Låt oss backa bandet lite. Korrekt att det finns en betydande mängd unga i Sverige som väljer att åka iväg och rensa fisk, skala bananer, eller jobba inom hotell- och restaurangbranschen till just Norge – men det har ju att göra med att lönen är markant högre i förhållande till vad motsvarade okvalificerade arbeten skulle ge i Sverige, inte för att lönen är låg. Motsvarande skäl finns ju även för andra yrkesgrupper som har mer kvalificerade sysslor som exempelvis sjuksköterskor som väljer att åka över gränsen av just samma skäl:  högre lön.

Om det vore så att det är just  låglönejobben, de okvalificerade jobben, unga står på kö för att ta  –varför importerar vi exempelvis kamerunier att plantera skog? (som UG visade). Om bär- och  svampplockare och andra säsongsbetonade arbeten vore så attraktiva, varför tar inte unga dessa jobb i större utsträckning ? Kan det vara villkoren och lönen?

Jag vill åter igen trycka på att regeringen borde fokusera på att erbjuda unga en skola som är värd namnet istället. Se till att unga och unga vuxna inte bara går nio respektive 12 år i skola (12 år borde vara ett obligatorium!) utan att de garanteras kunskaper värda namnet efter att varit där. Varannan arbetarunge klarar inte grundskolan idag – något jag nämnt tidigare. Att dölja ett skolpolitiskt misslyckande med att öka mängden okvalificerade arbeten är inte sättet att föra fram Sverige som en dynamisk och kunskapsstark tillväxtnation. Statsministern ställde uppgivet frågan  (Citat: ”Har man försökt banka in kunskaper i en skoltrött 17-åring som inte vill? Har man stött på någon skoltrött människa någon gång?”) Detta menar statsministern är motiv nog att införa fler låglönearbeten, så dessa unga ska ha något att göra..

Problemet är inte den skoltrötte eller den visonslöse 17-åringen, utan att skolsystemet bryter ner dem som inte antingen är stark själv eller har föräldrar som kan kräva hjälp om barnet behöver extra stöd att hänga med. Lärarana gör ett bra jobb med de resurser de har tillhanda, men vid åtstramningar är det de unga som inte har stark omgivning som kommer att halka efter. Får du under merparten av 9 års grudskola förklarat för dig att du inte är särskilt duktig och sällan blir klappad på axeln med att ha gjort ett bra jobb, är det inte svårt att förstå att du tappar geisten och inte vill gå tillbaka. Men att släppa dessa unga utan att ge dem de verktyg samhället kräver av arbetskraften idag är inte att hjälpa unga – snarare skälpa deras chanser till en långsiktig arbetsmarknadsetablering.

Men faktum är att endast 87 procent av grundskoleeleverna lämnade grundskolan under läsåret 2010/11 med betyg som gjorde dem behöriga till en yrkesutbildning, dvs klarat kärnämnen med godkänt resultat. Höjer vi kraven, vilket är fallet för behörighet till naturvetenskapliga-eller tekniska program, var behörighetsgraden 82 procent. Detta betyder således att 13 respektive 18 procent inte klarar betygskraven, har godkänt i alla ämnen, för att få behörighet till ett kvalificerat gymnasieprogram.

Tar vi hänsyn till elevens bakgrund i termer av föräldrarnas utbildning, ser historien än mindre smickrande ut. Bland elever vars föräldrars högsta utbilning var förgymnasial (dvs högst grundskola), klarade endast  60 procent grundläggande behörighet till ett yrkesprogram och endast 52 procent  minimikravet till en naturvetenskapligt- eller tekniskt program. Dessa siffror ska jämföras med elever vars föräldrar har eftergymnasial utbildning (dvs. högskola/yrkeshögskola), vars behörighet var 95 procent respektive 92 procent till nämnda gymnasieprogram.

