ILO-regler om offentlig upphandling kan bli valfråga

Etiketter: ILO, lavaldomen, offentlig upphandling

På debattplats i Svenska Dagbladet skriver de tre röd-gröna partiernas arbetsmarknadspolitiska talespersoner att de, vid ett eventuellt regeringsskifte och i det fall riksdagen dessförinnan fattat beslut om de lagändringar som regeringen föreslagit med anledning av EU-domstolens dom i Lavalmålet, är beredda att riva upp lagen.

Det är ett välkommet besked, då det liggande föreslaget är behäftat med flera allvarliga fel. Ännu bättre hade givetvis varit om det i sådana här grundläggande frågor rörande den svenska kollektivavtalsmodellen hade gått att uppnå bred politiska enighet eller, ännu hellre, enighet mellan arbetsmarknadens parter om att gemensamt stå upp för det system som både fack och arbetsgivare har varit med om att bygga upp. Så skedde till exempel i Danmark efter Lavaldomen.

Artikeln innehåller även ett annat besked, vilket vi förhoppningsvis kan tolka som ett löfte: Att de rödgröna vill att Sverige ska ratificera ILO-konvention nr 94 om arbetsvillkor vid offentlig upphandling. Konventionens kärna är att offentliga myndigheter i sina upphandlingar ska ställa krav på att arbetsvillkoren för de arbetstagare som tillverkar de produkter eller utför de tjänster som myndigheten köper inte är mindre fördelaktiga än de som bestämts i kollektivavtal och/eller lagstiftning för det arbete och på den plats där varan produceras eller tjänsten utförs. På så vis minskar risken att offentlig upphandlingar bidrar till undermåliga arbetsvillkor och social dumping.

Myten om “världens mest sjukskrivna folk” saknar vetenskapligt stöd

Etiketter: bidragsfusk, dagens nyheter, överutnyttjande, sjukdag, sjukförsäkring

Idag skriver forskaren Björn Johnson en synnerligen intressant debattartikel i Sydsvenskan, där han ifrågasätter myten om att svenskarna skulle ha varit världens mest sjukskrivna folk. Denna myt var inte sann ens då de svenska sjuk- och ohälsotalen ökade eller låg på topp i början av 2000-talet.

Förklaringen är - som andra forskare tidigare visat - att ytliga internationella jämförelser oftast inte är systemneutrala, vilket gör att det är ”äpplen och päron” som jämförs.

Björn Johnsson skriver:

“I Finland, Frankrike, Nederländerna och Storbrittanien, fyra av de länder man brukar jämföra med, begränsas sjukskrivningsperioderna till högst ett år. Därefter åker man ur försäkringen, vare sig man är frisk och arbetsför eller inte. Detta innebär med stor sannolikhet att dessa länder har en dold sjukfrånvaro, som göms undan i andra socialförsäkringar och pensionssystem, framför allt arbetslöshetsförsäkringarna.”

När man gör seriösa internationella jämförelser rörande sjuk- och ohälsotal bör man dessutom beakta att länderna skiljer sig åt när det exempelvis gäller kvinnlig förvärvsfrekvens samt sysselsättningsgrad bland de äldre.

Tidigare har bland andra företagsekonomen Paula Liukkonen påpekat att Sverige är ett av få länder som öppet redovisar långtidssjukfrånvaron, och att påståendena om att svenskarna skulle vara mer sjukskrivna än andra européer var en myt.

Liukkonen påpekade även att när äldre personer med ohälsa i Sverige efter 90-talskrisen hamnade i sjukförsäkringen (långtidssjukrivning eller “förtidspension”) så pensionerade samtidigt finländarna mer systematiskt och medvetet bort den äldre arbetskraften som drabbats av ohälsa (dessa finländare hamnade därmed i pensionsstatistiken). Ska man göra jämförelser mellan ländernas sjuk- och ohälsotal måste man ta hänsyn till denna typ av statistik- och systemskillnader, något som också Försäkringskassans statistiker har anledning att bättre beakta i sina länderjämförelser.

Det är glädjande att seriösa akademiska forskare, som Björn Johnson, nu ger sig in i den synnerligen vildvuxna och av myter impregnerade sjukförsäkringsdebatten. Det stärker förutsättningarna för att de idag omänskliga och orimliga sjukförsäkringsreglarna på sikt ska kunna förändras.

