Enligt propositionen är ett av syftena med att införa ett försörjningskrav att stärka drivkrafterna för att ordna arbete och egen bostad och därigenom främja en god integration. Det är ett gott syfte. Regeringen utgår dock ifrån att drivkrafterna idag är för svaga och att invandrade personer inte vill skaffa sig en egen försörjning utan föredrar att leva på låga ersättningar. Det är en beskrivning av verkligheten som TCO inte delar. Det är inte brist på drivkrafter som gör att nyanlända har svårt att få arbete. Bristfällig introduktion, etnisk diskriminering på arbetsmarknaden och brist på arbetstillfällen, inte minst i en tid av näranog tvåsiffrig arbetslöshet, utgör de huvudsakliga skälen till att nyanlända har svårt att få arbete. Försörjningskrav innebär därför en orimlig belastning av ansvaret för etableringen på arbetsmarknaden på den enskilde.

En grundläggande förutsättning för en bra etablering i Sverige är att invandrade får möjlighet att så snart som möjligt återförenas med sina anhöriga. Att inte tillåta anhöriga såsom make eller sambo att komma till Sverige om inte anknytningspersonen har permanent uppehållstillstånd i Sverige och har vistats här med uppehållstillstånd för bosättning i fyra år är att märkbart försvåra en god etablering i Sverige.

Införandet av försörjningskrav vilar tyvärr inte på empirisk grund och regeringen har inte belagt att ett försörjningskrav kommer leda till en snabbare etablering. Däremot innebär det en risk för en sämre etablering för nyanlända och en risk för att nyanlända som har en kvalificerad utbildning fråntas sina reella förutsättningar att få ett jobb i linje med sin utbildning. Den nyanlända kan komma att i förtid avsluta språkutbildning och kompletterande utbildning och ta ett arbete som inte kräver dessa kunskaper, allt för att få återförenas med sina anhöriga. Det leder till ett slöseri med den enskildes kompetens och förluster för samhällsekonomin.

Regeringen framhåller att det är viktigt med en harmonisering av reglerna inom EU vad gäller frågan om försörjningskrav. Men en harmonisering av reglerna inom EU får aldrig ske på bekostnad av humaniteten. Sammantaget är försörjningskrav vid anhöriginvandring orättfärdigt och kommer att drabba redan utsatta individer på ett oacceptabelt sätt.

Mikael Cederbratt (M) kallade i kammaren förslaget till försörjningskrav för “ett krav som är ganska humant”. Efter ett sådant försvar för en reform behövs kanske inte mycket opposition men Kalle Larsson (V) lyfte förtjänstfullt fram att införande av ett försörjningskrav inte gagnar integrationen. “Om man inte får leva nära den närmsta, den man valt att dela sitt liv med, blir det nog inte lättare utan svårare att känna den trygghet man behöver för att ge sig ut på arbetsmarknaden och den styrka man behöver för att försöka överkomma diskriminering och skaffa sig en vettig bostad. Det är vad jag menar med att det är kontraproduktivt.”

I år vill vi särskilt lyfta fram två frågor som förtjänar mer uppmärksamhet. För det första, frågan om vidareutbildning och kompetensutveckling. I dagens arbetsliv är det svårt att klara sig utan påfyllnad av utbildning. Den utbildning individer har med sig vid inträdet på arbetsmarknaden räcker sällan för ett helt yrkesliv. Många anställda som vill och skulle behöva byta jobb eller yrke saknar möjligheter att göra det. Individens kompetens och utbildning har blivit en allt viktigare valuta för förmågan att klara omställningar och för möjligheter till nya karriärvägar i arbetslivet. Därför behövs ett system för kompetensutveckling och vidareutbildning, och det reguljära utbildningssystemet bör ha en central plats i detta. Hur det ska se ut och hur det ska finansieras är frågor vi måste lösa.

För det andra, frågan om vikten av utbildning i hela landet. Under 1990-talet byggdes den svenska högskolan ut kraftigt. Nya lärosäten tillkom och antalet studenter ökade snabbt. De politiska motiven bakom utbyggnaden var framför allt att skapa förutsättningar för långsiktig ekonomisk tillväxt och att minska de sociala och regionala klyftorna. Flera studier visar att man med utbyggnaden också åstadkommit detta. Trots det hörs allt oftare krav på ökad koncentration och elitsatsningar. Vissa högskolepolitiska reformer har direkt missgynnat högskolorna och de nyare universiteten. Men det är av största vikt att högre utbildning finns tillgänglig i hela landet för fortsatt ekonomisk tillväxt, regional utveckling och för människors möjligheter att studera oavsett bostadsort.

