Barrosso och Sarko träffar parterna- varför inte Reinfeldt?

Etiketter: Barroso, EU-kommissionen, korporativism, LO, reinfeldt, Sarkozy, tco

Efter Wanja Lundby-Wedins och Sture Nordhs påpekande att Fredrik Reinfeldt inte har träffat parterna under hela sin regeringstid så har det förekommit en mängd underliga kommentarer till det. I Studio ett stämplade Leif Levin statsvetarprofessor från Uppsala möten mellan regeringen och arbetsmarknadens parter som korporativism. Reinfeldt ser en motsättning mellan att möta företrädarna för arbetstagarna och arbetstagarna själva och placerade dessutom tydligen både LO och TCO i socialdemokraternas verkställande utskott. Nu senast är det Hanne Kjöller som i DN tycker att “arbetarrörelsen är omodern”.

Jag skulle vilja uppmana dessa att se bortom Sveriges gränser mer mot kontinenten, till det EU som vi är medlem av. Det som verkar vara omodernt för Reinfeldt är i högsta grad haute couture för Barroso och Sarkozy. Bland det första “Sarko” gjorde var att bjuda in arbetsmarknadens parter till Elysée-palatset. Det är t.o.m. så att Wanja Lundby Wedin träffade Sarkozy under Frankrikes ordförandskap, uppenbarligen före hon har träffat Sveriges statsminister. EU-kommissionens ordförande Barroso träffar regelbundet arbetsmarknadens parter inför EU-toppmötena. Det är en del av den tradition och de spelregler som existerar i Europa.

Kommer Reinfeldt vägra träffa facken också under Sveriges ordförandeskap? Kommer han att vägra träffa Wanja som också är ordförande för Europafacket? Statsministerns inställning är både omodern och skadlig.

Reinfeldts möten med verkligheten

Etiketter: korporativism, reinfeldt

Regeringen och Fredrik Reinfeldt säger att de värnar den svenska modellen. För att modellen ska fungera måste ansvariga politiker och parterna på arbetsmarknaden mötas, inte minst för att förstå varandras utgångspunkter.

När Statsministern säger att han inte vill träffa TCO:s och LO:s ordföranden för att han hellre möter medlemmarna direkt “är det ett märkligt avsteg från den modellen. Precis som Lotta Gröning så klokt uttrycker det på sin blogg, skulle Statsministern inte neka att träffa Ingvar Kamprad bara för att han redan har pratat med en anställd på IKEA.

Statsvetaren Lars Levin ansåg i radions P1 att detta visar att korporativismen i den svenska politiken försvunnit. Han är helt och hållet ute och cyklar. Att statsministern och regeringen regelbundet träffar ledande företrädare fack och arbetsgivare har inget med korporativism att göra. Det är snarare en fråga om klokt ledarskap.

Amerikanska fackliga kollegor beskriver att de sällan får träffa ledande regeringsföreträdare under perioder med republikanska presidenter. Under åren med Clinton var träffarna däremot regelbundna. Förmodligen kommer Obama och Biden, med sina nära kontakter med fackföreningsrörelsen, att återigen etablera ett umgängessätt där ledande företrädare för facket regelbundet bjuds in till Vita Huset.

Jag tror knappast att varken Fredrik Reinfeldt eller Lars Levin skulle säga att USA med Obama vid makten kommer att bli ett korporativistiskt land

Upprop för vapenvila i Gaza

Etiketter: Gaza

Vill passa på att sprida information om ett mailupprop för vapenvila i Gaza som jag fick idag. Jag tyckte texten var helt OK, och skrev på! Via länken kommer du direkt till sidan där du kan underteckna om du vill.

“Petition to the UN Security Council, the European Union, the Arab League and the USA:
We urge you to act immediately to ensure a comprehensive ceasefire in the Gaza Strip, to protect civilians on all sides, and to address the growing humanitarian crisis. Only through robust international action and oversight can the bloodshed be stopped, the Gaza crossings safely re-opened and real progress made toward a wider peace in 2009. “

Israel måste sluta bomba Gaza

Etiketter: folkrätt, Gaza, Israel

Jag har försökt ringa Abu Wisam, internationell sekreterare i det palestinska facket - PGFTU - i Gaza, ett antal gånger de senaste dagarna. Inget svar, bara en konstig spärrton! Antagligen går det inte att ringa från utlandet nu, när Israels bomber faller för tredje dagen. Det brukar vara så.