Fortfarande väntar vi dock på svaret på den väl underbyggda kritik mot DN:s ledarsida (Hanne Kjöller) som Björn Johnson nyligen levererade på DN-debatt.

Om DN:s ledarredaktion tror att de kan tiga ihjäl den seriösa kritiken, och forsätta sprida sina dåligt underbyggda myter om att svenskarna blivit ett folk som överutnyttjar trygghetssystemen, då tror de nog fel. DN:s (Kjöllers) tystnad rörande Johnsons kritik och tidningens fortsatt luftiga sjukförsäkringsretorik riskerar på sikt att leda till att tidningen förlorar i trovärdighet.

När fler av tidningens läsare upptäcker att ledarsidans retoriska luftbubblor i sjukförsäkringsfrågan saknar grund i den seriösa forskningen blir det tufft för tidningen att återvinna förtroendet.

Kjell Eldensjö, KD och självbestämmandet

Etiketter: birgitta ohlsson, eu-minister, föräldraledighet, kjell eldensjö, kristdemokraterna

Kjell Eldensjö, kristdemokratisk riksdagsledamot har kommenterat att Birgitta Ohlsson fått ett betydelsefullt arbete, EU-minister, mitt i sin graviditet. Eldensjö säger att hans hustru aldrig skulle ha agerat som Birgitta Ohlsson och att han skulle ha hållit med sin hustru. Man kan verkligen undra över att Eldensjö inte ser hur han med detta går på tvärs med sitt eget partis ståndpunkt. Eldensjö och KD brukar alltid framhålla att de värnar om att det är upp till familjerna själva att bestämma hur man tar hand om sina barn. Detta gäller tydligen inte Birgitta Ohlsson och hennes man, och då kan man fråga sig vilka familjer valfriheten gäller? 

Birgitta Ohlsson, en politiker med integritet och tydlig profil, har mött ifrågasättanden och intolerans som känns riktigt olustig i samband med sin utnämning. Maud Olofsson möts också av kritik mot sin person, liksom Mona Sahlin, en sorts kritik som män sällan möter. 

Kraven på att kvinnor skall finnas i toppen är därför inget oviktigt krav. Så länge de är sällsynta där, blir de också avvikare mot mängden och fritt villebråd för medier som vill sälja lösnummer och för bakåtsträvare i största allmänhet.

Breddad rekrytering kan ge lärosätena mindre pengar

Etiketter: breddad rekrytering, social snedrekrytering, utbildningskvalitet, utbildningspolitik

Alla i den utbildningspolitiska svängen väntar nu spänt på regeringens kvalitetsproposition, som ska komma den 23 mars. Huvudpoängen med den är att en del av pengarna till den högre utbildningen ska kopplas till utbildningens kvalitet. Med andra ord ska de bästa utbildningarna premieras.

Högskoleverket (HSV) har på regeringens uppdrag redan tagit fram ett hyfsat detaljerat förslag på hur ett nytt kvalitetsutvärderingssystem skulle kunna se ut. Men regeringen är tydligen inte nöjd med HSV:s förslag. Enligt uppgift är två av förändringarna som regeringen överväger att göra i HSV:s förslag att (1) ta bort enkäterna där studenter får ge sin syn på utbildningen (läs mer om det här), och (2) att bedömningen av utbildningskvaliteten helt eller i mycket hög grad ska bero på studenternas resultat (till exempel nivån på studenternas examensarbeten). Man ska alltså i princip inte ta hänsyn till de förutsättningar studenterna har när de påbörjar högre utbildning.

Det här skulle innebära en betydande förändring i HSV:s förslag och en principiell omläggning av den svenska utbildningspolitiken. Om man enbart mäter studenternas resultat kommer nämligen det som premieras inte att vara utbildningens kvalitet, utan snarare studentsammansättningen. Studenter med goda förutsättningar kommer, som grupp betraktade, med stor sannolikhet att prestera bättre. Det får åtminstone två negativa konsekvenser.

För det första skulle de lärosäten som har en stor andel studenter från icke akademiska hem missgynnas av ett sådant system. Inte på grund av att deras utbildning skulle hålla lägre kvalitet än andra lärosätens, utan för att många av deras studenter har ett sämre utgångsläge än andra lärosätens studenter. Flera representanter för nyare universitet och högskolor som jag har pratat med har uttryckt stor oro över detta.