TCOs konferens om högre utbildning är den givna arenan för högskolepolitisk debatt och för att sätta den högskolepolitiska agendan inför valrörelsen.

TCO har i Globaliseringsrådet lyft detta som en önskvärd reform. Trenden visar på en kraftig uppgång av antalet internationella studenter. Idag finns runt tre miljoner internationella studenter i världen och antalet väntas växa till åtta miljoner 2025. Det finns således en expanderande internationell utbildningsmarknad. För att globaliseringen och den förändrade internationella arbetsfördelningen ska fortsätta att gynna Sverige måste vi ständigt fundera på nya sektorer och tjänster att utveckla där Sverige har förutsättningar att vara konkurrenskraftigt. Den högre utbildningen är en sektor där Sverige har möjlighet att bli internationellt konkurrenskraftigt vilket skulle ge möjlighet till fler välkvalificerade arbetstillfällen i Sverige.  

USA attraherar flest internationella studenter men tappar marknadsandelar till länder som Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Australien vilka satsar på att profilera sina universitet och högskolor. Sverige har flera fördelar som skulle kunna utvecklas och locka internationella studenter till Sverige:  

• Sverige har ett starkt utbildningsväsende med högkvalitativ högre utbildning och lärosäten som inom vissa områden är internationellt välkända.
• Sverige ligger långt framme inom fler områden såsom biovetenskap, materialteknik, klimatforskning, miljöteknik, folkhälsomedicin, design och informationsteknik.
• Sverige har därtill andra fördelar som kan attrahera studenter som möjlighet till rika naturupplevelser, många pratar bra engelska och många utbildningar ges på engelska, hög levnadsstandard och en internationellt sett intressant välfärdsstat både att leva i och studera.

För att Sverige ska lyckas attrahera internationella studenter krävs dock en del förändringar såsom förstärkning av utbildningarnas internationella profil, satsningar på sociala insatser för internationella studenter och marknadsföring.

Om det skulle visa sig att studieavgifter för utländska studenter, efter en väntad nedgång i antal på kort sikt, leder till oönskat få utländska studenter på längre sikt måste naturligtvis reformen omprövas. Detsamma gäller om reformen leder till andra kvalitets- eller incitamentsproblem såsom att kraven på utländska studenter skulle sänkas när lärosätet är i behov av deras avgifter.

Men det förmår på intet sätt väga upp de tydliga steg tillbaka som utredningen föreslår i övrigt. Unionens ordförande Cecilia Fahlberg skriver idag insiktsfullt i Dagens Industri om problemen med förslaget som innebär att en majoritet av arbetsplatserna inte kommer behöva bedriva något arbete alls för att främja lika rättigher och möjligheter i arbetslivet vad gäller rekrytering, arbetsförhållanden och lön, och att lönekartläggning bara ska göras var tredje år trots att de årliga lönekartläggningarna varit ett effektivt verktyg för att komma åt osakliga löneskillnader mellan män och kvinnor.

TCOs chefsjurist Ingemar Hamskär har deltagit som expert i utredningen och kritiserar också flera delar av förslaget och vill istället se att de lagstiftade aktiva åtgärderna för arbetslivet beaktar partsmodellen: I den svenska modellen utförs den viktiga utvecklingen av normarbetet i övervägande utsträckning av arbetsmarknadens parter. Arbetet sker inom ramen för medbestämmandelag med förhandlingar och kollektivavtal och med andra arbetsrättsliga och arbetsmiljörättsliga regelverk som kompletterande stöd och grund. Vill man som lagstiftare ställa sig bakom denna modell som kombinerar ett bra och effektivt förebyggande diskrimineringsskydd för arbetstagare med kollektivavtalets flexibilitet bör man se till att lagstiftningen skapar incitament för kollektivavtal. Lagens aktiva åtgärder bör göras semidispositiva för att möjliggöra för parterna att på central nivå anpssa lagens krav till den aktuella branschen genom tvingande kollektivavtal. Dagens samverkansregel bör också skadeståndssanktioneras för arbetsgivarens del då det är ett problem när arbetsgivare vägrar att samverka med de anställdas företrädare.

