Under perioden 2007-2012 har regeringen satsat omkring 700 miljoner kronor med det uttalade syftet att öka mängden lärarledd tid på de mest eftersatta utbildningarna. Ytterligare 600 miljoner kronor ska satsas under 2013. Det är angeläget att få svar på om de många hundra miljoner som hittills satsats har lett till det avsedda syftet.

En ny TCO-rapport som presenterades i Rapport på SVT i går tyder på att så inte är fallet. Vi har ställt frågor om olika kvalitetsaspekter till 1844 heltidsstudenter inom alla utbildningsområden vid omkring 40 universitet och högskolor runtom i landet. För att sammanfatta våra slutsatser i korthet:

1. De kvalitetsbrister som vi på TCO konstaterade i vår första undersökning 2009 består i hög grad.
2. Regeringens kvalitetssatsningar på hittills 700 miljoner kronor har inte gett avsedd effekt.
3. Pedagogiken kompenserar inte för bristerna i lärartäthet.

I slutet av detta inlägg presenteras en kortfattad version av TCOs förslag för en högre utbildningskvalitet, men låt oss först titta närmare på några av resultaten från undersökningen.

• Nästan hälften av heltidsstudenterna uppger att de får mindre än nio timmars lärarledd undervisning i veckan. Nio timmar ska egentligen vara lägstanivån i det nuvarande resurstilldelningssystemet för högre utbildning.
• En av fyra studenter får mindre än sex timmars undervisning.
• Endast två av tio studenter får 15 timmars undervisning eller mer.
• Minst lärarledd tid får studenter inom humaniora och samhällsvetenskap, de utbildningsområden som har lägst ersättning per student.
• Fyra av tio studenter uppger att de oftast undervisas i grupper med fler än trettio studenter.
• Situationen är värst för studenter inom ekonomi och juridik, som också har lite lärarledd tid och därmed är dubbelt drabbade av resursbristen.

Ersättningsbelopp för högskoleutbildningar (2013)

Vi kan konstatera att årets resultat ligger på ungefär samma nivå som i TCOs första undersökning om lärarledd tid 2009. Då varnade vi för att den lärarledda tiden var nere på så låga nivåer att högskolestudier i allt högre grad innebär att studenterna kvitterar ut en litteraturlista och ett lånekort, sitter och läser för sig själva på ett bibliotek och sporadiskt stämmer av hur det går med en överbelastad lärare. Bilden bekräftades också i Europeiska kommissionens stora undersökning Eurostudent från 2009, där Sverige låg sist bland de 22 undersökta länderna vad gäller lärarledd tid.

Lärarledd tid i Eurostudent (2009)

Bristen på resurser kan dessutom vara ett hot mot lärosätenas lagstadgade uppdrag om breddad rekrytering, eftersom den slår även mot nybörjarstudenter:

• 14 procent av nybörjarna uppger att de har så lite som 0-5 timmars undervisning i veckan. Nästan fyra av tio har mindre än nio timmars undervisning i veckan.
• Nybörjarstudenter undervisas oftare än genomsnittsstudenten i stora undervisningsgrupper – nästan hälften har oftast undervisningsgrupper med fler än 30 studenter.

Det är förvånande och djupt problematiskt att detta präglar den första tiden i högskolan, när kontakten med läraren är som viktigast. Särskilt allvarligt är det för studenter med icke akademisk bakgrund och i ljuset av att studenternas studiemotivation och förkunskaper från gymnasieskolan tycks vara lägre än på mycket länge.

Men det finns också vissa ljusglimtar i TCOs undersökning. Andelen studenter inom i de lägre tidskategorierna (3-5 och 6-8 timmar) har minskat en aning, medan andelen i de högre intervallen (12-14 och mer än 15 timmar) har ökat något. Skillnaderna är dock små och kan ännu inte tolkas som en positiv trend. De framstår dessutom som obetydliga i förhållande till de stora belopp som regeringen har satsat på att öka undervisningstiden.

Men mängden lärarledd tid och storleken på undervisningsgrupperna ger förstås inte hela bilden. I årets TCO-rapport kan vi också visa att situationen är bekymmersam vad gäller en rad andra kvalitetsaspekter som enligt forskningen har betydelse för studentens lärande och därmed för utbildningens kvalitet. Det gäller till exempel studier utanför schemalagd tid – nästan hälften av studenterna uppger att de lägger ned 15 timmar i veckan eller mindre på sina självstudier. Om man räknar ihop lärarledd tid och självstudier ägnar svenska studenter generellt sett betydligt mindre tid åt studierna än de ungefär 40 veckotimmarna som är den vedertagna normen inom Bolognaprocessen.

I undersökningen framkommer också andra resultat som tyder på dålig kontakt mellan lärare och studenter. Det är till exempel mycket ovanligt att studenter diskuterar kurskrav eller uppgifter med sina lärare – tre av fyra gör det sällan eller aldrig. Ungefär hälften av studenterna uppger att de sällan eller aldrig får feedback inom rimlig tid och att lärarna sällan eller aldrig motiverar dem att göra sitt bästa. Omkring fyra av tio studenter kommer ofta eller mycket ofta oförberedda till undervisningen och nästan sex av tio bidrar sällan eller mycket sällan till diskussioner i undervisningen.

