Riksbankens obegripliga inflationsprognos

Etiketter: arbetslösheten, inflation, lönebildningen, ränta, riksbanken

Riksbankens förste vice ordförande Svante Öberg höll i fredags ett anförande om Riksbankens syn på finanskrisen och lönebildningen. Jag hade sett fram emot detta tal eftersom jag hoppades att det skulle reda ut en del frågetecken jag har haft vad gäller Riksbanken syn på löner och inflation. Tyvärr lyckades Öbergs tal inte bringa någon klarhet i detta och pga. tidsbrist i schemat gavs ingen möjlighet att ställa frågor.

Så vad är mitt problem? Så vitt jag kan se är Riksbankens inflationsprognos fullkomligt obegriplig, givet den bedömning man gör av den makroekonomiska utvecklingen framöver.

Enligt bankens senaste prognos från december kommer arbetslösheten att förbli mycket hög under de kommande tre åren, fortfarande 9 procent i slutet av 2012. Resursutnyttjandet på arbetsmarknaden kommer att vara svagt och löneökningarna bedöms därför bli “låga”. Så låga att de fullkomligt äts upp av den snabba produktivitetstillväxten. Riksbanken redovisar endast sin bedömning av enhetsarbetskostnaden, dvs. arbetskostnaden justerad för produktiviteten,  för hela ekonomin (se diagram 21 här). Denna bedöms  i stort vara oförändrad under de kommande tre åren. Eftersom den uppmätta produktivitetstillväxten i den offentliga sektorn vanligtvis är mycket låg, kan man anta att Riksbanken bedömer att enhetsarbetskostnaden i näringslivet kommer att falla med åtminstone en halv procentenhet per år. Det är denna kostnad som är relevant för inflationsutvecklingen. Inflationstrycket från svensk arbetsmarknad kommer därför att bli obefintligt de kommande åren.

På grund av krisen kommer resursutnyttjandet även att vara lågt i vår omvärld, vilket kommer att hålla nere pris- och löneutvecklingen globalt. Riksbanken tror också att kronan kommer att stärkas med ca 7 procent under prognosperioden. Sammantaget innebär detta att även det “importerade” inflationstrycket kommer att bli mycket lågt.

Allt detta är bedömningar som jag i allt väsentligt delar. Men vad får detta för konsekvenser för inflationen? Det är här Riksbankens bedömning blir fullkomligt obegriplig.

Enligt Riksbanken kommer inflationen, mätt som KPI med fast ränta (KPIF), gradvis att stiga och mot slutet av 2012 marginellt att överskrida inflationsmålet på 2 procent. Man undrar varifrån denna inflation ska komma. Riksbanken tror visserligen att oljepriset kommer att stiga framöver men stigande energipriser förklarar bara en tiondels procentenhet av inflationstakten 2012.

Som gammal prognosmakare vet jag att det finns all anledning att vara ödmjuk vad gäller vår kunskap om framtiden. Naturligtvis kan Riksbanken få rätt i sin inflationsprognos. Men detta kräver nästan att man allvarligt har missbedömt andra aspekter på den ekonomiska utvecklingen. Jag tror att om Riksbanken i huvudsak får rätt i sin övriga makroekonomiska bedömning, så kommer man att missa sin inflationsprognos med åtminstone en procentenhet 2012.

Hur orimlig Riksbankens bedömning är framgår kanske om man frågar sig vilken inflationsprognos banken hade lagt om arbetsmarknaden hade varit i balans, om löneökningarna hade varit betydligt högre och produktivitetstillväxten varit lägre, om kronan hade varit oförändrad och inflationen i vår omvärld hade varit mycket högre.

Jag kan naturligtvis inte veta varför Riksbanken gör denna obegripliga inflationsprognos. Dock tror jag att det hade varit mycket svårt att motivera en räntehöjning redan till hösten utan en sådan.

Utgiftstak i USA?

Etiketter: ekonomin, finanspolitik, krugman, Obama, usa

USA:s president Obama föreslog i sitt State-of-the-Union-tal att USA skulle införa ett tak för offentliga utgifter (se Washington Post).

