Av det som blivit känt hittills verkar det som om Högskoleverkets utvärderande roll ska förändras från bilprovning till melodifestival. Något förenklat kan man säga att Högskoleverket inte bara ska se till att utbildningarna håller en godkänd lägstanivå, ungefär som bilprovningen. Tanken är att man fortsättningsvis ska agera melodifestival och peka ut de utbildningar som är bäst. Dessa ska sedan, förutom äran, få en ekonomisk belöning.

I förrgår (den 3 mars) bjöd utbildningsdepartementet in bland andra lärosätena, Högskoleverket, Sveriges förenade studentkårer (SFS) och Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) till ett så kallat “avstämningsmöte” för att presentera det nya förslaget till nytt kvalitetsutvärderings- och resursfördelningssystem. Jag var inte där, men har från flera källor fått veta att många av de närvarande var tämligen kritiska till såväl förslaget som utbildningsdepartementets hantering av hela ärendet.

Bakgrunden är att regeringen i mars förra året bad Högskoleverket ta fram ett förslag till nytt kvalitetsutvärderingssystem. Högskoleverket lyckades efter en lång process med balansakten att ta fram ett förslag som i stort sett fått stöd av såväl lärosätena som studentrörelsen. Så långt allt väl. Problemen började när utbildningsdepartementet uttryckte missnöje med Högskoleverkets förslag och började göra ändringar i det på detaljnivå. Här följer några av inslagen i regeringens förslag:

• Utbildningarna ska ges betyg på en fyrgradig skala. Endast de utbildningar som får det högsta betyget ska tilldelas extra resurser, kopplat till antalet helårsstudenter. Det lägsta betyget kan, ungefär som idag, leda till indragen examensrätt. Detta kan möjligtvis (beroende på hur mycket pengar det rör sig om) ge betydande tillskott till vissa stora utbildningar. Men för mindre utbildningar blir tillskottet antagligen blygsamt, och det stora värdet ligger snarare i betygets attraktionsvärde för att rekrytera nya studenter. Högskoleverket hade föreslagit en tregradig skala.
• De nya resurserna ska tas från de pengar som sparas in när avgifter för tredjelandsstudenter införs nästa år. Det är dock ännu oklart vilka belopp det rör sig om.
• Tonvikten i det nya kvalitetsutvärderingssystemet ligger tydligt på studenternas prestationer, framför allt bedömningen av examensarbeten. Högskoleverket ville i sitt förslag också ta med den så kallade progressionen, alltså hur mycket studenterna lär sig under utbildningen. På detta sätt skulle systemet i högre grad utvärdera utbildningarna, snarare än studenterna. En betydande brist i regeringens förslag, enligt de uppgifter som hittills kommit fram, är alltså att det inte tar hänsyn till studenternas bakgrund och förutsättningar utan enbart beaktar studenternas prestationer, vilket antagligen missgynnar högskolorna och de nyare universiteten.

Andra som bloggat om detta är SFS och Stockholms universitets rektor Kåre Bremer.

Särskilt glädjande är det att regeringen, trots löften om motsatsen, inte stoppat utbyggnaden av högskolan, utan tvärtom bidragit till den. Visserligen har argumentationen varit en annan än TCO:s, nämligen att utbyggnaden bara behövs under den ekonomiska krisen, då många fler söker sig till och blir kvar i högskolan. De 10 000 nya högskoleplatserna som regeringen skapat i år och nästa år ska alltså dras in därefter. TCO menar i stället att utbyggnaden måste göras permanent. Det behövs både för att de ungdomar som vill studera på högskolan ska kunna göra det och för att redan yrkesverksamma ska kunna vidareutbilda sig under ett arbetsliv som ställer allt högre kunskapskrav.

De närmsta åren kommer vi antagligen att se en minskad efterfrågan på högre utbildning, till följd av mindre ungdomskullar och förbättrat konjunkturläge. Det får inte automatiskt tas till intäkt för att dra ned på resurserna till den högre utbildningen. Regeringen måste fortsatt se till att upprätthålla andelen unga som får högskoleutbildning och äldre som får vidareutbildning. Därutöver bör de resurser som eventuellt “frigörs” gå till kvalitetssatsningar.