I samma data från skolverket framgår att skillnaderna återfinns även på liknande nivåer om vi tar hänsyn till om elever är född i Sverige eller ej, eller om deras föräldrar är födda i Sverige eller ej. Behörigheten är markant större för individer med stark bakgrund i Sverige. En kvalificerad slutsats är således att utrikesfödda barn alternativt barn till utrikesfödda föräldrar och barn till lågutbildade föräldrar  (vilket kan sammanfalla med tidigare) är överrepresenterade  bland dem som inte klarar behörighetenskraven till gymnasieprogrammen.

Med grundskoleresultaten ovan i bakhuvudet och ser vi till problemen många unga har att etablera sig på arbetsmarknaden, är det just unga med knappt grundskola eller ofärdig gymnasieutbildning som är överrepresenterad bland dem som både löper förhöjd risk att bli arbetslös och väl arbetslösa löper de större risk att långvarigt fastna i arbetslöshet. Nu när Statsminstern ser - kommer han agera eller kommer grundskolan även fortsättningsvis vara en klass-, integrations- och en arbetsmarknadsfråga…..

Sverige är naturligtvis inget undantag, utan här kommer för första gången LO, TCO och Saco göra en gemensam auktion när vi imorgon, fredagen den 5 oktober, bjuder in till ett halvdagsseminarium på temat ungdomsarbetslöshet med titeln Ung, kaxig och tillgänglig – men hur länge?.Inbjudna talare och debattörer till detta seminarium är  arbetsmarknadsminister Hillevi Engström, Kari Tapiola, chefsrådgivare till ILO:s generaldirektör, och  Företagarnarnas VD Elisabeth Thand Ringqvist. Från centralorganisationernas kommer LO:s vice ordförande Tobias Baudin, Saco:s ordförande Göran Arrius och TCO:s samhällspolitiske chef Roger Mörtvik att medverka. Se programupplägg.

Seminariet, som  hålls i  Saco:s lokaler i Gamla Stan i Stockholm, är fullsatt – men som seden bjuder kommer allt direksändas på samtliga centralorganisationernas hemsidor –  TCO.se

TCO och Lärarförbundet välkomnar utredningen. Direktiven har ännu inte publicerats, men enligt utbildningsministern ska utredaren bland annat studera hur kommunaliseringen påverkat elevernas resultat, läraryrkets status, attraktionskraft och villkor samt likvärdigheten i den svenska skolan. Det är viktiga frågor som behöver analyseras noggrant, och om direktiven särskilt lyfter fram dem är det mycket positivt.

Men det finns ändå en del märkligheter kring utredningen. Jan Björklund sa under sin presentation att ”utredningens utmaning är att försöka särskilja de effekter man kan se på olika aspekter i skolväsendet och i vad mån det beror just på kommunaliseringen eller om det också finns andra faktorer”. Det innebär ju att andra reformer indirekt kommer att utvärderas, om än inte med samma noggrannhet som just kommunaliseringen. Detta är förstås oundvikligt, eftersom flera stora skolreformer genomfördes ungefär samtidigt.

Och som av en tillfällighet är det också så att Leif Lewins utredning överlappar med en annan liknande utredning som regeringen ska tillsätta. I mars förra året ledde nämligen en motion från Vänsterpartiet till att riksdagens utbildningsutskott gav regeringen i uppdrag att utreda vilka effekter ”kommunaliseringen, det fria skolvalet och etableringen av friskolor har haft på integration, jämlikhet, utbildningens kvalitet och alla elevers rätt till en likvärdig undervisning”. Den utredningen har ännu inte tillsatts. Huruvida kommunaliseringen ska utvärderas även i denna och i så fall på vilket sätt kunde inte Jan Björklund riktigt svara på under dagens presskonferens.