Den liberale ekonomen Paul Krugman har kallat förslaget ”förfärande på alla sätt”. Finanspolitikens första prioritet borde i dagsläget vara att få igång efterfrågan och sysselsättningen. En begränsning av möjligheterna att fortsätta stimulanspolitiken kan få allvarliga konsekvenser framöver. Först när påtagliga förbättringar på arbetsmarknaden kan skönjas är det dags att ta itu med budgetunderskottet.

Frågan är dock hur stor betydelse detta förslag - om det genomförs - kommer att få i praktiken. En stor del av utgifterna är nämligen undantagna från utgiftstaket. Det gäller s.k. ”entitlement programs” (socialförsäkring, sjukvård, mm.), liksom utgifter för nationell säkerhet. Det redan beslutade stimulanspaketet på 787 miljarder dollar påverkas inte heller.

Det är därmed bara omkring en åttondel av de federala utgifterna som berörs av utgiftstaket.  Men om förslaget går igenom kommer utgifterna för utbildning, miljö, andra inhemska ändamål mm. att frysas på årets nivå under de resterande 3 åren av president Obamas ämbetstid. Effekterna för nästa års budget lär inte uppgå till mer än 15 miljarder dollar, vilket kan jämföras med det totala budgetunderskottet på ofattbara en biljon dollar ($ 1 000 000 000 000).

I spåren av krisen på 90-talet infördes utgiftstak i Sverige för alla statliga utgifter, förutom räntebetalningar på statsskulden. De takbegränsade utgifterna låstes i nominella termer genom riksdagsbeslut tre år i förväg. Utgiftstaket var tänkt att förhindra att tillfälliga överskott i de offentliga finanserna, exempelvis i toppen på en högkonjunktur, kunde användas för att öka utgifterna.

Den svenska finanspolitiken har även styrts av ett sparmål för de offentliga finanserna. Den offentliga sektorns inkomster måste, sett över en konjunkturcykel, överskrida utgifterna med motsvarande 1 procentenhet av BNP. Sparmålets syfte är att säkerställa att eventuella nya utgifter måste finansieras, antingen genom skattehöjningar eller nedskärningar av andra utgifter. Dessa båda mål har varit mycket effektiva redskap i att få ner underskotten i de offentliga finanserna och statsskulden under de senaste 15 åren.

Det svenska utgiftstaket visade sig dock ha vissa svagheter som uppenbarades i samband med den senaste ekonomiska krisen. Det främsta problemet var att utgiftstaket saknar en undantagsklausul vid extraordinära omständigheter. Det sedan tidigare fastlagda utgiftstaket förhindrade till viss del den finanspolitiska stimulans som hade varit önskvärd i samband med den ekonomiska krisen. Efterfrågebortfallet 2008-09  var så stort att inte ens Riksbankens noll-räntepolitik räckte till för att motverka detta. Framför allt tvingades regeringen att mer förlita sig mer på skattesänkningar och mindre på utgiftsökningar, trots att det senare hade varit betydligt effektivare i att hålla efterfrågan uppe.

Nu ska man dock ha klart för sig att Regeringens ovilja att använda finanspolitiska stimulanser i första hand var ideologiskt betingad. Regeringen har de senaste åren inte bedrivit en stabiliseringspolitik i egentlig bemärkelse. Snarare kan man beskriva det som en sedan tidigare beslutat strukturpolitik som enbart “tajmades” av konjunkturutvecklingen. Man föredrog helt enkelt att sänka skatterna trots att detta hade en mindre effekt på efterfrågan än exempelvis en ökad offentlig konsumtion eller investering. Det fanns också en principiell motvilja mot att använda tillfälliga utgiftsökningar för att stimulera ekonomin.

Göran Hägglund vågar vara medmänsklig

Etiketter: göran hägglund, kristdemokraterna, migranter, papperslösa, sjukvård, socialdepartementet, vårdförbundet

Att sjukvård ska ges efter behov, utan hänsyn till patientens ekonomiska, sociala eller etniska bakgrund, är en viktig princip. Det är också en del av yrkesetiken hos de som arbetar i vården. Sjuksköterskor, läkare och annan vårdpersonal ska kunna koncentrera sig på att ge bästa möjliga vård, och inte behöva fråga efter uppehållstillstånd eller fundera över vem som ska betala.

