För ett tiotal år sedan infördes en skyldighet för arbetsgivare inom skola och förskola att begära att arbetssökande uppvisade utdrag ur belastningsregistret. Syftet var att människor som begått vissa typer av brott inte ska arbeta med barn. 2007 infördes motsvarande skyldighet beträffande personal på så kallade HVB-hem. Det ställs även krav på utdrag ur belastningsregistret på personersom ska arbeta med försäkringsförmedling.

En sidoeffekt av lagstiftningen var att existensen av belastningsregistret och möjligheten att begära utdrag ur detta blev mer allmänt känd. Det ledde i sin tur till att allt fler arbetsgivare, även utanför de områden där lagen kräver det, började kräva att arbetssökande skulle visa utdrag ur belastningsregistret. Enligt polisens statistik har antalet begärda utdrag ökat explosionsartat.

Arbete är ofta en grundläggande förutsättning för att kunna lägga ett kriminellt förflutet bakom sig. Det är därför bra att regeringen nu erkänner att det är ett problem att allt fler arbetsgivare begär att anställda eller arbetssökande ska visa upp ett utdrag ur belastningsregistret. Det är nödvändigt att hitta en balans mellan å ena sidan möjligheterna för den som tidigare har begått brott att komma tillbaka i arbetslivet och å andra sidan kunders, elevers och brukares behov av trygghet. Idag finns inga regler.

Regeringens uppvaknande är dock lite senkommet. Redan för fyra år sedan föreslog en statlig utredning (SOU 2009:44) att en arbetsgivare bara ska få begära att en arbetstagare eller arbetssökande uppvisar utdrag ur belastningsregistret då arbetsgivaren har en lagstadgad skyldig att göra en sådan kontroll. Det är beklagligt att regeringen inte har gått vidare med det förslaget, som var bra och balanserat, utan väljer att utreda frågan ytterligare en gång. Det här borde varit ordnat för flera år sedan. Nu får vi hoppas att den nya utredningen kommer fram till ett lika bra förslag.

Det är även synd att den nu tillsatta utredningen inte har fått i uppdrag att titta på utdrag från Försäkringskassans register över sjukfrånvaro och vård av barn. Uppgifter om hälsa och sjukdom är mycket känsliga ur integritetssynpunkt och det finns en risk att arbetsgivare använder utdragen för att sålla bort personer som har en sjukdomshistorik eller som har barn som ofta är sjuka.

Tidsbegränsade anställningar fyller flera viktiga funktioner på arbetsmarknaden. Arbetsgivare måste ha möjlighet att ta in vikarier för anställda som är sjuka eller föräldralediga, tillfälligt utöka arbetsstyrkan, ta in kompetens som inte finns i verksamheten eller pröva arbetstagare som de känner sig osäkra på. För individen kan ett vikariat eller en projektanställning vara en väg in på arbetsmarknaden. Samtidigt finns såväl forskning som personliga vittnesmål som beskriver de negativa effekterna av att under lång tid ha tidsbegränsade anställningar: otrygghet, stress och svårigheter att skaffa bostad och ta lån. Lagar och avtal måste därför balansera arbetsgivarens intresse av att anställa tidsbegränsat med arbetstagarnas intresse av stabila förhållanden och långsiktighet.

2007 fick Sverige nya regler för tidsbegränsade anställningar. Reformen innebar en välkommen förenkling av reglerna. En lång lista över tillåtna former för tidsbegränsad anställning blev kortare. Sedan 2007 finns följande tidsbegränsade anställningar (5 § LAS)
- allmän visstidsanställning
– vikariat
– säsongsanställning
– visstidsanställning av personer över 67 år.

Därutöver finns, i 6§ LAS, möjlighet till tidsbegränsad provanställning om högst 6 månader.

Den stora nymodigheten var allmän visstidsanställning, vilket innebär att arbetsgivaren inte behöver ange varför anställningen ska tidsbegränsade. För att förhindra missbruk så försågs såväl allmän visstidsanställning som vikariat med en tidsgräns – max två år under en femårsperiod. Överskrids tiden har arbetstagaren rätt till en tillsvidareanställning.

Problemet, som bland annat TCO påpekade redan under remissrundan, var att tid i allmän visstid respektive vikariat inte räknades ihop. Genom att växla mellan allmän visstid och vikariat blev det alltså möjligt för en arbetsgivare att kringgå skyddet mot missbruk och ha samma person anställd år ut och år in utan att någonsin behöva ge hen en tillsvidareanställning. Så har också skett, bland annat inom staten.

Då EU:s direktiv om visstidsarbete (1999/70/EG), vilket får sitt innehåll från ett avtal mellan arbetsmarknadens parter på EU-nivå, kräver att alla medlemsländer ska ha ett effektivt skydd mot missbruk av upprepade tidsbegränsade anställningar anmälde TCO Sverige till EU-kommissionen.

