Likvärdighet borde stå högst upp på den skolpolitiska agendan

Etiketter: skolan, social rörlighet, social snedrekrytering, utbildning

Sverige placerar sig högt, på femte plats, i en stor internationell studie av grundskoleelevers medborgarkunskaper som publiceras idag. Men i inget annat europeiskt land som deltar har föräldrarnas utbildningsnivå större betydelse för elevernas medborgarkunskaper än i Sverige.

Det är tyvärr inget nytt. Sedan början av 1990-talet har vi sett att föräldrarnas utbildningsnivå har fått större betydelse och att resultatskillnaderna mellan skolor och elevgrupper, framför allt utifrån social bakgrund, ökat. Resultaten i grundskolan har också försämrats generellt under samma tidsperiod.

Skolverket har sammanställt och analyserat forskning som belyser vad som kan ha orsakat försämringen. Det är forskning som skolpolitiken borde vägledas utav. I forskningen framträder ett komplext pussel av faktorer där den ökade segregeringen i samhället, den decentraliserade styrningen av skolan och den alltmer differentierade och individualiserade undervisningen alla har betydelse.

Den ökade skolsegregationen, det vill säga att det blivit vanligare att elever med likartad bakgrund samlas på samma skola, har drivits av införandet av det fria skolvalet och av att boendesegregationen samtidigt ökat. Både elevens egen bakgrund och klasskamraternas familjebakgrund påverkar en elevs kunskapsresultat. Skillnaderna mellan elevers kunskaper förstärks därmed av skolsegregation. Och ju mer homogen elevsammansättningen är desto starkare blir effekten av social bakgrund. Forskningen visar att kamrateffekter som är viktiga för i synnerhet lågpresterande elever förlorats och att lärares förväntningar på eleverna har starka samband med elevernas resultat.

Skolverket har också funnit att kommunerna i liten grad fördelar resurser utifrån skolornas olika förutsättningar, vilket ytterligare kan bidra till en ökad resultatspridning mellan skolor, och därmed mellan elever med olika social bakgrund. Många kommuner tar därmed inte uppgiften att ge alla elever likvärdiga möjligheter att nå målen på allvar.

Skolverket pekar även på att det förändrade undervisningsmönster i svensk grundskola i riktning mot individualisering, det vill säga en förskjutning av ansvar från lärare till elev och i förlängningen även

från skola till hem, leder till att stödet hemifrån blir allt viktigare och att föräldrarnas utbildning och kulturella kapital får större betydelse för elevens resultat. Individualisering, i betydelsen individuellt arbete, har negativa samband med elevernas resultat och också elevens motivation och engagemang påverkas negativt. Betydelsefullt för en positiv utveckling är en ämnesdidaktiskt kunnig, tydlig och aktiv lärare som förmår att engagera och uppmuntra alla elever.

Det utbildningspolitiska målet att skolan ska ge alla elever likvärdiga möjligheter att nå målen bör stå högst upp på den skolpolitiska agendan. Valet närmar sig, men vem är beredd att formulera den politik som krävs för att komma åt den ökande sociala segregationen i skolan och ge alla elever likvärdiga möjligheter i skolan?

Läs TCOs syn på skolan här.

Samtal och möten som förändrar…

Etiketter: Barack Obama, facketförändas, förändring, humanism, insikt, möten, samtal

Den senaste tiden har jag personligen fått flera starka skäl att fundera över hur bräcklig och utsatt ens egen trygghet faktiskt är. Det handlar om kollegor, som jag tidigare trott varit ”kärnfriska”, som valt att träda fram och berätta om sin långvariga och dagliga kamp mot en kronisk ohälsa. Det handlar om ungdomsvännen som ringde och berättade att hon blivit av med stödet från sjukförsäkringen, trots att hon fortfarande är sjuk och har nedsatt arbetsförmåga. Det handlar om samtal från ett antal TCO-förbundsmedlemmar med ohälsa, som vittnar om hur de ”hämnat i kläm” på grund av ett allt för stelbent och fyrkantigt regelverk.