För övrigt är moderaternas utspel om att begränsa platserna på gymnasiets estetiska program mycket beklagligt. Förutom att det går emot moderaternas (och folkpartiets) liberala värderingar om individens valfrihet riskerar det att förvärra snedrekryteringen till de konstnärliga högskoleutbildningarna, där studenter från akademikerhem redan är kraftigt överrepresenterade. Förslaget är inte förankrat i regeringen och det är svårt att tänka sig att Jan Björklund ställer sig bakom det. När han under pressträffen fick frågor om förslaget, som han läst om i tidningen först idag, såg han märkbart besvärad ut.

Youth unemployment is spiraling out of control in many European countries. It rises in every recession but are these levels normal? And even if normal should we accept it? And if we don’t accept it, what should we do about it?

Välkommen till detta öppna seminarie!!!

Mer info hittar du på:

http://tcoparken.se/​events/​risking-a-lost-generation-t​he-youth-unemployment-cris​is-in-europe

http://www.facebook.com/#!/events/313940985362883/

Själv pekade jag på att jobbeffekten är nästan omöjlig att beräkna och att man inte kan utgå ifrån vad som hänt i andra länder som ser helt annorlunda ut för att beräkna effekten i Sverige. Det handlar t.e.x om att Sverige har betydligt högre sysselsättningsgrad än andra länder redan i utgångsläget bland äldre, lågutbildade och kvinnor, vilket gör att vi inte kan räkna med att sysselsättningen ökar lika mycket. Den svenska lönebildningen ser annorlunda ut och möjligheten att sänka lönerna genom jobbskatteavdragen (som i många teoretiska modeller är själva mekanismen bakom jobbskapandet) är inte lika enkelt i Sverige som i länder med svagare förhandlngssystem. Slutligen är kännedomen om jobbskatteavdraget är svagt, få med jobb säger sig vilja jobba mer samtidigt som många av de arbetslösa inte är eftertraktade på arbetsmarknaden.

Många tycks tro att det finns ett akademiskt, vetenskapligt stöd för att jobbskatteavdraget har skapat runt 100 000 nya jobb. Så är inte fallet. Det finns ingen vetenskaplig studie som visar att det har haft den effekten, eller ens någon effekt. Helt enkelt för att det inte går att visa annat än som antaganden. Det finns teorier, modellskattningar och utländsk empiri som visar att det kan ha effekt. Det finansdepartementet har gjort är att utgå ifrån vad som är förväntade effekter av jobbskatteavdrag lagt in det i en modell som utgår från vad som har hänt på arbetsmarknaden. Sen har man ”konstaterat” att de jobb som skapats har gjort det genom jobbskatteavdragen, helt enkelt för att modellen utgår ifrån att så borde vara fallet, inte för att studien visar att så är fallet.  Regeringen skriver i sin egen rapport (sid 36) ”Modellskattningarna är dock inte signifikanta, vilket medför att resultaten måste tolkas med stor försiktighet”. Någon sådan försiktighet gick inte att spåra under seminariet eller i regeringens tolkning av rapporten.   

Tidigare har IFAU konstaterat i en rapport att ”vår slutsats efter en omfattande analys är att resultaten inte på ett trovärdigt sätt kan tolkas som effekter av jobbskatteavdraget”. 

Min slutsatsen från seminariet är att det inte finns något stöd för vilken effekt jobbskatteavdragen har för sysselsättningen. Det finns indicier, men tio studier som bara ger indicier och inte är signifikanta bildar inte en stor signifikant studie tillsammans.  

Det är dock inte otroligt att jobbskatteavdrag kan ha en viss jobbeffekt. Men är effekten större än den skulle ha varit av andra lika stora satsningar. Nja, troligen inte.  Min bedömning är att det skulle ha större positiv effekt för ekonomin och jobben att i nuläget investera betydligt mer i utbildning av arbetslösa och yrkesverksamma, eller i investeringar i infrastruktur etc. 

Eller tänk om regeringen vågade tänka nytt kring jobbskatteavdraget och istället för ett för ett generellt femte avdrag införa ett riktat, dubbelt, jobbskatteavdrag till den som har varit långtidsarbetslös eller beroende av försörjningsstöd men som börjar arbeta. Det skulle kunna trappas ned till det vanliga avdragets nivå under en treårsperiod för att undvika starka marginaleffekter.  

