Men innan de svaren anlänt så vill jag ge Svenskt näringsliv rätt i att det är ett problem om många personer arbetar i ett jobb under sin kompetensnivå. Kunskaperna riskerar att gå förlorade om de inte används och personerna får svårare att få ett bättre matchat jobb i framtiden. Det är dåligt både för den enskilda och för samhällsekonomin.

Men de siffror som Svenskt näringsliv presenterar kan ifrågasättas å det starkaste. I rapporten hävdas att 43 procent av de högskoleutbildade under 35 år inte har direkt nytta av sin utbildning i det arbete de har idag och att överutbildningen i Sverige ökar samt att svaret på ungdomsarbetslösheten således inte kan vara utbildning.

En betydligt större och mer gedigen undersökning av de högskoleutbildades överensstämmelse mellan utbildning och arbete har genomförts av SCB år 2008. I undersökningen tillfrågas de högskoleexaminerade cirka tre år efter examen om överensstämmelse mellan utbildning och arbete. Den högskoleexaminerade gjorde själv en bedömning av vilken utbildningsnivå som var tillräcklig för hans/hennes arbete genom att svara på frågan: Vilken utbildningsnivå/examen bedömer du vara tillräcklig för det arbete du hade under veckan 31 mars – 6 april 2008?

Den undersökningen visar att 89 procent av de högskoleexaminerade som arbetade bedömde att den tillräckliga utbildningsnivån för arbetet var minst en grundläggande högskoleutbildning. Av dessa ansåg fem procent att den tillräckliga utbildningsnivån för arbetet var en licentiatexamen. Sju procent bedömde att den tillräckliga utbildningsnivån för arbetet var en gymnasieutbildning och två procent ansåg att en grundskoleutbildning var den tillräckliga utbildningsnivån. Det är således nio procent som anser att de har en längre utbildning än vad de bedömer är tillräckligt för jobbet.

Nio procent är långt färre än 43 procent. Nio procent är dock fortfarande ett stort problem. Politiken behöver därför inriktas på att stimulera fram fler kunskapsintensiva arbeten som kräver lång utbildning och inte inriktas på att stimulera fram arbeten som kräver kort utbildning. Arbetsgivare bör också bli bättre på att ta tillvara den kompetens som unga välutbildade personer besitter. Men att Sverige ska sluta satsa på utbilding, när alla andra länder ser att det är den bästa vägen mot välstånd och välfärd, det ter sig verklighetsfrånvänt.

Jag har tidigare skrivit om myten om överutbildning här. Min kollega Samuel Engblom reder ut det här med ungdomsarbetslösheten och varför vi måste satsa på utbildning, inte minst för de många unga som inte har en komplett gymnasieutbildning, här.

De har gjorts flera diskrimineringstest, bland annat av Bursell och Carlsson & Rooth, som visar att etnisk diskriminering förekommer på den svenska arbetsmarknaden. En sammanfattning av dessa och andra studier om diskriminering på svensk arbetsmarknad hittar du här (sid 42-45).  En läsning av SEBs undersökning av småföretagares syn på religiöst betingade klädesplagg är inte upplyftande. 40 procent av småföretagarna anser att det är otänkbart för dem att anställa en person med religiöst betingad klädsel (såsom slöja, turban). DO har nyligen tagit ställning i tre fall där kvinnor blivit nekade arbete på grund av att de bär huvudduk.

Det är uppenbart att chanserna på den svenska arbetsmarknaden fördelas på ett orättvist sätt. Vem man känner, magkänsla och föreställningar om kulturella skillnader avgör inte sällan vem som rekryteras. Arbetet för att motverka etnisk och religiös diskriminering på arbetsmarknaden är arbetsgivarnas ansvar. Men det är också en facklig kärnuppgift och därmed en viktig uppgift för fackligt förtroendevalda. TCO arrangerar därför tillsammans med Finansförbundet, Lärarförbundet, SKTF, ST, Unionen och Vårdförbundet den 28 oktober en konferens för att ge fackligt engagerade de grundläggande verktygen för att motverka etnisk diskriminering på arbetsmarknaden. Läs mer om konferensen här och välkommen!

Men fler högskoleplatser kräver också att kommunerna tar sitt bostadspolitiska ansvar på allvar. Att det har byggts 28 studentlägenheter i Stockholm på tre år talar sitt tydliga språk. Stockholms stad tar inte frågan på allvar. Detta är något som kommunerna mycket väl kunnat förutse och planera för. De stora ungdomskullarna som nu söker sig till högskolor och universitet, eller som oavsett om de ska plugga vill flytta hemifrån i och med att de nu är vuxna, har ju fötts för 18-25 år sedan. Det är ju ingen överraskning att de finns. Kommunerna har haft två decennier på sig att jobba med markanvisningar och planläggning. Jag har tidigare skrivit om recept mot bostadsbrist för studenter och TCO har tillsammans med Stockholms universitet studentkår skrivit en rapport om bostadsbristen för studenter och unga.