Dessa samtal lämnar alltid spår efter sig. Du vet säkert vad jag menar. Man berörs och drar ett tungt och djupt andetag. Man tänker till lite extra. Inser hur utsatt man själv faktiskt är. Det räcker med lite otur. Ett obetänksamt steg ut vid övergångsstället. En älg på vägen framför bilen. Ett tungt lyft med krökt rygg…

Det var just denna insikt, om livets inneboende bräcklighet, som en gång låg till grund för uppbyggnaden av vårt socialförsäkringssystem. Det påstår i alla fall de flesta som forskat i saken. Ja, vissa amerikanska sociologer menar till och med att det var liknande tankar och känslor som förde Barack Obama fram till presidentmakten i USA. Ju fler berättelserna blir, av dem som kastats ut från tryggheten och fattiggjorts, ju oftare tvingas vi andra ”odrabbade” tänka tanken att ”nästa gång kan det vara min tur…”. Detta föder krav på förändring.

Men visst kan detta ibland också leda till olika flyktmekanismer. Vi kanske zappar bort från de obehagliga nyhetsinslagen på TV:n, eller bläddrar förbi de jobbiga tidningssidorna. Vi orkar inte, i alla fall inte just nu, ta in allt det där ”jobbiga”. Så gör vi nog alla, åtminstone någon gång i veckan. Det är rent av förståeligt och mänskligt.

Men när man möter en medmänniska av kött och blod öga mot öga (eller lur mot lur) blir det lite svårare. Dem kan man ju inte enkelt zappa bort. Extra skarpt blir läget naturligtvis om det är en nära anhörig eller en gammal vän som berättar. Det politiska blir då så mycket mer personligt. Vi kanske ser samband mellan människoöden och regelverk vi tidigare inte tänkt på. Eller så upptäcker vi kanske hur samhällets grundvärderingar och dess myndighetsutövning hänger ihop. Detta blir möten som ger avtryck. Samtal som förändrar.

När jag i måndags var på mynttorget och lyssnade till vittnesmålen, från människor som drabbats av de nya sjukförsäkringsreglerna, såg jag flera sådana möten äga rum. Jag kände en lätt vind av förändring, både i luften över mynttorget och inom mig själv. Denna känsla tar jag nu med mig till Almedalen i nästa vecka…

Fel politik och ökade ekonomiska klyftor riskerar leda till ny ekonomisk kris

Etiketter: depression, klyftor, krisen, krugman

Kan en ekonomisk modell som bygger på ständigt ökade klyftor mellan rika och fattiga skapa stabil  tillväxt? Kan djupa efterfrågekriser motverkas genom tuffa besparingar? I båda fallen är svaret nej - och anledningen i hög grad den samma. När många inte får en inkomst som ger tillräcklig efterfrågan skapas en ekonomi som bygger på lånade pengar. Detta har jag lyft i flera bloggar. Paul Krugman tar upp det i ett uppmärksammat tal i Luxemburg i dagarna.

Vi kan inte heller spara oss till den ökade konsumtion som behövs för att dra igång ekonomin och uppnå full sysselsättning, vilket Björn Elmbrant skriver lysande om i Dagens Arena.

Problemen som skapade krisen har inte varit att folk har levt över sina tillgångar som en del har hävdat, utan att människors tillgångar inte har levt upp till den produktion som man har förväntats konsumera. När merparten av inkomstutvecklingen i t.ex. USA har gått till den procent som redan tjänar mest, ökar naturligtvis deras konsumtion väldigt snabbt, men den drar även upp konsumtionen för medel- och arbetarklassen som inte har råd att konsumera lika mycket men förmås göra det i alla fall.

Och då lönerna står stilla eller ökar för långsamt, som en effekt av den ekonomiska politikens miralkelkur för hur jobb ska skapas, måste konsumtionen huvudsakligen ske med lånade pengar. Då byggs förutsättningarna upp för en mycket intabil ekonomisk värld där nya kriser kommer som ett brev på posten.

Krugman befarar  att vi nu står vid randen av en tredje depression. Denna gång skapad av politiska misslyckanden. Kostnaderna för världsekonomin och de som förlorar jobben kommer i så fall att bli kolossala.  “Regeringarna oroar sig för inflation när det verkliga hotet är deflation, de predikar behovet att dra åt svångremmen när det verkliga problemet är otillräckliga utgifter”.