Jag får tag på PGFTUs generalsekreterare som finns i Nablus på Västbanken. Vad han vet är alla kollegor i PGFTU OK. Än så länge… 

Runt Gazas av Israel kontrollerade gränser samlas fler och fler stridsvagnar. Vad ska hända?  Diverse självutnämnda experter spekulerar i TV, men sanningen är ju att ingen vet. Bara den israeliska ledningen.

Ehud Barak, Israels försvarsminister, säger enligt Svd att det är svårt att undvika att skada civila i Gaza, eftersom Hamas styrkor är uppblandade med civila. Det är möjligen sant, men oavsett det är det omöjligt att bomba Gaza som Israel gör, utan att många civila drabbas. Gazaremsan är ett av världens mest tättbefolkade områden. Gränserna är stängda och har varit det under mycket lång tid. Det finns ingen väg ut för dem som bor där och civilbefolkningen har inget annat val än att stanna där de är. Utan skyddsrum, utan rent vatten, utan tillgång till adekvat sjukvård.

Israels ambassadör i Stockholm säger  att Israel varit mycket återhållsamma. Jag håller inte med honom! Hittills har över 300 palestinier dödats, och minst 1000 skadats. En talesman för UNRWA (FNS organ för palestinska flyktingar) sade i kväll på Rapport att minst 57 personer som man vet är civila finns bland de dödade palestinierna. En civil israel har dödats, inne i Israel.

Hamas raketattacker mot civila mål i Israel strider mot folkrätten och måste omedelbart upphöra. Samma sak gäller Israels oproportionerliga svar på attackerna , med massiva bombningar som man vet kommer drabba ett stort antal civila.

Den rörlige svensken

Etiketter: arbetsmarknad, rörlighet

“Därför vägrar svensken flytta”, skriver Dagens Industri i en artikel idag och hänvisar till en forskare, Gunnar Malmberg vid Umeå universitet. Enligt artikeln är svensken särskilt flyttobenägen och amerikanen extremt rörlig.

Den bilden stämmer inte. Den svenska arbetsmarknaden är väldigt rörlig. Unga flyttar ofta - till studier och jobb. Äldre flyttar mer sällan och familjer med barn likaså. Mest benägna att flytta till nytt jobb är personer i glesbygdsregionerna, mest pendlingsbenägna är välutbildade i storstadsområdena. Svenskarna pendlar också mest i Norden.

I USA minskar rörligheten snabbt. Nyare forskning visar att den amerikanska flyttbenägenheten har minskat dramatiskt de senaste decennierna - inte minst på grund av att allt fler kvinnor har börjat jobba och familjerna måste hitta jobb till två personer om man flyttar.

Det är dags att skrota schablonbilderna av Sverige som trögrörligt och USA som extremt flexibelt.

Förvärvsskatteavdraget och jobben

Etiketter: jobbskatteavdraget

Nu först fick jag syn på artikeln på DN-debatt på julaftonen där Pontus Braunerhjelm, huvudsekreterare i regeringens globaliseringsråd skriver om skatterna. Med tanke på nyheten är det märkligt att den gick så obemärkt förbi, men Kalle Anka, familjelivet och julbordet tog väl överhanden. Några bloggare såg dock nyheten snabbare än vad jag gjorde.

Braunerhjelm och Camilo von Greiff vid rådets kansli skriver att nästan ingen hävdar att jobbskatteavdraget fått dem att arbeta mera. Varannan svensk är omedveten om jobbskatteavdraget, alliansregeringens paradreform. Av de runt 50 procent som känner till avdraget hävdar 95 procent att det inte har påverkat hur mycket de arbetar. I princip betyder det att väldigt få personer enligt undersökningen har ökat sitt arbetsutbud på grund av jobbskatteavdraget.

Ändå hävdar företrädare för regeringen med stöd av svaga forskningsstöd att just jobbskatteavdraget har skapat tiotusentals nya jobb.

Att personer sig ha påverkats i sitt arbetsutbud säger ingenting om i vilken riktning. Det finns i princip två olika motverkande effekter: Den så kallade substitutionseffekten innebär att det blir mer lönsamt att jobba än att ha fritid. Skattesänkningen leder därför till fler arbetade timmar. Den motsatta, så kallade inkomsteffekten, innebär att individer kan sänka sin arbetstid men fortfarande ha samma köpkraft som innan skattesänkningen. Skattesänkningen ger då färre arbetade timmar. I princip borde båda effekterna uppstå och i viss grad ta ut varandra.

