views and input in the best interests of Europe. My ambition is to help member states and the Commission, through dialogue, to upgrade their level of consensus on CFSP. I will do so proactively, and I will not settle for the lowest common denominator.”

Men problemen hon har är flera. För det första sitter medlemsländerna i alla internationella organisationer. EU har visserligen observatörsstatus i FN men syftet är att koordinera medlemsländernas positioner. Frankrike och Storbritannien är permanenta medlemmar av säkerhetsrådet och när det kommer till kritan övertrumfar det nationella egenintresset solidariteten med de andra EU-länderna, vilket Irakkriget visade med allt tydlighet. För det andra är EU:s militära muskler är obefintliga och dessutom beroende av medlemsländernas samtycke. För det tredje är varken EU:s “utrikespolitik” eller dess representation i internationella sammanhang enhetlig, dvs. tillbaka till frågan vem Obama skall prata med för att få saker att hända. 

EU:s makt ligger på tre områden; dess ekonomiska muskler som handelsblock där EU har exklusiv kompetens, biståndspolitiken och att integrera nya medlemmar in i unionen som har varit lyckosam för att demokratisera länder i närområdet. Den stora frågan är om EU i framtiden kan översätta sin ekonomiska tyngd till att blir mer betydelsefullt utrikespolitiskt. Det skulle sannerligen behövas. Om EU vill ha en fortsatt ekonomisk makt så måste man också kunna påverka spelreglerna för världshandeln, klimatpolitiken, energiförsörjningen och bidra till konfliktlösning i oroliga delar av världen. 

Problemet för Ashton är att hon nog är tvungen att nöja sig med den minsta gemensamma nämnaren. Det såg den Westfaliska freden till för mer än 350 år sedan

Den givna arenan för högskolepolitisk debatt

Etiketter: högre utbildning

För tredje året i rad bjuder TCO in till konferens om högre utbildning, den 14 april. Konferensen har närmast blivit en tradition och är nu en etablerad arena där landets ledande politiker, företrädare för lärosäten, fackförbund, arbetsgivare och studenter samlas för att utbyta tankar om den högre utbildningens nutid och framtid. Eftersom det är valår har vi bjudit in samtliga riksdagspartier till en debatt om de högskolepolitiska knäckfrågorna. Dessutom kan vi som vanligt erbjuda ett späckat program med tio seminarier på för- och eftermiddagen.

I år vill vi särskilt lyfta fram två frågor som förtjänar mer uppmärksamhet. För det första, frågan om vidareutbildning och kompetensutveckling. I dagens arbetsliv är det svårt att klara sig utan påfyllnad av utbildning. Den utbildning individer har med sig vid inträdet på arbetsmarknaden räcker sällan för ett helt yrkesliv. Många anställda som vill och skulle behöva byta jobb eller yrke saknar möjligheter att göra det. Individens kompetens och utbildning har blivit en allt viktigare valuta för förmågan att klara omställningar och för möjligheter till nya karriärvägar i arbetslivet. Därför behövs ett system för kompetensutveckling och vidareutbildning, och det reguljära utbildningssystemet bör ha en central plats i detta. Hur det ska se ut och hur det ska finansieras är frågor vi måste lösa.

För det andra, frågan om vikten av utbildning i hela landet. Under 1990-talet byggdes den svenska högskolan ut kraftigt. Nya lärosäten tillkom och antalet studenter ökade snabbt. De politiska motiven bakom utbyggnaden var framför allt att skapa förutsättningar för långsiktig ekonomisk tillväxt och att minska de sociala och regionala klyftorna. Flera studier visar att man med utbyggnaden också åstadkommit detta. Trots det hörs allt oftare krav på ökad koncentration och elitsatsningar. Vissa högskolepolitiska reformer har direkt missgynnat högskolorna och de nyare universiteten. Men det är av största vikt att högre utbildning finns tillgänglig i hela landet för fortsatt ekonomisk tillväxt, regional utveckling och för människors möjligheter att studera oavsett bostadsort.

