Huruvida sänkta löner verkligen leder till ökad sysselsättning är omtvistat (se här och här). I moderna så kallade ny-keynesianska makromodeller som används av centralbanker världen över (inklusive av Riksbanken) har en lönesänkning inte någon direkt effekt på sysselsättningen. Däremot ger en lönesänkning lägre inflation som i sin tur vanligtvis leder till sänkt ränta och därigenom högre sysselsättning.

Calmfors med flera studie är baserad på individdata och omfattar tidsperioden 2006-09. Forskarna finner att förändringen av en individs ersättningsgrad (det vill säga hur stor del av inkomsten som en individ får behålla vid arbetslöshet) har en signifikant effekt på dennes löneutveckling. En sänkt ersättningsgrad leder till lägre löneökningar.

Enligt forskarna är denna effekt relativt stark. En sänkning med ersättningsgraden med en procentenhet leder till 0,2 – 0,4 procents lägre löneökningstakt. Enligt rapporten minskade den genomsnittliga ersättningsgraden med 14 procentenheter till följd av försämrad a-kassa och införande av jobbskatteavdraget. Löneökningstakten i ekonomin har därmed  dämpas med mellan 3 och 6 procent till följd av politiken. Calmfors själv gör en lite mer försiktig bedömning och uppskattar löneeffekten till 3 – 4 procent.  LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson uttrycker sin oro över dessa effekter.

Vi menar dock att denna studie inte håller måttet och ifrågasätter starkt dessa resultat. Forskarna mäter ersättningsgraden på helt fel sätt och lönemoderationen efter 2007 hade helt andra orsaker som studien ignorerar.

Vår första invändning är att forskarna inte har några uppgifter om hur individernas faktiska inkomstskydd vid arbetslöshet ser ut. Forskarna baserar hela sin studie på ett teoretiskt framräknat mått som utgår från antagandet att alla anställda är medlemmar av a-kassa och att ingen av dem har en kompletterande inkomstförsäkring. Men detta stämmer inte med verkligheten. 29 procent av de sysselsatta är inte med i a-kassan och har inte någon rätt till a-kasseersättning och påverkas därför inte heller av försämringar i denna. Enligt beräkningar som TCO gjort omfattas 55 procent av de anställda dessutom av kompletterande inkomstförsäkringar, vilka täcker upp för sänkningen i ersättningsgraden. Det är därför bara en liten minoritet – kanske en på fem – av de anställda som faktiskt påverkas av en sänkt ersättningsgrad och därför kan tänkas hålla tillbaka sina lönekrav. Den i studien uppskattade effekten på genomsnittslönen är därför osannolikt hög.

Vår andra invändning är att forskarna från studien exkluderat produktivitetstillväxten vilket är en central variabel för lönebildningen. Det är uppenbart att den genomsnittliga löneökningstakten i Sverige faktiskt växlade ner efter 2007. Arbetskostnaden (inklusive socialavgifter mm.) ökade i genomsnitt med 4,2 procent per år under tioårsperioden fram till 2006. Under de sex åren efter 2006 begränsades ökningen till 2,6 procent.

Detta har dock knappast någonting med a-kassan eller jobbskatteavdraget att göra. Under åren 2007-09 föll produktiviteten i näringslivet med sammanlagt 7 procent, något som aldrig har inträffat tidigare i modern svensk ekonomisk historia.

Denna nedgång berodde i första hand på efterfrågebortfallet under den globala ekonomiska krisen men även andra faktorer kan ha spelat en roll. Produktivitetstillväxten bestämmer i sin tur utrymmet för reallöneökningar.

När produktiviteten faller, så stiger löneandelen, den del av produktionsvärdet i näringslivet som går till de anställda (den grå ytan i diagrammet nedan). Den kraftiga försvagningen av produktiviteten ledde till att löneandelen blev ohållbart hög, i synnerhet om man beaktar den höga arbetslösheten som då rådde.

För att återställa löneandelen måste antingen löneökningstakten minska, inflationen öka eller produktiviteten återhämta sig. Som framgår av diagrammet nedan såg vi en kombination av alla tre faktorer. Detta är förklaringen till nedväxlingen i löneökningstakten efter 2006.