Det är tyvärr inget nytt. Sedan början av 1990-talet har vi sett att föräldrarnas utbildningsnivå har fått större betydelse och att resultatskillnaderna mellan skolor och elevgrupper, framför allt utifrån social bakgrund, ökat. Resultaten i grundskolan har också försämrats generellt under samma tidsperiod.

Skolverket har sammanställt och analyserat forskning som belyser vad som kan ha orsakat försämringen. Det är forskning som skolpolitiken borde vägledas utav. I forskningen framträder ett komplext pussel av faktorer där den ökade segregeringen i samhället, den decentraliserade styrningen av skolan och den alltmer differentierade och individualiserade undervisningen alla har betydelse.

Den ökade skolsegregationen, det vill säga att det blivit vanligare att elever med likartad bakgrund samlas på samma skola, har drivits av införandet av det fria skolvalet och av att boendesegregationen samtidigt ökat. Både elevens egen bakgrund och klasskamraternas familjebakgrund påverkar en elevs kunskapsresultat. Skillnaderna mellan elevers kunskaper förstärks därmed av skolsegregation. Och ju mer homogen elevsammansättningen är desto starkare blir effekten av social bakgrund. Forskningen visar att kamrateffekter som är viktiga för i synnerhet lågpresterande elever förlorats och att lärares förväntningar på eleverna har starka samband med elevernas resultat.

Skolverket har också funnit att kommunerna i liten grad fördelar resurser utifrån skolornas olika förutsättningar, vilket ytterligare kan bidra till en ökad resultatspridning mellan skolor, och därmed mellan elever med olika social bakgrund. Många kommuner tar därmed inte uppgiften att ge alla elever likvärdiga möjligheter att nå målen på allvar.

Skolverket pekar även på att det förändrade undervisningsmönster i svensk grundskola i riktning mot individualisering, det vill säga en förskjutning av ansvar från lärare till elev och i förlängningen även

från skola till hem, leder till att stödet hemifrån blir allt viktigare och att föräldrarnas utbildning och kulturella kapital får större betydelse för elevens resultat. Individualisering, i betydelsen individuellt arbete, har negativa samband med elevernas resultat och också elevens motivation och engagemang påverkas negativt. Betydelsefullt för en positiv utveckling är en ämnesdidaktiskt kunnig, tydlig och aktiv lärare som förmår att engagera och uppmuntra alla elever.

Det utbildningspolitiska målet att skolan ska ge alla elever likvärdiga möjligheter att nå målen bör stå högst upp på den skolpolitiska agendan. Valet närmar sig, men vem är beredd att formulera den politik som krävs för att komma åt den ökande sociala segregationen i skolan och ge alla elever likvärdiga möjligheter i skolan?

Läs TCOs syn på skolan här.

Det är inte första gången som utbildningsministern vill missgynna de elever som läser modersmål som tredje språk. Från och med hösten 2010 får elever som läst moderna språk på gymnasiet extra meritpoäng när de söker till högskolan. Med elever som läser modersmål på gymnasiet får inget extra meritpoäng för det. TCO, tillsammans med Lärarförbundet och Miljöpartiet, uppmanade regeringen redan för snart två år sedan att se över varför vissa, men inte andra, språk ska vara meriterande. Regeringen har inte svarat.

Björklund hävdar, rätt på alla sätt och vis, att världen krymper med globaliseringen och att Sverige inte kommer att klara den internationella konkurrensen om dagens ungdomar lär sig färre språk än deras föräldrar. Men varför, varför ska då inte studier i modersmål också värderas och vara meriterande? Varför är det bättre att läsa ett annat tredje språk än att vidareutveckla sitt modersmål? Varför ska utrikes födda elever som kommit till Sverige och lärt sig svenska och engelska samt fortsatt studera sitt modermål ha sämre chans att komma in på önskad gymnasieskola och högskola än inrikes födda elever som lärt sig engelska och spanska och fortsatt utveckla sitt modersmål, svenska?

På detta, Jan Björklund, behöver du nu svara.

Så när Saco till idag bjöd in till seminarium för att presentera en ny rapport om över- och underutbildning på den svenska arbetsmarknaden så utgick jag ifrån att de skulle ha reviderat sin uppfattning om nivån av andelen överutbildade på arbetsmarknaden. Men icke. Saco fortsätter hävda att en tredjedel av alla på arbetsmarknaden är överutbildade.

• Detta trots att 70 procent av dem som klassificeras som överutbildade som sagt har en gymnasieutbildning som högsta utbildning.
• Trots att beräkningarna i vissa studier som når dessa slutsatser om andelen överutbildade bygger på en yrkesklassificering (SEI) som publicerades 1982 och reviderades marginellt 1984. Och trots att det finns en nyare yrkesklassificering (SSYK) från 1997 som kommer fram till att andelen överutbildade i Sverige är nio procent och knappt sju procent om de gymnasieutbildade räknas bort.
• Trots att den självskattning som görs i Levnadsnivåundersökningen 2000 visar att endast 4 procent anser sig vara mycket överkvalificerade för sitt jobb och 15 procent något överkvalificerade för sitt jobb (gymnasieutbildade ej borträknade).
• Trots att OECDs studie av andelen överutbildade i Sverige visar att cirka 6 procent av de inrikes födda och cirka 16 procent av de utrikes födda kan betecknas som överutbildade (gymnasieutbildade ej borträknade).
• Och trots att SCBs studie visar att bland de högskoleexaminerade, så kort tid som tre år efter examen, uppger endast nio procent att de inte har ett jobb som motsvarar deras utbildning eller som de är underutbildade för.