Efter drygt två års utredande, i mars 2010 kom EU-kommissionen med sitt första utlåtande. I en så kallad formell underrättelse till den svenska regeringen meddelade Kommissionen att den delade TCO:s analys och krävde ett svar av den svenska regeringen. Sverige brukar rätta sig efter formella underrättelser, men regeringens reaktion blev istället att hävda att Kommissionen hade fel. I juni 2011, kom dock arbetsmarknadsdepartementet med ett förslag till ändring i lagen om anställningsskydd (Ds 2011:22). Förslaget sågade jäms med fotknälarna av remissinstanserna som ett inkorrekt sätt att genomföra EU-rätt. Sommaren 2012 kom ett nytt försök (Ds 2012:25). Förslaget kritiserades för att vara krångligt och för att ändå inte uppfylla syftet att förhindra missbruk av upprepade visstidsanställningar. Snart stod det klart att förslaget inte hade någon utsikt att få stöd i riksdagen (på arbetsrättens område har inte minoritetsregeringen något etablerat samarbete med något annat parti). När även detta förslag hade misslyckats tillkännagav arbetsmarknadsminister Hillevi Engström i janurai i år att regeringen inte längre har några planer på att skärpa reglerna för att uppfylla EU-rättens krav.

Kommissionens reaktion kom förvånansvärt snabbt. Bara en dryg månad senare, i mitten av februari, utfärdade den ett motiverat yttrande. Den svenska regeringen gavs två månader på sig att åtgärda problemet, något som alltså inte har skett. Det skäl som angavs var att en begränsning av möjligheterna att anställa tidsbegränsat hotar jobben.

Allt tyder nu på att de svenska reglerna för tidsbegränsade anställningar hamnar i EU-domstolen. Att tidsgränsen passerats innebär förvisso inte att Kommissionen per automatik väcker talan i domstolen. Men Kommissionen brukar själva säga att tumregeln är att de inte ska utfärda ett motiverat yttrande om de inte också är beredda på att gå till domstol, och till domstol går de bara om de tror att de ska vinna.

Att då och då ta strid med EU:s institutioner är givetvis inte fel, tvärtom. Men ska det vara värt det ska det gälla principiella frågor, till exempel om den svenska modellen som sådan. Det gör det inte här.

Genom att riskera att ärendet går till EU-domstolen tar regeringen en onödig risk med skattebetalarnas pengar. Om Sverige fälls kan ett okänt antal människor kräva den svenska staten på skadestånd.

Regeringens möjligheter att blidka EU-kommissionen och den vägen undvika att frågan kommer upp i EU-domstolen får betraktas som begränsade. Kommissionen har under de snart fem år som gått sedan TCO skickade in sin anmälan grundligt utrett svensk rätt. Att det skulle finnas något hittills okänt rättsligt argument som skulle kunna slå Kommissionen med sådan häpnad att de lägger ner ärendet är föga troligt.  Arbetsmarknadsdepartementet har ju dessutom, så sent som i somras i Ds 2012:25, själva gjort bedömningen att svensk rätt måste ändras för att uppfylla direktivets krav. Ett uttalande som sannolikt kommer att ligga Sverige i fatet även vid en eventuell domstolsprövning. Varför regeringen nu gör en annan bedömning är en given fråga till Hillevi Engström.

Till detta ska läggas att den svenska regeringens trovärdighet gentemot Kommissionen i denna fråga sannolikt är ganska liten.Två gånger, 2011 och 2012, har den lovat att ändra reglerna, två gånger har den misslyckats. ”Vi har haft stort tålamod med Sverige” så sysselsättningskommissionären Lazlo Andors talesman Jonathan Todd till Aftonbladet tidigare i vintras.

TCO har tagit fram ett eget förslag som visar att det enda som krävs för att leva upp till visstidsdirektivets krav är att ändra några ord i 5§ LAS så att arbetsgivare inte kan runda tidsgränserna genom att kalla anställningarna för olika saker. Förslaget, som innebär en sammanlagt övre tidsgräns om tre år under en femårsperiod oavsett om det rör sig om en allmän visstidsanställning, ett vikariat, en säsongsanställning eller en provanställning, ger fortsatt arbetsgivare stora möjligheter att anställa tidsbegränsat och riktar bara in sig på det som EU-domstolen definierat som missbruk: när en arbetsgivare använder tidsbegränsade anställningar trots att det egentligen finns ett kontinuerligt behov av arbetskraft. Regeln ska vara semi-dispositiv vilket innebär man på branschnivå kan komma överens om andra regler i kollektivavtal.

Så enkelt skulle det kunna vara. Det är synd att regeringen hellre låter frågan prövas i Luxembourg än att lösa den i Stockholm.

