Med samma regler som i dag och samma mönster för arbetslösheten kommer alltså mindre än 25 procent av de arbetslösa att ha a-kasseersättning om två år! Smaka på den myndighetsprognosen!

En stor del av dem som saknar ersättning från a-kassan lever i stället på socialbidrag enligt prognoschefen vid AF, Tord Strannefors. Han säger: ”Det blir en större belastning på försörjningsstödet. Kostnaden för arbetslösheten blir större i kommunerna medan kostnaden för staten minskar”.

Så vältras just nu kostnaderna över från staten till kommunerna. Så går vi successivt från en generell- tillbaks till en selektiv välfärd, där socialbidragen blir ett stigma för den växande grupp som står utanför. Så fattiggörs och marginaliseras allt fler människor, som haft oturen att bli arbetslösa.

Intressanta frågor för arbetsmarknadsforskningen blir då naturligtvis: Hur långt tillbaks i tiden måste vi gå för att finna en täckningsgrad i a-kassan på 40 procent? Hur långt måste vi gå för att komma ned på 25 procentsnivån?

Man skulle alltså, med en lätt travestering på en gammal Bob Dylanlåt, kunna sammanfatta Alliansens a-kassepolitik med orden: ”The Times They Are A-changin… Back!”

Det är många idag (också utanför oppositionspartierna) som önskar att ett tillräckligt stort antal borgerliga riksdagsledamöter ska ha modet att lyssna till sitt samvete och rösta med oppositionen för att få till stånd en nödvändig översyn och förändring av sjukförsäkringen, vilket statsminister Reinfeldt och socialförsäkringsminister Kristersson hittills gjort sitt yttersta för att förhala och förminska.

Läs exemeplvis debattsidan i dagens Aftonblad där Annica Holmqvists dotter, Emelie, skriver om sina tre julönskningar:

”Jag önskar mig tre saker i julklapp. Den första är att Reinfeldt släpper en del av prestigen i frågan och erkänner att den här reformen gick helt åt pipsvängen oavsett ursprungliga intentioner. Jag tror inte att de ville människor ont, men det är dags att erkänna att det blev effekten. Visst mår människor bra av att jobba och säkert behövde sjukförsäkringssystemet reformeras. Men här blev det helt fel, det måste ansvariga politiker nu erkänna.

Min andra önskan är att borgerliga riksdagsledamöter med förnuftet i behåll ska ta emot den hand som S, V och MP sträckt ut (DN Debatt 28 oktober 2010) och rösta för den motion de rödgröna gemensamt lagt om en förändrad sjukförsäkring.

Sist men inte minst önskar jag att min mamma snart ska finna glädje i tillvaron igen och att hon ska orka leva livet - om än kraftigt beskuret av sjukdom – fullt ut.”

Man kan idag, i likhet med Emelie och hennes mamma och alla de andra som drabbats samt stora delar av organisationssverige, bara hoppas att regeringen Reinfeldt släpper på prestigen, visar prov på sann ödmjukhet och i grunden gör om de orimliga och rättsosäkra sjukreglerna!

Ett kännetecken, som välfärdsstatforskare brukar säga utmärker den socialdemokratiska välfärdsmodellen, är att den är ett uttryck för ett samhälle som lyckas balansera en hög grad av social och ekonomisk jämlikhet med effektivitet/tillväxt. Denna balanspunkt existerar inte idag.

De revor i samhällets välfärdssystem, som vidgats och synliggjorts de senaste åren, pekar på att den svenska samhället inte längre kan sägas känneteckens av en särskilt hög grad av utjämning av livschanser. Ojämlikheten växer sig just nu allt starkare för var dag som går. Jämlikhetstanken, en av de viktiga balanspunkterna som skapade jämvikt i (s)-modellen, har ersatts av helt andra målsättningar. Vi måste våga se detta.