Man bör dock beakta att löneandelen 2012 fortfarande var betydligt högre än den var 2006. Det är därför svårt att hävda att det var den försämrade a-kassan eller jobbskatteavdraget som orsakade nedväxlingen. Såvida man inte hävdar att även  produktivitetsfallet var ett resultat av den ekonomiska politiken. Det är dock svårt att se hur en sådan politik skulle kunna tänkas generera några nya jobb och ännu svårare att se hur Anders Borg skulle vilja ta åt sig äran för detta.

Diagram: Löneandelen i Sverige 1996-2012

Källa: Konjunkturinstitutet

Dessa tre parter har var sin röst, men å andra sidan klubbas ingenting igenom om inte alla tre parter kan godkänna en text. Gällande konventioner förekommer det dock omröstningar. Arbetstagarna företräds i dessa slutförhandlingar, liksom arbetsgivarna, av en enda förhandlingsröst, medan alla nationella regeringar har rätt att uttala sig, även om de räknas som en gemensam part. I avgörande omröstningar har alltså alla parter en röst, Den faller utifrån vad majoriteten av gruppens delegater, en för varje land, tycker. Sveriges regering företräds som vanligt i dessa sammanhang av EU, som för vår talan, i enlighet med vad EUs medlemsländer har förhandlat sig fram till sinsemellan. När Sverige är ordförande i EU så för den svenska regeringsrepresentanten hela EUs talan.

Nu i juni har ILO sin årliga kongress i två dryga veckor. Det är 102:a gången dessa nu årliga trepartskongressförhandlingar äger rum. Årets kongress har förutom de återkommande punkterna på programmet två extra-teman som diskuteras och förhandlas utifrån därför speciellt skrivna rapporter:

• Employment and social protection in the new demographic context , dvs om förutsättningar för sysselsättning och välfärd(system) i en deomografiskt utmanande framtid
• Sustainable development, decent work and green jobs, dvs om hur gröna justa jobb ska kunna skapa en ekologisk och socialt hållbar utveckling som tryggar förutsättningarna för vår ekonomiska försörjning

Hållbarhet med knytning till miljöfrågorna har inte diskuterats på ILO på 23 år. 1990 års konferens, några år efter Brundland-kommissionen och två år före Rio-konferensen, hade miljötema, men det gav dock inga större spår i ILOs arbete förrän ganska nyligen. 2008 gav dock ILO ut en rapport om Green Jobs som presenterades som den första rapport som publicerats om grön ekonomi med fokus på jobb och arbetsmarknad. Sedan dess har dock flera intressanta rapporter på liknande teman getts ut av ILO.

Slutsatserna från årets gröna jobb och hållbarhetstema som ska klubbas av kongressens delegater utgår från de frågor som ställs i slutet
av årets rapport:

• Hur påverkar en förändrad miljö försörjningsförutsättningar och arbetsvillkor?
• Hur ska en hållbarhetsomställning fås att underlätta skapandet av bättre arbetsvillkor och  hur kan investeringar i nya gröna jobb trygga alla de tre hållbarhetsdimensionerna – att få fart på ekonomin, minska social utsatthet och förbättra miljön?
• Vilka sektorer och grupper kan missgynnas av en hållbarhetsomställning på kort sikt, och hur säkrar man deras deltagande genom att underlätta deras ”omställningsresa” – det som brukar kallas ”a juste transition” – en rättvis omställning? Och vilka krav ställer detta på politiken?
• Vad har tidigare samhällsomställningar lärt oss, både positivt och negativt, som vi kan ta med oss för att underlätta den kommande hållbarhetsomställningen?
• Hur ska ILO och de tre däri ingående parterna, arbetstagare, arbetsgivare och nationella regeringar gemensamt jobba med hållbarhetsomställningsfrågor framöver?

Några möjliga vinster med, och utmaningar för, omställningen ges extra mycket utrymme:

• En omställning innebär stora investeringar som både kan ge många nya jobb i vissa branscher, men också flytta fram positionerna för vad som är rimliga arbetsvillkor i alla branscher. Förutom att fler justa jobb ger bättre inkomster för dem som verkligen behöver dem kan också alla få tillgång till förnybar ren energi. Det har långt ifrån alla idag, vilket innebär en massa sociala, ekonomiska och miljömässiga problem.
• Å andra sidan kan både nödvändiga omstruktureringar av miljöpåverkande sektorer och den framtida nödvändiga anpassning till miljöproblem och klimatförändringar som redan är intecknade av redan gjorda utsläpp innebära att arbetstillfällen och familjers försörjning hotas. Dessutom kan fattiga familjer få svårt att ha betala eventuella merkostnader på sina energiräkningar när miljöpåverkan ska beskattas och ny ren energi ska ha betalt för sina investeringskostnader.