Läs mer: Lag&Avtal,

Vill han har dock Tobias Billström goda möjligheter att de närmaste månaderna visa sin duglighet som statsråd.

Den första fråga Billström kan ta tag i är genomförandet av EU:s direktive om sanktioner mot arbetsgivare som utnyttjar papperslösa. Det skulle ha implementerats i Sverige redan för ett och ett halvt år sedan, men har av någon outgrundlig anledning dröjt. Tidigare i år kom det i vart fall en lagrådsremiss. Den är i huvudsak bra men skulle behöva justeras så att den presumtionsregel som ska användas när det är oklart vad som överenskommits mellan arbetsgivaren och den papperslöse arbetstagaren gäller kollektivavtalens verkliga nivåer, inte bara miniminivåer. En sådan justering skulle dessutom förbättra förutsättningarna för att få en bred uppslutning i riksdagen. En proposition var utlovad till den 28 februari men har fortfarande inte kommit.

Den andra frågan, som det ska erkännas är lite svårare, gäller arbetskraftsinvandring. Att det finns brister i efterlevnaden av regelverket har varit uppenbart sedan flera år tillbaka och har uppmärksammats såväl av OECD som den parlamentariska Utredningen om cirkulär migration och utvecklingen. Ändå har Tobias Billström hårdnackat vägrat att vidta några åtgärder för att se till så att reglerna följs. Förra veckan berättade han dock i en intervju med SVT:s Uppdrag granskning att han redan till våren tänker komma till riksdagen med förslag till nya regler.

TCO har en i grunden positiv syn på arbetskraftsinvandring. Arbetskraftsinvandring erbjuder möjligheter för företag, för samhällen och individer. Samtidigt är den förknippad med risker. Många migrerande arbetstagare befinner sig i en utsatt position och arbetar för låga löner i en dålig arbetsmiljö. Samtidigt som TCO välkomnade de ökade möjligheter till arbetskraftsinvandring som 2008 års reform innebar varnade vi även för riskerna att systemet skulle missbrukas. Drygt fyra år efter de nya reglernas införande tvingas vi tyvärr konstatera att våra farhågor beträffande det senare har infriats.

TCO har därför vid flera tillfällen presenterat konkreta förslag till hur efterlevnaden av reglerna kan skärpas samtidigt som öppenheten bibehålls. De viktigaste är 1) vandelsprövning av de presumtiva arbetsgivarna för att rensa bort skumma arbetsgivare och företag utan förmåga att uppfylla de löften som ställs ut i arbetserbjudandet, 2) stärkt rättslig ställning för arbetserbjudandet, så att den som kommer till Sverige kan lita på att lön och villkor motsvarare de utlovade, 3)systematiska efterhandskontroller av att den utbetalda lönen överensstämmer med den utlovade, 4) verksamma sanktioner mot arbetsgivare som bryter mot reglerna, samt 5) ansvar för svenska kundföretag när arbetstagaren fortfarande är anställd i tredje land. Systemet bör dessutom vara så konstruerat att det främjar tecknandet av kollektivavtal.

Om det mesta av detta borde det inte vara svårt att uppnå bred politisk enighet. Det är därför beklagligt att socialdemokraterna, enligt en intervju i DN med partiledaren Stefan Löfven, helt i onödan verkar vilja återinföra arbetsmarknadsprövningen. Det är att söka en onödig konflikt på område där det borde råda samsyn.

Att migrationsministern nu vill förändra reglerna så att kontrollen skärps (och kanske till och med införa sanktioner mot arbetsgivare som bryter mot dem) är givetvis bra. Men sättet han väljer att göra det på riskerar att bryta mot grundlagen. Enligt Regeringsformen 7 kap. 2§ ska nämligen vid beredningen av regeringsärenden ”behövliga upplysningar och yttranden” inhämtas inte bara från berörda myndigheter utan även från ”sammanslutningar och enskilda”. De förslag som nu bereds i justitiedepartementet, och som diskuteras mellan de politiska partierna, har inte varit ute på remiss. Arbetsmarknadens parter, som i slutändan kommer att beröras av reglerna och sitter inne med mycket sakkunskap om hur de fungerar i praktiken, har inte givits någon möjlighet att diskutera olika handlingsalternativ eller lämna synpunkter på förslag.

Nu krävs ett snabbt besked från Tobias Billström hur han tänker se till så att regeringsformens krav uppfylls. En referensgrupp med arbetsmarknadens parter där vi får chans att under ett antal möten lämna synpunkter på utkast till lagtext och förarbeten, vo9re inte bara ett sätt för ett pressat statsråd att undvika en KU-anmälan utan skulle med stor sannolikhet leda till bättre förslag och större möjligheter till ett brett politiskt stöd.