Vi befinner oss idag mitt inne i ett omfattande välfärdspolitiskt systemskifte, trots att själva ordet ”systemskifte” knappt ens förekommer i debatten. Systemskiftet märks desto tydligare när vi konkret granskar vad som just nu sker i de olika trygghetssystemen:

• Svensk a-kassa befinner sig idag i ”strykklass” när man jämför med andra europeiska länder. När det gäller den allmänna försäkringen får bara en av tio behålla 80 procent i a-kasseersättning om de förlorar jobbet. Regeringes a-kasseförändringar ställde relativt snabbt drygt en halv miljon svenska löntagare utan ett av det mest grundläggande socialskydd vi har. Den fackliga organisationsgraden påverkades negativt och vi såg ett dramatiskt fall när det gäller fackligt medlemskap strax efter a-kassebeslutet.
• Även den svenska sjukförsäkringen har genomgått ett stort systemskifte. Forskaren och statsvetaren Björn Johnson sammanfattar läget i sjukförsäkringen så här: ”Sjukförsäkringen har förvandlats till en kravförsäkring som på administrativ väg friskförklarar människor, istället för att varsamt lotsa dem tillbaka till arbetslivet”. Sverige har idag västvärldens hårdaste regler för sjukersättning (förtidspension). Bara Mexiko har idag ett lägre inflöde i ”förtidspension” bland OECD-länderna.
• Det nya pensionssystemet har lett till många oväntat negativa och långsiktiga konsekvenser. Enligt en internationell jämförelse, som EU-kommissionen gjorde nyligen, urholkas de svenska allmänna pensionerna just nu mycket kraftigt. År 2048 beräknas den svenska snittpensionen ligga på 48 procent av slutlönen. Sverige ligger då i det Europeiska bottenskiktet, nätt och jämnt över jumbon Estlands nivå. Ska en svensk medelinkomsttagare i framtiden undvika att bli ”fattigpensionär” krävs alltså eget sparande i en privat- och/eller kollektivt kompletterande pension.
• Trots att konjunkturen vänt uppåt fortsätter ändå socialbidragskostnaderna att öka, det senaste kvartalet med + 7 procent (exkl. stöd till flyktingar). Enligt Sveriges kommuner och landsting (SKL) går en växande del av socialbidragen (försörjningsstödet) idag till människor som egentligen borde ha fått hjälp någon annanstans, främst via sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen men också via utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken. I början av året uppgav exempelvis drygt hälften av landets kommuner, i en undersökning utförd av SKL, att de kunde se ett tydligt samband mellan de ökande socialbidragskostnaderna och de nya sjukreglerna. Det faktum att knappt hälften av de arbetslösa idag har a-kasseersättning bidrar givetvis också till att förklara de skenande socialbidragskostnaderna.
• ”Avregleringen” (mer korrekt omregleringen) av viktig infrastruktur har gjort Sverige, redan under socialdemokraten Björn Rosengrens tid, till ”bäst i klassen” inom EU. Detta har lett fram till en kollektivtrafik som systematiskt och kontinuerligt kollapsar, när vintern bryter ut i vårt land. Samtidigt som elpriserna rusar i taket och riskerar att slå ut viktig exportindustri. ”Avregleringspolitiken” på infrastrukturområdet har sedan successivt spillt över också på andra politikområden.
• När det gäller välfärdstjänsterna – vård, skola och omsorg – är vi idag ett av västvärldens mest ”avreglerade” länder, d.v.s. vi tillhör dem som i störst utsträckning släppt in kommersiella drivkrafter i välfärdsektorn. Tydligast märks detta när olika skolsystem jämförs. Visserligen har ett antal högerpolitiker i såväl USA som Storbritannien försökt följa det ”svenska exemplet” och införa ett s.k. skolpengssystem, dock utan att lyckas. Konsekvenserna har, också av konservativa och högerinriktade betraktare, ansetts vara allt för destruktiva. Detta är lätt att förstå, inte minst när man analyserar varför Sverige just nu i olika kunskapsmätningar (se exempelvis PISA), i det närmaste befinner sig i ett ”fritt fall”.
• Den svenska ”avregleringen” av välfärdstjänsterna kombineras dessutom just nu med olika typer av nedskärningar. Ungefär 33 000 välfärdsarbetare har försvunnit under perioden 2007–2009. Nu fortsätter besparingarna på lärare, förskollärare, kuratorer, psykologer, barnskötare, fritidsledare osv. Regeringen skriver själv i sin egen finansplan att 15 000 välfärdsarbetare försvinner i år, 2010.