Regeringen har hävdat att den försämrade a-kassan och förvärvsskatteavdraget kan förklara runt 70 000 av de jobb som skapades de två första åren vid makten. A-kasseeffekten är det väl ingen längre som tror på. Och om Braunerhjelm och Greiff har rätt har inte heller jobbskatteavdraget fått särskilt många fler att börja jobba eller öka sin arbetstid.

Ska vi få fler i arbete krävs helt andra åtgärder.

Särskilt nu när konjunkturen faller.

Kontraproduktiv försämring av a-kassan

Etiketter: arbetslöshetsförsäkringen, newsmill, regeringen

I en artikel på debattsidan Newsmill skriver forskarna Mattias Strandh, Daniel Melén och Madelene Nordlund att en försämrad arbetslöshetsförsäkring kan göra den långtidsarbetslöse ännu sämre rustad för att få jobb. Artikeln borde vara obligatorisk nyårsläsning för Riksdagens ledamöter och för regeringen.

Budskapet har stöd i forskningen och ligger helt i linje med resultaten i en rapport som jag och Kjell Rautio skrev för TCO för någon månad sedan - “Jakten på Superarbetskraften fortsätter”. Vi visade där att försämringarna i försäkringen i sak kan öka risken för att arbetslösa blir utelåsta från arbetsmarknaden. Försämringarna bygger dessutom på ett synsätt som gör att andra mer verkningsfulla åtgärder inte sätts in tillräckligt kraftfullt.

En försämrad arbetslöshetsförsäkring ökar inte enbart risken för att de längst bak i jobbkön hamnar ännu längre bak. Effekten blir dessutom att personer som i normalfallet borde ha goda chanser att få jobb de är utbildade för alltför snabbt tvingas ta jobb de är överkvalificerade för. Dålig a-kassa skapar därför även en ökad inlåsning på arbetsmarknaden.

Nyare nationalekonomisk forskning visar att försämrad arbetslöshetsförsäkring gör att folk oftare tvingas ta jobb som understiger deras produktivitet. Dessutom leder det till att personer i trygga men mindre produktiva jobb drar sig för att ta risken att byta till ett mer produktivt men mindre tryggt jobb. De försämringar av a-kassan som regeringen gjort sig skyldig till fungerar varken för dem som står längst från jobben eller för dem med god utbildning.

En dålig arbetslöshetsförsäkring är helt enkelt kontraproduktivt för ekonomin.

Varför utgår KI från det som regeringen inte vill göra?

Etiketter: KI, krisen, regeringen

I Konjunkturinstitutets pessimistiska nya prognos räknar man med att arbetslösheten ska öka kraftigt och sysselsättningen minska med närmare 135 000 personer. Prognosen är betydligt mer pessimistisk än tidigare.

Prognosen är säkert utmärkt utförd, men det är märkligt att KI i sitt huvudscenario verkar utgå ifrån att regeringen kommer att föra en mer expansiv finanspolitik. I själva verket har regeringen (och Anders Borg) tydligt markerat att de är ointresserade av den typ av åtgärder som nu KI utgår ifrån nästan är beslutat och klart. Mer rättvisande och intressant hade det varit om KI istället som huvudscenario hade utgått ifrån den arbetslöshetsrisk som Sverige faktiskt står inför på grund av regeringens ovilja att bedriva den mer expansiva finanspolitik som TCO, Svensk Näringsliv, LO och flertalet andra har krävt.

Paradigmskifte i välståndsfabriken

Etiketter: marknad, paradigmskifte, välstånd

Under lång tid har nyliberala strömningar gjort anspråk på tolkningsföreträdet i samhällsdebatten. Man har varit övertygad om att utvecklingsländer och andra länder bäst tar sig upp i välstånd genom avregleringar, omfattande skattesänkningar och minskad offentlig sektor. Ivrigt påhejade av OECD har man sagt att avreglerade arbetsmarknader fungerar bäst där facken är svaga och inkomsttryggheten är obefintlig. Man har hävdat att ökade klyftor gör att samhället fungerar bättre och den sociala rörligheten ökar. Och man har envist påstått att de finansiella marknaderna mår bäst av att staten och myndigheterna håller sig så långt borta som möjligt.

Utvecklingen under senare tid har gjort dessa teser allt mer omoderna.

Tunga forskare som Dani Rodrik och Joseph Stiglitz har övertygande visat att “The Washington Consensus” som modell inte fungerar särskilt bra. Om inte de rätta, stödjande samhällsinstitutionerna finns på plats riskerar råden om omfattande avregleringar bli kontraproduktiva.