Att ge möjlighet för dömda att komma tillbaka i arbetslivet, eller att få in sin första fot där, är viktigt och det är bra att regeringen, Kriminalvården och Arbetsförmedlingen gör insatser på detta område. Att få ett jobb kan vara en viktig förutsättning för att inte återfalla i brott.

Det finns en sak till som Ask och Engström skulle kunna göra för att underlätta för dömda med avtjänade straff att få arbete – reglera det ständigt ökande användadet av utdrag ur belastningsregistret. Så sent som i förra veckan rapporterade SVT om att antalet begärda registerutdrag ökad ”lavinartat” sedan 2003 och att den främsta anledningen bedöms vara att allt fler arbetsgivare begör att arbetssökande ska kunna uppvisa sådana uppdrag.

För vissa yrken är detta helt rimligt. Det gäller till exempel på skolans område och annat arbete med barn där det redan idag finns ett krav på att arbetsgivare ska begära att sökande visar upp ett utdrag ur belastningregistret. Men den okontrollerad användning av registerutdrag som äger rum är skadlig.. I en intervju med SVT i november 2011 sa justitieministerm att ”belastningregistret är uppbyggt för en helt annan användning än den som  efterfrågas på vissa arbetsplatser idag. Vi måste ha tydliga regler kring detta  och jag tror att vi måste ha en modernisering.”

Det är lätt ordnat.  Redan i maj 2009 uppmärksammade en statlig utredning (SOU 2009:44 Integritetsskydd i arbetslivet) problemet och föreslog en lagregel som skulle innebära att det blir förbjudet att begära att arbetssökanden ska visa upp ett utdrag ur belastningsregistret om det inte är stadgat i lag att den sökande ska visa upp ett sådant utdrag (vilket är fallet t ex inom skolan). Trots att det gått två och ett halvt år sedan dess har inget hänt. Såväl den tidigare arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin som den nuvarande Hillevi Engström har låtit hälsa att ”frågan bereds”.

När nu Beatrice Ask och Hillevi Engström återigen intresserar sig för frågan om hur dömda situation på arbetsmarknaden borde någon journalist ta chansen att fråga dem hur det har gått med beredandet.

Läs även TCO:s rapport i ämnet, vilken bland annat uppmärksammar att belastningsregistret inte är det enda register med känsliga uppgifter som arbetsgivare vill se utdrag ur. Det gäller även försäkringskassan register över sjukdom och VAB-dagar.

Att arbetsgivare i många fall kan vara mer tveksamma till att anställda den som saknar arbetslivserfarenhet eller som man på annat sätt upplever som ett oprövat kort om det sedan skulle vara svårt att bli av med den personen är det ingen som ifrågasätter. Det som är tvistigt är om det svenska anställningsskyddet, som det är utformat idag, ger någon anledning till sådan tveksamhet.

För den som är insatt i svensk arbetsrätt är det väldigt tydligt att så inte är fallet. Den arbetsgivare som känner sig osäker på en person har stora möjligheter att pröva honom eller henne.

I 5§ LAS finns bestämmelser om tidsbegränsade anställningar. Allmän visstidsanställning gör det möjligt för arbetsgivare att anställa någon för en kortare eller längre period (upp till två år under en femårsperiod) utan att behöva motivera varför det inte ska vara en tillsvidareanställning. Vikariat (upp till två år under en femårsperiod) kan användas när man behöver ersätta personal som är sjuk, föräldraledig eller tjänstledig. Därutöver finns möjlighet till säsongsanställning utan tidsgräns.

De svenska visstidsreglerna är faktiskt så frikostiga att de strider mot EU-rätten. Det som måste åtgärdas är dock inte möjligheten att prova personer utan de alltför stora möjligheterna att stapla korta anställningar under många år.

Enligt 6§ LAS kan tillsvidareanställningar inledas med en sex månaders provanställning. Under provanställningsperioden kan arbetsgivaren säga upp den anställde när som helst utan att behöva ange något skäl. Om anställningen därefter övergår i en tillsvidareanställning kan denna sägas upp om det finns saklig grund, t ex om arbetsgivaren vill omorganisera. Första 12 månaderna inte företrädesrätt till återanställning.

I kollektivavtal kan det finnas särskilda bestämmelser som anpassar reglerna till förhållandena i den specifika branschen. I branscher där det anses behövas har till exempel den längsta tillåtna provanställningsperiod förlängts.

Frågan som Malin Sahlén bör svara på är varför hon inte anser att allmän visstid, vikariat, säsongsanställning och provanställning räcker?

Ovanstående resonemang finns mer utvecklat i LAS gör inte unga arbetslösa – TCO granskar 1/10. Ta dessutom gärna en titt på Unionens infographics om ungdomsarbetslöshet.