Vi måste nog idag trots allt dödförklara den svenska socialdemokratiska välfärdsmodellen, åtminstone så som vi historiskt lärt känna den. Denna finns idag möjligen kvar i olika högtid(s)tal och i diverse ideologiska s-pamfletter. Men som realitet, i de flesta svenskars vardagstillvaro, har den definitivt upphört att existera. Efter ytterligare fyra år av Alliansstyre kommer Sverige dessutom att vara ett helt annat land än det Sverige som Alliansen tog över 2006.

Samtidigt ska man naturligtvis vara försiktig med att måla historien och framtiden i allt för svart/vita färger. Jag har visserligen svårt att tänka mig att de flesta som fortfarande definierar sig själva som ”socialdemokrater” identifierar sig med den ovan beskrivna utvecklingen. Ändå går det knappast att förneka att det socialdemokratiska partiet själv varit djupt involverad i en rad av de politik- och perspektivskiften som beskrivits.

Socialdemokraten Björn Rosengren gick, som sagt, i spetsen när en stor del av infrastrukturen avreglerades. Socialdemokraten Anna Hedborg öppnade upp dörren för diskussionen om att det egentligen var en attitydförändring hos oss (överutnyttjandediskursen) som var huvudförklaringen till ”sjukskrivningsexplosionen” mellan 1997-2002, något som senare visat sig inte stämma. För att inte tala om den s-stämpel som, med all rätt och på gott och ont, häftar fast vid det nya pensionssystemet. Många var också de socialdemokrater på olika nivåer som under 90-talet sög åt sig av Tony Blairs och New Labours tankar om mer marknadsinslag i välfärdstjänsterna, enligt den s.k. New Public Managementfilosofin osv. Listan kan givetvis göras ännu längre…

Det är nog inte omöjligt att det är något av detta som ligger bakom den skenbara paradox, som sociologen Stefan Svallfors kommit fram till när han sammanfattar sin senaste välfärdsforskning med orden: ”Lite tillspetsat kan man säga att den socialdemokratiska välfärdsstaten vann valet men det socialdemokratiska partiet förlorade.”

Sedan 1981 har Svallfors vid sex tillfällen undersökt befolkningens inställning till välfärdspolitiken. Siffrorna för 2010 visar att stödet för en skattefinansierad välfärdsmodell, enligt socialdemokratiskt snitt, snarast har förstärkts sedan den förra undersökningen 2002. Detta gäller faktiskt också för medelklassen. Ändå har socialdemokraterna nu två historiskt tunga valförluster bakom sig. Vad beror detta på?

Litar de svenskar, som i grunden stärkts i sin tro på den socialdemokratiska välfärdsmodellen, inte längre på SAP? Eller är det andra frågor, än välfärdsfrågorna, som är/varit betydelsefulla för svenska folket när de bestämt sig för hur de ska rösta? Vilka frågor är det i så fall? Ekonomin och jobben?

Kan det helt enkelt vara så att (s) visserligen vann den ”välfärdspolitiska matchen” i det senaste valet, men samtidigt förlorade den än viktigare kampen om förtroendet när det gäller ekonomin och jobben? Hur bör SAP i så fall förnya politiken för att återvinna folkets förtroende? För visst är det väl politikens innehåll, och inte endast makten i sig, som är och bör vara det centrala för socialdemokratin? 

Se där några exempel på frågeställningar som jag förväntar mig att (s) för upp till diskussion i sin pågående krisbearbetning. Men ska man komma vidare i detta krisarbete måste man nog ändå först av allt avliva myten om att vi idag fortfarande har kvar en svensk socialdemokratisk välfärdsmodell…

Regeringens arbetsmarknadspolitik blir alltså allt mer lågkvalitativ. Fler fattiggörs och förvaras i åtgärder (Fas 3) som knappast förbättrar deras framtida arbetsmarknadsvärde.

De skriver: ”The key mechanism is that investors use part of their increased income to purchase additional financial assets backed by loans to workers. By doing so, they allow workers to limit their drop in consumption following their loss of income, but the large and highly persistent rise of workers’ debt-to-income ratios generates financial fragility which eventually can lead to a financial crisis.”

Ska vi i framtiden undvika att drabbas av ständiga finanskriser handlar det, enligt forskarna, om att minska inkomstklyftorna och stärka löntagarnas förhandlingsstyrka. Kumhof och Rancière drar slutsatsen att ”…restoration of poor and middle income households’ bargaining power can be very effective, leading to the prospect of a sustained reduction in leverage that should reduce the probability of a further crisis.”