Enligt högskolelagen och högskoleförordningen ska all högre utbildning ha anknytning till forskning och arbetsliv, men drygt tre av tio studenter svarar att deras utbildning sällan eller aldrig haft anknytning till aktuell forskning och nästan hälften svarar att utbildningen sällan eller aldrig haft arbetslivsanknytning.

Ordet kvalitetskris återkommer oroväckande ofta i debatten om högre utbildning. TCO vill inte bidra till en onödig svartmålning av situationen och vi vill understryka att högskolesektorn är full av engagerade och kompetenta lärare och studenter. Men det innebär inte att man kan blunda för de problem som faktiskt finns.

Vidare beror förstås utbildningskvaliteten på många olika saker, som också diskuteras i TCOs nya rapport, men ytterst handlar det om kontakten mellan lärare och studenter. Därför är den stora bristen på lärarledd undervisningstid inom många utbildningar ett allvarligt problem.

Sammantaget tyder TCOs undersökning på att bristen på lärarledd tid och de stora undervisningsgrupperna inte kompenseras av effektiva pedagogiska metoder och studentcentrerat lärande. Dessa brister har nyligen påtalats av Sveriges förenade studentkårer i en rapport om högskolepedagogik.

Det krävs omfattande insatser för att i grunden komma till rätta med kvalitetskrisen inom den högre utbildningen. Här följer ett kortfattat urval av de TCO-förslag som redovisas mer utförligt i rapporten:

Öka resurserna till de mest eftersatta utbildningsområdena
Ersättningarna för de mest eftersatta utbildningarna (humaniora, samhällsvetenskap, ekonomi och juridik) bör höjas med drygt 10 procent jämfört med 2013 års ersättningsnivå.

Säkerställ en hållbar finansiering av den högre utbildningen
Den grundläggande orsaken till bristen på lärarledd tid och de stora undervisningsgrupperna är att resurserna till den högre utbildningen urholkats i nästan två decennier på grund av systemet för pris- och löneuppräkning av anslagen. Systemet bör ses över så att lärosätena får tillräckliga anslag för att täcka sina faktiska kostnader. Lärosätena bör få särskilda resurser när de åläggs att utföra andra större uppdrag.

Synliggör studenternas kontakt med lärarna
Universitetskanslersämbetet och lärosätena bör få i uppdrag att dels utveckla metoder och nyckeltal för mätning och redovisning av olika typer av lärarledd tid och lärarkontakt, dels genomföra egna undersökningar. Resultaten bör spridas till studenter, myndigheter, forskare, arbetsmarknadens parter och andra intressenter.

Följ upp det studentcentrerade lärandet och satsa på pedagogiken
Studentcentrerat lärande leder enligt forskning till hög utbildningskvalitet och är dessutom en grundprincip i Bolognaprocessen, där Sverige ingår tillsammans med 46 andra europeiska länder. Resultaten som vi redovisar i denna rapport tyder på att undervisningen inte präglas av en studentcentrerad pedagogik i särskilt stor utsträckning. Universitetskanslersämbetet och lärosätena bör ges i uppdrag att genomföra återkommande undersökningar för att följa upp och utveckla det studentcentrerade lärandet. En rad andra åtgärder bör också vidtas av regering och lärosäten för att främja och stärka pedagogiken, bland annat behövs satsningar på högskolepedagogisk forskning och lärares arbetsvillkor.

Förändra resurstilldelningen
Det nuvarande nationella resurstilldelningssystemet för högre utbildning infördes för snart 20 år sedan och fungerar dåligt i många avseenden. En utredning bör omgående tillsättas för att få till stånd ett nytt system. Några viktiga principer bör vara att basera resurstilldelningen på undervisningsmetoder snarare än ämnesområden och att utjämna de stora skillnaderna i ersättningsnivåer mellan olika utbildningsområden som finns i dag.

Inrätta ett nytt system för kvalitetsutvärdering av högre utbildning
Det nuvarande kvalitetsutvärderingssystemet bedömer studenternas snarare än utbildningarnas resultat och har ett starkt fokus på uppsatser. Ett nytt system bör bedöma hur mycket studenterna lärt sig under utbildningen och i högre grad beakta aspekter som samverkan och arbetslivsanknytning, lärarkontakt och -kompetens, examinationsformer, forskningsanknytning och olika indikatorer på studentcentrerat lärande. Även lärosätenas eget kvalitetsarbete bör bedömas och stödjas.

TCO inleder nu en Twitter-kampanj om kvalitet i den högre utbildningen. Om du är student eller har pluggat på högskolenivå skulle vi gärna vilja ta del av dina erfarenheter under hashtagen #utbkvalitet. Några frågor du kan utgå ifrån:

• Mängden lärarledd och tiden som ägnas åt självstudier
• Storleken på undervisningsgrupperna
• Feedback från dina lärare
• Kontakten mellan studenter och lärare
• Annat som du vill kommentera ur TCOs rapport

Inför det nordiska ministermöte som hölls i Stockholm igår, anordnande Nordic Economic Policy Review (NEPR) i onsdags en forskarkonferens i Rosenbad på temat ungdomsarbetslöshet.  Bland flera intressanta studier, var det en studie som fångade mitt intresse mer än andra –studien “Effects of Payroll Tax Cuts for Young Workers”  av nationalekonomen Per Skedinger. Till vardags är Skedinger forskare vid Svenskt Näringslivs egna institut Institutet för Näringslivs Forskning. Var Skedinger har försökt granska är om den halverade arbetsgivaravgiften har ökat antalet anställningar bland unga (i denna studie granskades bara detaljhandeln). Skulle teorin hålla, skulle vi se en markant ökning av avställningar av unga under 25 år efter 2009 jämfört med perioden innan 2007, speciellt i jämförelse med unga över 25 år (vars  anställningskostnader  är högre, då arbetsgivaravgiften är dubbelt så stor för denna grupp). Detaljhandeln är också en intressant marknad att studera – då många unga får sin första arbetslivserfarenhet där. Studien kommer publiceras i NEPR och en svensk version är sagt att publiceras som ett workingpaper hos IFAU.