OECD har efter omfattande genomgångar av forskning och verklighet i hög grad ändrat uppfattning. Nu gäller inte enbart den anglosaxiska modellen som förebild. Istället pekas de nordiska länderna, med sina starka fack och generösa välfärdssystem, ut som mer konkurrenskraftiga än de länder som följt tidigare rekommendationer. Fackens samarbetsorgan TUAC har i hög grad drivit på för att synliggöra behovet av nya rekommendationer.

Ökade sociala klyftor skulle i teorin leda till större social rörlighet. I stället visar allt fler forskare och nu även OECD i sin nya rapport “Growing Unequal” att detta är en myt. Högst rörlighet har man i de nordiska välfärdsländerna, störst fattigdom och snabbast växande klyftor i lågskatteländerna.

Nu läggs finanskrisen till detta ideologiska misslyckande. En global kris som har gjort det uppenbart att finansmarknaden är osedvanligt illa lämpad att kontrollera sig själv. Misstaget att överhuvudtaget tro att det var lämpligt har starkt bidragit till att knuffa världen in i en mycket allvarlig lågkonjunktur.

Vi är mitt inne i ett omfattande paradigmskifte i synen på vad som skapar välstånd och väl fungerande marknader. Vi få se hur lång tid det tar för det svenska vetenskapssamhället att ta till sig detta.

Malmborgs avgång - en effekt av en sönderstressad sjukförsäkring

Etiketter: cristina husmark-pehrson, försäkringskassan, regeringen, sjukförsäkring, välfärd

Curt Malmborgs avgång blottar stora problem inom en av våra viktigaste trygghetsförsäkringar. Sjukförsäkringen har den senaste tiden varit utsatt för en kanonad av förändringar. Försäkringskassan är mitt uppe i sin största omorganisation någonsin.

Samtidigt har regeringen gjort mycket stora systemförändringar i de trygghetssystem som Försäkringskassan (FK) ansvarar för, inte minst gäller detta för sjukförsäkringen. Detta betyder, vid sidan av omorganisationen, naturligtvis ökade “produktionskrav” på Försäkringskassepersonalen.

Personalen vid FK har dessutom allt oftare de senaste året mötts av olyckliga försäkrade som inte fått sina utbetalningar i tid eller som fått beslut som helt uppenbart varit felaktiga. Situationen har lindrigt uttryckt varit kaotisk. Detta hade den med all sannolikhet varit även om myndighetschefen varit någon annan än Curt Malmborg.

När socialförsäkringsministern skickade sitt omfattande förslag till ny sjukförsäkring ut på remiss blev kritiken massiv. Själv gjorde jag en sammanställning av remissinstansernas synpunkter i en TCO-rapport. Aldrig tidigare har jag sett maken till samlad och allvarlig kritik mot ett politiskt förslag.

De flesta av remissinstanserna riktade mycket skarp kritik mot det hårdare regelverket och de snävare tidsgränserna, som socialförsäkringsministern ville genomföra. Det gjorde också Försäkringskassan själv, som i sitt remissvar pekade just på att man var inne i en stor omorganisation och att det otydliga och hårda regelverk som föreslogs av ministern då inte rimligen skulle kunna genomföras på ett bra sätt.

Trots detta genomdrev Cristina Husmark Pehrsson och regeringen den s.k. rehab-kedjan. I dag är det inte bara Curt Malmborg som fasar för vad som skall hända när de snäva tidsgränserna och det hårdare regelverket börjar att tillämpas från och med årsskiftet.

Såväl Försäkringskassans egen personal som de försäkrade känner en välgrundad oro över vad som skall ske nästa år. Hur kommer det att bli för dem med ohälsa? Hur många av dem kommer att, trots omfattande ohälsoproblem, tvingas ut och söka jobb på “den reguljära arbetsmarknanden” mitt i den värsta lågkonjunkturen som vi sett på mycket länge? Vilka av dem blir av med sin anställning, kanske redan efter ett halvt års ohälsa? Varför dröjer rehabiliteringsinsatserna?

Det är oroande att varken Försäkringskassan eller socialdepartementet idag kan svara på dessa frågor. Precis som Försäkringskassan själv konstaterade i sitt remissvar, rörande “rehab-kedjan”, saknas nödvändiga konsekvensanalyser.

Att Curt Malmborg nu avgår löser inga större problem. Ansvaret för situationen inom sjukförsäkringen och för kaoset på Försäkringskassorna bör sökas betydligt högre upp i maktordningen än så…