En intressant detalj i Högskoleverkets analys är att lärosätena visar ett sammanlagt överskott på två miljarder kronor, i genomsnitt 14 procent av den totala omsättningen. Även om det är en rekordnotering som till stor del förklaras av tillfälligt outnyttjade forskningsintäkter, har lärosätenas balanserade kapitalförändring (även kallat ackumulerat myndighetskapital) vuxit stadigt de senaste åren. Det är ett problem. Lärosätena är myndigheter och ska inte visa överskott. På vissa lärosäten rör det sig om uppemot 20 procent av omsättningen, alltså dubbelt så mycket som det tillåtna överskottet för myndigheter.

Lärosätena bör i större utsträckning använda delar av sitt ackumulerade kapital till åtgärder som höjer utbildningskvaliteten. Regeringen bör också följa upp varför en betydande del av dess väl tilltagna forskningssatsning inte används av lärosätena, eller, som Högskoleverket skriver, varför “forskningsintäkterna fortsatt att öka utan att kostnaderna har ökat i samma takt”. Naturligtvis tar det sin tid att bygga upp forskningssatsningar, inte minst att anställa personal, men om lärosätena inte kan använda forskningsmedlen i den takt de strömmar in kanske de inte borde strömma in i den takten eller till just de lärosätena. Det finns anledning att följa upp hur forskningsmedlen fördelas och används de närmsta åren.

Universitetet efterlyser en rejäl satsning på utbildningskvalitet de kommande åren. Åren 2011 och 2012 vill universitetet att regeringen höjer anslaget till utbildning på grund och avancerad nivå med sammanlagt 189 miljoner kronor. Omräknat på alla lärosäten motsvarar det ett tillskott på omkring 2,9 miljarder kronor.

TCO har tidigare rekommenderat satsningar i ungefär den omfattningen under ungefär den tidsperioden, även om det på sikt behövs åtminstone dubbelt så mycket pengar (alltså ungefär lika mycket som satsats på forskningen) för att rusta upp den eftersatta högre utbildningen.

Vidare vill Uppsala universitet att regeringen behåller den tillfälliga utökningen av högskoleplatser, som endast gäller under åren 2010 och 2011. Platserna bör inte dras tillbaka, menar universitetet. Även detta var något om TCO rekommenderade redan när budgetpropositionen lades.

Återstår att se om den kommande regeringen lyssnar på TCO och Uppsala universitet.

Högskoleverket (HSV) har på regeringens uppdrag redan tagit fram ett hyfsat detaljerat förslag på hur ett nytt kvalitetsutvärderingssystem skulle kunna se ut. Men regeringen är tydligen inte nöjd med HSV:s förslag. Enligt uppgift är två av förändringarna som regeringen överväger att göra i HSV:s förslag att (1) ta bort enkäterna där studenter får ge sin syn på utbildningen (läs mer om det här), och (2) att bedömningen av utbildningskvaliteten helt eller i mycket hög grad ska bero på studenternas resultat (till exempel nivån på studenternas examensarbeten). Man ska alltså i princip inte ta hänsyn till de förutsättningar studenterna har när de påbörjar högre utbildning.

Det här skulle innebära en betydande förändring i HSV:s förslag och en principiell omläggning av den svenska utbildningspolitiken. Om man enbart mäter studenternas resultat kommer nämligen det som premieras inte att vara utbildningens kvalitet, utan snarare studentsammansättningen. Studenter med goda förutsättningar kommer, som grupp betraktade, med stor sannolikhet att prestera bättre. Det får åtminstone två negativa konsekvenser.

För det första skulle de lärosäten som har en stor andel studenter från icke akademiska hem missgynnas av ett sådant system. Inte på grund av att deras utbildning skulle hålla lägre kvalitet än andra lärosätens, utan för att många av deras studenter har ett sämre utgångsläge än andra lärosätens studenter. Flera representanter för nyare universitet och högskolor som jag har pratat med har uttryckt stor oro över detta.

