Erik Arroy

Välkommen utredning ska göra vägarna till högskolan fler och enklare

Igår presenterade regeringen en ny utredning som ska se över tillträdes- och antagningssystemet för högre utbildning. Det är i sig välkommet. En utbredd uppfattning är att dagens system är ett regelrätt lapptäcke av motstridiga principer och slamkrypare från högskolereformer flera decennier tillbaka i tiden. Även den utredning som Göteborgs universitets universitetsdirektör Jörgen Tholin nu utsetts att leda baseras på en sådan åsikt. På DN debatt kallar högskoleminister Hellmark-Knutsson systemet ”obegripligt och oförutsägbart”. Men i någon mån är det väl, som mycket annat, något högst subjektivt? Och bara för att något är komplext behöver det inte nödvändigtvis vara dåligt.

Även om det ger en påtaglig dragspelseffekt till detta blogginläggs längd, är det för svårt att motstå frestelsen att inleda med att försöka bringa lite klarhet i vad som egentligen avses med denna påstådda svårbegriplighet. Jag föreställer mig dessutom att de flesta presumtiva läsare, som på en detaljnivå är intresserade av frågor som rör vårt tillträdessystem, inte heller avskräcks av detta. Mot slutet av inlägget lovar jag att mer koncentrerat redogöra för TCO:s inställning till själva systemet, och inte minst utredningen och dess direktiv.

Så, hur illa kan det vara egentligen?

Som något slags enkelt lackmustest av rörigheten i behörighetsdjungeln i dagens tillträdessystem, kan en med fördel surfa in på UHR:s informationssida om antagning. Jag själv såväl antogs till min utbildning relativt nyligen (2008), har varit verksam inom studentpolitiken och arbetar numera med att utreda utbildningsfrågor. Det finns helt klart ett pedagogiskt problem för ett system som har svårt att få en person med min bakgrund att begripa mekaniken bakom sin behörighet och hur den skiljer sig från andra grupper. Det vågar jag påstå utan att riskera framstå som dummare än jag är. Så för att återknyta till inledningen borde systemet, i termer av enkelhet, lättbegriplighet och förutsebarhet, rimligtvis anses brista i ändamålsenlighet.

I sitt upplägg är systemet också – rent objektivt – verkligen ett slags lapptäcke. Sannolikt i högre grad än de flesta konstruktioner inom statlig förvaltning. Det går knappast att på ett rättvisande sätt nysta ut alla trådar av förarbeten och lagstiftning som gemensamt summerar till dagens system, utan att företa just ett större utredningsarbete. Ett antal nedslag kan dock enkelt göras för att illustrera hur viktiga komponenter tillkommit och skruvar velat dras åt under åren.

Exempelvis ska kvotuppdelningen för urvalet vid antagning spåras till Palmes högskolereform 1975.

Carl Bildts regering beslutade 1992 genom propositionen Frihet för kvalitet om större frihet för lärosätena att själva styra över antagning och utformandet av behörighetsregler för olika kurser.

Till följd av 90-talets gymnasiereform infördes genom utbildningsminister Carl Thams tillträdesproposition den grundläggande högskolebehörigheten som koncept och ersatte den tidigare allmänna behörigheten.

Den [mycket eftersatta] möjligheten lärosätena har att själva styra delar av antagningen genom särskilda urvalsmetoder härstammar från en proposition regeringen Carlsson lade fram i slutet av 80-talet. Själva förordningsändringen om införandet av alternativt urval kom dock först 2003 genom propositionen Den öppna högskolan.

I och med Reinfeldt/Leijonborgs reform Vägar till högskolan infördes meritpoängen som utveckling av den grundläggande behörigheten. Genom Jan Björklunds omtalade gymnasiereform och GY11 inskärptes meritpoängens betydelse ytterligare.