Vad Skedinger finner är att effekten av sänkningen av arbetsgivaravgiften för att anställa unga under 25 år har givit en ökning av anställningar  motsvarande någon procentenhet. En effekt som i jämförelse med kostnaden (ca 16 miljarder SEK) är marginell – på gränsen till försumbar. Skedingers studie följer i stora drag resultaten i tidigare studier som gjorts av Egebark och Kaunitz (2013) och en tidigare studie på effekter av förändrad arbetsgivaravgift på sysselsättningen från regeringens egna forskningsinstitut IFAU (2008).

Som forskare och utredare här på TCO är det ju i våra 1,2 miljoner medlemmarnas intresse jag ska värna, men med det sagt betyder inte det att jag kommer vara blind för vad som är (i samhällsvetenskapliga termer) vetenskapligt bevisat eller undvika samhällsansvar. I de klassiska konfrontationerna mellan mig (arbetstagarsidan) och olika representanter för arbetsgivarsidan hamnar vi ofta i dispyt om huruvida vi har för höga ingångslöner i Sverige. Det vill säga, vi träter om huruvida det är för dyrt att anställa unga och om det är skälet till att många arbetsgivare inte vill/kan anställa unga i den utsträckning som vore önskvärt…För tydlighetens skull har vi inga regelrätta ingångslöner i Sverige, men det som många gånger används av forskare är lönen unga individer anställs för. Min ståndpunkt är att marknaden betalar för kompetens och att ingångslönen inte är avgörande för många arbetsgivare om de får rätt kompetens.

Varför Per Skedingers studie är intressant är dels för han byggt en karriär på att försöka studera ingångslönernas effekt på arbetsmarknaden – där han varit en av de starkaste rösterna att påpeka att lönerna är för höga i Sverige och utgör en tröskel för unga att komma över för att komma in på arbetsmarknaden.  Studier som visat på svaga och varierande resultat. Det andra stora skälet varför Skedinger intresserar mig är att en av hans finansiärer är Svenskt Näringsliv. Nu när regeringen gjort detta Alexanderhugg och sänkt kostnaden rakt av för att göra det mer gynnsamt  att anställa unga vuxna – ger detta även skugga på studierna som rör minimilönernas effekt på svensk arbetsmarknad. Kostnaden en arbetsgivare har är, som jag nämnde inledningsvis, dels lönen den anställde får och dels arbetsgivaravgiften staten tar – så om kostnaden för att anställa vore avgörande är det ju egalt var denna kostnad minskar. De studierna jag här hänvisat till visar i stort att kostnaden generellt inte verkar vara det avgörande problemet för att anställa unga i Sverige.

För att citera min far (pensionerad verktygsmakare)  ”vad hjälper det att de sänker priset på mjölk om det är juice jag vill ha?”  – vad hjälper det att vi sänker priset på okvalificerad ung arbetskraft –  om det är kvalificerad arbetskraft som marknaden vill ha….

De senaste åren har det blivit alltmer uppenbart att den högre utbildningen befinner sig i kris. Till stora delar handlar det om bristande resurser, något som påtalats av bland andra TCO, Sulf, Högskoleverket, Sveriges universitets- och högskoleförbund och regeringen själv. Detta tar sig konkreta uttryck i att en stor andel av studenterna får så lite som fyra timmars lärarledd tid, att många utbildningar utbildningar underkänns i UKÄ:s kvalitetsgranskningar, att fyra av tio studenter inte har någon kontakt med arbetslivet i utbildningen.

Egentligen skulle det alltså krävas betydande resurstillskott till den högre utbildningen för att på allvar komma tillrätta med problemen. Det skulle också behövas förändringar i resurstilldelningssystemet och i beräkningsgrunderna för medlens årliga uppskrivning för att stoppa urholkningen av anslagen. Annars kommer problemen att förvärras för varje år, likt en växande snöboll, vilket är vad som skett de senaste tjugo åren.

Men ingenting tyder på att sådana satsningar är aktuella inom överskådlig tid. För att lärosätena ändå ska kunna göra ett så bra jobb som möjligt med de knappa resurser som de förfogar över måste de ges förutsättningar att planera sin verksamhet med längre tidshorisont än ett år. Forskningspolitiken präglas av betydligt längre cykler, bland annat på grund av att propositionerna på området läggs fram vart fjärde år. Varför inte tillämpa något liknande på utbildningsområdet? Om inte annat vore det ett sätt att dämpa symtomen. Men det mer grundläggande problemet är egentligen ett annat.

