Etiketter: arbetslinjen, arbetslivsförsäkring, arbetslöshet, socialbidrag, utanförskap
Under förra året ökade kostnaderna för försörjningsstöd (socialbidrag) med 20 procent. Utbetalningarna ökade i ca 90 procent av landets kommuner. 259 kommuner redovisade ökade utbetalningar under den aktuella tidsperioden.
Detta gör att man inte behöver leta särskilt länge för att finna exempel på denna utveckling i lokal- och regionalpressen. I till exempel Nybro, Växjö, Ljusdal och Sölvesborg rapporterar pressen om en svårare situation och om fler sjuka och arbetslösa som tvingas söka socialbidrag. Samtidigt rapporteras också allt oftare om att tillämpningen av socialtjänstlagen blivit tuffare och att handläggarnas arbetsmiljö försämrats på grund av det hårdnande trycket.
Vad vi nu bevittnar är alltså inget mindre än en bidragsexplosion och en tydlig förskjutning bort från stöd via de mer generella trygghetsförsäkringarna (sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna) till det selektiva och individuellt behovsprövade socialbidraget.
En aspekt av denna utveckling som hittills inte uppmärksammats så mycket är att när socialbidragen ökar, i synnerhet när det sker på bekostnad av de generella trygghetsförsäkringarna, blir det fler som permanent riskerar att stängas ute från arbetsmarkanden. Till skillnad från när det gäller de generella trygghetsförsäkringarna råder ju exempelvis inte inkomstbortfallsprincipen för den som söker socialbidrag.
För att bli berättigad till socialbidrag måste man istället först ha “fattiggjorts”. Det handlar då om att man i princip måste ha gjort sig av med sina besparingar, sålt sommarstugan, bytt ned sig när det gäller boende osv. Inget är alltså mer missvisande än att påstå att man (som socialförsäkringsministern gjorde nyligen) enkelt kan “komplettera upp sin inkomst” med hjälp av socialbidrag.
För den som tvingats söka det behovsprövade socialbidraget innebär detta istället en risk för inlåsning. När inkomsten från förvärvsarbete ökar så minskas socialbidraget i motsvarande mån. För socialbidragen verkar alltså incitamentseffekten i rakt motsatt riktning jämfört med när det handlar om sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna, där ju en ökad inkomst från förvärvsarbete leder till att också inkomstskyddet uppgraderas.
Slutsaten av detta borde bli att om man vill förstärka incitamenten till arbete bör man, tvärtemot det som just nu sker, minska socialbidragstagandet och istället vältra över så mycket som möjligt av dessa utgifter på andra delar av välfärdsstaten och på arbetsmarknads- och utbildningspolitiken.
När regeringen själv kalkylerar med ökade socialbidragskostnader till följd av förändringarna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen innebär detta alltså att man medvetet skapar en situation där allt fler permantet stängs ute från arbetsmarknaden. De risker därmed att hamna i den mest stigmatiserande formen av “utanförskap“, d.v.s. vad TCO och andra kallat för ett “verkligt utanförskap“.
Hur regeringen sedan får denna strategi att gå ihop med det som kallats för “arbetslinjen” och “kampen mot utanförskapet” förblir för mig fortfarande en gåta…