Det är inte första gången på den här sidan millennieskiftet som frågan utreds. Den så kallade Tillträdesutredningen tillsattes 2003 av Thomas Östros under Göran Persson, och är det närmaste ett egentligt helhetsgrepp om systemet som tagits sedan högskolereformerna på 70-talet. Utredaren, Lars Lustig, fick till uppgift att föreslå nya regler för tillträde till högskolans grundutbildning. Ingångsvärdena var denna gång att stimulera direktövergången från gymnasie- till högskola, främja gymnasieelevers prestationer i skolan (högskoleprovet har ansetts ha en hämmande effekt på elevers progression) och motverka förekomsten av konkurrenskomplettering (det vill säga att ”läsa upp” godkända betyg för att öka chanser att antas till vissa utbildningar) samt bidra till breddad rekrytering. Detta är också, såvitt jag vet, senaste gången en regering explicit lyfte frågan om breddad rekrytering till högskolan i ett utredningsdirektiv.

Vad händer nu?

Nu är det alltså dag igen – det obegripliga tillträdessystemet ska ses över, och göras begripligare. Lite grann i varje fall. Ledorden är enligt högskoleministern på DN Debatt öppenhet och enkelhet. Enligt direktiven är utgångspunkten, nu som förr, tillträdet för nybörjare på grundnivå (kandidatnivå). Utpekade nötter att knäcka är vidare 1) vilken [minskad] roll högskoleprovet ska ha framöver, 2) huruvida meritpoängen överhuvudtaget ska finnas kvar samt slutligen 3) hur det ska gå att kvalificera sig till grundläggande högskolebehörighet genom arbetslivserfarenhet. Det är den sista punkten som TCO har anledning att vilja uppmärksamma som den viktigaste detaljen i utredarens uppdrag. Jag vill däremot redan nu vara tydlig med att vi tycker tillsättandet av utredningen är utmärkt, även om vi hade önskat ett något bredare grepp som tydligare fokuserade högskolans betydelse för omställning och matchning på arbetsmarknaden.

Ställ om för omställning!

Det är mycket positivt att regeringen vill införa en ny möjlighet att ta sig in på en högskoleutbildning, motsvarande den gamla 25:4-regeln som regeringen Reinfeldt avskaffade 2008. Regeln är fortfarande flitigt omdiskuterad och inte minst TCO har efterlyst att den i någon form ska återinföras. Principen var enkel och innebar att den som var över 25 och arbetat i fyra år ansågs förvärvat en grundläggande högskolebehörighet. Inte minst är det fråga om att möjliggöra en bred rekrytering till högskolan och öppna upp en senare möjlighet till högre studier för den som av olika anledningar inte kvalificerat sig som behörig tidigare. Men det är också viktigt att skapa ett tillträdessystem som medger att människor fort-, om- och vidareutbildar sig under hela yrkeslivet. Det senare perspektivet tycks i allt väsentligt saknas i den aviserade utredningen. I en bisats nämns livslångt lärande (välvilligt tolkat som inbegripande omställningsbehov) som motiv för att införa en komponent för kvalificering till grundläggande behörighet genom arbetslivserfarenhet.

Jämte befintligt fokus på gymnasieövergångar bör en likvärdig utgångspunkt vid en översyn av tillträdessystemet vara just omställning. TCO har tidigare visat hur dagens utbildningsutbud till form och innehåll i allt väsentligt är helt anpassat för övergången från gymnasium till högskola.

Medan arbetsgivare vittnar om att de har svårt att hitta rätt kompetens blir frågan om kunskapsförädling och jobbhopping för yrkesverksamma en helt avgörande fråga om matchning. Ett för snävt fokus på att utforma ett system för förstagångsstuderande på grundnivå riskerar att även framöver missgynna yrkesverksamma som redan läst en högre utbildning, men av olika anledningar behöver fylla på med kunskaper eller helt byta bana. En sådan brist försvårar inte bara för den enskilde till livslångt lärande utan drabbar kompetensförsörjningen i hela samhället.

TCO har nyligen låtit SCB undersöka tjänstemännens behov av fort- och vidareutbildning. Av studien vet vi nu att 44% bedömer att de kommer behöva kompetensutveckling som de inte kan räkna med att få genom sin arbetsgivare. Vidare vet vi att 63%  i första hand skulle vända sig till högskolan för sådan kompetensutveckling eller vidareutbildning. Många av dessa har redan läst på högskolan men skulle i praktiken ha svårt att förutse sina möjligheter att antas till utbildningar såväl som ha reellt sämre möjligheter att komma in än yngre förstagångsstuderande.