Läses denna rapport tillsammans med nationalekonomen Susanna Holzers aktuell avhandling, i vilken hon kartlagt effekterna av de senaste årtiondenas högskolepolitik, så kan slutsatsen dras att skillnaderna mellan kommuner, liksom skillnader mellan socialgrupper, hade varit än större om statsmakterna under 1990-talet inte satsat ansenliga resurser på tillväxt i hela högskolesystemet.

Holzer visar att närheten till en högskola gör att allt fler från icke-akademiska hem studerar vid det närliggande lärosätet, men (och detta är mycket intressant) också vid andra högskolor. Ett starkt vägande skäl till 1990-talets satsning på högskolesektorn var att man ville öka rekryteringen till högskolan från andra socialgrupper än dem som traditionellt sökte sig till högre studier. Den politiken har lyckats då rekryteringen till högre studier har breddats. Det har skett en häftig ökning av studenter med föräldrar som bara har gymnasiebakgrund, gruppens sannolikhet att studera har dubblerats på 25 år.

Effekten kommer enligt Holzers av att de fått tillgång till en högskola i närheten där de bor. Fler ungdomar utan akademisk bakgrund börjar nämligen studera om det finns en högskola i närheten. Och har man väl kommit över tröskeln att studier är ett naturligt val så kan man lika gärna välja att flytta och studera på ett lärosäte längre bort. Den geografiska närheten till högskolan ökar alltså den sociala närheten till högskolestudier och då inte bara på den lokala högskolan utan generellt.

Högskolorna har således inte bara en viktig roll för regionens utveckling och tillväxt utan också för målet om att bredda rekryteringen till högre studier.

Ekström lyfte upp några viktiga saker på seminariet såsom behovet av yrkessvenska för fler yrkesgrupper, däribland samhälls- och kulturvetare på samma sätt som det idag finns för medicinsk personal; behov av en arbetsförmedling med bransch- och specialistkunskaper; och det viktiga arbetet med att skapa nätverk såsom Sacos mentorsprojekt Professionskollegor som ofta är vägen in på arbetsmarknaden.

Svenskt Näringslivs vice VD Christer Ågren uttalande en vilja att Sverige ska vara världsledande vad gäller utrikes föddas etablering på arbetsmarknaden. Mycket bra! Däremot var förslagen väntade såsom att det ska vara lättare att säga upp anställda på grund av personliga skäl och lägre lägstlöner. Clas Olsson, chef för Analysavdelningen på Arbetsförmedlingen kontrade med att om det var lägstlönerna som var problemet så borde fler arbetsgivare använda sig av Instegsjobben där arbetsgivarna bara betalar några tusenlappar av lönen. Men arbetsgivarna verkar inte vara intresserade av Instegsjobben som kommit upp i en mycket liten volym.

Olsson lyfte också fram att utrikes föddas etablering på arbetsmarknadssituationen skiljer sig mycket åt med avseende på den invandrades utbildningsnivå. För utrikes födda med en lång utbildning är det en fråga om goda möjligheter till validering av utbildning, kompletteringsutbildning, språkutbildning och ett arbete för att skapa kontakter samt ett arbete mot diskriminering. För utrikes födda som inte har en utbildning motsvarande en grundskole- eller gymnasieutbildning krävs det därtill ett omfattande kunskapslyft på samma sätt som det krävs ungdomar som inte nått upp till målen i den svenska gymnasieskolan. För utan en gymnasieutbildning klarar man sig inte på dagens arbetsmarknad.

Det som saknades på seminariet var förslag för att motverka den diskriminering som vi vet förekommer på den svenska arbetsmarknaden. Bara ett kort påpekande från Ekström om att nolltolerans ska råda och att diskriminering är olagligt. Men det stora arbetet som vi som arbetsmarknadens parter har att göra är ett aktivt arbete för att uppnå lika rättigheter och möjligheter i arbetslivet. Låt mig föreslå tre viktiga delar i arbetet:

- Kunskapen om diskriminering och rasism på arbetsmarknaden är låg. Så kallade grindvakterna till arbetsmarknaden, det vill säga personalchefer, chefer, arbetsförmedlingens personal med flera  i både offentlig och privat sektor, liksom fackligt förtroendevalda, bör utbildas i hur diskriminering tar sig uttryck. 