När man betraktar det regeringen gjort och sagt under perioden 2006-2013 blir det uppenbart att högskolepolitiken präglas av inkonsekvens och nyckfullhet, av lappande och lagande. Det är ett ständigt vacklande mellan nedskärningar och utbyggnad. På ett djupare plan är problemet därför egentligen inte lärosätenas korta planeringshorisont. Detta skulle möjligen vara hanterbart om den underliggande politiken byggde på en underliggande eller långsiktig princip som gav lärosätena en rimlig möjlighet att göra kvalificerade gissningar om politikens riktning, om regeringens visioner och ambitioner för den högre utbildningen i Sverige. Som det är nu famlar både regering och lärosäten i mörkret.

Jag vill avsluta detta inlägg med ett tips till regeringen. Varje gång man bytt fot mellan satsningar och nedskärningar har det skett med hänvisning till kortsiktiga bedömningar av konjunkturen eller läget på arbetsmarknaden. Jag kan ha viss förståelse för det, även om det vore önskvärt att man också vägde in andra hänsyn i ett så strategiskt viktigt område som högre utbildning. Men om man nu vill basera högskolepolitiken på arbetsmarknadsrelaterade argument, finns det utmärkta sådana – och de talar i själva verket för långsiktiga satsningar på såväl kvantitet som kvalitet.

Efterfrågan på utbildning finns nämligen från både arbetsmarknad och studenter. Arbetslösheten bland högskoleutbildade har varit låg och sysselsättningen hög under lång tid, även under lågkonjunkturen. Söktrycket är stort på de flesta lärosäten. Andra länder, såväl inom som utanför EU och OECD, gör ambitiösa och långsiktiga satsningar på högre utbildning. Det finns alltså vare sig anledning att dra ned på ambitionerna eller att vackla fram och tillbaka som regeringen har gjort sedan den tillträdde 2006.

Jan Björklund brukar lite skämtsamt sägas gilla att peka med hela handen. Inget fel med det, men man önskar att han inte pekade åt olika håll hela tiden.

––––

Uppdaterat: andra som kommenterar utbildningssatsningarna i vårbudgeten är Aftonbladet, Hans Hoff (S), Sveriges Ingenjörer, Svenskt Näringsliv, Sveriges förenade studentkårer, Per Eriksson och Stefan Bengtsson i Dagens Industri, Vetenskapsradion i P1, Naturvetarna.

Efter hand pekade nya studier på att utvecklingen i flera länder gick mot en tydlig polarisering av jobbstrukturen, där högkvalificerade och lågkvalificerade jobb ökade parallellt och mellanjobben minskade eller inte ökade lika snabbt.

Trots denna utveckling påstås ofta i den politiska debatten att de lågkvalificerade jobben har försvunnit och att det är genom fler enkla jobb som full sysselsättning ska skapas. Bland annat har statsministern hävdat att det behövs fler enkla jobb och att det är det enda sättet att bekämpa arbetslösheten.

Men är detta en riktig analys. Har de enkla jobben försvunnit och är det fler sådana jobb som behövs? Mitt svar är nej på båda frågorna.

I en mycket intressant artikel i nya numret av ekonomisk debatt visar professor Rune Åberg att jobbutvecklingen i Sverige har varit starkt polariserad, att både höglöne- och låglönejobben har ökat i antal. Detta är sig en nyansering av debatten. Men sprängkraften i hans analys ligger i att det mellan 2000-2007 var i huvudsak de mer kvalificerade jobben som ökade mest, men att den snabbaste jobbtillväxten efter 2007 har skett i jobb med väldigt låga krav på utbildning.

Detta är en utveckling i enlighet med statsministerns uttalande. Frågan är bara om det är en olycklig slump eller resultatet av en medveten politik. Oavsett vilket är problembilden baserad på en felaktig analys av de faktiska förhållandena. Problemet är inte att de lågkvalificerade jobben har blivit färre utan att de mer kvalificerade jobben inte har blivit fler. I kombination med att arbetsmarknadspolitiken har inriktats allt mer på att den arbetslöse snabbt tvingas ta första bästa lediga jobb istället för det jobb som motsvarar den arbetsökandes utbildning, inte minst genom urholkningen av a-kassan, har resultatet blivit en allt sämre matchning på arbetsmarknaden.

Enligt en rapport för socialförsäkringsutredningen har matchningskvaliteten försämrats betydligt på arbetsmarknaden under lång tid. De rätt matchade med avseende på utbildningens längd var den helt dominerande gruppen av alla anställda vid mitten av 1970-talet. Andelen rätt matchade har därefter fallit till att 2010 omfatta cirka fyra av tio löntagare. Denna nedgång motsvaras av en uppgång av antalet anställda som har högre utbildning än vad som antas krävas för det aktuella jobbet. Där döljer sig både gymnasieutbildade som anser att jobbet in te kräver det, men också högutbildade som arbetar med enklare jobb än de utbildats för. Andelen som är underutbildade har enligt rapporten legat ganska nära en tiondel av alla löntagare under hela perioden. Effekten har blivit att allt fler inte får tillräcklig löneavkastning på sin utbildning.

Ett dilemma som uppstår om målet med jobbpolitiken är att skapa fler lågkvalificerade jobb som inte kräver utbildning är det då också blir rimligt att anpassa utbildningsambitionerna därefter. Konsekvensen blir då en skola där färre elever förväntas fortsätta sina studier och där fler tvingas göra val mellan teori och praktik allt tidigare. En sådan utbildningspolitik vore förvisso riktig – om jobbpolitiken har som mål att de nya jobben som skapas ska vara enklare än de som försvinner. Men om politiken inte bara syftar till fler jobb utan också till bättre jobb och högre tillväxt i ekonomin, blir det synnerligen kontraproduktivt.