Kan inte låta bli att komplettera med denna:

Polly Toynbee i The Guardian (18 juni).

“Lord Skidelsky, erstwhile Thatcher supporter, now says Keynes would recognise this cutting frenzy. He well understood that every sinew of common sense tells citizens to cut in a recession when debt is rising, tax receipts are falling and the black hole in finances yawns alarmingly. His “paradox of thrift” means acting against instinct because the exchequer is not a handbag: cuts make things worse when investing for growth is the only escape. Japan, not Greece, is the threat. New official estimates revising next year’s growth downwards should have sounded the alarm but instead set the coalition calling for deeper cuts.”

Åtstramning med förnuft?

Etiketter: återhämtning, Ewa Björling, finanspolitik, G-20, offentliga finanser

De så kallade G-20-länderna (bestående av världens 20 viktigaste ekonomier) uttalade sig vid toppmötet i Toronto i helgen för en snabb konsolidering av de offentliga finanserna. Samtidigt varnade man dock för att återhämtningen i världsekonomin ännu är mycket skör och arbetslösheten fortfarande “oacceptabelt hög”. Åtstramningen får inte tillåtas hota återhämtningen.

G-20-gruppen har naturligtvis rätt. Världsekonomin brottas samtidigt med två allvarliga problem, en tillbakapressad efterfrågan och stora budgetunderskott. Till viss del är detta dock uttryck för samma sak: de svaga offentliga finanserna är till viss del orsakade av den svaga efterfrågan. Delvis beror dock de höga underskotten på strukturella problem. Flera länder har haft för höga offentliga utgifter och/eller för låga inkomster under många år, vilket har lett till stigande statsskulder. På lång sikt är detta inte hållbart. Frågan är om de ledande ekonomierna verkligen kan genomföra ett sådant besparingsprogram utan att återhämtningen i världen hotas.

Enligt en rapport från den Internationella valutafonden (IMF) har de utvecklade ekonomierna i G-20-gruppen i år ett genomsnittligt offentligt underskott på 8,9 procent av BNP. Den föreslagna besparingen skulle alltså motsvara 4,5 procent av BNP, vilket är mer än de samlade ekonomiska stimulanserna var i dessa länder 2009 och 2010, vilka uppskattas av IMF till sammanlagt 3,9 procent av BNP.

Sverige lyckades verkligen att spara sig ur krisen på 1990-talet men den gången fick vi draghjälp från utlandet. Den kraftiga kronförsvagningen tillsammans med stark efterfrågan i omvärlden motverkade i viss mån effekterna av den strama finanspolitiken. Idag är krisen global och det är svårt att se vilket land som skulle kunna agera draglok i världsekonomin.

G-20 uppmanar också länder med stora överskott i handeln med omvärlden att genomföra “strukturella reformer som stimulerar ökad inhemsk efterfrågan”. Den svenska handelsministern Ewa Björlings nyligen uppsatta mål att fördubbla svensk export fram till 2015 framstår i detta sammanhang ganska genant. Sverige tillhör ju de länder med de största bytesbalansöverskotten.

Personligen tror jag inte att länder som Japan, USA eller Storbritannien kommer att strama åt finanspolitiken i den takt som överenskommelsen kräver. Vilket kanske är bra eftersom jag tror att en så kraftig åtstramning skulle få allvarliga konsekvenser för återhämtningen i världsekonomin och möjligen även leda till en ny global nedgång.

Rekrytera välutbildade för fackets överlevnad

Etiketter: fackliga rättigheter, IFS, Sture Nordh

På det globala facket, IFS, kongress pågår just nu diskussionen om kongressens huvudresolution.

Den som på ett övergripande plan ska ange inriktningen på det fackliga arbetet världen över kommande år.

Sture Nordh, TCOs ordförande, talade alldeles nyss om att människors vilja, världen över, att ta ansvar för sina och sina närmastes liv, för sitt arbete och för samhällets utveckling är grunden för det fackliga arbetet och att det fackliga arbetet har ett stort värde - inte bara för de enskilda löntagarna, utan också för våra samhällens hållbara utveckling. Sture Nordh beskrev att IFS, på den globala arenan. är IFS den centrala kraften i det arbetet men påpekade också att om vi ska nå framgång så måste vi vara en organisation med stor respekt och legitimitet - från våra medlemmar men också från arbetsgivare, stater och internationella organisationer. 