Frågan har även en rättslig dimension. Rätten till hälsa finns inskriven såväl i FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som i den Europeiska sociala stadgan och i Världshälsoorganisationen WHO:s konstitution.  Enligt Barnkonventionen ska inget barn berövas sin rätt att ha tillgång till hälsp och sjukvård. Sverige har kritiserats av FN för att vi inte lever upp till våra åtaganden.

TCO har, tillsammans med bland annat Vårdförbundet, Röda Korset och en lång rad organisationer som antingen representerar vårdens professioner eller verkar för migranters rättigheter, sedan flera år tillbaka krävt att även personer som vistas i Sverige utan uppehållstillstånd (papperslösa, irreguljära migranter) ska ha rätt till vård. Strax före jul överlämnades ett upprop till socialdepartementet.

Det är därför glädjande att socialminister Göran Hägglund idag presenterade direktiv till en utredning om rätten till sjukvård för asylsökande, gömda och papperslösa. Det är ett klokt beslut. Dessutom är det ett bevis för att det även ett valår då främlingsfientliga krafter smyger runt riksdagshuset finns plats för anständighet och medmänsklighet.

Jobbskatteavdraget reducerar effekten av jämställdhetsbonusen

Etiketter: föräldraledighet, jämställdhet, jämställdhetsbonus, jobbskatteavdrag

TCO har under lång tid visat att den ojämna fördelningen av föräldraledigheten bidrar till ojämställdheten i arbetslivet. För kvinnor blir barnafödandet ofta en belastning i karriären och för män gäller det omvända. Men att åtgärda detta genom att tvinga föräldrar att dela alla dagar lika vore en oklok åtgärd. Däremot kan det vara rimligt att individualisera fler månader än idag - särskilt i takt med att allt fler pappor faktiskt tar ut flera månader än som idag är öronmärkta.  

Men för att komma vidare krävs också andra åtgärder, till exempel ekonomiska stimulanser. Den av regeringen införda jämställdhetsbonusen är därför en klok åtgärd. Det är bara det att den är så krånglig att ingen verkar veta hur den fungerar - och ännu färre som bryr sig om den. Enligt en artikel i DN nyligen är det bara ett 30-tal hushåll som ansökte om bonusen i fjol, och av dem var det bara sex hushåll som fick det. Att man med nuvarande bonus dessutom kanske får vänta upp till ett innan man får pengarna gör att få verkar bry sig. 

Men samtidigt har regeringen infört ett stort jobbskatteavdrag för den som jobbar, men inte för den som är föräldraledig. För småbarnsföräldrar där pappan tjänar betydligt mer än mamman, vilket ju inte är helt ovanligt, blir jobbskatteavdraget därmed en sorts ojämställdhetsbonus i den mån att det äter upp en stor del av stimulanseffekten som var tänkt att få av jämställdhetsbonusen.

Om båda föräldrarna har samma inkomst så spelar inte jobbskatteavdraget någon roll eftersom det är lika stort för båda makarna. Då tjänar man med dagens system mer på att dela lika, men å andra sidan är det just i den typen av familjer där man redan idag delar mer lika. I familjer där pappan tjänar mer än mamman får familjen lägre skatt om pappan jobbar och mamman är hemma med barnen. Den effekten äter inte upp hela bonusen, men gör att det ekonomiska incitamentet att dela lika är som minst i de familjer där behovet är som störst.

Ju större skillnaden i jobbskatteavdrag mellan mamman och pappan är, desto mer påverkar jobbskatteavdraget inkomstfördelningen vid föräldraledighet i fel riktning, inte minst därför att den ekonomiska effekten av skatteavdraget sker direkt och bonuseffekten kommer långt senare. Ju större skillnaden i inkomst är, desto mindre lönar det sig att dela lika. Det innebär att ju större skillnaden i inkomst är, desto mer av jämställdhetsbonusens positiva effekter äts upp av den motsatta effekten av jobbskatteavdraget.