TCOs konferens om högre utbildning är den givna arenan för högskolepolitisk debatt och för att sätta den högskolepolitiska agendan inför valrörelsen.

F-ordet

Etiketter: feminism, feminist, internationella kvinnodagen, jämställdhet

Naturligtvis blir jag provocerad när någon säger att den inte är feminist. Speciellt om det är en person som jag tycker om och som jag därför har större förväntningar på.

Feminismen är ju en samhällsrörelse, en folkrörelse som har åstadkommit mycket. Vi har den att tacka för flera av våra absolut viktigaste reformer för ett mer jämställt samhälle. 

Att som kvinna säga att man inte är feminist, är som att spotta sig själv i ansiktet. Det är svårt, men det går om det blåser mycket stark motvind. Men att som man säga att man inte är feminist, är som att spotta någon annan i ansiktet.

Visserligen finns det många olika sorters feminismer, men det finns ändå en basal betydelse av ordet som är gemensam för dem alla. Feminist är en person som: dels ser att det finns ett mönster i samhället i vilket män är överordnade kvinnor, dels anser att detta bör man göra något åt.

Den som säger att den inte är feminist, ser inte att det finns en maktordning i samhället där män generellt överordnas kvinnor. Eller också ser man det, men tycker att det inte behöver åtgärdas.

Till de förstnämnda vill jag fråga; Är det bara i Sverige som det inte finns en könsmaktsordning? Eller finns den inte heller i andra delar av världen, till exempel Asien? Och om den inte finns i Sverige, har den då inte heller funnits i Sverige tidigare, på till exempel 1900-talet? Och om den har funnits här, när upphörde den att existera? Var det 1925 när kvinnor, med vissa undantag, fick samma rätt till statliga tjänster som män, 1950 när även mödrar blir förmyndare för sina barn eller 1974 när våldtäkt inom äktenskapet blev olagligt? Åstadkommer lagarnas införande omedelbart jämställdhet? Vem kan förneka att män har större inflytande än kvinnor inom viktiga samhällsområden som ekonomi, politik och kultur? Se bara på EU-kommissionens könsfördelning.

En tredje förklaring till att man inte är feminist kan i ärlighetens namn så klart också vara att man inte vet vad det betyder.

Fotnot: Män= män som grupp, obs ej samma sak som alla enskilda män. Kvinnor= kvinnor som grupp, dvs inte varje enskild kvinna.

Sanningen ligger någonstans mitt emellan

Etiketter:

TCO:s förre chefsekonom gick i helgen till hårt angrepp på arbetsgivarorganisationen Almega och dess beräkning av hur mycket sysselsättningen har ökat till följd av RUT-avdraget. Enligt Almega har närmare 11 000 jobb skapats i branschen medan Spånt talar om 900 nya heltidsjobb. 

Så vem har rätt? Som så ofta så ligger sanningen - antagligen - någonstans mitt emellan. Vi har än så länge inte tillräckligt underlag att dra några besämda slutsatser av effekterna av denna reform.

Det första problemet är att avgöra hur stor omsättningen är i branschen. Roland Spånt har utgått från den genomsnittliga omsättningen per månad sedan juli omräknad till helår. Almega har utgått från perioden november-februari  med hänvisning till att systemet är så nytt och marknaden fortfarande växer mycket snabbt. Detta är nog motiverat. Problemet är att tre månader, som dessutom innehåller den lite speciella decembermånaden, kanske är för kort tid för att dra några säkra slutsatser.  Både Spånt och Almega korrigerar sedan sina siffror på ett inte helt övertygande sätt. Almega lägger på 10% för icke-avdragsgill verksamhet medan Spånt drar av 20% med hänvisning till fusk, mm.