För det andra motverkar ett sådant resurstilldelningssystem lärosätenas uppdrag att bredda rekryteringen till den högre utbildningen, alltså att få ungdomar från underrepresenterade grupper att studera på högskolan. Detta eftersom det skulle skapa ett incitament för lärosätena att attrahera ungdomar med goda förutsättningar, som kan prestera bättre. På så sätt skulle man få bättre betyg i kvalitetsutvärderingssystemet och därmed mer resurser.

På ett seminarium om kvalitet i den högre utbildningen i förmiddags, arrangerat av Sveriges förenade studentkårer, var Marie Granlund (S), vice ordförande i riksdagens utbildningsutskott, tydlig med att alla lärosäten i landet behövs, att utbildningarna på alla lärosäten ska ha stark forskningsanknytning och att breddad rekrytering är ett viktigt utbildningspolitiskt  mål. Det är positiva besked inför valrörelsen. Regeringens politik pekar tyvärr i motsatt riktning. Så vad händer om regeringens kvalitetsproposition utformas på ett sätt som motverkar allt detta? Kommer de rödgröna att förändra systemet om de vinner valet?

Vad debatten borde handla om: Statsråd har inte rätt att vara föräldralediga

Etiketter: birgitta ohlsson, Föräldraledighetslagen, jämställdhet, statsråd

Sedan Birgitta Ohlsson i tisdags utsågs till ny svensk EU-minister har debatten om utnämningen mindre handlat om vad hon vill politiskt och mer om det faktum att hon snart ska bli förälder. Det lämpliga och ansvarsfulla i att gå tillbaka till arbetet en eller några veckor efter att man fött barn har stötts och blötts.

Men debatten borde ha handlat om något annat. Det verkliga problemet uppstår om Birgitta Ohlsson och hennes man, som andra moderna föräldrapar, vill dela på föräldraledigheten. Om Birgitta Ohlsson när barnet är sju-åtta månader skulle känna att det är hennes tur att vara hemma, så går inte det. Birgitta Ohlsson har nämligen inte rätt att vara föräldraledig, med mindre än att hon avgår som minister.

Rätten att vara föräldraledig består av två delar. Rätten till  ekonomisk ersättning från Försäkringskassan och från arbetsgivaren i de fall det finns ett kollektivavtal som ger en utfyllnad, samt rätten att inte förlora sin anställning på grund av att man är föräldraledig.

Nuvarande tjänstgöringsregler för statsråd tillåter inte ledighet för sjukdom eller föräldraskap. Ett avgånget statsråd kan förvisso få föräldrapenning, men är ju då inte statsråd längre.

Då det i Sverige inte är ovanligt med jämförelsevis unga statsråd, är detta inte något nytt problem. Flera statsråd i såväl den förra som den sittande regeringen har blivit föräldrar under sin ministertid. Praktiska lösningar som möjliggör längre sommarledigheter och perioder av mer tid med familjen går säker att hitta. Statssekreterare och tjänstemän kan ersätta statsrådet på EU-möten och riksdagsledamöter ta ett större ansvar för debatten med politiska meningsmotståndare. Men någon regelrätt föräldraledighet är det inte tal om.

Frågan är egentligen inte ny. Redan riksdagsåret 1997/98 föreslog två riksdagsledamöter i en motion att regelverket borde ändras så att även statsråd kan vara föräldralediga. Konstitutionsutskottet (KU) avstyrkte motionen med motiveringen att det mot bakgrund av statsrådsuppdragets “särskilda natur” inte lämpar sig att lagreglera frågan om statsrådens möjligheter att vara föräldralediga. “Det måste i stället ankomma på regeringen själv att från fall till fall praktiskt lösa den situation som uppkommer vid ett statsråds behov av längre ledighet.”

Motiveringen är intressant. Är det inte just så som alltför många män (eller i värsta fall deras chefer) resonerar när de ska förklara att de inte tagit mer än några veckor eller någon månads föräldraledighet? Delat ansvar är förvisso önskvärt, men passar inte i just mitt jobb.

När får vi se ett blocköverskridande initiativ för att även statsråd ska kunna vara föräldralediga? Det gäller få personer, men signalvärdet ska inte underskattas. Även våra högsta politiker får en chans att leva som de flesta av dem lär. Och ett och annat ögonbryn skulle säkert höjas i ECOFIN-rådet när den svenske finansministern tar tillfälligt adjö av sina europeiska kollegor för att han tänker vara föräldraledig ett halvår. Under tiden tar hans av statsministern utsedda temporära ersättare över.