- Att få ett jobb via kontakter är det allra vanligaste sättet att få ett jobb idag. En betydligt mindre andel av jobben tillsätts efter annonsering hos Arbetsförmedlingen. Alla arbetsgivare böra annonsera samtliga lediga anställningar så att alla får möjlighet att söka de lediga jobben och inte bara de som har de rätta kontakterna.

- Lokalt behöver rekryteringsprocessen av anställda ses över med syfte att ge alla lika möjlighet att söka och erhålla anställning. Som modell kan den process som tagits fram inom FAIR stå. Det lokala arbetet för att alla anställda ska ges likvärdiga möjligheter till utbildning, kompetensutveckling och befordran behöver också intensifieras.

Antalet studenter har ökat kraftigt under de senaste åren, både på grund av lågkonjunkturen och på grund av stora ungdomskullar. Det har lett till en skriande bostadsbrist. Men Boverket visar att behovet av bostäder för studenter inte är snabbt övergående med en bättre konjunktur eller de mindre ungdomskullarna som vi har att vänta inom några år. Flera av de stora lärosätena är belägna i storstadsområden och i andra tillväxtregioner som under lång tid har haft brist på bostäder. Efterfrågan på högre utbildning kommer att vara fortsatt hög och det rör sig därmed om ett långsiktigt behov av bostäder passande för studenter. Bland annat detta behöver göras för att förbättra situationen:

-         Studenters ekonomiska situation måste stärkas, framför allt genom ett höjt studiemedel. Boverket är liksom TCO kritisk till den studiesociala kommitténs förslag att försämra möjligheten till bostadsbidrag för studenter.

-         Fastighetsavgiften för studentbostäder behöver förändras och neutralitet i beskattningen av olika upplåtelseformer införas. Studenter bor i hög utsträckning i hyresrätt och den högre beskattningen av hyresrätter i förhållande till övriga upplåtelseformer drabbar i hög grad denna grupp.

-         Sänk parkeringsnormen för studentbostäder då få studenter har bil och behov av parkering.

-         Ge möjlighet till lärosätena att i högre grad än i dag tillhandahålla bostäder för studenter.

-         Kommuner måste planera för studenternas behov av bostäder och ett aktivt mark- och planarbete från kommunens sida underlättar produktionen av bostäder för studenter.

-         Boverkets undersökningar tyder på att det är svårt att producera studentbostäder till en kostnad som studenter har råd med. Boverket vill därför utreda alternativa lösningar för att öka produktionen av bostäder för studenter. Det uppdraget bör de få.

Däremot imponerade integrationsminister Nyamko Sabuni på seminariet genom att fokusera på den generella politikens betydelse, däribland en generell politik mot långtidsarbetslöshet, i form av sänkta arbetsgivaravgifter. Sabuni förde också fram de föreslagna förändringarna av introduktionen för nyanlända som innehåller bra förändringar såsom ett utökat ansvar för Arbetsförmedlingen och en individuell ekonomisk ersättning som både främjar kvinnors arbetskraftsdeltagande och möjliggör deltidsarbete.  Sabuni lyfte också fram vikten av det SFI-lyft som regeringen satsar på för att förbättra SFI-lärarnas kompetens, vilket är en ytterst viktig åtgärd då många SFI-lärare inte har erfoderliga kunskaper inom ämnet svenska som andraspråk.

Regeringen gör flera bra insatser på området även om kritik kan riktas bland annat mot att ett aktivt förebyggande arbete mot diskriminering saknas och att det krävs ett nationellt system för validering av utbildning och kunskap inom ramen för det nya mottagningssystemet för att nyanländas utbildning och kunskaper inte ska kastas bort.

Uttryck på ett annat sätt, så bedömer Skans och Åslund att segregationen har huvudsakligen två problematiska aspekter. Dels finns det mycket trovärdig evidens för att diskriminering är en bidragande faktor till att segregation uppstår. I detta avseende är segregationen att betrakta som ett symptom på ett allvarligt samhällsproblem. Den andra negativa aspekten är att segregationen i vid bemärkelse indikerar stora underliggande skillnader i resurser. Dessa skillnader kan många gånger vara alarmerande och föranleda särskilda insatser från samhället. Däremot förefaller inte detta fattigdomsproblem att i någon större utsträckning förstärkas av den rumsliga segregationen mellan olika befolkningsgrupper i sig.