Det är bra med en jämställdhetsbonus, men nuvarande konstruktion är för krånglig och motverkas i allt för hög grad av jobbskatteavdraget.

TCO:s förslag är betydligt bättre och innebär att båda föräldrarna får 90 procents ersättning för sina egna dagar, men bara 80 procent för dagar som man överlåter till den andra föräldern. Detta ger en direkt effekt i plånboken just då pengarna behövs. Men detta bör dessutom på något sätt kompletteras med att motsvarande jobbskatteavdrag även tillfaller den som är föräldraledig.

Saab, tillväxtpolitiken och kampen om jobben

Etiketter: bilindustrin, industripolitik, SAAB, spyker

Oerhört glädjande att Saab får en ny ägare som tror på biltillverkarens framtid. Många är trots detta beredda att direkt dödförklara affären som ett falskt hopp. Men i en global omstöpning av hela fordonsindustrin som nu pågår behöver det inte vara en fördel att ha varit en gigantisk supertanker - för att kunna navigera i en strid fors av förändring kan det vara bättre att vara liten, snabb och flexibel.

För att kunna göra det och överleva i en verklighet som kräver omfattande investeringar och stor osäkerhet måste ägarna vara långsiktiga och politiken finnas tillgänglig. Inte genom att vara beredd att ta över företagen men genom att bedriva en långsiktig tillväxt- och industripolitik som bygger på att vi inte bara behöver fler jobb utan även bättre jobb, där produktivitet inte ses som ett skällsord.

Men idag är det tid att glädjas. Saabs ledning har varit väldigt tapper. De lokala facken har varit så tålmodiga och proaktiva att man blir stolt. Men även regeringen har nu äntligen visat att det behövs politiskt agerande för att stärka svensk industri.

Nu gäller det att visa belackarna att de hade fel. Saab måste visa att bilen inte bara har en trogen utan också växande kundkrets. Regeringen måste visa at de inte bara har ryckt ut nu - utan också har en tillväxtpolitik som ger långsiktiga fördelar för svenska industri.

Saco och Svenskt Näringsliv om integration

Etiketter: integration

Saco och Svenskt Näringsliv presenterade idag en rapport om arbetsmarknadssituationen för utrikes födda på den svenska arbetsmarknaden. På förmiddagen hölls ett välbesökt seminarium där Sacos ordförande Anna Ekström lyfte fram att hur lång tid en utrikes född befunnit sig i Sverige har betydelse för arbetsmarknadssituationen men också att vilken region personen har kommit ifrån spelar roll. Därtill inverkar diskriminering på möjligheterna till jobb och egen försörjning för utrikes födda i Sverige. Förvånand blev jag när jag återvände till kontoret och läste pressmeddelandet som skickats ut av Saco och Svenskt Näringsliv i vilket det påstås att det i arbetsmarknadssammanhang inte har någon betydelse var man är född. Det är uppenbart felaktigt, också utifrån den rapport som de presenterade på seminariet och som har utarbetats av SCB.

Ekström lyfte upp några viktiga saker på seminariet såsom behovet av yrkessvenska för fler yrkesgrupper, däribland samhälls- och kulturvetare på samma sätt som det idag finns för medicinsk personal; behov av en arbetsförmedling med bransch- och specialistkunskaper; och det viktiga arbetet med att skapa nätverk såsom Sacos mentorsprojekt Professionskollegor som ofta är vägen in på arbetsmarknaden.

Svenskt Näringslivs vice VD Christer Ågren uttalande en vilja att Sverige ska vara världsledande vad gäller utrikes föddas etablering på arbetsmarknaden. Mycket bra! Däremot var förslagen väntade såsom att det ska vara lättare att säga upp anställda på grund av personliga skäl och lägre lägstlöner. Clas Olsson, chef för Analysavdelningen på Arbetsförmedlingen kontrade med att om det var lägstlönerna som var problemet så borde fler arbetsgivare använda sig av Instegsjobben där arbetsgivarna bara betalar några tusenlappar av lönen. Men arbetsgivarna verkar inte vara intresserade av Instegsjobben som kommit upp i en mycket liten volym.