Anders Borgs glädjekalkyl

Etiketter: anders borg, arbetslöshet, arbetsmarknad, konjunktur, produktivitet, sysselsättning

Idag presenterade finansminister Anders Borg sin senaste prognos för svensk ekonomi på ett seminarium i riksdagshuset. Den bild som presenterades var betydligt ljusare än för bara ett par månader sedan. Vilket inte är att förvånas över. Såväl de utfallsdata som olika indikatorer som trillat in den senaste tiden har över lag varit starkare än förväntat. De flesta prognosmakare reviderar nu upp sina prognoser.

Jämfört med den prognos som gjordes i Budgetpropositionen i september i fjol, har finansministern reviderat upp tillväxten med sammanlagt 2,3 procent för de tre kommande åren (2010-12), vilket kanske är rimligt. Samtidigt har han reviderat ner arbetslösheten med hela 3,3 procent år 2012, vilket förefaller vara i mesta laget. Och när man läser detaljerna blir man faktiskt lite bekymrad.

Högre tillväxt leder visserligen normalt till lägre arbetslöshet, men det finns ganska mycket “läckage” på vägen. När efterfrågan tar fart brukar även produktiviteten och medelarbetstiden stiga, vilket innebär att företagen kan öka produktionen av varor och tjänster utan att behöva öka arbetsstyrkan. Med stigande sysselsättning ökar också normalt arbetskraftsdeltagandet, vilket innebär att arbetslösheten inte faller lika mycket som sysselsättningen stiger. När det blir lättare att få jobb söker sig helt enkelt fler till arbetsmarknaden.

Finansministerns ändrade bedömning sedan september i fjol framgår av följande tabell:

Det mest iögonfallande med denna revidering är att produktiviteten har reviderats ner med nästan 2 procent samtidigt som efterfrågan har reviderats upp med lika mycket. Det är heller inga marginella revideringar vi talar om.

Jag tror aldrig att jag har sett en sådan prognosrevidering under de närmare 20 år jag ägnat mig åt konjunkturprognoser på Riksbanken och Konjunkturinstitutet. Om någon av bloggens läsare kan komma på något liknande lappkast ombedes denne lämna en kommentar nedan.

Den extremt svaga produktivitetsutvecklingen är alltså förklaringen till att arbetade timmar har reviderats upp nästan dubbelt så mycket som BNP. Det är mycket svårt att göra produktivitetsprognoser. Även om denna revidering är svårförklarad kan ju fortfarande den senaste prognosen vara bättre än den förra. Men det tycks faktiskt inte vara så.

Finansministern bedömer att produktiviteten kommer att öka förhållandevis starkt i år (drygt 3 procent) men att den därefter kommer att öka med trendmässiga 1,7 procent åren 2011-14. Detta är märkligt svagt med tanke på det enorma fall i produktiviteten som vi har sett de senaste tre åren. Delvis kan nog denna nedgång betraktas som strukturell och därmed bestående. Delvis är den dock med stor sannolikhet konjunkturell. Företagen har inte gjorts sig av med personal i samma omfattning som efterfrågan har fallt. Det innebär att produktionen av varor och tjänster kan ökas utan att företagen behöva nyanställa.

Även efter den förra, betydligt mildare, lågkonjunkturen 2002-2004 ledde stigande efterfrågan till en början främst till stigande produktivitet. Detta föranledde också en debatt om s.k. “jobless growth”, dvs. varför hög tillväxt inte tycktes skapa några nya arbeten. Först med några års eftersläpning började sysselsättningen till slut ta fart.

Finansministern tror dessutom att medelarbetstiden kommer att falla de kommande åren och att sysselsättningen därmed kommer att öka ännu snabbare än arbetade timmar. Arbetskraften bedöms nu öka med 1,7 procentenheter snabbare än tidigare antagit, vilket kanske är rimligt om det vore en rent konjunkturell effekt.

Dessa bedömningar är framför allt märkligt svaga givet den högst betydande utbudseffekt, till följd av den ekonomiska politiken, som Finansdepartementet vanligtvis räknar med. På lång sikt bedöms arbetade timmar komma att öka med 5,4 procent, fördelat både på ökad sysselsättning och ökad medelarbetstid (se tabell 15, sid 48, här). Samtidigt tror inte längre finansministern att denna lågkonjunktur kommer att få några signifikanta negativa varaktiga effekter på sysselsättningen.

