Samtidigt som förtroendet för andra myndigheter stärkts något under de senaste åren har förtroendet för Försäkringskassan (FK) mer än halverats. Det visar SOM-institutets senaste mätning av medborgarnas förtroendet för olika myndigheter, som presenterades i början av denna vecka.
Under de senaste tio åren har svenskarnas förtroende för Försäkringskassan aldrig varit så lågt som just nu. År 1999 hade 36 procent stort förtroende för Försäkringskassan, förra året hade den siffran sjunkit till 16 procent. Samtidigt hade de 19 procent som hade litet förtroende 1999 ökat till 48 procent 2009.
Medborgarna litar uppebarligen inte längre på Försäkringskassan. Vad vi ser är alltså en statlig myndighet i djup förtroendekris. Och det är inte frågan om vilken myndighet som helst:
“- Försäkringskassan har hand om väldigt stora delar av hela vårt socialförsäkringssystem med sjukpenning, föräldraförsäkring och väldigt stora transfereringar. Ur folkhälsoperspektiv är det väldigt, väldigt viktigt att den myndighet som sköter de här försäkringssystemen har ett stort förtroende för att man ska kunna bedriva en effektiv och trygg verksamhet som medborgarna känner tillit till”, säger exempelvis statsvetaren Helena Rohdén.
Det är lätt att inse att personalen på Försäkringskassan inte har det lätt just nu. Många FK-anställda sliter hårt för att på bästa sätt tolka de ofta hafsigt genomförda och otydligt formulerade regelverk de fått att hantera av ansvariga politiker.
Som välfärdsutredare vid TCO har jag själv, under de senaste åren, haft ett antal samtal med förtvivlade handläggare vid FK. En del av dem anser exempelvis att de nya och hårdare tidsgränserna i sjukförsäkringen visserligen gör det lättare för dem att snabbare ”avsluta ärenden”, men samtidigt inser de att konsekvenserna av besluten i allt för många fall blir helt orimliga och ibland till och med förödande för de enskilda försäkrade. De skarpa tidsgränserna är också förknippade med ett stort antal otydligt formulerade och svårtolkade undantag, som dessutom på kort tid förändrats ett antal gånger av politikerna.
I samband med hanteringen av dessa svåra ärenden får FK-personalen också ta emot ett växande antal samtal från förtvivlade människor, som till följd av det hårdare regelverket blivit av med sin ekonomiska trygghet, och nu i sin desperation allt oftare tar till hotfulla formuleringar eller hotar med att ta sitt eget liv. Det är inte så svårt att förstå att man då känner sig extra frustrerad som FK-anställd.
Situationen underlättas inte heller av att man från FK:s huvudkontor den senaste tiden presenterat uppenbart bristfällig och hårdvinklad statistik som på goda vetenskapliga grunder kan ifrågasättas. När höga chefer, nu senast i veckan överdirektör Orustfjord, ovanpå detta gör vinklade mediautspel som i praktiken är att likställa med inhopp i valdebatten då blir man riktigt bekymrad. Man frågar sig vart idealet om den opartiske statstjänstemannen tog vägen? Borde man inte från Försäkringskassans ledning och dess huvudkontor lite bättre vårda det förtroendekapital som myndigheten trots allt har kvar, om inte annat så åtminstone för den egna personalens skull?