- För att stärka denna respekt och legitimitet och förverkliga det program vi snart ska besluta om måste vi väl organiserade! Det är bara när vi är många, och representerar bredden av löntagare globalt, som vi kan åstadkomma resultat. Därför måste vi organisera oss väl - även bland dem som arbetar i korta, tillfälliga anställningar och bland de växande grupperna av välutbildade och professionella yrkesutövare. Ska det lyckas så måste våra fackliga organisationer förnyas, och våra arbetsformer vara attraktiva även för yngre arbetande människor - för kvinnor och män på lika villkor, sade Sture Nordh.

Sture Nordh tog också i sitt tal upp problemet att grundläggande mänskliga rättigheter - som rätten att organisera sig, att förhandla kollektivt och att teckna kollektivavtal - fortfarande saknas på många håll i världen. Han betonade att bristen på fackliga och mänskliga rättigheter inte bara är ett problem för dem som är direkt berörda utan  även för oss som lever i länder med goda fackliga villkor.

Mycket av det som Sture Nordh tog upp finns med i respektive resolutioner men TCO anser att det här är så viktigt attt det borde beskrivas ännu tydligare. Vi föreslog därför en ny punkt i huvudresolutionen:Fackliga rättigheter och organisering. Texten ska betona den avgörande betydelsen av fackliga rättigheter i hela världen, vikten av hög organisationsgrad och vikten av att organisera fler - inklusive kvinnor och män i tillfälliga anställningar och inklusive det växande antalet unga, professionella yrkesutövare.

 LOs ordförande, Wanja Lundby-Wedin, talade delvis om samma frågor som Sture Nordh - och hon stödde TCOs förslag. Bra samarbete på det nationella planet är viktigt för att nå framgång i det internationella fackliga arbetet. Gemensamt kanske vi nu kan få igenom vårt förslag.  

TCO påverkar inriktningen på världsfackets arbete

Etiketter: globala facket, IFS, världen

Just nu genomför det globala facket, IFS, sin andra världskongress i Vancouver i Kanada. Människor från världens alla hörn - av olika ursprung, med olika hudfärg och olika (eller kanske ingen) religiös tillhörighet är samlade utifrån vår övertygelse om att facklig organisering ger oss bättre möjligheter att påverka våra liv, arbeten och villkor.  

Vi välkomnades av de äldste från the Musqueam First Nation - som sjöng oss en resandesång och talade om allas  vårt ansvar för jorden.

 Samtalen och diskussionerna förs nu under symbolisk ledning av en Talking Stick, som egentligen skulle hållas av den som talar - för att sedan lämnas vidare till nästa talare.

 IFS kongressen är stor! Det är 311 fackliga centralorganisationer från 155 länder som är samlade. Jag tror vi är omkring 800 delegater, ett par hundra rådgivare, ett stort antal observatörer och, inte att förglömma, alla anställda på IFS som slitit, och sliter, hårt för att allt ska fungera. Till det kommer tekniker och tolkar som behövs för att alla deltagare ska kunna följa och delta i diskussionerna. Kongressen tolkas till arabiska, engelska, franska, tyska, italienska, japanska, ryska, skandinaviska och spanska!Inför en så här stor kongress måste en stor del av arbetet ske innan själva kongressen - annars skulle vi få hålla på flera veckor. Resolutionstexter skrivs, diskuteras och omarbetas under en ganska lång period och på kongressen återstår bara de slutliga diskussionerna. Från TCO har vi deltagit i hela processen och som det ser ut nu kan vi vara ganska nöjda.  Vi har fått igenom  flera av våra ändringsförslag. Vi har fått in förbättringar i texterna när det gäller kvinnornas roll och betydelse i arbetslivet och kvinnors mänskliga rättigheter, och vi har fått med vikten av att livspusslet går ihop. Att det nu beskrivs som viktigt att rekrytera även välutbildade yrkesgrupper, och att skrivningarna om mänskliga rättigheter kompletterats med vikten av internationell rätt - det beror på vårt arbete. Småsaker kanske, att peta med meningar i resolutioner som ska behandlas på en facklig kongress, men det påverkar inriktningen på det fackliga arbetet över hela världen under kommande år och får konsekvenser för massor av enskilda människor.