Detta vore naturligtvis mycket välkommet om utbudseffekterna verkligen skulle bli så stora. Problemet, vilket möjligen bara är ett politiskt sådant, är att ett ökat arbetsutbud i det nuvarande konjunkturläget endast skulle skapa högre arbetslöshet. De mycket modesta prognoserna för arbetskraftsdeltagande och medelarbetstid antyder dock att man inte har beaktat några större sådana effekter för de kommande åren.

Det Finansministern signalerar är att faran är över. Nu har det vänt för svensk ekonomi, tillväxten tar fart, arbetslösheten faller och riskbilden är balanserad. Inom några få år är vi tillbaka i balans igen utan några allvarligare blessyrer.

Personligen tror jag att det kommer att gå betydligt trögare, åtminstone på arbetsmarknaden, och att risken för allvarligare bakslag är högst påtaglig.

Många arbetsplatser ska inte främja lika rättigheter och möjligheter

Etiketter: diskriminering, integration, jämställdhet

Idag presenteras utredningen om aktiva åtgärder. Det är positivt att utredningen föreslår en breddning av de aktiva åtgärderna till att omfatta alla diskrimineringsgrunder. Vad gäller aktiva åtgärder för diskrimineringsgrunderna etnisk tillhörighet, religion och annan trosuppfattning så innebär ett tydligt krav på program med ett strukturerat och målinriktat arbete också en förbättring.

Men det förmår på intet sätt väga upp de tydliga steg tillbaka som utredningen föreslår i övrigt. Unionens ordförande Cecilia Fahlberg skriver idag insiktsfullt i Dagens Industri om problemen med förslaget som innebär att en majoritet av arbetsplatserna inte kommer behöva bedriva något arbete alls för att främja lika rättigher och möjligheter i arbetslivet vad gäller rekrytering, arbetsförhållanden och lön, och att lönekartläggning bara ska göras var tredje år trots att de årliga lönekartläggningarna varit ett effektivt verktyg för att komma åt osakliga löneskillnader mellan män och kvinnor.

TCOs chefsjurist Ingemar Hamskär har deltagit som expert i utredningen och kritiserar också flera delar av förslaget och vill istället se att de lagstiftade aktiva åtgärderna för arbetslivet beaktar partsmodellen: I den svenska modellen utförs den viktiga utvecklingen av normarbetet i övervägande utsträckning av arbetsmarknadens parter. Arbetet sker inom ramen för medbestämmandelag med förhandlingar och kollektivavtal och med andra arbetsrättsliga och arbetsmiljörättsliga regelverk som kompletterande stöd och grund. Vill man som lagstiftare ställa sig bakom denna modell som kombinerar ett bra och effektivt förebyggande diskrimineringsskydd för arbetstagare med kollektivavtalets flexibilitet bör man se till att lagstiftningen skapar incitament för kollektivavtal. Lagens aktiva åtgärder bör göras semidispositiva för att möjliggöra för parterna att på central nivå anpssa lagens krav till den aktuella branschen genom tvingande kollektivavtal. Dagens samverkansregel bör också skadeståndssanktioneras för arbetsgivarens del då det är ett problem när arbetsgivare vägrar att samverka med de anställdas företrädare.

Fler blir “bidragsföretagare” i den flexibla kapitalismen?

Etiketter: anställningsskydd, arbetslinje, arbetslöshet, otrygghet, sjukfrånvaro, sjukskrivna

För den amerikanske sociologen Richard Sennett är ”flexibilitet” ledordet för den nya ekonomin. Vi ser idag allt oftare en ökad flexibilitet vad gäller anställningsförhållanden. Det handlar om minskad anställningstrygghet, flexiblare arbetstider och arbetsuppgifter etc.

När man inte har någon anställningstrygghet vet man inte vad morgondagen har att ge. Det är dagens prestationer som räknas, inte gårdagens erfarenheter och resultat, skriver Sennett.

Samhället genomsyras samtidigt allt mer av en politisk retorik och nya regelförändringar som inskärper ökat individuellt egenansvar för sjukdom och arbetslöshet.