Det intressanta som då skulle inträffa är att jobbskatteavdraget riktas just till dem som vi vill få in i jobb, samtidigt som vi får en relevant kontrollgrupp för att verkligen kunna kontrollera om avdraget har någon större jobbeffekt.

DI, DN, SVT

Men är det en riktig analys som görs? Nej, jag anser inte det. Som jag ser det är det helt andra saker som avgör hur arbetslösheten utvecklas. Utgångspunkten måste för det första vara att politiken inriktas på att skapa långsiktigt hög ekonomisk tillväxt. Detta i sin tur avgörs i huvudsak av teknologisk utveckling, framtidstro och efterfrågan i ekonomin – faktorer som alla är beroende av en aktiv och investerande närings- välfärds- och tillväxtpolitik. Kombinerat med en politik som inte räds att stimulera ekonomin i dåliga tider. När detta är på plats är det avgörande att de som söker arbete och har arbete har den utbildning och kompetens som jobbet kräver. När detta saknas skapar vi inte tillräckligt många nya och bra jobb, företagen får svårt att hitta kvalificerad arbetskraft parallelt med att många arbetslösa saknar de kvalifikationer som jobben kräver.

Låt mig ge några exempel på misslyckandet. Trots att ekonomin varje år skapar hundratusentals jobb brutto, försvinner i genomsnitt i princip lika många jobb. Från 1990 till 2011 har svensk ekonomi nästan inte förmått skapa några nya jobb netto i åldern 16-64 år, krisen på 90-talet hämmar fortfarande svensk sysselsättning. Samtidigt har befolkningen ökat med runt en miljon. Politiken har helt enkelt inte förmått upprätthålla efterfrågan i ekonomin tillräckligt för att jobbskapandet ska upprätthållas och man skulle kunna säga att det saknas över 300 000 jobb för att komma ikapp något så när. Resultatet har blivit ett högt strukturellt utanförskap även i goda tider där personer som har det initialt svårt att få jobb, t.ex. utlandsfödda, funktionshindrade, sjuka och långvarigt arbetslösa, fått det ännu svårare att få arbete. Detta har förstärkts av att formella krav på utbildning och erfarenhet har skärpts samtidigt som längre perioder av frånvaro har blivit allt mer stigmatiserade. Det svaga jobbskapandet har helt enkelt lett till att arbetsgivarna hittar personer att anställa som har bättre erfarenheter än de långvarigt arbetsösa kan uppvisa. Dessa arbetslösa får då inte arbete lättare av att tvingas söka fler jobb då de hamnar längst bak i kön för varje ledigt jobb.

Även den strukturella arbetslösheten är därför i första hand en fråga om för låg efterfrågan – men trots det har de politiska åtgärderna i huvudsak handlat om att öka utbudet av arbetskraft. Och när det har handlat om efterfrågan har lösningen blivit sänkt moms eller sänkta sociala avgifter, vilket inte fungerar särskilt väl.

Visst beror arbetslösheten även på ett utbudsproblem, men inte i form av att folk söker jobb i för liten grad, utan i att de som söker arbete under längre tid ofta har för låg utbildning och för svaga meriter. Av de i mars närmare 400 000 arbetslösa (öppet och i åtgärder) hade mer än hälften varit arbetslösa mer än sex månader, varav mer än 140 000 hade varit arbetslösa i mer än ett år. Nästan 70 000 har varit utan arbete i mer än två år. Mer än var fjärde arbetslös, alltså långt över 100 000 personer, saknar fullgjord gymnasieutbildning. Ännu fler behöver kompletterande utbildning för att bli anställningsbara.

Mot den bakgrunden vore det väl naturligt om en stor del av de lågutbildade arbetslösa gick någon form av arbetsmarknadsutbildning, både för att komplettera sin grundläggande utbildning och för att få mer yrkeskompetens. Men nej. Av närmare 400 000 arbetslösa var det i mars i år bara 5 712 personer som gick någon typ av arbetsmarknadsutbildning.