Olsson lyfte också fram att utrikes föddas etablering på arbetsmarknadssituationen skiljer sig mycket åt med avseende på den invandrades utbildningsnivå. För utrikes födda med en lång utbildning är det en fråga om goda möjligheter till validering av utbildning, kompletteringsutbildning, språkutbildning och ett arbete för att skapa kontakter samt ett arbete mot diskriminering. För utrikes födda som inte har en utbildning motsvarande en grundskole- eller gymnasieutbildning krävs det därtill ett omfattande kunskapslyft på samma sätt som det krävs ungdomar som inte nått upp till målen i den svenska gymnasieskolan. För utan en gymnasieutbildning klarar man sig inte på dagens arbetsmarknad.

Det som saknades på seminariet var förslag för att motverka den diskriminering som vi vet förekommer på den svenska arbetsmarknaden. Bara ett kort påpekande från Ekström om att nolltolerans ska råda och att diskriminering är olagligt. Men det stora arbetet som vi som arbetsmarknadens parter har att göra är ett aktivt arbete för att uppnå lika rättigheter och möjligheter i arbetslivet. Låt mig föreslå tre viktiga delar i arbetet:

- Kunskapen om diskriminering och rasism på arbetsmarknaden är låg. Så kallade grindvakterna till arbetsmarknaden, det vill säga personalchefer, chefer, arbetsförmedlingens personal med flera  i både offentlig och privat sektor, liksom fackligt förtroendevalda, bör utbildas i hur diskriminering tar sig uttryck. 

- Att få ett jobb via kontakter är det allra vanligaste sättet att få ett jobb idag. En betydligt mindre andel av jobben tillsätts efter annonsering hos Arbetsförmedlingen. Alla arbetsgivare böra annonsera samtliga lediga anställningar så att alla får möjlighet att söka de lediga jobben och inte bara de som har de rätta kontakterna.

- Lokalt behöver rekryteringsprocessen av anställda ses över med syfte att ge alla lika möjlighet att söka och erhålla anställning. Som modell kan den process som tagits fram inom FAIR stå. Det lokala arbetet för att alla anställda ska ges likvärdiga möjligheter till utbildning, kompetensutveckling och befordran behöver också intensifieras.

Även dyra råd kan vara riktigt goda när det gäller att mota jobbkrisen

Etiketter: arbetslöshet, finansminster. forskning, jobb, kris, offentlig sektor, råd

Jag har under året haft en hel del synpunkter i mina blogginlägg kring effektiviteten i den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken. Stora resurser satsas på relativt ineffektiva sänkningar av arbetsgivaravgifter och skattesänkningar och insatserna för att stärka produktivitet, tillväxt och anställningsbarhet har varit relativt obetydliga.

Det har hetat att politiken nästan uteslutande bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet, men i själva verket har arbetsmarknadspolitiken präglats mer av experimentlusta än av kunskap om vad som fungerar.  

I SNS senaste rapport; “Råd till en finansminister” finns en hel del vetenskapligt motiverade förslag på justeringar av politiken.  Jag kan inte låta bli att citera bland annat detta:

“Enligt vår mening krävs en drastisk omläggning av arbetsmarknadspolitiken mot större satsningar på riktade efterfrågepåverkande åtgärder, framför allt för att öka arbetskraftsefterfrågan inom offentlig sektor, och utbildning (speciellt arbetsmarknadsutbildning) samt mindre resurser vad gäller matchningsåtgärderna och jobbsökaraktiviteter som av allt att döma är ganska ineffektiva i den nuvarande djupa recessionen med låg arbetskraftsefterfrågan”

Ekonomiprofessorerna Dominique Anxo och Thomas Lind i SNS-rapporten “Råd till en finansminister”

Anders Borg avfärdade genast en hel del av råden, vilket var väntat. Det intressanta är dock att SNS-rapporten ger en helt annan bild av vad den ekonomiska forskningen egentligen ger stöd till än vad som oftast förs fram i den politiska debatten.