Man undrar naturligtvis om finansminister Borg, som ju ofta när det passar hans egna syften brukar hänvisa till såväl IMF som OECD, har tagit del av denna nya och intressanta forskning. För visst borde denna IMF-rapport vara intressant i ett land där den fackliga organisationsgraden, och därmed även löntagarnas förhandlingsstyrka, dramatiskt försvagats delvis till följd av den förda politiken? Det kanske rent av är dags för Borg att ödmjukt ompröva sin politik inte minst i ljuset av den kunskap som numera sprids i dylika IMF-rapporter?

Samma dag presenterade Socialstyrelsen nya siffror som visar att kostnaderna för kommunalt ekonomiskt bistånd (socialbidrag) fortstätter att öka med ungefär lika mycket, d.v.s. + 7 procent i ökade socialbidragskostnander (exkl. stöd till flyktingar) under det tredje kvartalet 2010. Trots att konjunkturen har vänt uppåt så märks alltså inte detta särskilt mycket på socialbidragen.

I 207 av 290 kommuner har socialbidragskostnanderna fortsatt att öka trots konjukturvändningen. I 29 mindre kommuner är ökningen till och med över 30 procent. Detta är en verklighet som idag till stor del befinner sig i ”mediaskugga”. Sverige håller på att bli ett tudelat land, som både består av en massmedialt uppmärksammad  ”framgångssaga” och en halvt dold och växande social tragedi.

Huvudförklaringen till socialbidragsexplosionen är naturligtvis effekterna av den ekonomiska krisen. Men det handlar också om effekterna av en medveten politik, där allt fler sjuka och arbetslösa medvetet och systematiskt fattiggörs till följd av de nya reglerna i a-kassan och sjukförsäkringen.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har exempelvis lyft fram att drygt hälften av landets kommuner i början av året kunde se ett tydligt samband mellan de nya sjukreglerna och de ökade socialbidragskostnaderna. Än tydligare är naturligtvis sambandet mellan förändringarna i a-kassan och socialbidragskostnaderna. Från att ha legat på ca 25-30 procent i slutet av 90-talet står idag drygt hälften av de arbetslösa utan arbetslöshetsförsäkring. Värst är det för de unga. Ungefär 80 procent av de under 25 år är inte alls med i någon a-kassa.

Trösklarna för att ta sig in i trygghetsförsäkringarna har blivit högre, samtidigt som risken att bli utkastad från dem ökat. Bördan för de utsatta blir inte lättare att bära av insikten om att regeringen faktiskt medvetet kalkylerade med ökade socialbidragskostnader när man, strax innan lågkonjunkturen, gjorde de stora systemförändringarna i a-kassan och sjukförsäkringen.

Arbetsgivarna tycks dessutom allt oftare efterfråga en annan typ av arbetskraft än den som faktiskt finns. Arbetslivet har generellt sett, framför allt efter 90-talskrisen, blivit hårdare mot dem som inte kan “prestera till 110 procent”. Idag ratas oftast dem som har någon form av ohälsohistoria eller långtidsarbetslöshet med sig i bagaget av de flesta arbetsgivare (se exempelvis TCO:s rapportserie ”Jakten på Superarbetskraften”). Ofta kommer de inte ens så långt som till en anställningsintervju. De glider istället allt längre från arbetsmarknaden.

Detta förklarar varför det genomsnittliga antalet biståndsmånader per socialbidragsstagare har ökat konstant de senaste åren och idag är uppe på över 6 månader per biståndstagare. Det permanenta utanförskapet fördjupas.

Den nu rådande utbudsfixerade politiken, med huvudfokus inställt på lägre ersättningar och hårdare villkor i trygghetsförsäkringarna, har inte varit särskilt framgångsrik. Den har uppenbarligen inte lyckats minska det antal personer som står längst bort från den reguljära arbetsmarknaden eller att bättre matcha arbetskraftsutbudet med efterfrågan på arbetskraft.

Naturligtvis speglar den höga andelen unga med socialbidrag även det faktum att utbildningspolitiken misslyckats, ca 70 % av 20–24-åringarna med socialbidrag som huvudsaklig inkomst har enbart förgymnasial utbildning. För många unga har socialbidraget idag blivit en alternativ sjuk- eller arbetslöshetsförsäkring och riskerar dessutom att i framtiden bli en permanent försörjningskälla. Detta är samhällsekonomiskt förödande och långsiktigt fullständigt ohållbart, både för de berörda familjerna och för samhället.