Problemet i ekonomin är inte att det skapas för få enkla jobb utan att det skapas för få jobb totalt och att de nya mer kvalificerade jobben inte är tillräckligt många. Detta bidrar till en spiral där de formella trösklarna i form av utbildningskrav ökar snabbare än de faktiska kraven i jobben. En politik som syftar till fler enkla jobb kan alltså leda till motsatt effekt än den sökta, nämligen allt större gap mellan den kompetens som jobbet kräver och den utbildning som fordras för att få anställningen.

TCOs ordförande Eva Nordmark har nyligen kritiserat EU-budgeten och efterlyst mer debatt om Europeiska rådets budgetförslag vad gäller såväl innehållet som omfattningen. Bland annat pekar hon på just behovet av ”ökade investeringar och omedelbara satsningar på infrastruktur, forskning och innovation för att få fart på tillväxten”.

Att de folkvalda politikerna i EU-parlamentet nu gör en så tydlig markering mot det liggande budgetförslaget är ett positivt tecken på att det finns en ökad medvetenhet om att EU måste göra betydligt mer ambitiösa framtidssatsningar som skapar förutsättningar för långsiktig tillväxt. Det tidigare budgetförslaget från Europeiska kommissionen var i det avseendet bättre, eftersom det både hade en större budgetram och innehöll mer pengar till bland annat de stora programmen Horizon 2020 (forskning) och Erasmus for All (utbildning).

Mer om TCOs krav på EU:s långtidsbudget finns i Eva Nordmarks debattartikel i Dagens Industri.

Det mesta är känt sedan tidigare, men det är värt att påminna om. OECD:s nya minianalys riktar nämligen ett obehagligt skarpt ljus mot den mest oroväckande utvecklingen i den svenska skolan: de ökade skillnaderna i skolresultat mellan elever med olika socioekonomisk bakgrund (även kallad minskad likvärdighet mellan elever).

OECD konstaterar till att börja med att PISA-testen konsekvent visat att socioekonomisk bakgrund har betydelse för skolresultaten. Till exempel är det i genomsnitt dubbelt så sannolikt att socioekonomisk missgynnade (”disadvantaged”) elever i OECD-länderna är de som har sämst resultat i PISAs läsförståelseprov. Fyrfältaren nedan ger en bild av hur Sverige ligger till i förhållande till andra OECD-länder när det gäller skolresultat och likvärdighet mellan elever. Vår placering kan bäst beskrivas som medioker.

Men det i många länder förekommande sambandet mellan svaga skolresultat och dålig likvärdighet  går att bryta, menar OECD. I den senaste PISA-undersökningen (2009) var flera av länderna med bäst resultat också de länder som uppvisade minst skillnader mellan elever med olika socioekonomisk bakgrund.

OECD slår i sin analys fast att ”några länder visat att förbättringar i likvärdighet kan åstadkommas samtidigt som övergripande förbättringar i skolresultat, dessutom på relativt kort tid”. Detta gäller dock inte Sverige – såvida man inte byter ut ett ordet ”förbättringar” i citatet mot ”försämringar”.

Bilden nedan visar att den svenska skolans utveckling mellan 2000 och 2009 års PISA-test hör till de sämsta i hela OECD när det gäller både resultat och likvärdighet. Sverige återfinns nere i det högra hörnet, som visar den kategori dit inga länder vill räknas: ”Countries/economies with losses in performance and equity levels”.

En viktig åtgärd för att komma till rätta med bristande likvärdighet, enligt OECD, är  så kallad kompensatorisk resursfördelning. Det innebär att man tilldelar mer resurser till de elever och skolor där behoven är som störst, till exempel på grund av sämre socioekonomiska förutsättningar. Detta ska den svenska skolan göra enligt lag, men i praktiken förekommer det i mycket liten utsträckning. Skolverket påpekade det redan 2009. Tabellen nedan (s. 39 i rapporten ”Resursfördelning utifrån förutsättningar och behov?”) redovisar andelen kommuner med tilläggsresurser för barn/elever i behov av särskilt stöd och tilläggsresurser baserade på socioekonomiska faktorer.

Skolverket konstaterar att ”det stora flertalet av kommunerna inte har någon tilläggsresurs baserad på socioekonomiska faktorer vare sig i förskola, grundskola eller fritidshem. I de kommuner som har en sedan tilläggsresurs – var femte när det gäller förskola, var fjärde när det gäller grundskola och var tionde när det gäller fritidshem – utgör resursen i allmänhet en liten andel av budgeten.”

Skolverkets slutsats bekräftas av OECDs analys, där man uttrycker sig pregnant:

”(…) school systems vary in the degree to which they allow socio-economic differences to become differences in performance (…)”

Nyckelordet här är ”allow”. Sverige är alltså ett land där vi tillåter att skillnaderna mellan elevers socioekonomiska bakgrund blir skillnader i skolresultat. Det är ett svek och dessutom ett allvarligt hot – inte bara mot de barn som är direkt drabbade, utan mot hela samhället. Och det är inte bara i Sverige som detta börjar bli en allmän sanning. Även OECDs experter kan numera se det i sina prydliga diagram.