Det spelar roll för framtida politikskapande om vi tror att andelen överutbildade på den svenska arbetsmarknaden är 33 eller 7 procent. Det är stor skillnad och föranleder skilda politiska förslag. Diskussionen om utbildning och arbetsmarknad måste föras med bra underlag. Läs TCOs rapport Myten om överutbildning.

Jag har tidigare skrivit om överutbildning här och här.

Vid 25 års ålder hade 44 procent av årskullen födda 1983 påbörjat en högskoleutbildning. Andelen med svensk bakgrund var betydligt högre än andelen med utländsk bakgrund. Av 25-åringarna med svensk bakgrund hade 45 procent påbörjat högskolestudier. Motsvarande andel för gruppen med utländsk bakgrund var 37 procent.

Lärosätena bör tydligare än idag få i uppdrag att arbeta för att bredda rekryteringen till högre studier; socialt, etniskt, köns- och åldersmässigt. Ett tydligt tecken på att lärosätena kan göra mer för att bredda rekryteringen är skillnaden mellan Malmö högskola och Lunds universitet. Lärosätena ligger två mil ifrån varandra men på Malmö högskola har 29 procent av nybörjarstudenterna utländsk bakgrund, på Lunds universitet bara 15 procent. Bra jobbat Malmö! Lunds studentrekrytering borde stämma universitetet till eftertanke.

TCO släpper idag, på första dagen av Sveriges förenade studentkårers fullmäktige i Uppsala (Lycka till SFS!), en rapport om studieavgifter. Vi har gått igenom vad forskningen säger om studieavgifter och kommit fram till att ett införande av studieavgifter kommer att leda till färre studerande, att ett införande av studieavgifter skulle öka den sociala snedrekryteringen till högre studier och att studieavgifter på intet sätt är nödvändigt för att öka genomströmningen i högre studier.

Snabbare genomströmning kan uppnås på andra sätt som inte har samma negativa effekter på antalet studerande och på vilka grupper som rekryteras till högskolestudier. Åtgärder såsom mer välorganiserad undervisning, mer lärarledd undervisningstid, bättre studie­ och yrkesvägledning, utökat studentstöd såsom studenthälsovård och studietekniskt stöd, högre studiemedel och möjlighet att läsa sommarkurser som kan ingå i examen, kan öka genomströmningen i den högre utbildningen utan att negativt påverka antalet studerande eller spä på den sociala snedrekryteringen till högre studier. Det borde Långtidsutredningen 2011 ta fasta på.

Den studiesociala kommittén lämnade ett halvdant förslag som tog från vissa studentgrupper för att ge till andra studentgrupper och finansierade några förbättringar genom att göra det extremt kostsamt att inte vara en student som från början vet vad hen vill och som presterar på topp under hela sin studietid. Men två bra förslag från kommittén avseende studenters trygghet var att även studenter ska ha möjlighet till halvtidssjukskrivning och att studenter som tjänat in en SGI inte ska förlora den bara för att studenten inte tar studiemedel för varje studiedag.

Så kom i onsdags regeringens studiestödsproposition som vilar på kommitténs förslag. Alla med insikt i studenters ekonomi vet att studenten behöver en ny rock. Efter att kommittén inte lyckats leverera en rock men dock en väst, trodde vi att studenten i alla fall skulle få en väst. Men nej, det bidde bara en tumme. Tumvärmare i all ära men det är inte vad de flesta studenter behöver. (För er som är undrande inför referenserna till klädesplaggen hänvisas hit.)

Det finns bara ett förslag i propositionen som har bäring på studenters ekonomiska trygghet, nämligen förbättrade villkor för studenter som vårdar barn eller andra närstående. Dock bara om vårdbehovet finns i över en månads tid. Det är en förbättring, men det räcker inte. Det som behövs är en helhetslösning på studenters tillgång till trygghetssystemen vid sjukdom, föräldraskap och arbetslöshet efter studierna. (Läs gärna TCOs remissvar på utredningen som bland annat presenterar ett förslag om en studie-SGI som ger studenter en inkomsttrygghet vid sjukdom och föräldraskap.)

Regeringen föreslår i propositionen också en hårdare bedömning av studenter som inte tagit tillräckligt många poäng under en termin. Förslaget innebär en risk för att studenter som är väl motiverade för studier inte kommer att kunna slutföra dessa om de i något skede av sin utbildning inte uppnått tillräckliga studieresultat på grund av personliga förhållanden. Det är inte förslag som dessa som kommer att öka genomströmningen i den högre utbildningen.

Regeringen har efter kommitténs arbete också presenterat en höjning av studiemedel, fribelopp samt expeditions- och påminnelseavgifter. Men jag hade både trott och hoppats att det skulle bli mer än såhär uträttat för studenters ekonomiska trygghets skull.