Det här duger inte. Sverige behöver investera mycket mer för att klara tillväxt, konkurrenskraft och klimatomställning. Någon måste ta ansvar för stabiliseringspolitiken så att efterfrågan hålls uppe – staten måste göra sitt och Riksbanken måste ges ett kompletterande sysselsättningsmål.

Parallellt med det behövs omfattande utbildningsinvesteringar: Yrkesverksamma måste få möjlighet till vidareutbildning. Unga som inte klarat skolan behöver en utbildningsgaranti. Och sist men inte minst - tiotusentals fler arbetslösa behöver utbildning för att inte fastna i utanförskap.

Nu har faktiskt ett gyllene tillfälle att studera ett sådant fall uppstått – och inom ett område som är väldigt hett i politiken.

De senaste åren har andelen unga som antingen inte är med i a-kassan, eller inte uppfyller villkoren för att få ersättning ökat kraftigt. I dagsläget är drygt två tredjedelar av de unga under 25 år inte med i en arbetslöshetsförsäkring. Det extra fiffiga med att studera denna grupp är att de till skillnad från många andra som har arbetat under en längre tid, inte heller särskilt ofta har kompletterande inkomstförsäkringar som komplicerar analysen.

Enligt de teorier som har styrt regeringens förämringar av a-kassan är det så att lägre ersättning till de arbetslösa ökar sysselsättningen och minskar arbetslösheten. Obefintlig eller mycket låg ersättning till de arbetslösa borde då leda till kraftigt reducerad arbetslöshet. Enligt teorin alltså.

Nu bör regeringen ge IFAU ett uppdrag att undersöka om det faktum att unga i så liten grad har någon ersättning alls eller mycket låg ersättning som arbetslösa, har bidragit till att reducera ungdomsarbetslösheten. 

Då jag är en tämligen ödmjuk själ skulle jag redan nu kunna ge ett försiktigt preliminärt svar: Inte det minsta. I själva verket kanske svaret skulle kunna bli det motsatta. Låg eller ingen ersättning till unga arbetslösa ökar stigmatiseringen och minskar sannolikheten att komma i arbete. Men som sagt, jag ser fram emot studien.

Ring mig gärna när den är klar.

Det mest uppenbara resultatet av den arbetslinje som regeringen hittills har drivit är att runt 400 000 personer färre är med i a-kassan och bara var tredje arbetslös får ut arbetslöshetsersättning överhuvudtaget. Av alla tiotusentals sjukskrivna som tvingades ut ur sjukförsäkringen till den så kallade arbetslivsintroduktionen var fortfarande runt 93 procent utan arbete när Arbetsförmedlingen analyserade resultatet förra året, och merparten av det fåtal som hade fått jobb hade merparten subventionerat arbete. Av de runt 450 000 arbetslösa förra året bedömde arbetsförmedlingen att närmare 300 000 var utsatta grupper som hade extra svårt att få arbete.

Bedömer man detta läge går regeringens nuvarande arbetslinje som bäst att beskriva med en gäspning, som värst som ett rejält misslyckande. Men varför har man inte lyckats bättre?

Det finns flera skäl. Jobbpolitiken så här långt har haft en stark övertro på effekten av ekonomiska incitament, underbyggt av teoretiska resonemang om vad som borde fungera, men med ytterst svag empiri från verkligheten. Detta manifesteras extra tydligt i fiaskot med de differentierade a-kasseavgifterna som blev resultatlösa i termer av jobb, men bidrog till att massor lämnade a-kassan. Det är också synligt i de mediokra jobbeffekterna av jobbskatteavdraget som var regeringens paradnummer. Utvärderingar som har gjorts visar att det inte ens går att säga om det har gett några jobb överhuvudtaget. Den sammanlagda effekten är troligen begränsad. Den stora satsningen på sänkta arbetsgivaravgifter för unga som skulle få ned ungdomsarbetslösheten har enligt studier haft liten effekt. En stor del har gått till att subventionera jobb som ändå skulle ha skapats utan subvention.