Tidsbegränsade anställningar behövs. Arbetsgivare måste ha möjlighet att ta in vikarier för personer som är sjuka eller föräldralediga, anpassa arbetsstyrkan till säsongsvariationer eller till en uppgång i efterfrågan, eller tillfälligt ta in specifik kompetens. Tidsbegränsade anställningar kan också vara ett sätt för arbetsgivare att pröva personer som man är osäker på, t ex unga eller nyanlända invandrare utan tidigare erfarenhet av den svenska arbetsmarknaden. För de allra flesta är första jobbet en tidsbegränsat anställning.

Problemet uppstår när människor fastnar i tidsbegränsade anställningar år ut och år in utan att ges chans till en tillsvidareanställning. Vi vet att tidsbegränsade anställningar har negativa effekter för individen. Den osäkra anställningsformen leder till ekonomisk otrygghet, svårigheter att få lån och bostad och till bland annat stress. De som drabbas av detta är främst unga och kvinnor.

När Sverige 2007 ändrade reglerna för tidsbegränsade anställningar varnade TCO för att det skulle leda till att det blev för lätt för arbetsgivare att stapla tidsbegränsade anställningar under mycket lång tid. Då vi ansåg att de nya reglerna stred mot EU:s direktiv om visstidsarbete, vilket kräver att medlemsstaterna ska ha ett effektivt skydd mot missbruk av upprepade tidsbegränsade anställningar, anmälde vi Sverige till EU-kommissionen.

I mars 2010, för snart tre år sedan, gav Kommissionen TCO rätt och skickade en så kallade formell underrättelse till den svenska regeringen med en uppmaning att ändra den svenska lagstiftningen. En formell underrättelse är första steget i en fördragsbrottstalan, det vill säga att Kommissionen drar Sverige inför EU-domstolen.

Efter att först ha nekat till att det förelåg något problem, varken faktiskt eller rättsligt, kom Arbetsmarknadsdepartementet sommaren 2011 med ett förslag till lagändring. Det sågades av remissinstanserna som i sig stridande mot EU-rätten. Ett år senare, sommaren 2012 kom ytterligare ett förslag. Förslaget innebär en minimal förändring jämfört med nuvarande regler men är ändå tämligen komplicerat. I korthet går det ut på att i vissa situationer så ska den ramtid om fem år som nämndes öven inte gälla, men bara om det inte vid något tillfälle har gått mer än tre månader mellan de tidsbegränsade anställningarna. Förutom att inte åtgärda grundproblemet med att det är möjligt att under lång tid stapla tidsbegränsade anställningar gör förslagets komplexitet att det kan skapa osäkerhet hos både arbetsgivare och arbetstagare. Även detta förslag har, som SVT rapporterar, fått hård kritik av remissinstanserna.

Remissinstanserna kritik, tillsammans med det faktum att det inte finns något organiserat samarbete mellan regeringen och något annat riksdagsparti i arbetsrättsliga frågor, gör att regeringen i praktiken återigen är tillbaka på ruta noll. Att inte göra något alls är inte ett alternativ då det rör sig om ett pågående brott mot EU-rätten. Brottet har pågått i fem års tid och det var över två ett halvt år sedan det påpekades av EU-kommissionen. En stämning i EU-domstolen rycker allt närmare.

För att hjälpa den politiska processen på traven skickade TCO för några veckor sedan ett brev till ledamöterna i riksdagens arbetsmarknadsutskott. I brevet uppmanar vi partierna att söka en bred uppgörelse och erbjuder en konkret lösning.

TCO:s förslag innebär att dagens fyra former av tidsbegränsade anställningar (allmän visstidsanställning, vikariat, säsongsanställning och tidsbegränsad anställning av personer över 67 år) behålls men att de tre första omfattas av en gemensam sammanlagd tidsgräns om max tre år under en femårsperiod. Efter det ska arbetstagaren ha rätt till en tillsvidareanställning. Det är en enkel och tydlig regel som inte går att trixa. EU-rättsligt är den oantastbar. Stöd för att den borde vara praktiskt och politiskt möjlig att genomföra kan hämtas från det faktum att arbetsmarknadens parter i den kommunala sektorn så sent som i våras tecknade ett kollektivavtal med en sådan 3-5-regel.

Tidigare blogginlägg i samma ämne:

EU-kommissionen ger TCO-rätt om LAS – tidsbegränsat anställda måste skyddas. (Mars 2010)
och krångligt

Regelförkrångling och visstid – Vad tycker Annie Lööf?