För det andra motverkar ett sådant resurstilldelningssystem lärosätenas uppdrag att bredda rekryteringen till den högre utbildningen, alltså att få ungdomar från underrepresenterade grupper att studera på högskolan. Detta eftersom det skulle skapa ett incitament för lärosätena att attrahera ungdomar med goda förutsättningar, som kan prestera bättre. På så sätt skulle man få bättre betyg i kvalitetsutvärderingssystemet och därmed mer resurser.

På ett seminarium om kvalitet i den högre utbildningen i förmiddags, arrangerat av Sveriges förenade studentkårer, var Marie Granlund (S), vice ordförande i riksdagens utbildningsutskott, tydlig med att alla lärosäten i landet behövs, att utbildningarna på alla lärosäten ska ha stark forskningsanknytning och att breddad rekrytering är ett viktigt utbildningspolitiskt  mål. Det är positiva besked inför valrörelsen. Regeringens politik pekar tyvärr i motsatt riktning. Så vad händer om regeringens kvalitetsproposition utformas på ett sätt som motverkar allt detta? Kommer de rödgröna att förändra systemet om de vinner valet?

Det hela började med att Högskoleverket i mars 2009 fick i uppdrag av regeringen att ta fram ett förslag på nytt kvalitetsutvärderingssystem. Enligt uppgift har 35 personer sedan dess jobbat med detta på Högskoleverket, och i september förra året lämnades också ett mycket genomarbetat förslag till departementet, allt enligt tidplanen.

Man kan invända en hel del mot hur det nya systemet beretts. Till exempel har det inte gått ut på remiss, utan Högskoleverket har haft en referensgrupp* och under arbetets gång hållit fem så kallade “hearings” där berörda parter bjudits in. TCO fick bara delta i den femte och sista hearingen, med mycket knapphändigt underlag som dessutom var av preliminär karaktär. Vidare har Högskoleverket under arbetets gång haft täta underhandskontakter med departementet, som därmed hållits underrättade om hur arbetet framskridit och haft möjlighet att framföra synpunkter.

Därför kommer det som något av en överraskning att departementet nu börjar peta i Högskoleverkets förslag. Strax före jul bestämde man sig nämligen plötsligt för att stryka studentenkäterna ur kvalitetsutvärderingssystemet, enkäter som Sveriges förenade studentkårer och Högskoleverket arbetat med under hela hösten. Av någon anledning anser inte utbildningsdepartementet med högskoleminister Tobias Krantz och statssekreterare Peter Honeth i spetsen att studenternas uppfattning är relevant i bedömningen av en utbildnings kvalitet. Anmärkningsvärt, minst sagt, och en illavarslande signal till landets studentkårer, som redan har problem med att förklara studentinflytandets stora värde för sina medlemmar.

Sveriges förenade studentkårer (SFS) har i en skrivelse till utbildningsdepartementet och riskdagens utbildningsutskott ifrågasatt beslutet att stryka studentenkäterna ur kvalitetsutvärderingssystemet. I skrivelsen riktar SFS ett antal berättigade frågor till utbildningsdepartementet, nämligen:

• Varför vill departementet inte låta studenternas åsikter bli en del av systemet och varför inkom detta besked så sent?
• Vilken annan aspekt tänker departementet införa i systemet för att låta studenterna få delge sina åsikter istället för studentenkäter?
• Varför väljer departementet att detaljstyra parametrar i ett övergripande förslag som tagits fram av ansvarig myndighet i samråd med sektorn?
• Varför väljer departementet att försena processen och frångå Högskoleverkets förslag som utarbetats under lång tid i samråd med sektorn?

Som sagt, berättigade frågor.

* Referensgruppen bestod av Högskoleverket (HSV), Sveriges förenade studentkårer (SFS), Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF), samt enskilda lärosäten.

