Åsa Forsell

Ett längre arbetsliv kräver investeringar!

Idag publicerade pensionsåldersutredningen sitt analysbetänkande med titeln ” Längre liv, längre arbetsliv. Hinder och möjligheter för äldre att arbeta längre” (SOU 2012:28). De skriver i pressmeddelandet att slutbetänkandet, som kommer 1 april nästa år, ska innehålla förslag till åtgärder i syfte att höja den faktiska pensionsåldern. Ett medskick till utredningen, regeringen och pensionsgruppen är att resurser måste avsättas om inte förslagen ska bli tandlösa.

För att befolkningen i Sverige ska arbeta längre upp i åldrarna behöver staten investera i människor. Det som vi behöver satsa på i första hand är utbildning, kompetensutveckling och arbetsmiljö. Personer med relevant utbildning efterfrågas på arbetsmarknaden och med god arbetsmiljö och utvecklande arbeten vill fler anställda arbeta fler år. En arbetsmiljö som inte sliter ut anställda i förtid är en förutsättning för att fler ska kunna arbeta längre. Vi vet idag inte vilka effekter på hälsan stressen i dagens arbetsliv kommer att få på längre sikt. Att de sociala skillnaderna i dödlighet har ökat de senaste decennierna, som utredningen pekar på, gör utbildningssatsningar än mer centrala.

Det är alltså inte i första hand förändrade ekonomiska incitament som finns inom de olika pensionsregelverken som kan skapa längre arbetsliv. Inom det allmänna pensionssystemet finns redan väl avvägda ekonomiska incitament för att arbeta längre, om man bortser från personer  som har rätt till garantipension och bostadstillägg till pensionärer som utredningen pekar ut som en grupp med lågt utbyte av arbete efter 65 år. De kollektivavtalade tjänstepensionerna baseras på avtal mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Syftet med avtalen är i första hand att ge de anställda goda ekonomiska villkor när de inte längre arbetar. Tjänstepensionerna har blivit allt mer betydelsefulla för de som omfattas av dem i och med att kompensationsgraden i det allmänna pensionssystemet inte är så hög. Det leder också till att personer som saknar tjänstepension har en mycket sämre ekonomisk situation än de som har tjänstepension (de flesta). Det blir därför mycket märkligt när utredningen beskriver de kollektivavtalade tjänstepensionerna som hinder (”hinder för ett längre arbetsliv”). Visst finns det regler som kan göra det ekonomiskt fördelaktigt att ta ut tjänstepensionen framför att arbeta fler år, men det är inte huvudspåret.

Det finns normer i samhället som gör att de flesta går i pension vid 65 år. Visst kan man anse att normerna borde ändras – t.ex. att arbetsgivare ska bli mer ”åldersblinda” som utredningen skriver. Mycket av 65-års-normen slås dock fast inom ramen för de offentliga systemen. Garantipension och bostadstillägg till pensionärer utgår från 65 år, förtidspension (sjukersättning) upphör vid 65 år och arbetslöshetsförsäkringens regelverk är anpassat till en pensionsålder om 65 år för att ta några centrala exempel. Förändringar av dessa regelverk skulle säkerligen påverka 65-års-normen, men det skulle samtidigt ta en inte oansenlig del av statens budget i anspråk.

Pensionsåldersutredningen behöver inför sitt slutbetänkande få mandat att lägga fram förslag som kostar pengar för staten. Annars riskerar förslagen att bli helt tandlösa. Det räcker inte att peka på vad andra borde göra. Individer kan inte förväntas arbeta fler år för att kompensationsgraden i det allmänna pensionssystemet inte ska sjunka. Det gör den i takt med att vi lever längre om vi inte ändrar vårt pensionsbeteende, för så är det allmänna pensionssystemet konstruerat i syfte att vara finansiellt hållbart.