The take out the arbetsrättslig thrash day episode

Undermåligt visstidsförslag strider mot EU-rätten

Så enkelt var det inte – Regeringen tvingas be EU om uppskov

Flexibilitet – ja, Missbruk – nej

Att arbetsgivare visar intresse för de anställdas hälsa och tillhandahåller friskvårdsförmåner och fruktkorgar är givetvis bara positivt. Problem uppstår, som Erik Helmerson skriver, när arbetsgivare anser sig ha rätt att styra de anställdas beteende även när detta inte har med jobbet att göra. Det finns också en risk att arbetsgivare låter de anställdas beredvillighet att ställa upp på stegräknartävlingar, stafetter och mer eller mindre vetenskapligt beprövade hälsojippon påverka synen på dem som arbetskraft, och därmed möjligheter till löneökningar och befordran. Erik Helmerson skriver:

Och visst, den bästa arbetskraften, den som leder till störst produktivitetsökning för sin arbetsgivare, är mycket sund och vältränad. Den infinner sig på jobbet kl 07.00 iklädd uniform och med svällande, tjänstvilliga triceps. Den dricker kålrotsjuice, springer en halvmara på lunchrasten och gör erforderligt antal knäböj innan den går till sängs kl 19.00.

Den har inga andra intressen än jobbet, motion och kålrötter. Synnerligen ointresserad är den av alkohol, nikotin och snabba kalorier. Anställningsintervjun handlar mer om GI-poäng än högskoledito.

Lite hårddraget, men med en allvarlig underton. Arbetslivet behöver mindre, inte mer, subjektivitet. På jobbet ska vi bedömas utifrån våra prestationer på arbetsplatsen, inte våra fritidsintressen.

TCO har i en serie rapporter, med den talande titeln Jakten på superarbetskraften, visat hur många arbetsgivare väljer bort arbetssökande som t ex varit sjukskrivna. I somras kom en rapport från IFAU om hur bland annat vikt, ålder, familj och sjukfrånvaro påverkar våra möjligheter att få ett arbete. Den kommenterade jag här på utredarna i inlägget ”Så minskar vi risken för diskriminering och att ovidkommande faktorer spelar roll vid rekrytering”. I sammanhanget kan det även vara värt att påminna om det ytterst tveksamma i att ha foton på jobbansökningar som jag skrivit om i TCO-tidningen.

På många områden överlappar dessa varandra. Det gäller till exempel den fackliga föreningsfriheten vilken återfinns såväl hos ILO som i Europakonventionen och i Europarådets sociala stadga. Denna skyddas även av den nya EU-stadgan om grundläggande rättigheter. Att denna rättighet återfinns på flera ställen har hittills inte lett till några problem, då språket ofta liknar vartannat och de olika organisationerans övervakningsorgan har givit dem likalydande tolkningar. Europadomstolen har till exempel uttryckligen hänvisat till ILO:s praxis när den har avgjort mål som rör fackliga rättigheter.

Men vad händer om Sveriges internationella åtaganden är motstridiga? Idag skriver jag tillsammans med min kollega Ingemar Hamskär i Dagens Industri om det läge som EU-domstolens dom i Lavalmålet och den därpå följande svenska lagstiftningen (Lex Laval) försatt Sverige i.

I Lavaldomen såg EU-domstolen visserligen de fackliga rättigheterna som grundläggande, men de ficka bara utövas på ett sätt som inte störde den fria rörligheten för tjänster. I praktiken innebar det att mänskliga rättigheter som erkänns i alla de ovan uppräknade internationella instrumenten underkastades företags ekonomiska rättigheter. Ledande juridiska forskare påpekade tidigt att EU-domstolens avvägning kunde komma i konflikt med FN-organet ILO:s grundläggande konventioner om förenings- och förhandlingsrätt. Detta bekräftades senare av ILO:s expertkommitté som i ett ärende gällande Storbritanninen slog fast att de inskränkningar i strejkrätten som är effekten av EU-domstolens praxis, innebär en otillåten inskränkning av rätten att vidta fackliga stridsåtgärder.

När vi i Sverige utredde vilka lagändringar som var nödävndiga på grund av Lavaldomen förbisåds Sveriges övriga internationella åtaganden nästan helt. I utredningsdirektiven (Dir 2008:38) nämndes de inte överhuvudtaget. Inte ens den standardformulering som ofta används i utredningsdirektiv om att utredaren ska beakta relevanta delar av Sveriges
internationella åtaganden fanns med. Själva utredningen innehöll dock bland annat en redogörelse för bland annat relevanta ILO-konventioner, men denna var inte en integrerad del av den rättsliga analysen vilket gjorde att den inte fick någon betydelse för utredningens förslag (SOU 2008:123).

Nu finns det dock en chans att göra om och göra rätt. Som en del av en politisk uppgörelse mellan regeringen och Miljöpartiet kring genomförande av EU:s bemanningsdirektiv utlovades i somras en parlamentarisk utredning om Lex Laval. Uppgifterna om utredningens tänkta uppdrag är än så länga knapphändiga. Ska det vara meningsfullt med en parlamentarisk utredning så måste den dock få direktiv som är betydligt bredare än den första Lavalutredningens och där Sveriges samtliga internationella åtaganden ges likvärdig status. Uppdraget bör vara att hitta ett sätt att på vilket Sverige kan leva upp till alla sina internationella åtaganden samtidigt som den svenska kollektivavtalen värnas.