Vad man kanske inte tänker på är att denna situation, sett ur den enskildes synvinkel, innebär en kraftig frihetsinskränkning där den som söker stöd tvingas vika ut och in på hela sin privatekonomiska och sociala situation. Efter att ha tömt familjens tillgångar tvingas man sedan att “stå med mössan i hand och ödmjukt be om en nådegåva från kommunen”. Man riskerar social stigmatisering och att permanent stängas ute från möjligheterna att försörja sig själv.

För kommunerna innebär den annalkande situationen att kostnader, som tidigare burits av de generella trygghetsförsäkringarna, nu vältras över på kommunernas selektiva bidragssystem. Vi går från en generell välfärd till en selektiv. Vi får fler bidragstagare. Välfärdsstaten blir allt mindre försäkringsmässig och allt mer bidragstung.

Tillåter vi denna utveckling att fortsätta får vi fler ”flaskhalsar” på arbetsmarkanden. Dynamiken och konkurrenskraften blir lidande. ”Utanförskapet” permanentas och vi ställer en halv generation vid sidan av arbetslivet. Både det framtida mänskliga och det samhällsekonomiska priset kommer, som sagt, att bli mycket högt. Har vi verkligen råd med detta?

En förklaring, som bl.a. Caroline Flodberg vid SCB anger, är att man måste jämföra denna siffra med den extrema minskningen år 2009. Förra året, i samband med finanskrisen, sjönk ju den svenska tillväxten mer än de flesta EU-länders. Detta gör att vändningen uppåt blir större hos oss, när det väl vänder.

Dessutom ligger arbetslösheten fortfarande kvar en bit över 8 procent. Vilket ju är väsentligt högre än de 6 procent som gällde år 2006, då Anders Borg talade om att det rådde ”massarbetslöshet”. Idag fördjupats och permanentats även det ”utanförskap”, som Alliansen för några år sedan sade sig kraftfullt vilja motverka.

De något mindre uppmärksammade siffrorna från Socialstyrelsen, som presenterades i förra veckan, visar exempelvis att mer än 54 000 barn lever i familjer som är långvarigt beroende av försörjningsstöd (socialbidrag). Gruppen ”bidragsberoende barn” har dessutom ökat med 10 000 på drygt fyra år. Vad vi ser är alltså en oroväckande och långsiktig trend.

För två år sedan räknade Rädda Barnen med att en dryg tiondel av Sveriges två miljoner barn lever i relativ fattigdom. Det är 200 000 barn som växer upp med sämre förutsättningar än sina jämnåriga kamrater. Det är 200 000 barn som ofta har svårt att sova på grund av att de oroar sig för hur pappa och/eller mamma ska få ekonomin att gå ihop.

Fattigdomen har dessutom fått en rad nya nyanser. Ledande forskare har börjat använda begreppet  ”nyfattigdom”. Förr hade de familjer som fick hjälp via ”socialen” oftast sociala problem. Det handlade då om problem som var sammankopplade med missbruk och kriminalitet. Men idag är den vanligaste orsaken till att barn försörjs av socialbidrag istället att den ena eller bägge föräldrarna är arbetslös. Enligt Sveriges kommuner och landsting (SKL) är idag drygt fyra av tio som får socialbidrag arbetslösa. Mer än hälften av dem som är arbetslösa just nu har ingen a-kasseersättning.

Det finns en djupt förankrad svensk välfärdspolitisk grundsyn som säger att arbetslösa och sjukskrivna egentligen borde få stöd från andra håll (arbetslöshets- och sjukförsäkringen) och inte tvingas uppsöka kommunernas socialkontor. Så är det inte längre.

Att trygghetsförsäkringarna idag inte fyller sin funktion, när de behövs som mest, är en direkt effekt av alliansregeringens s.k. reformer. En del av de ovan nämnda barnen har kommit i kläm, när skyddsnäten har stramats åt, för att de flesta av oss (vissa mer än andra) ska kunna få sänkt skatt. Det handlar i grunden om ett medvetet politiskt vägval.