                                            Almega              RS                

RUT-avdrag per månad            99                  60

Omsättning per år                 2379              1440

Timkostnad för hushåll           192                360               

Heltidsanställda                    7586              2222

Roland Spånt utgår ifrån att timkostnaden som hushållen debiteras uppgår till 360 kr före avdrag. Motsvarande siffra i Almega:s kalkyl kan beräknas till 192 kr, en siffra som är baserad på nettoomsättningen per anställd och år i företagens årsredovisningar för 2008. Detta förefaller vara en betydande underskattning av den verkliga kostnaden. Det ledande företaget på marknaden tar 360 kr/tim exklusive en avbokningsavgift på 270 kr/mån. Inklusive denna avgift blir timkostnaden således mellam 422 och 376 kr/tim för 2-8 timmars städning varannan vecka. 

Detta reser frågan om avdraget verkligen har kommit hushållen till godo fullt ut eller om företagen passat på att höja priserna. Detta är en fråga som vi idag inte har svaret på men som naturligtvis bör vägas in i analysen av avdragets effekter.

I en tidigare blogg här på Utredarna har jag visat att avdragsrätten för hushållsnära tjänster kan kombineras med olika former av anställningsstöd, som exempelvis instegsjobb. Subventionsgraden skulle då kunna mycket väl överstiga 100 procent.

Om man utgår från att företagets arbetskostnad för den anställde uppgår till 145 kr timmen, men att hushållet debiteras 360 kr timmen, så kommer hushållets avdragsrätt tillsammans med företagets anställningsstöd tillsammans motsvara nästan 200 procent av arbetskostnaden. 

TCO har i princip varit positiv till avdragsrätten för hushållsnära tjänster. Det främsta argumentet har dock inte varit att detta var ett slagkraftigt eller kostnadseffektivt sätt att skapa nya jobb.  Om syftet enbart är att skapa nya jobb finns det antagligen betydligt billigare sätt att göra detta. Det avgörande frågan är om avdraget bidrar till att förenkla vanliga yrkesarbetandes livspussel. Här bör man överväga om avdragsrätten kanske bör begränsas till barnfamiljer och äldre.

Fler unga och ensamstående mammor uppsöker kyrkornas välgörenhet

Etiketter: arbetslöshetsförsäkring, försäkring, kyrkor, sjukförsäkringen, sjukskrivna, välfärd, välgörenhet

Allt fler unga och barn till ensamstående mammor kommer i kontakt med kyrkornas diakoner när de eller deras familjer söker hjälp. Det visar en ny enkätundersökning som Lunds stiftskansli har gjort och som presenteras i senaste numret av Kyrkans tidning.

• 72 procent av stiftes diakoner upplevde att förfrågningarna om hjälp hade ökat under 2009.
• Det är framför allt ensamstående mammor och unga under 30 har sökt sig till diakonerna. 

“Den ekonomiska krisen har lett till en tillbakagång i samhället då fler blir utförsäkrade“, berättar stiftsdiakonen i Lund Janne Nilsson. Han, liksom andra diakoner i landet, upplever just nu att fler faller igenom det allt grovmaskigare sociala skyddsnätet. Många av dem är kvinnor. Av de drygt 50 000 som i år kommer att utförsäkras från sjukförsäkringen, inte pga att de tillfrisknat utan för att de passerat den “bortre tidsgränsen”, är ca 65-70 procent kvinnor.

Det handlar exempelvis om kvinnor som Britt-Marie, Karina, och Saida. De vill inget hellre än att arbeta och försörja sig själva, men deras ohälsa lägger hinder i vägen. De nya sjukförsäkringsreglerna gör dem försäkringslösa och de drar sig i det längsta för att uppsöka kommunens socialkontor och be om ekonomiskt bistånd (socialbidrag). Denna verklighet upprör allt fler, inte enbart dem som sympatiserar med oppositionen.

En del av de utförsäkrade kommer inte ens att märkas i kommunernas, Försäkringskassans eller Arbetsförmedlingens framtida statistik. Har man exempelvis en make/maka som har en inkomst som gör att hushållet hamnar över existensminimum är man, även om man utförsäkrats, inte berättigad till socialbidrag. Dessa familjer fattiggörs och osynliggörs alltså på en och samma gång.