Recept mot bostadsbrist för studenter

Etiketter: bostadspolitik, studenter, studiesocialt

Boverket kom nyligen ut med en rapport om bostadssituationen för studenter och deras förslag ligger helt i linje med de som TCO och Stockholms universitets studentkår presenterade i början av hösten. Nu är det upp till nationella och lokala politiker att agera i frågan.

Antalet studenter har ökat kraftigt under de senaste åren, både på grund av lågkonjunkturen och på grund av stora ungdomskullar. Det har lett till en skriande bostadsbrist. Men Boverket visar att behovet av bostäder för studenter inte är snabbt övergående med en bättre konjunktur eller de mindre ungdomskullarna som vi har att vänta inom några år. Flera av de stora lärosätena är belägna i storstadsområden och i andra tillväxtregioner som under lång tid har haft brist på bostäder. Efterfrågan på högre utbildning kommer att vara fortsatt hög och det rör sig därmed om ett långsiktigt behov av bostäder passande för studenter. Bland annat detta behöver göras för att förbättra situationen:

-         Studenters ekonomiska situation måste stärkas, framför allt genom ett höjt studiemedel. Boverket är liksom TCO kritisk till den studiesociala kommitténs förslag att försämra möjligheten till bostadsbidrag för studenter.

-         Fastighetsavgiften för studentbostäder behöver förändras och neutralitet i beskattningen av olika upplåtelseformer införas. Studenter bor i hög utsträckning i hyresrätt och den högre beskattningen av hyresrätter i förhållande till övriga upplåtelseformer drabbar i hög grad denna grupp.

-         Sänk parkeringsnormen för studentbostäder då få studenter har bil och behov av parkering.

-         Ge möjlighet till lärosätena att i högre grad än i dag tillhandahålla bostäder för studenter.

-         Kommuner måste planera för studenternas behov av bostäder och ett aktivt mark- och planarbete från kommunens sida underlättar produktionen av bostäder för studenter.

-         Boverkets undersökningar tyder på att det är svårt att producera studentbostäder till en kostnad som studenter har råd med. Boverket vill därför utreda alternativa lösningar för att öka produktionen av bostäder för studenter. Det uppdraget bör de få.

Facket förändras - också i Sydafrika

Etiketter: facket, FEDUSA, IFS, Sydafrika

Har just kommit hem till snön efter några dagar i Sydafrika. TCO och LO har sedan länge goda förbindelser med centralorganisationen COSATU - ett starkt fack, med nära förbindelser med ANC, som spelade en viktig roll i kampen mot apartheid och för demokrati i Sydafrika.

Sydafrika spelar en viktig roll i Afrika - ekonomiskt, när det gäller fackens utveckling och på många andra sätt. Från TCO vill vi bredda våra kontaktytor och vi därför under en tid haft ganska mycket diskussioner med den andra stora centralorganisationen i Sydafrika , FEDUSA - The Federation of Unions of South Africa. Nu var det dags att besöka dem.

FEDUSA är, liksom COSATU, medlem av det globala facket IFS. Organisationen är till skillnad från COSATU partipolitisk obunden och organiserar delvis samma grupper som TCO-förbunden. Man har medlemmar inom de flesta sektorer och organiserar både privat- och offentliganställda. Vi träffade FEDUSA och deras största medlemsorganisationer. Utbytte erfarenheter om det fackliga arbetet - organisering, politiskt påverkansarbete och mycket annat. Att den ofta upprepade frasen “vi ska lära av varandra” verkligen är sann, blev mycket tydligt när vi besökte det största medlemsförbundet UASA - The Union. Deras elektroniska system för att hålla reda på och följa upp alla medlemsärenden skulle göra de flesta svenska förbund gröna av avund. Samma sak med systemet för snabb och återkommande medlemskommunikation via sms. 

Jag har varit i Sydafrika flera gånger förut, och redan innan apartheidregimen föll. Jag har sett kåkstäderna och träffat människor som bor och lever där. Jag har lyssnat till berättelser om fackligt arbete, förtryck och brutalitet i skuggan av en orättfärdig regim som jag aldrig glömmer. Många kåkstäder finns kvar, många är utan jobb och det finns hur många problem som helst - men många har också fått det bättre. Samhället förändras och facken har en helt ny situation att orientera sig i. 