Visst går Sverige bra just nu. Det märks också för många av oss när vi ser ner i våra plånböcker. Men det gäller inte alla. Bilden av Sverige blir allt mer svart/vit. Allt mer kluven. Det svenska folkhemmet får, för var dag som går, allt fler ”styvbarn och eftersatta”. Den vinterkyla vi upplever just nu, mitt i den ekonomiska boomen, kanske också måste förstås symboliskt. Sverige blir allt kallare. För många av oss är ”vargavintern” långt ifrån över…

Socialförsäkringsministern väljer att ”passa” i elakt spel, d.v.s. lyssna utan att göra något.

Man undrar naturligtvis hur länge den strategin fungerar mediamässigt? Kanske fram tills någon väljer att syna korten?

Ett annat sätt att uppdatera det ”politiska minnet” kan vara att läsa den remissammanställning som finns i en TCO-rapport, som gavs ut strax efter att regeringen bestämt sig för att under mycket stor brådska driva igenom sina ideologiskt motiverade förändringar i sjukförsäkringen.

Kristersson försöker onekligen, med hjälp av alla sina retoriska krafter, putsa upp en hittills synnerligen skamfilad sjukförsäkringsreform. När de flesta av oss ser en växande rättsosäkerhet, tvivelaktiga utförsäkringar, luddiga undantagsregler och en stor grupp enskilda drabbade säger Kristersson så där lagom öd(m)jukt: ”Sverige har gjort en sjukförsäkringsreform som jag tror i historiens ljus kommer kvala in bland de stora i svensk socialpolitik.” 

Jag har svårt att tro att Kristerssons högstämda lovsång, över den nya sjukförsäkringen, går hem ens hos de egna regeringskollegorna i Alliansen. Som vi har kunnat läsa den senaste tiden har Alliansens småpartier i just denna fråga stora problem med sina egna gräsrötter, som med utgångspunkt i den sociala verklighet de lever i ser att de nya sjukreglerna i många fall är orimliga och därför snabbt måste förändras. Nu senast var det Kd-ledaren Göran Hägglund som råkade ut för en svidande gräsrotskritik.

Trots detta är det ändå intressant att konstatera att Kristersson pekar ut två detaljer som han tydligen kan tänka sig att justera:

1. För det första instämmer han nu i att det är orimligt att skicka uppenbart sjuka människor, som utförsäkras från sjukförsäkringen, till Arbetsförmedlingen. Denna ståndpunkt är visserligen inte ny, en rad tunga remissinstanser framförde en liknande uppfattning redan innan regeringen sjösatte de nya sjukreglerna. Nyligen har även DN:s ledarsida samt Arbetsförmedlingens ledning lyft fram just dessa förhållanden som en brist i dagens system. 
2. För det andra pekar han på att dagens regler när det gäller sjukersättning (tidigare kallat förtidspension) nog är allt för strama. Inte heller detta är särskilt nytt, regeringens egen utredare visade till exempel på att Sverige i dag faktiskt har OECD-världens tuffaste regler på detta område.

Kristerssons formuleringar i dessa två frågor måste nog ändå ses som en första offentlig invit till oppositionen att tvärs över blockgränsen göra justeringar i de nya sjukreglerna. Alliansregeringen har ju som alla vet inte egen majoritet. Skulle oppositionen (vilket man just gjort) föra fram en motion där man kräver en grundlig översyn av sjukreglerna finns det uppenbar risk för att Sverigedemokraterna väljer att rösta med de rödgröna. Detta vill naturligtvis regeringen motverka och undvika.

Men ska Kristersson lyckas med konststycket, att nå en blocköverskridande samsyn i sjukförsäkringsfrågan, måste han nog inte bara lägga undan putstrasan och dämpa ned den högstämda lovsången rörande regeringens egna beslut. Då krävs antagligen såväl uppkavlade ärmar, en ärligt utsträckt hand och betydligt mer långtgående och konkreta förslag till förändringar än de han flaggar för i dagens debattartikel.

Detta tror jag också att många av medlemmarna i de små Allianspartierna både inser och anser. Frågan är väl snarare när Kristersson och nymoderaterna ska komma fram till denna insikt. Ska man döma av dagens debattartikel har socialförsäkringsministern och regeringen fortfarande en bra bit kvar att färdas…