Svenska modellen i Saltsjöbaden. Och en minister utan visioner
Igår diskuterades välfärden och den svenska modellen på anrik mark – Newsmill arrangerade ett heldagsseminarium på Grand Hotell i Saltsjöbaden. Eva Nordmark var inbjuden för att tala om fackets roll i välfärden och talade mycket väl om partsmodellen som det ena benet i den svenska modellen vid sidan av den generella välfärden. Företrädare från försäkringsbranschen talade om hur de vill bidra till välfärden. Både sittande regering och opposition var där och det akademiska inslaget stod historiker Lars Trädgårdh för.
Mycket kan sägas om de olika presentationerna, vissa saker kom igen medan andra pekade åt olika håll. Det jag tar med mig som den mest samlande åsikten är att det offentliga åtagandet behöver tydliggöras beträffande välfärdstjänsterna och då främst gällande vård och omsorg. Från medborgarperspektiv behöver vi långsiktiga lösningar och god kännedom om vad vi kan förvänta oss den dag vi står där med behov av vård eller omsorg. Offentliga tjänster är inte socialförsäkringar, men liknar dem i så måtto att vi behöver veta vad vi har rätt till för att känna trygghet. Kvaliteten behöver bli synlig för att vi ska känna fullt förtroende. Om det finns kvalitetsbrister och osäkerhet kring vilken vård vi kan få och när vi kan få den söker de som har möjlighet efter andra lösningar.
De senaste siffrorna från Svenska Försäkring visar att 420 000 privata sjukvårdsförsäkringar har tecknats i Sverige och marknaden växer kraftigt. Försäkringar vars främsta inslag är att erbjuda vård inom viss tid, kortare än vårdgarantin inom hälso- och sjukvården. Detta kan ses som en indikation på att man vill ha mer än vad den offentliga vården erbjuder idag, men mer sannolikt tror jag att det är en indikation på att man inte helt litar på att man ska få bra vård snabbt nog. Man kan inte överblicka hur länge man kan komma att behöva vänta på att få vård och vill försäkra sig mot den risken (utöver detta finns de många andra förklaringar till varför man tecknar privata sjukvårdsförsäkringar, som till exempel Roger Mörtvik och Mikael Dubios har bloggat om tidigare). Det vanligaste är att arbetsgivare tecknar försäkringar för sina anställda, men samma resonemang gäller.
Försäkringsbranschen vill av andra skäl också ha långsiktiga och tydliga gränser för det offentliga åtagandet. Då skapas möjligheter för dem att erbjuda produkter som kompletterar samhällets åtaganden. Förändrade och otydliga gränser ger marknaden dåliga förutsättningar. Även vi inom facket är beroende av tydlighet. Vi kan påverka anställdas och medlemmars trygghetslösningar både genom att förhandla fram kollektivavtalslösningar tillsammans med arbetsgivarna och genom att på egen hand erbjuda medlemsförsäkringar. Även om vårt förstahandsalternativ är att trygghet skapas inom ramen för det generella
välfärdssystemet och facket hjälper till att förbättra den tryggheten.
Lars Trädgårdh pratade om individens roll och ställning som en utmaning för den svenska modellen i framtiden (övriga var familjens återkomst, civilsamhällets roll och skolan/humankapitalet). Han framställde individen som tidigare oftast maktlös gentemot offentlig sektor och utan individuella rättigheter. Det kan jag hålla med om beträffande välfärdstjänsterna, medan däremot socialförsäkringarna har och har haft just detta inslag. Mer makt och mer rättigheter till individen börjar enligt min mening med tydlighet. Om det tydliggörs vad man som medborgare kan förvänta sig av samhället uppstår ingen maktlösheten givet att utfästelserna faktiskt går att lita på. Och tillit är kärnan i den svenska modellen enligt Trädgårdh, tillit och laglydighet.
Trädgårdh presenterade intressanta tankar om framtiden, vilket var mer än man kan säga om socialförsäkringsministern. Ulf Kristersson sa förvånande nog att han inte hade någon vision av hur välfärden ser ut år 2025, som svar på en fråga från publiken. ”Vi sysslar mest med att ratta system på departementet”. Märkligt att höra inte minst när rubriken på hans presentation var ”Den svenska modellen – varifrån och vart?”