Uppdaterat 130214: Andra som skrivit om detta är Zoran Alagic, presschef på Lärarnas Riksförbund, Edvin Alam på Moderata Ungdomsförbundet, bloggen Whinar.

Låt oss backa bandet lite. Korrekt att det finns en betydande mängd unga i Sverige som väljer att åka iväg och rensa fisk, skala bananer, eller jobba inom hotell- och restaurangbranschen till just Norge – men det har ju att göra med att lönen är markant högre i förhållande till vad motsvarade okvalificerade arbeten skulle ge i Sverige, inte för att lönen är låg. Motsvarande skäl finns ju även för andra yrkesgrupper som har mer kvalificerade sysslor som exempelvis sjuksköterskor som väljer att åka över gränsen av just samma skäl:  högre lön.

Om det vore så att det är just  låglönejobben, de okvalificerade jobben, unga står på kö för att ta  –varför importerar vi exempelvis kamerunier att plantera skog? (som UG visade). Om bär- och  svampplockare och andra säsongsbetonade arbeten vore så attraktiva, varför tar inte unga dessa jobb i större utsträckning ? Kan det vara villkoren och lönen?

Jag vill åter igen trycka på att regeringen borde fokusera på att erbjuda unga en skola som är värd namnet istället. Se till att unga och unga vuxna inte bara går nio respektive 12 år i skola (12 år borde vara ett obligatorium!) utan att de garanteras kunskaper värda namnet efter att varit där. Varannan arbetarunge klarar inte grundskolan idag – något jag nämnt tidigare. Att dölja ett skolpolitiskt misslyckande med att öka mängden okvalificerade arbeten är inte sättet att föra fram Sverige som en dynamisk och kunskapsstark tillväxtnation. Statsministern ställde uppgivet frågan  (Citat: ”Har man försökt banka in kunskaper i en skoltrött 17-åring som inte vill? Har man stött på någon skoltrött människa någon gång?”) Detta menar statsministern är motiv nog att införa fler låglönearbeten, så dessa unga ska ha något att göra..

Problemet är inte den skoltrötte eller den visonslöse 17-åringen, utan att skolsystemet bryter ner dem som inte antingen är stark själv eller har föräldrar som kan kräva hjälp om barnet behöver extra stöd att hänga med. Lärarana gör ett bra jobb med de resurser de har tillhanda, men vid åtstramningar är det de unga som inte har stark omgivning som kommer att halka efter. Får du under merparten av 9 års grudskola förklarat för dig att du inte är särskilt duktig och sällan blir klappad på axeln med att ha gjort ett bra jobb, är det inte svårt att förstå att du tappar geisten och inte vill gå tillbaka. Men att släppa dessa unga utan att ge dem de verktyg samhället kräver av arbetskraften idag är inte att hjälpa unga – snarare skälpa deras chanser till en långsiktig arbetsmarknadsetablering.

Den modell som lanseras bygger på fyra komponenter (jämfört med dagens två): en studentpeng, en examenspeng, en etableringspeng och en kvalitetspeng. Svenskt Näringsliv vill av uppenbara skäl ha ett system som i högre grad än dagens belönar kopplingen mellan utbildning och arbetsliv. Det är bra. Men frågan är hur detta ska åstadkommas, rent konkret. Risken finns att man i alltför hög grad betonar just anställningsbarhet, snarare än också andra former av arbetslivsanknytning. Dessutom skulle ett resursfördelningssystem med alltför stort fokus på arbetslivsanknytning kunna få negativa konsekvenser för andra grundläggande akademiska värden, såsom bildning och kritiskt tänkande.

Dagens resursfördelningssystem infördes för snart tjugo år sedan och utformades för en högskolesektor med helt andra förutsättningar än dagens. Sedan dess har bland annat antalet studenter mer än fördubblats och arbetsmarknaden genomgått stora förändringar. TCO är överens med Svenskt Näringsliv om att detta ställer nya krav på hur resurserna till den högre utbildningen fördelas. Vi påpekade redan för ett antal år sedan att resursfördelningssystemet behövde ses över och lyfte fram vissa brister som skulle behöva åtgärdas – inte minst de stora skillnaderna mellan olika utbildningsområden. Till exempel får lärosätena ungefär hälften så mycket pengar för en student inom humaniora/samhällsvetenskap som för en student inom naturvetenskap/teknik, vilket lett till stora skillnader i undervisningstid mellan olika utbildningsområden.

Svenskt Näringslivs fyra resurskomponenter tar tyvärr inte hänsyn till denna skevhet. Men i en en kort och lovande passage i slutet av rapporten, som man gärna hade fått utveckla, står det:

”Svenskt Näringsliv är också av uppfattningen att antalet utbildningsområden och ersättningsbelopp ska minskas från det tjugotal som används idag till som mest 5-7 stycken. Detta för att motverka att ersättningsbeloppet riskerar bli överordnat förut­sättningarna för utbildningarna, vilket kan ha negativ effekt för kvaliteten och resul­tera i ett skevt kursutbud.”

Förutom att de stora skillnaderna mellan olika utbildningsområden inte beaktas ser jag andra brister i Svenskt Näringslivs analys av resursfördelningen. Breddad rekrytering, forskningsanknytning, den systematiska urholkningen av de sammanlagda resurserna till högre utbildning, samt förutsättningarna för ett enhetligt anslag för både grundutbildning och forskning är några viktiga frågeställningar som helt saknas.

