Riksbankens obegripliga inflationsprognos
Riksbankens förste vice ordförande Svante Öberg höll i fredags ett anförande om Riksbankens syn på finanskrisen och lönebildningen. Jag hade sett fram emot detta tal eftersom jag hoppades att det skulle reda ut en del frågetecken jag har haft vad gäller Riksbanken syn på löner och inflation. Tyvärr lyckades Öbergs tal inte bringa någon klarhet i detta och pga. tidsbrist i schemat gavs ingen möjlighet att ställa frågor.
Så vad är mitt problem? Så vitt jag kan se är Riksbankens inflationsprognos fullkomligt obegriplig, givet den bedömning man gör av den makroekonomiska utvecklingen framöver.
Enligt bankens senaste prognos från december kommer arbetslösheten att förbli mycket hög under de kommande tre åren, fortfarande 9 procent i slutet av 2012. Resursutnyttjandet på arbetsmarknaden kommer att vara svagt och löneökningarna bedöms därför bli “låga”. Så låga att de fullkomligt äts upp av den snabba produktivitetstillväxten. Riksbanken redovisar endast sin bedömning av enhetsarbetskostnaden, dvs. arbetskostnaden justerad för produktiviteten, för hela ekonomin (se diagram 21 här). Denna bedöms i stort vara oförändrad under de kommande tre åren. Eftersom den uppmätta produktivitetstillväxten i den offentliga sektorn vanligtvis är mycket låg, kan man anta att Riksbanken bedömer att enhetsarbetskostnaden i näringslivet kommer att falla med åtminstone en halv procentenhet per år. Det är denna kostnad som är relevant för inflationsutvecklingen. Inflationstrycket från svensk arbetsmarknad kommer därför att bli obefintligt de kommande åren.
På grund av krisen kommer resursutnyttjandet även att vara lågt i vår omvärld, vilket kommer att hålla nere pris- och löneutvecklingen globalt. Riksbanken tror också att kronan kommer att stärkas med ca 7 procent under prognosperioden. Sammantaget innebär detta att även det “importerade” inflationstrycket kommer att bli mycket lågt.
Allt detta är bedömningar som jag i allt väsentligt delar. Men vad får detta för konsekvenser för inflationen? Det är här Riksbankens bedömning blir fullkomligt obegriplig.
Enligt Riksbanken kommer inflationen, mätt som KPI med fast ränta (KPIF), gradvis att stiga och mot slutet av 2012 marginellt att överskrida inflationsmålet på 2 procent. Man undrar varifrån denna inflation ska komma. Riksbanken tror visserligen att oljepriset kommer att stiga framöver men stigande energipriser förklarar bara en tiondels procentenhet av inflationstakten 2012.
Som gammal prognosmakare vet jag att det finns all anledning att vara ödmjuk vad gäller vår kunskap om framtiden. Naturligtvis kan Riksbanken få rätt i sin inflationsprognos. Men detta kräver nästan att man allvarligt har missbedömt andra aspekter på den ekonomiska utvecklingen. Jag tror att om Riksbanken i huvudsak får rätt i sin övriga makroekonomiska bedömning, så kommer man att missa sin inflationsprognos med åtminstone en procentenhet 2012.
Hur orimlig Riksbankens bedömning är framgår kanske om man frågar sig vilken inflationsprognos banken hade lagt om arbetsmarknaden hade varit i balans, om löneökningarna hade varit betydligt högre och produktivitetstillväxten varit lägre, om kronan hade varit oförändrad och inflationen i vår omvärld hade varit mycket högre.
Jag kan naturligtvis inte veta varför Riksbanken gör denna obegripliga inflationsprognos. Dock tror jag att det hade varit mycket svårt att motivera en räntehöjning redan till hösten utan en sådan.