Under 2009, när arbetslösheten började öka i Sverige, hördes tongångar som enkelt kan förknippas med den utveckling Sennettt pekar på. Från bägge sidor om blockgränsen (både från Östros och Littorin) kommer då förslag om att reglerna för ”starta-eget-bidraget” bör ändras för att möta den växande arbetslösheten, framför allt ungdomsarbetslösheten.

De ledande politikerna tycks anse att arbete via löneanställning inte längre ensam kan råda bot på krisen, i synnerhet inte för ungdomar. Lösningen blir att individen själv i högre utsträckning förväntas generera ett arbete via bidragsföretagande (starta-eget-bidrag).

Arbete transformeras alltså allt mer från en kollektiv företeelse till en individuell sådan. Arbete via löneanställning har fram tills nu varit centraliserat till några få arbetsgivare, medan arbetet utifrån Östros och Littorins nya vision i högre grad “decentraliseras” till individen själv. Det är nog i ljuset av detta perspektiv vi skall förstå den blocköverskridande småföretagarretoriken, där entreprenören upphöjs till ”vår tids hjälte“.

Detta är dock en retorik som har ett pris. För enskilda individer kan detta pris dessutom bli mycket högt. Sociologen Christer Johansson visar i sin avhandling “Den ofrivilligt frivillige företagaren” på riskerna för s.k. överlevnadsföretagare (d.v.s. de som fått “starta-eget-bidrag” för att undvika arbetslöshet). Denna typ av bidragsföretagare jämställer ofta företagarens jobb med en anställning, fast med ett tungt administrativt ansvar för den egna arbetssituationen.

En del har som bidragsföretagare blivit mer utsatta och skyddslösa än de trodde att de skulle bli. Bidragsföretagandet kan i värsta fall sluta med långtidssjukdom, psykisk och fysisk utbrändhet och i vissa fall livslång skuldsättning om företaget kraschar. En bister verklighet som Johanssons avhandling synliggör. För Richard Sennett skulle dessa fenomen, liksom vissa avarter inom bemanningsbranschen, kunna ses som ett tidens tecken.

”Bidragstagare” blir ”bidragsföretagare” och individen får därmed själv bära en allt större del av riskerna för sin framtida ohälsa och arbetslöshet. Allt fler av dem hänvisas till den flexibla kapitalismens skuggsida, där det idag råder såväl mediaskugga som brist på generell trygghet. Det selektiva och behovsprövade socialbidraget eller familj och vänner får för dem istället träda in som ställföreträdande välfärdsstat.

Vi riskerar alltså, i den ekonomiska krisens kölvatten, att få en växande grupp ”fallna hjältar” som avknoppats från den generella välfärdsstatens ansvarsområde. Detta är en framväxande social verklighet som vi, inte minst inom fackföreningarna, tydligare måste synliggöra och hantera.

Nära till en högskola avgörande för studier

Etiketter: dimensionering av högskolan, högre utbildning, högskoleverket, social snedrekrytering

Högskoleverket presenterar idag siffror över regionala skillnader i hur många unga som påbörjar högskolestudier.  I vissa kommuner har tre fjärdedelar av ungdomarna börjat en högskoleutbildning vid 24 års ålder. I andra kommuner är motsvarande andel bara en fjärdedel.

Läses denna rapport tillsammans med nationalekonomen Susanna Holzers aktuell avhandling, i vilken hon kartlagt effekterna av de senaste årtiondenas högskolepolitik, så kan slutsatsen dras att skillnaderna mellan kommuner, liksom skillnader mellan socialgrupper, hade varit än större om statsmakterna under 1990-talet inte satsat ansenliga resurser på tillväxt i hela högskolesystemet.

Holzer visar att närheten till en högskola gör att allt fler från icke-akademiska hem studerar vid det närliggande lärosätet, men (och detta är mycket intressant) också vid andra högskolor. Ett starkt vägande skäl till 1990-talets satsning på högskolesektorn var att man ville öka rekryteringen till högskolan från andra socialgrupper än dem som traditionellt sökte sig till högre studier. Den politiken har lyckats då rekryteringen till högre studier har breddats. Det har skett en häftig ökning av studenter med föräldrar som bara har gymnasiebakgrund, gruppens sannolikhet att studera har dubblerats på 25 år.