Med detta sagt vill jag ändå välkomna Svenskt Näringslivs ansats, som både till formen och innehållet vittnar om en konstruktiv och engagerad hållning gentemot den högre utbildningen. Det är inte utan att man undrar vad som hade hänt om Tobias Krantz hade fått fortsätta som högskole- och forskningsminister.

- – -

UPPDATERAT 130128: Andra som kommenterat resursfördelningssystemet och Svenskt Näringslivs utspel: P-O Rehnquist 1, P-O Rehnquist 2, Christian Stråhlman 1, Christian Stråhlman 2 Sulf, Klas-Herman Lundgren på Vetenskap & Allmänhet, PJ Anders Linder i SvD, UNTs ledare, Mikaela Almerud på Svenskt Näringsliv, Saco och Saco Studentråd, Håkan Boström i DN, Sofie Andersson på Naturvetarna, Erik Arroy på Sveriges Förenade Studentkårer, Camilla Björkman på Jusek, Saco på SvD Brännpunkt, Uppsala universitets rektor Eva Åkesson, företrädare för Linnéuniversitetet på SvD Brännpunkt.

Det finanspolitiska ramverket är ditsatt för att säkra stabila statsfinanser, vilket få, speciellt i dessa bistra globala ekonomiska tider, är emot. Ramverket med ett saldomål och ett utgiftstak tillkom dock i en tid när ”den som var satt i skuld, icke var fri”. Den lärdomen får många länder erfara vådan av i dessa dagar när deras ekonomiska politiska beslut ska överprövas av långivare.

Å andra sidan är överskuldsättning inte det enda ekonomiska problem världen eller Sverige står inför idag, snart tjugo år efter att vårt finanspolitiska ramverk kom på plats. Vad som präglar vardagen idag för allt fler är att det:
* saknas jobb att gå till,
* att kommunikationsmedlen som ska ta oss till jobbet ofta är försenade,
* att strömmen går hemma och ibland till och med på jobbet,
* att det är svårt att agera klimatsmart även om man skulle vilja,
* att det saknas sökande med rätt och tillräcklig utbildning till en hel del jobb som trots de dåliga tiderna faktiskt utannonseras,

Detta skulle kunna sammanfattas med att vi på samhällsnivå inte har investerat tillräckligt för att nog många av oss ska ha ett jobb, kunna komma till jobbet i tid och kunna vara verkligt produktiva där. Det i sin tur gör det inte lättare att skapa budgetutrymme för vare sig oss själva, företagen eller det offentliga för alla de hårda (klimathållbara energi- och transportsystems) och mjuka (utbildnings- och rehabiliteringsinriktade) produktiva investeringar som bygger upp ett lands försörjningsförmåga och balansräkning.

Om det är något som är värre än att vara satt i skuld är det nämligen att ha en eroderande försörjningsförmåga. Vårdar man inte sin balansräknings tillgångssida genom tillräckliga investeringar hamnar man till sist i den brydsamma situationen att det inte längre är lika lätt att producera, konkurrera på välrdsmarknaden, leverera välfärd eller offensivt agera för att minska klimatpåverkande utsläpp. Att helt släppa det finanspolitiska ramverk som vi byggt upp, och som på många sätt tjänat oss väl, vore dumt. Men ännu dummare vore att inte inse att varje tid har sina problem, och att man därför med tiden får justera sina ramverk därefter.

Vi måste börja våga diskutera under vilka premisser det faktiskt vore en bra idé att ändra det finanspolitiska ramverkets saldomål och utgiftstak så att det inte bara skyddar oss mot att vara satt i skuld, utan också mot att sitta fast i den undernärda försörjningsfälla underinvesteringar ofrånkomligt leder till. Det brådskar, speciellt i den snabbt föränderliga värld vi lever i globalt, präglad av många utmaningar, som de till exempel allt snabbare klimatförändringarna. Problemlistan som skulle kunna beskrivas som en eroderande samhällsbalansräkning skulle kunna göras mycket längre: eftersatt infrastruktur, för stora barngrupper och skolklasser med vikande resultat i internationella utbildningsutvärderingar som följd, samt den höga ungdoms- och långtidsarbetslösheten.

Finanspolitik måste minst lika mycket handla om tillgångssidans framtidsinvesteringar som oro för skuldsidan, så låt oss börja diskutera ett finanspolitisk ramverk som öppnar upp för att vi alla ska se också behovet av hållbart samhällsbyggande och framtida försörjningsförmåga och inte bara utgifts- och skuldnivåer.

Endast 21 procent av de unga med förgymnasialt utbildade föräldrar hade påbörjat en högskoleutbildning läsåret 2011/2012. För unga med forskarutbildade föräldrar var andelen fyra gånger så hög, hela 84 procent. Bland högskolenybörjarna yngre än 35 år hade 36 procent högutbildade föräldrar (med minst en treårig eftergymnasial utbildning). Eftersom endast var fjärde person i åldrarna 19-34 år har högutbildade föräldrar i befolkningen i stort är dessa unga kraftigt överrepresenterade bland högskolestudenterna, vilket kan ses som ett mått på snedrekryteringen.