Att uppdraget breddas till att inte bara gälla EU:s regler om fri rörlighet är inte minst viktigt då det faktiskt har hänt en hel del på det rättsliga planet sedan Lavaldomen och den första Lavalutredningen. EU:s stadga om grundläggande rättigheter är nu en del av EU-rätten och innehåller flera bestämmelser av intresse i sammanhanget, till exempel artikel 12 (mötes och föreningsfrihet), artikel 15.3 (rätt till lika villkor för tredjelandsmedborgare som utstationeras från ett EU-land till ett annat), artikel 21 (icke-diskriminering, bl a avseende nationalitet), artikel 28 (förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder) och artikel 31 (rättvisa arbetsförhållanden). Vad beträffar Europakonventionen så har Europadomstolen de senaste åren uttryckligen skärpt sin praxis vad gäller facklig föreningsfrihet. I Demir och Baykara från november 2008 betonade domstolen att den fackliga föreningsfriheten även innefattar rätten att kollektivt förhandla med arbetsgivaren och i Enerji Yapi-Yol Sen från april 2009 att artikel 11 även skyddar fackliga stridsåtgärder och att medlemsländernas möjligheter att inskränka strejkrätten är ytterst begränsade. Utredningen bör därför få i uppdrag att undersöka om de begränsningar som infördes i rätten att vidta fackliga stridsåtgärder  som infördes genom Lex Laval är förenliga med Europakonventionen och Europadomstolens praxis.

Ansvaret för att se till så att våra åtaganden gentemot EU och våra övriga internationella åtaganden inte kommer i konflikt med varandra ligger på Sverige. Det är Sverige som är medlem i EU, i Europarådet och i ILO och det är den svenska staten, och yttrst våra folkvalda, som har ansvaret för att se till så att våra åtaganden inte strider mot varandra.  En parlamentarisk utredning, förutsatt att arbetsmarknadens parter ges möjlighet att delta aktivt i utredningens arbete, är därför en lämplig form att utreda dessa frågor.

Problemet är inte bara diskriminering i rättslig mening. Det handlar också om att klimatet på arbetsmarknaden har förändrats till nackdel för alla som inte uppfyller arbetsgivarnas krav att vara unga, friska och riskfria. IFAU:s rapport bekräftar något som TCO har hävdat länge, framförallt i våra rapporter ”jakten på superarbetskraften”.

Vad ska man då göra åt det? Diskrimineringslagstiftningen är viktig, men svårigheterna att bevisa diskriminering i anställningssituationer är väl kända. Därför krävs andra insatser. Det är med den insikten som TCO har tagit fram handboken Rekrytera utan att diskriminera vilken beskriver hur kompetensbaserad och likabehandlande rekrytering kan gå till. Handboken vänder sig till fackligt förtroendevalda men kan användas av alla som vill minska risken för diskriminering eller för att ovidkommande saker påverkar en rekryteringsprocess.

En annan viktig insats vore att reglera vilka registerutdrag en arbetsgivare får be arbetssökande om i samband med rekrytering. Att fler och fler arbetsgivare kräver att sökanden ska kunna visa upp ett utdrag ur polisens belastningsregister, även på helt andra områden än de där det krävs i lag, har många uppmärksammat. Där kan det vara något på gång från justitiedepartementet.

Mindre uppmärksamhet har det faktum att fler och fler arbetsgivare även begär att arbetssökande ska visa utdrag ur Försäkringskassans register över sjukfrånvaro och frånvaro för vård av sjuka barn (VAB). Även här gäller det uppgifter som egentligen omfattas av sekretess men som det finns möjlighet för den enskilde att själv begära ut. Tanken med detta är att man själv ska kunna kontrollera att uppgifterna stämmer, men för den arbetsgivare som vill undvika att anställa personer som är sjuka eller vabbar mycket är det givetvis väldigt intressanta uppgifter. Mer om detta finns i en rapport som jag skrev för TCO häromåret.

En annan fråga som är intressant i sammanhanget är vilken effekt det får att allt fler sätter foton på sina jobbansökningar. I min mening är det något som bara ökar risken för diskriminering då det förstärker uppfattningen om tre saker – ålder, kön och förmodad etnicitet – vilka alla är diskrimineringsgrunder.

Förhoppningsvis kommer IFAU-rapporten att leda till ännu mer diskussion om hur rekrytering sker och hur vi kan se till så att kompetens är det som avgör vem som får jobbet och inte ovidkommande faktorer som vikt, ålder, familj, sjukfrånvaro, etnicitet eller religion.