Skans och Åslund har en mycket god poäng när de framhåller att politiken därmed bör inriktas på de underliggande problemen: “Långtidsarbetslösheten och fattigdomen i stora invandrargrupper är på en nivå som knappast skulle accepteras om det gällde infödda svenskar. I vissa områden finns uppenbarligen också bostäder i ett skick som inte skulle godtas i andra sammanhang.” De förordar därmed interventioner inom introduktions-, arbetsmarknads- och utbildningspolitiken och ett arbete mot diskriminering, då detta kan motverka både den resursbaserade och den etniska segregationen.

Skans och Åslund ifrågasätter därmed också den politik som går ut på att invandrade inte ska ha rätt att bosätta sig var de vill. De menar att erfarenheterna från den tidigare utplaceringspolitiken tyder på att den invandrade fattar bättre beslut än statsmakterna för att nå framgång på arbetsmarknaden – de som själva valde var de ville bo valde regioner som erbjöd större möjligheter till jobb. Även om den etniska segregationen orsakar splittringar i samhället som minskar tilltron mellan grupper i samhället så är det inte rimligt att de invandrade ska bära den fulla bördan genom att de ska hindras att bosätta sig var de vill. Och särskilt anmärkningsvärt blir detta om man tror att diskriminering från majoritetsgrupperna är en drivande faktor bakom de underliggande mönstren. Jag har tidigare bloggat om rätten för invandrade att bosätta sig var de vill.

Av de högskoleutbildade utrikesfödda med utländsk högskoleutbildning och arbete som huvudsaklig sysselsättning har endast två tredjedelar ett arbete som helt eller delvis överensstämmer med utbildningen. En av fem har ett arbete som inte kräver någon högskoleutbildning. De utrikes födda har också oftare tidsbegränsade anställningar och deltidsanställningar. Utrikesfödda och inrikesfödda högskoleutbildade var däremot egna företagare i samma utsträckning.

Utrikes födda, oavsett svensk eller utländsk högskoleutbildning, upplever att de har det svårt att få ett jobb i linje med sin utbildning. 73 procent av högutbildade utrikesfödda bedömde att saknad av kontakter var det största hindret för att få ett arbete som överensstämde med utbildningen. Ett “icke-svenskt” namn, den utländska bakgrunden och språksvårigheter bedömdes också som viktiga skäl.

De högskoleutbildade utrikes födda som avses i statistiken har invandrat till Sverige mellan åren 1996 och 2007 och är därmed tämligen nyligen invandrade till Sverige. Att det i statistiken inte framgår hur lång tid som de utrikes födda varit i Sverige eller vilken högskoleutbildning de utrikes födda har genomgått försvårar möjlighet att dra policyinriktade slutsatser vad gäller introduktion av nyanlända akademiker och arbetsmarknadens funktionssätt.  

Lena Schröder skrev i våras på uppdrag av TCO en rapport om den svenska arbetsmarknaden för utrikesfödda akademiker med en svensk högskoleutbildning. Hon kom till följande slutsatser av hur arbetsmarknaden ser ut och vad facket kan göra, värda att i detta sammanhang lyfta fram igen:

• Utbildning lönar sig för alla, men en svensk högskoleutbildning lönar sig mindre för personer födda i östra Europa, Afrika, Asien eller Latinamerika. De har högre risk att vara arbetslösa än inrikes födda akademiker med samma inriktning på sin utbildning. Bland dem som har ett arbete är dessutom risken högre att arbetet är relativt lågavlönat.

 • Jämfört med inrikes födda har utrikes födda akademiker i större utsträckning en högskoleutbildning inriktad mot hälsosektorn eller teknik och naturvetenskap, det vill säga utbildningsområden som vanligtvis leder till ett kvalificerat arbete.

• Utrikes födda akademiker söker jobb mer intensivt än inrikes födda. Men de har sämre tillgång till resursstarka nätverk som kan ge kontakter in på arbetsmarknaden. Diskriminering på arbetsmarknaden förekommer mot utrikes födda akademiker med svensk examen.

• Facket har möjlighet att ingripa i några av de mekanismer som ligger bakom dessa skillnader på arbetsmarknaden. Ettsystem med mentorskap kan kompensera för bristen på nätverk och motverka diskriminering. Facket skulle också kunna bevaka att ansökningshandlingar med utländskt klingande namn intesorteras bort i rekryteringsprocessens allra första steg. Att överhuvudtaget verka för ett rekryteringsförfarande där individens meriter väger tyngre än personliga kontakter skulle gynna utrikes födda akademiker. Kollektivavtalen kan användas för att motverka diskriminering.