Fler än fyra av tio utförsäkrade tillbaks i sjukförsäkringen?

Etiketter: arbetsförmedlingen, arbetsmarknad, byggnads, försäkring, Nya försäkringskassan, ohälsa

Jag noterar att av de 14 700 personer som utförsäkrades från sjukförsäkringen vid årsskiftet ansöker nu allt fler om att åter få ersättning från sjukförsäkringen. Tidningen Byggnadsarbetaren rapporterar att de siffror som nu gäller är:

• Ca 5 700 ansöker på nytt om sjuk- eller rehabiliteringspenning
• Ca 500 ansöker på nytt om sjukersättning

Det innebär att hittils har ca 42 procent (6 200 av 14 700) av de vid årsskiftet utförsäkrade sökt sig tillbaks till sjukförsäkringen. Försäkringskassans prognos var att sex månander efter utförsäkringen skulle ungefär en tredjedel återfinnas i sjukförsäkringen.

Frågan är dessutom om vi har sett slutet på denna utveckling ännu? Man kan exempelvis fråga sig hur många fler som återvänder till sjukförsäkringen efter att de genomgått det AF-program de just nu är inne i? Intressanta och viktiga frågor som väntar på svar…

Högre lön med privatisering?

Etiketter: kvinnolöner, löneutveckling, privatisering, svenskt näringsliv

Svenskt Näringsliv har publicerat en ny studie med titeln “Övergång till privat drift inom offentlig sektor”. Studien visar att anställda som arbetar på verksamheter som privatiserats har haft en signifikant högre löneutveckling än de som förblivit i offentlig sektor. Den sammanlagda löneökningen över ett par år tycks ha varit 5-7 procent högre för de privatiserade.

Resultatet är inte direkt förvånande. Allmänt kan kan förvänta sig att löneutvecklingen hålls tillbaka i branscher som domineras av en stor arbetsgivare. I första hand tycks det vara frågan om en initial löneuppgång de första åren. Skillnaden mellan de som varit privatiserade för 3, 6 eller 9 år tycks vara försumbar.

Studien reser dock vissa frågor. Figur 2 antyder att det i första hand är högavlönade män som fått en bättre löneutveckling. Skillnaden för kvinnor tycks ha varit begränsad. Den statistiska beräkning som var avsedd att belysa detta (Tabell 2, regression 4) är dock mycket svårtolkad. Såvida författaren inte har placerat decimaltecknet fel, påvisas plötsligt inga signifikanta effekter alls av privatisering. (Detta eftersom den redovisade koefficienten 0,010 är mindre än standardfelet 0,029 och därför inte, såsom sägs i texten, är signifikant.)

Svenskt Näringsliv duckar också för två besvärliga selektionsproblem i denna typ av studier. Det är troligen inte en genomsnittlig verksamhet som privatiseras eller en genomsnittlig anställd som väljer / väljs ut att följa med vid en privatisering. Kanske är det särskilt lönsamma verksamheter, eller sådana med stor utvecklingspotential som privatiseras? Kanske väljer offentliganställda med en god position/lön/trivsel på sitt gamla arbete att i högre grad stanna kvar i offentlig verksamhet än sådana som är missnöjda med sin situation?

Man hade också velat se den genomsnittliga lönenivån för privat och offentlig verksamhet i dessa branscher. Det vore ju intressant att veta om de privatanställda kommit ifatt de offentliganställda eller sprungit ifrån dem. Svenskt Näringsliv har ju uppenbarligen tillgång till dessa grunddata. Det faktum att man valt att inte redovisa detta talar nog sitt tydliga språk.

Försäkringsmässighet - ett begrepp som allt oftare urholkas och missbrukas

Etiketter: Björn Johnson, dagens nyheter, folksam, försäkringar, forskning, hanne kjöller

Hanne Kjöller och andra ledande debattörer använder med jämna mellanrum ordet “försäkringsmässighet” för att skänka trovärdighet åt sina politiska åsikter. Också de nya sjukreglerna (rehabiliteringskedjan) infördes för att man, som regeringen sade, ville skapa en ökad “försäkringsmässighet”.