En viktig brist i forskningspolitiken, som fackliga organisationer och studentkårer länge kritiserat, är möjligheten att låta doktorander leva enbart på stipendier. I rapporten “Livet som handledare” visade TCO, Fackförbundet ST och Sveriges förenade studentkårer att drygt hälften av de tillfrågade handledarna ansåg att doktorandernas finansiering fungerade dåligt eller mycket dåligt. TCO och många andra organisationer driver sedan länge kravet att alla doktorander ska ha en anställning.

TCO, Fackförbundet ST och Sveriges förenade studentkårer publicerade tidigare i år rapporten “Hur förbättras forskarutbildningen?”, där vi presenterar förslag från 1700 doktorandhandledare (professorer). Bland förslagen märks, förutom bättre villkor för doktoranderna, en satsning på handledarna (framför allt mer utbildning och resurser för att kunna ägna sig åt handledaruppdraget), mer resurser för forskningsinfrastruktur som arkiv och databaser, bättre förutsättningar för att delta i internationella samarbeten, och en forskarutbildning som bättre förbereder doktoranderna för en arbetsmarknad utanför akademin (i dag stannar bara omkring en tredjedel av alla som disputerar kvar inom högskolevärlden).

Som framkom i Uppdrag granskning har såväl politiker som lärosäten ett stort ansvar – och stora möjligheter – att förbättra situationen för många doktorander. Problemen är välkända och sedan länge uppmärksammade. Pengarna finns, särskilt efter förra årets stora forskningsproposition. Det som saknas är politisk vilja och tydligt ledarskap på lärosätena.

Cristina Husmark Pehrsson i SVT:s Agenda, 6 dec 2009

I dag gjorde Aktuellt ett långt inslag om TCO:s nya rapport om lärarledd tid på högskolan. Jag skrev rapporten och kommer att presentera den på ett seminarium på måndag. Läs mer och anmäl dig till seminariet här.

I rapporten presenteras resultaten från en undersökning där vi visar att hälften av alla heltidsstudenter i Sverige har mindre än nio timmars undervisning i veckan, vilket egentligen ska vara miniminivån i vårt nuvarande resurstilldelningssystem. För studenter inom humaniora och samhällsvetenskap är situationen betydligt värre. Nästan hälften av humaniorastudenterna har mindre än sex timmars undervisning i veckan. Omkring var tjugonde humaniora- och samhällsvetarstudent har mer än femton timmar i veckan.

I inslaget blev högskoleminister Tobias Krantz utfrågad om bristen på lärarledd tid av Aktuellts programledare Lennart Persson. Som vanligt gav högskoleministern inte några särskilt konkreta svar, utan undvek mest att rakt ut säga att regeringen faktiskt inte har för avsikt att göra någonting åt situationen. Men han blev lite mer konkret när han sa att regeringen vill satsa på “kvalitet på bekostnad av kvantitet”. En mycket beklaglig prioritering, eftersom bägge behövs. Det tycker inte bara TCO och Sveriges förenade studentkårer, utan också OECD och en lång rad industriländer som uttryckligen satsar på att över hälften av de unga ska studera på högskolenivå. En ambition som Sverige sedan några år har övergivit.

Tobias Krantz nämnde också en planerad kvalitetssatsning, som antagligen är den kommande propositionen om hur en del av resurserna till den högre utbildningen ska göras beroende av utbildningarnas kvalitet. Men den reformen kommer med största sannolikhet inte att innebära särskilt mycket nya resurser till grundutbildningen. Antagligen ska man försöka använda de intäkter som kan komma att frigöras när studieavgifter för internationella studenter införs, men det är ytterst osäkert om det alls blir några intäkter att tala om.

]]> http://www.utredarna.nu/germanbender/2009/11/20/ont-om-lararledd-undervisningstid-for-studenter/feed/ http://www.utredarna.nu/germanbender/2009/11/18/oecd-chef-vill-ha-fler-hogskoleplatser/ http://www.utredarna.nu/germanbender/2009/11/18/oecd-chef-vill-ha-fler-hogskoleplatser/#comments Wed, 18 Nov 2009 14:39:17 +0000 German Bender http://www.utredarna.nu/?p=4538 “Om vi hade haft den här diskussionen för hundra år sen hade vi frågat oss om så pass många människor verkligen behöver grundskoleutbildning.”