Två parallella huvudspår för såväl behörighetskvalificering som urvalsgrupperingar vore önskvärt. Det ena utformat för studenter som kommer mer eller mindre direkt från gymnasieskolan, medan det andra utformas för arbetslivserfarna. De båda grupperna skiljer sig åt avseende såväl erfarenheter och meriter som vilken form, längd och innehåll på utbildning de efterfrågar. Systemets lösningar för grupperna måste därför också vara olika.

En rad åtgärder för att bredda tillträdet och göra antagningssystematiken mer ändamålsenligt bör övervägas. Ett antal uppslag är:

  • Tidigare kunde viss arbetslivserfarenhet medföra tilläggspoäng på högskoleprovet. Ett återinförande av en sådan regel bör diskuteras.
  • Om dagens system för meritpoäng finns kvar och om inte separata kvoter för yrkesverksamma skapas, skulle motsvarande meritpoäng också kunna uppnås genom viss tids arbetslivserfarenhet.
  • Behoven av omställning varierar beroende på 1) hur länge du arbetat och 2) inom vilken bransch du verkar. Om införandet av en ny 25:4-regel blir aktuell bör det exempelvis kompletteras med ytterligare kvoter, exempelvis 40:10(?). Frågan blir särskilt viktig i det nära förestående scenariot av ett förlängt arbetsliv genom höjd pensionsålder.
  • Överväg införandet av separata kvoter för å ena sidan grundutbildningsstudenters direktövergång till avancerad nivå, och å andra sidan redan akademiskt meriterade yrkesverksamma som efter X antal år i arbetslivet vill söka påbyggnadsutbildning på avancerad nivå.

Det finns ingen rimlighet i att anta att samtliga uppslag ovan är lämpliga att tillsammans föreslås som skarpa förändringar. De svarar dock var och en för sig mot yrkesverksammas behov av omställning på ett sätt som helt faller utanför utredarens uppdrag.

Vidare borde lärosätenas tillämpning av validering av reell kompetens ses över inom ramen för utredningen. Utredningsdirektivet innehåller rent av följande konstaterande:

”Det är oklart i vilken omfattning en bedömning av reell kompetens för behörighet görs vid högskolorna eftersom det inte har gjorts någon systematisk uppföljning av detta. […] Det är dock viktigt att systemet för validering och bedömning av reell kompetens nyttjas och fungerar väl […]”

Ändå saknas anvisning för utredaren att analysera just detta och föreslå åtgärder. Det behövs bättre förutsättningar och starkare incitament för lärosäten att möjliggöra för redan utbildade och/eller yrkesverksammas validering och tillgodoräknande av sin reella kompetens. Precis som det också påpekas i direktivet är detta särskilt angeläget mot bakgrund av nyanländas etablering.

I nuvarande sin formulering har jag svårt att uttolka ett utrymme för utredaren att se över dessa frågor. Uppdraget tycks stanna vid ett förslag om en ny motsvarande 25:4-komponent i någon form. Ett tilläggsdirektiv där uppdraget i denna del utvidgas, för främjandet av omställningsförutsättningar inom tillträdessystemet bör därför snarast tas fram.

Varken Tillträdesutredningen eller den nu aviserade utredningen har pekat ut omställning och yrkesverksammas behov av vidareutbildning som en central angelägenhet för tillträdessystemet att svara mot. Det är en allvarlig brist hos politikens målsättningar och ett konkret uttryck för hur den förda utbildningspolitiken inte möter arbetsmarknadens behov. Det är bra att utredningen motiveras med en fortsatt politik för etablering på arbetsmarknaden (inte minst det stora antalet nyanlända kräver givetvis detta). Men utbildningspolitiken måste få upp ögonen för den frivilliga och ofrivillig rörligheten på arbetsmarknaden. Framförallt med hänsyn till regeringens minst sagt ambitiösa sysselsättningsmål.

I sammanhanget är det också anmärkningsvärt att utredaren i sina samverkansanvisningar inte anmodats inhämta synpunkter från arbetsmarknadens parter. TCO hoppas ändå att beredas tillfälle att vid flera tillfällen både informeras om det fortlöpande arbetet och även komma med inspel.

Tillsvidare är det bara att önska Jörgen Tholin all lycka till. Det är, helt klart, en grannlaga uppgift han har framför sig.