Den sociala snedrekryteringen var temat för TCOs årliga konferens om högre utbildning 2011. Då anordnade vi en hearing om snedrekrytering, där ett antal experter och beslutsfattare fick ge sin syn på hur och varför lärosäten och statsmakter bör arbeta med breddad rekrytering till den högre utbildningen. Vi presenterade även en förslagslista med åtgärder inom högskolesektorn som skulle bidra till att motverka snedrekryteringen.

Jag är bekymrad över att de senaste årens statistik, som visat på en tydlig och bestående snedrekrytering, kan komma att vända till det sämre framöver. Vi kan stå inför ett trendbrott och en negativ utveckling som håller i sig under överskådlig tid om inte kraftfulla åtgärder sätts in omgående.

Skolverket har pekat på att föräldrarnas utbildningsnivå fått allt större betydelse för elevernas skolresultat, med uppenbara konsekvenser längre fram när dagens skolelever når högskolålder. Regeringens eget finanspolitiska råd har kritiserat regeringen för att inte ta skolsegregationen på tillräckligt stort allvar.

Att snedrekrytering är ett allvarligt samhällsproblem är alla politiska partier överens om, vilket återspeglas i högskolelagen som slår fast att lärosätena ska ”aktivt främja och bredda rekryteringen till högskolan”. Ändå tycks det vara en lågprioriterad fråga för regeringen.

Vi menar givetvis inte att regeringen avsiktligt vill öka snedrekryteringen, men det är uppenbart att man prioriterat andra mål högre. En del av dessa mål står dessutom i direkt konflikt med breddad rekrytering. Till exempel har regeringen tidigarelagt utbildningsval i grundskolan, avskaffat högskolebehörigheten i gymnasieskolans yrkesprogram, pressat ned åldern på högskolenybörjarna med olika åtgärder, minskat antalet högskoleplatser, försämrat antagningsmöjligheterna för äldre studenter och begränsat möjligheterna till kompletterande utbildning för dem med bristfällig gymnasie- och grundskoleutbildning.

Regeringen tycks se snedrekryteringen som en möjligen oönskad men inte särskilt allvarlig ”bieffekt”. Men breddad rekrytering måste vara ett mål i sig, inte något som får bli som det blir beroende på vilka andra mål man prioriterar. Sverige är på väg att skapa ett utbildningssystem som sorterar elever, tvingar dem att göra tidiga val och på olika sätt begränsar både deras möjligheter att komma in på högskolan och deras chanser till nya val ifall de ångrar sig senare i livet. Allt detta är enligt forskningen negativt för likvärdigheten, det leder till att elevernas socioekonomiska bakgrund får allt större betydelse för deras utbildningsval och skolresultat.

För att motverka snedrekryteringen behövs insatser redan i grundskolan, kanske ännu tidigare. Men även på högskolenivå finns det mycket att göra. Breddad rekrytering måste helt enkelt flyttas betydligt högre upp på den politiska agendan. Från TCOs sida vill vi bidra till diskussionen med följande förslag:

1. Prioritera breddad rekrytering. Ta fram en nationell handlingsplan med tydliga mål och nyckeltal för lärosätenas insatser. Ge det nya Universitetskanslersämbetet i uppdrag att samordna och följa upp handlingsplanen.
2. Dimensionera för framtiden.Ta hänsyn till den ökade snedrekryteringen och det ökade behovet av livslångt lärande när antalet högskoleplatser beräknas.
3. Förbättra villkoren för studenter. Studenter har rätt till rimlig inkomst, stabil bostadssituation och god trygghet vid sjukdom, olycksfall, föräldraskap och arbetslöshet. Unga från icke akademiska hem är mer tveksamma till att ta steget till högre utbildning om det innebär otrygga och knappa levnadsförhållanden under studietiden och mer känsliga för försämringar av studiemedelssystemet.
4. Erbjud mer stöd under studietiden. Breddad rekrytering handlar inte bara om att underrepresenterade studenter ska påbörja utan också fullfölja sin utbildning. Det behövs mer lärarledd tid och bättre pedagogiska stödfunktioner i högskolan.
5. Satsa på studie- och yrkesvägledningen – både för unga och yrkesverksamma. Studievägledning leder till färre studieavbrott och är framför allt värdefull för de unga vars föräldrar inte kan guida dem i det alltmer komplicerade utbildningssystemet och arbetsmarknaden.
6. Prioritera likvärdigheten i grundskolan. Skolverket slår fast att kommunernas resursfördelning måste bli mer kompensatorisk, det vill säga anpassas till skolornas kraftigt varierande förutsättningar. Mindre skolklasser skulle också underlätta för lärarna att ge extra stöd till de elever som behöver det.
7. Höj ambitionen för gymnasieskolan. Återinför högskolebehörigheten i gymnasieskolans program. Snedrekryteringen kan inte motverkas genom att vi sänker kraven, istället måste alla elever ges förutsättningar att klara av skolan. TCO har också föreslagit en utbildningsgaranti för alla unga under 25 som saknar fullbordad gymnasieutbildning

Fakta ligger på bordet: de senaste regeringarnas utbildningspolitik har inte lett till en minskad snedrekrytering. Nu finns statistiken som visar det. Låt oss hoppas att det finns politisk vilja att göra något åt det.

- – -

Andra som skriver om detta: SvD1, SvD2, Metro, Skånskan, GP, NSD, HD, UNT