Fackens arbete med att förändra sig och sitt arbete, i ett nytt sammanhang och med både gamla och nya uppgifter påminner om vårt, men de finns i ett annat sammanhang. Vi har mycket att lära av varandra!

Flera vi mötte sa’ att det, trots alla problem, finns en framtidstro och hopp om positiva förändringar och ett bättre liv hos många. Jag hoppas det!

De vi träffade nu var delvis andra grupper av människor än de flesta jag mött tidigare. Medelklassen växer - och den behöver också organiseras! En facklig kollega (medelålders vit medelklass, bakgrund i militären och skottskadad i kriget mot Angola eller om det möjligen var mot SWAPO i Namibia) berättade hur han - när han hörde Nelson Mandela tala om att han efter alla år i fängelse inte tänkte fortsatta vara inlåst, av känslor av hämnd - bestämde sig för att om Mandela kunde vara så förlåtande och generös och bara se framåt, då tänkte inte han haka upp sig på att blivit skjuten och hysa agg mot några tidigare fiender.  Det går att tänka om!

Privatiseringen av Arbetsförmedlingen

Etiketter: Annie Johansson, arbetsförmedlingen, Centern, centerpartiet, privata aktörer, privatisering

Regeringen har skickat ut en skrivelse om valfrihetssystem hos Arbetsförmedlingen. Regeringen vill tillåta Arbetsförmedlingens kunder att fritt välja leverantör av de tjänster som Arbetsförmedlingen sysslar med. Det hela skall börja gälla från halvårsskiftet 2010 är det tänkt. Många, inklusive undertecknad, gjorde den reflektionen att detta förslag handlar om privatisering av Arbetsförmedlingen, föredetta AMS. Den föreställningen stärktes minsann av Centerpartiets utspel som presenterades idag. Centern vill införa en jobbpeng, inskränka Arbetsförmedlingens ansvar till myndighetsutövningen och införa fri etableringsrätt i övrigt.

Privatisering av Arbetsförmedlingen kanske ger en massa positiva effekter, såsom högre effektivitet och lägre kostnader. Men det vet vi inte idag. Och det är det som är poängen. Regeringen borde ta reda på det genom en djuplodande utredning i saken. Arbetsmarknadsutskottets ordförande Hillevi Engström (M) sade igår vid ett seminarium om saken, att “nu är tid att agera, inte utreda”. Inget kunde vara mer felaktigt. Vill regeringen privatisera Arbetsförmedlingen så måste det föregås av en utredning som belyser de problem som kan uppkomma med bland annat myndighetsutövningen, kvaliteten i tjänsterna och kundernas rättigheter och valmöjligheter. Görs inte det så riskerar man att genomföra något som man återigen tvingas backa ifrån eller rätta till. Jag och utredarkollegor på TCO har den  senaste tiden försökt hjälpa regeringen genom att peka på behovet av ytterligare utredning på så viktiga områden som sjukförsäkringen och a-kassan. Tyvärr har regeringen inte lyssnat på våra råd vilket inneburit svårigheter för såväl regering själv såväl som sjukskrivna och arbetslösa.

Det finns ytterligare ett skäl till att regeringen måste agera på ett annat sätt. En privatisering av Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadspolitiken är en så betydande förändring av det svenska samhället, att det krävs politiskt ansvarstagande. Regeringsskrivelsen föreslår att  Arbetsförmedlingen tillåts (alltså om den så önskar) införa valfrihetssystem. Införs det så sker det alltså genom ett myndighetsbeslut, inte genom ett politiskt beslut. Inget politiskt ansvar kan dåutkrävas om det skulle gå åt pipan. Det är orimligt. Skall Arbetsförmedlingen privatiseras så måste det ske genom att regeringen lämnar en proposition om saken till riksdagen, vilken skall baseras på en utredning om saken.

Alltså; jag avvisar inte idén men säger bordlägg, utred och återkom i ärendet. Det blir bäst för alla, inklusive regeringen.