Mot denna bakgrund blir det naturligtvis lite paradoxalt när Folksam i sin välfärdsrapport konstaterar att staten systematiskt år efter år bryter mot en av de försäkringsmässiga grundprinciperna, d.v.s. att det som förs in i försäkringen ska motsvara det som betalas ut.

Sedan 2003 har sjukförsäkringen genererat årliga miljardöverskott. Pengar som s-ministrar tagit och använt till olika välfärdsstatsningar och Alliansministrar för att sänka inkomstskatten. Under de senaste åren har överskotten i sjukförsäkringen ökat mer än någonsin.

Vi förs alltså allt längre bort från de försäkringsmässiga grundprinciperna, samtidigt som de ansvariga politikerna och de ledande debattörerna allt oftare talar om vikten av ökad “försäkringsmässighet”.

Kjöllers och regeringens “försäkringsmässighet” tycks dessutom hämta sin förebild från hur de privata marknadsförsäkringarna fungerar. De ses som förebildliga och socialförsäkringarna borde enligt dem fungera på ungefär samma sätt. Vad man missar med ett sådant synsätt är att marknadsförsäkringar och socialförsäkringar faktiskt inte är samma sak, inte minst när det gäller frågan om riskutjämnande eller riskdifferentierade avgifter. I ett tidigare blogginlägg har jag försökt ringa in just dessa grundläggande skillnader (du kan läsa mer om detta här). 

Kjöller och regeringen motiverar även de hårdare reglerna och skärpta villkoren i den s.k. rehabiliteringskedjan med att dessa gör sjukförsäkringen mer “försäkringsmässig”. Därför blir det återigen lite paradoxalt när man inser att de privata försäkringsbolagen idag faktiskt ofta gör mer generösa bedömningar av t.ex. arbetsförmågan än vad Försäkringskassan gör (se bl.a en artikel i gårdagens Metro om detta).

Detta faktum leder naturligtvis vidare till ett antal frågor. Har villkoren och reglerna i dagens allmänna sjukförsäkring stramats åt så till den milda grad att de till och med passerat den gräns som de privata försäkringsbolagen anser bör gälla för god “försäkringsmässighet”? Om Kjöller och regeringen nu tycker att marknadsförsäkringarna verkligen är så förebildliga borde inte detta faktum i så fall stämma dem till viss eftertanke? Dags att moderera de strama och hårda sjukreglerna kanske?

Forskaren Björn Johnson har om den senaste tidens regelskärpningar i sjukförsäkringen (rehabiliteringskedjan) sagt: “Sjukförsäkringen har förvandlats till en kravförsäkring som på administrativ väg friskförklarar människor, i stället för att varsamt lotsa dem tillbaka till arbetslivet.” Jag delar den bedömningen.

Det är visserligen lätt att förstå varför Hanne Kjöller har svårt att ta till sig dessa forskarord. Lite svårare är det däremot att förstå varför regeringen, som ju ändå ofta säger sig utgå från evidens och forskningsresultat, väljer att slå dövörat till när forskningen för fram resultat som borde stämma den till djupare eftertanke och självkritik.

Från kris till global rättvisa

Etiketter: IFS, vancouver

Just nu börjar det internationella fackets andra kongress i Vancouver Kanada. Ett tusental delegater från alla världsdelar, från de flesta av världens länder kommer att diskutera hur världen skall bli en bättre plats- att leva på och arbeta i. Att befinna sig bland kamrater som - ibland med fara för sitt eget liv, ibland med risk att bli avskedade för att de försvarat sina arbetskamrater fyller mig med stolthet att få tillhöra denna rörelse.

Att regeringar förföljer fackliga ledare är inte konstigt. Att arbetsgivare förlöjligar facklig organisering men samtidigt organiserar sig själva är inte heller konstigt. Facket är den enda rörelse som kan förändra arbetstagares verklighet världen över, som i sina bästa stunder räddar famljer från fattigdom, människor från arbetsplatsolyckor och skapar ett mer moraliskt och bättre samhälle.