Effekten kommer enligt Holzers av att de fått tillgång till en högskola i närheten där de bor. Fler ungdomar utan akademisk bakgrund börjar nämligen studera om det finns en högskola i närheten. Och har man väl kommit över tröskeln att studier är ett naturligt val så kan man lika gärna välja att flytta och studera på ett lärosäte längre bort. Den geografiska närheten till högskolan ökar alltså den sociala närheten till högskolestudier och då inte bara på den lokala högskolan utan generellt.

Högskolorna har således inte bara en viktig roll för regionens utveckling och tillväxt utan också för målet om att bredda rekryteringen till högre studier.

Riksbankens obegripliga inflationsprognos

Etiketter: arbetslösheten, inflation, lönebildningen, ränta, riksbanken

Riksbankens förste vice ordförande Svante Öberg höll i fredags ett anförande om Riksbankens syn på finanskrisen och lönebildningen. Jag hade sett fram emot detta tal eftersom jag hoppades att det skulle reda ut en del frågetecken jag har haft vad gäller Riksbanken syn på löner och inflation. Tyvärr lyckades Öbergs tal inte bringa någon klarhet i detta och pga. tidsbrist i schemat gavs ingen möjlighet att ställa frågor.

Så vad är mitt problem? Så vitt jag kan se är Riksbankens inflationsprognos fullkomligt obegriplig, givet den bedömning man gör av den makroekonomiska utvecklingen framöver.

Enligt bankens senaste prognos från december kommer arbetslösheten att förbli mycket hög under de kommande tre åren, fortfarande 9 procent i slutet av 2012. Resursutnyttjandet på arbetsmarknaden kommer att vara svagt och löneökningarna bedöms därför bli “låga”. Så låga att de fullkomligt äts upp av den snabba produktivitetstillväxten. Riksbanken redovisar endast sin bedömning av enhetsarbetskostnaden, dvs. arbetskostnaden justerad för produktiviteten,  för hela ekonomin (se diagram 21 här). Denna bedöms  i stort vara oförändrad under de kommande tre åren. Eftersom den uppmätta produktivitetstillväxten i den offentliga sektorn vanligtvis är mycket låg, kan man anta att Riksbanken bedömer att enhetsarbetskostnaden i näringslivet kommer att falla med åtminstone en halv procentenhet per år. Det är denna kostnad som är relevant för inflationsutvecklingen. Inflationstrycket från svensk arbetsmarknad kommer därför att bli obefintligt de kommande åren.

På grund av krisen kommer resursutnyttjandet även att vara lågt i vår omvärld, vilket kommer att hålla nere pris- och löneutvecklingen globalt. Riksbanken tror också att kronan kommer att stärkas med ca 7 procent under prognosperioden. Sammantaget innebär detta att även det “importerade” inflationstrycket kommer att bli mycket lågt.

Allt detta är bedömningar som jag i allt väsentligt delar. Men vad får detta för konsekvenser för inflationen? Det är här Riksbankens bedömning blir fullkomligt obegriplig.

Enligt Riksbanken kommer inflationen, mätt som KPI med fast ränta (KPIF), gradvis att stiga och mot slutet av 2012 marginellt att överskrida inflationsmålet på 2 procent. Man undrar varifrån denna inflation ska komma. Riksbanken tror visserligen att oljepriset kommer att stiga framöver men stigande energipriser förklarar bara en tiondels procentenhet av inflationstakten 2012.

Som gammal prognosmakare vet jag att det finns all anledning att vara ödmjuk vad gäller vår kunskap om framtiden. Naturligtvis kan Riksbanken få rätt i sin inflationsprognos. Men detta kräver nästan att man allvarligt har missbedömt andra aspekter på den ekonomiska utvecklingen. Jag tror att om Riksbanken i huvudsak får rätt i sin övriga makroekonomiska bedömning, så kommer man att missa sin inflationsprognos med åtminstone en procentenhet 2012.

Hur orimlig Riksbankens bedömning är framgår kanske om man frågar sig vilken inflationsprognos banken hade lagt om arbetsmarknaden hade varit i balans, om löneökningarna hade varit betydligt högre och produktivitetstillväxten varit lägre, om kronan hade varit oförändrad och inflationen i vår omvärld hade varit mycket högre.

Jag kan naturligtvis inte veta varför Riksbanken gör denna obegripliga inflationsprognos. Dock tror jag att det hade varit mycket svårt att motivera en räntehöjning redan till hösten utan en sådan.