Med hjälp av statistik kan man visa mycket. Men det är trots allt, de som finns närmast de utsatta människorna som först märker när något är fel. Därför finns det stor anledning att lyssna till vad kyrkans diakoner varnar för. Om några månader är den verklighet de beskriver delvis omvandlad till statistik. Då kan det för många utsatta vara för sent att agera…

Från bilprovning till melodifestival: kvalitetsutvärdering av högre utbildning

Etiketter: högre utbildning, utbildningskvalitet

Snart kommer den hett emotsedda och alltmer kontroversiella kvalitetspropositionen, där regeringen ska föreslå hur delar av pengarna till den högre utbildningen ska fördelas efter nya kvalitetskriterier. Det senaste datumet som utlovats är den 23 mars.

Av det som blivit känt hittills verkar det som om Högskoleverkets utvärderande roll ska förändras från bilprovning till melodifestival. Något förenklat kan man säga att Högskoleverket inte bara ska se till att utbildningarna håller en godkänd lägstanivå, ungefär som bilprovningen. Tanken är att man fortsättningsvis ska agera melodifestival och peka ut de utbildningar som är bäst. Dessa ska sedan, förutom äran, få en ekonomisk belöning.

I förrgår (den 3 mars) bjöd utbildningsdepartementet in bland andra lärosätena, Högskoleverket, Sveriges förenade studentkårer (SFS) och Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) till ett så kallat “avstämningsmöte” för att presentera det nya förslaget till nytt kvalitetsutvärderings- och resursfördelningssystem. Jag var inte där, men har från flera källor fått veta att många av de närvarande var tämligen kritiska till såväl förslaget som utbildningsdepartementets hantering av hela ärendet.

Bakgrunden är att regeringen i mars förra året bad Högskoleverket ta fram ett förslag till nytt kvalitetsutvärderingssystem. Högskoleverket lyckades efter en lång process med balansakten att ta fram ett förslag som i stort sett fått stöd av såväl lärosätena som studentrörelsen. Så långt allt väl. Problemen började när utbildningsdepartementet uttryckte missnöje med Högskoleverkets förslag och började göra ändringar i det på detaljnivå. Här följer några av inslagen i regeringens förslag:

• Utbildningarna ska ges betyg på en fyrgradig skala. Endast de utbildningar som får det högsta betyget ska tilldelas extra resurser, kopplat till antalet helårsstudenter. Det lägsta betyget kan, ungefär som idag, leda till indragen examensrätt. Detta kan möjligtvis (beroende på hur mycket pengar det rör sig om) ge betydande tillskott till vissa stora utbildningar. Men för mindre utbildningar blir tillskottet antagligen blygsamt, och det stora värdet ligger snarare i betygets attraktionsvärde för att rekrytera nya studenter. Högskoleverket hade föreslagit en tregradig skala.
• De nya resurserna ska tas från de pengar som sparas in när avgifter för tredjelandsstudenter införs nästa år. Det är dock ännu oklart vilka belopp det rör sig om.
• Tonvikten i det nya kvalitetsutvärderingssystemet ligger tydligt på studenternas prestationer, framför allt bedömningen av examensarbeten. Högskoleverket ville i sitt förslag också ta med den så kallade progressionen, alltså hur mycket studenterna lär sig under utbildningen. På detta sätt skulle systemet i högre grad utvärdera utbildningarna, snarare än studenterna. En betydande brist i regeringens förslag, enligt de uppgifter som hittills kommit fram, är alltså att det inte tar hänsyn till studenternas bakgrund och förutsättningar utan enbart beaktar studenternas prestationer, vilket antagligen missgynnar högskolorna och de nyare universiteten.

Andra som bloggat om detta är SFS och Stockholms universitets rektor Kåre Bremer.