Då säger en del att regeringen haft otur, att krisen 2008-2009 gjorde politiken mindre verkningsfull. Visst, men man gjorde heller inte tillräckligt mycket för att undvika att arbetslösheten ökade snabbt. I backspegeln kan man se att Sveriges finanspolitik var åtstramande när man hade behövt stimulera ekonomin. Regeringen underskattade sannolikt allvaret i den förra krisen och överskattade sannolikt effekten av de s.k. automatiska stabilisatorerna. Detta ledde till otillräckliga konjunkturstimulanser.

Utgångspunkten har varit att öka arbetsutbudet, men allt för lite har gjorts för att öka efterfrågan på arbete. Fokus har legat på att fler ska söka arbete, men allt för lite har gjorts för att stärka de arbetssökandes kompetens, hälsa och kvalifikationer. Inriktningen har varit att åtgärderna ska skapa fler jobb, men väldigt lite har handlat om att de nya jobb som skapas helst ska vara mer produktiva, hälsosammare och mer klimatsmarta än de som försvinner.

Så här långt har regeringens arbetslinje inte fungerat särskilt väl. Nu är det dags att börja göra hemläxan. Eller som P J Ander Linder skriver i SvD: Arbetslinje är bra, jobb är bättre.

Jag har dock i olika sammanhang lyft fram behovet av att staten spelar en aktiv roll för att åstadkomma permitteringslösningar eller avtal om kortidsveckor under ekonomiska kriser, bland annat i tidigare bloggar. Om staten är villigt att gå in i detta ekonomiskt är det i hög grad en vinstlott för alla parter. Minskad arbetslöshet begränsar kostnaderna för a-kassa, när fler behåller jobbet hålls efterfrågan uppe samtidigt som företagen kan utveckla och behålla sin kompetens om korttidsveckan kombineras med utbildning.

I många andra länder i Europa finns etablerade system för korttidsveckor som krisåtgärd. Detta redovisas på ett bra sätt i en ny rapport från Facken inom industrin. Rapporten visar tydligt varför ett system för avtalade korttidsveckor med utbildning som krisåtgärd behövs även i Sverige. I en artikel nyligen på DN-debatt förklarar bl.a. Anders Borg att regeringen välkomnar parternas initiativ och att regeringen avser att utreda hur det ska kunna gå till.

Det är en klok hållning. Det som behövs är lösningar som gör att arbetslösheten i kriser hålls nere utan att strukturomvandlingen hämmas mellan kriserna.

Statistik över hur produktion och syselsättning utvecklades i tillverkningsindustrin i olika länder efter krisen 2008-2009 visar behovet väldigt tydligt – och hur dyrt det blev för Sverige att det inte fanns ett färdigt system på plats.

Tre intressanta typfall kan skönjas. I USA föll produktionen i tillverkningsindustrin med drygt nio procent mellan 2007 och 2009 men sysselsättningen föll med över 14 procent. I Sverige föll industriproduktion med drygt 20 procent och sysselsättningen med runt 10 procent. I Tyskland däremot, där det fanns ett statligt understött system för korttidsveckor, föll produktionen med nästan 18 procent, men sysselsättningen i sektorn bara med drygt en procent. Allt enligt siffror från amerikanska Bureau of Labor Statistics.

Den amerikanska ekonomin drog en nitlott och företagen passade på att göra sig av med fler anställda än man behövde. I Sverige klarade vi oss bättre. Tyskland satt med trumf på hand. Där gjorde systemet med korttidsveckor att arbetslösheten hölls nere och kostnaderna likaså.

Förändring av produktion och sysselsättning i tillverkningsindustrin 2007-2009. Källa: US Bureau of Labor Statistics.