Jag bloggar från ett ett tvådagarsmöte med TUAC (ett fackligt påverkansorgan gentemot OECD) i Paris, och den som citeras i inledningen är den nuvarande talaren, Andreas Schleicher. Schleicher är ansvarig för OECD:s analyser inom utbildningssektorn och har bättre kunskap än de flesta om den högre utbildningens betydelse för ekonomisk och social utveckling. Han menar att ett viktigt mål för utbildningspolitiken måste vara att öka andelen högskoleutbildade.

Enligt Schleicher är tiden förbi då de här ambitionerna kunde baseras på nationella mått. Nu handlar det om hur man står sig i förhållande till andra länder. Och förändringstakten i utbildningssektorn är oerhört snabb, eftersom många länder gör ambitiösa satsningar för att öka befolkningens utbildningsnivå. Om man sänker ambitionerna straffar det sig snabbt. USA:s förre president Bill Clinton beklagade sig nyligen över att USA de senaste åtta åren har gått från första till tionde plats bland länderna med högst andel 25-34-åringar med högskoleexamen.

Den svenska regeringens utbildningspolitik, som märkligt nog tycks ha som ett av sina mål att minska andelen högskoleutbildade i Sverige, är alltså i det här avseendet ganska apart i ett internationellt perspektiv.

Bill Clintons iakttagelse kan förhoppningsvis fungera som en väckarklocka. Om tio år kanske Fredrik Reinfeldt ångerfullt tittar tillbaka på sin egen regeringstid som en tid då Sverige tappade sin plats i den internationella utbildningsligan. Om inte regeringen satsar mer på en utbyggnad av den högre utbildningen kommer inte bara en stor andel av de många unga som vill studera att stängas ute från högskolan. Sverige kommer också att tappa sin internationella konkurrenskraft under lång tid framöver. De negativa konsekvenserna kommer i så fall att bli värst inom just de sektorer som pekats ut som Sveriges framtidsområden: miljö och hållbar utveckling, medicin, och informationsteknologi.

Som Bill Clinton skulle ha sagt: Wake up time, Fred!

Men om man tittar noggrannare på siffrorna hittar man utbildningsområden där etableringsgraden är relativt låg (ett år efter examen). Problemen är tydligast på utbildningar inom humaniora och i viss mån samhällsvetenskap och naturvetenskap. Visserligen ökar etableringsgraden om man gör en ny uppföljning efter ännu ett år eller två, men så länge ska man inte behöva vänta om man har investerat flera år och hundratusentals kronor för att skaffa sig en akademisk examen.

En viktig orsak till att det är svårt för nyexaminerade från vissa utbildningar att få jobb är att arbetsmarknaden på dessa områden är förhållandevis svag. Det finns helt enkelt många examinerade och få jobb. En annan faktor kan vara att framför allt humanistiska och samhällsvetenskapliga utbildningar får en mycket låg ersättning från staten och därmed ger studenterna väldigt lite lärarledd tid. Det gör att de praktiska inslagen i utbildningarna är få, vilket ger minimalt utrymme för inlärning av konkreta färdigheter som många arbetsgivare värdesätter, som presentationsteknik, budgetering, förhandlingsteknik, intervjuteknik, planering och projektledning. Färdigheter som är värdefulla inte minst inom humaniora och samhällsvetenskap.

Många studenter inom de här områdena har tröttnat på de dystra utsikterna och bestämt sig för att själva förbättra sina förutsättningar och sin arbetsmarknad. Deras möjligheter att göra det skulle vara betydligt bättre med mer lärarledd tid och bättre material och utrustning. Det kan bara åstadkommas med mer resurser. I första hand krävs betydande tillskott till områdena humaniora, samhällsvetenskap/ekonomi och juridik.

Att akademiska studier är en bra investering är ingen nyhet. Men det är en investering som inte bara individen måste göra – staten har också allt att vinna på att fler utbildar sig.