Mer om IFAU:s rapport kan ni läsa i blad annat SvD.

Bakgrunden till förslaget är TCO:s anmälan till EU-kommissionen, vilken ledde till att Kommissionen i mars 2010 skickade en
formell underrättelse till den svenska regeringen om att den delade TCO:s syn att anställningsskyddslagens bestämmelser om tidsbegränsade anställningar stred mot Visstidsdirektivet (1999/70/EG). Redan för ett år sedan, i juli 2011, kom en departementspromemoria (Ds 2011:22) med ett förslag till nya regler och en proposition var utlovad till mars 2012. Förslaget fick dock hård kritik av remissinstanserna och ingen proposition eller lagrådsremiss presenterades. I den nya departementspromemorian nämns uttryckligen att det var remissinstansernas kritik mot förslaget i Ds 2011:22 som gjorde det nödvändigt att ta fram ett nytt förslag.

Från att tidigare ha hävdat att det enda som krävs är ett förtydligande av svensk rätt erkänner nu arbetsmarknadsdepartementet att ”det finns behov av att ytterliga anpassa svensk rätt till EU:s visstidsdirektiv”
(sid 31). Departementet erkänner också att ”även om det får förutsättas att sådana kombinationer av anställningar hör till undantagsfallen, är det tydligt att det finns en viss risk för at de tidsgränser som idag gäller för allmän visstidsanställning och vikariat kan kringgås” (sid 35). För oss som hävdat detta redan innan reglerna infördes 2007 är det ett senkommet men ändå välkommet erkännande.

Förslaget i promemorian är dock långtifrån lätt att förklara på ett enkelt sätt, även om jag har gjort mitt bästa i intervjuer med bland annat TT, Ekot, Lag&Avtal, Kommunalarbetaren och Europaportalen. I promemorian föreslås att en ny bestämmelse med följande lydelse införs i lagen om anställningsskydd:

5a§
Om en arbetstagare, under en period då provanställning eller tidsbegränsade anställningar följt på varandra, har varit anställd hos en arbetsgivare antingen i allmän visstidsanställning i sammanlagt mer än två år, eller som vikarie i sammanlagt mer än två år, övergår anställningen till en tillsvidareanställning.

En anställning har följt på en annan om den påbörjats inom tre månader efter att den föregående avslutats.

Bestämmelsen föreslås bli semi-dispositiv, vilket innebär att det går att förhandla fram andra regler i kollektivavtal samt att den inte ska påverka de regler om tidsbegränsade anställningar som finns i många kollektivavtal idag.

Förslaget innebär att det även i fortsättningen skulle vara möjligt att ha en person anställd på tidsbegränsade anställningar i upp till två år i vardera allmän visstidsanställning (ALVA) och vikariat, samt att kombinera dessa med andra typer av tidsbegränsade anställning och provanställningar utan att anställningen övergår i en tillsvidareanställning. Förändringen är att man, i situationer där olika tidsbegränsade anställningar kombineras, inte ska ta hänsyn till ramtiden om fem år utan räkna all tid som arbetstagare har varit anställd i ALVA respektive vikariat även om den ligger längre tillbaka i tiden än fem år. Detta gäller dock bara om kedjan av tidsbegränsade anställningar inte innehållit något avbrott om minst tre månader.

Kedjan kan bestå av alla de former av tidsbegränsade anställningar som finns i LAS, men även av visstidsanställningsformer som finns i specialförfattningar eller i kollektivavtal. Tid i andra former än ALVA och vikariat räknas dock inte mot några tidsgränser utan tjänar i detta sammanhang bara till att kedjan av tidsbegränsade anställningar inte bryts.

Jämfört med dagens regler är det en marginell förändring. Skärpningen av skyddet mot missbruk av upprepade tidsbegränsade anställningar är minimalt. Den föreslagna regeln är dessutom ganska krånglig.  Huruvida den uppfyller EU-rättens krav kräver
mer analys.

Departementspromemorian kommer nu att skickas ut på remiss med sista svarsdag den 25 september. Efter remissomgången måste regeringen bestämma sig för om man vill gå vidare med förslaget och i sådana fall hitta minst ett annat riksdagsparti
som är berett att rösta för det. Att förslaget inte innebär någon större skärpning av skyddet mot missbruk av tidsbegränsade anställningar och dessutom är krångligt kan göra såväl remissomgången som den politiska processen därefter svår för regeringen. Särskilt som det finns betydligt enklare och mer ändamålsenliga alternativ.

Ett sådant alternativ är TCO:s förslag om en övre sammanlagd tidsgräns på 3 år under en femårsperiod (3/5-regel) oavsett vilken typ av tidsbegränsad anställning det rör sig om. En sådan regel vore betydligt enklare att förstå och tillämpa än det nu aktuella förslaget.