ILOs framtida roll för att möjliggöra en rättvis hållbarhetsomställning skisseras i den nya generaldirektören Guy Ryders första årliga rapport sedan han tillträdde. Han tar sikte på organisationens hundraårsjubileum år 2019 och sätter upp sjuframtidsmål, så kallade ”initatives”, varav ”the green one” rör den ekologiska hållbarhetsdimensionen, ett annat rör företagens hållbarhetsarbete, och ett tredje rör sociala frågor med fattigdomsbekämpning och ett trygghetsgolv i centrum.

Med en vecka kvar av kongressen och när slutdokumentens sista förhandlingsomgångar äger rum ser det alltså ut som att ILO siktar på, och nog har goda förutsättningar att lyckas med, att bli en viktig hållbarhetsaktör framöver. När andra FN-organ verkar ha svårt att få till den nödvändiga hållbarhetsomställningen utifrån sina mandat, kanske ILO vars mandat utgår från arbetslivet kanske har bättre förutsättningar att lyckas, för en mycket stor del av världens miljöpåverkan är kopplade till just arbetslivet.

Jag förklarade att TCO:s utgångspunkt är ett arbetsliv där alla människor respekteras. Religiös övertygelse eller avsaknad av densamma ska inte påverka våra möjligheter att få ett arbete, till befordran och löneutveckling eller hur vi bemöts av vår arbetsgivare eller våra kollegor. I det ingår också att underlätta för arbetstagare att utöva sin religion, så länge det kan ske utan att det uppstår ”allvarliga problem”.

De svåra frågorna är när religionsutövningen påverkar arbetsuppgifternas utförande. Grundprincipen kan sägas vara att den som accepterar ett erbjudande om anställning kan anses ha underkastat sig de krav som gäller för anställningen. Arbetstagaren har en långtgående arbetsskyldighet inom ramen för anställningsavtalet,,vilken i vissa fall kan inkräkta på arbetstagarens möjligheter till religionsutövning.

Ett av få domstolsavgörande på området (AD 2005 nr 21) gällde en person som av religiösa skäl inte ville delta i vissa aktiviteter med brukare som hade med påsk och julfirande att görande. Arbetsdomstolen fann att det var ett rimligt krav från arbetsgivarens sida att den som åtar sig ett uppdrag också personligen kan utföra detta i allt väsentligt. AD ansåg att
arbetsgivaren hade rätt att tilldela någon annan uppdraget eller lösa frågan på något annat sätt. Ingen jämförelseperson utan en hypotetisk prövning. En annan anställd som av andra skäl hade vägrat att utföra de aktuella arbetsuppgifterna hade enligt arbetsdomstolen behandlats likadant. Det var därför inte missgynnande i lagens mening.

En av grundtankarna med den svenska modellen är att eventuella problem ska lösas ute på arbetsplatserna – i samarbete mellan arbetsgivare, medarbetare och deras fackliga organisationer. Målet är att hitta lösningar, inte att skicka principfrågor till domstol. När det gäller att tillförsäkra arbetstagarnas religionsfrihet så är det, om det används rätt, en fördel. Det är viktigt att de inblandade parterna får en chans att sätta sig ner med varandra, resonera igenom situationen och försöka hitta en lösning. Just det är något som den svenska modellen är konstruerad för att erbjuda.

Som exempel på detta tillvägagångssätt så tog jag två situationer:

Det första gällde en person som av religiösa skäl inte kan bära kortärmad tröja. Samtidigt finns det för viss sjukhuspersonal hygienföreskrifter som påbjuder korta ärmar. Den situationen kan man antingen hantera genom att säga att personen i fråga inte kan arbeta inom de aktuella delarna av sjukvården – och därmed gå miste om den personen kompetens och yrkeskunnande – eller genom att försöka hitta en praktisk lösning. Till exempel beställa kläder med löstagbara engångsärmar.

Mitt andra exempel var situationer där en person av religiösa skäl inte kan hälsa på personer av ett visst kön på ett visst sätt. Frågan har uppmärksammats efter en förlikning där en muslimsk praktikant som inte ville ta en kvinnliga arbetsledaren i hand och därför nekats en praktikplats fick ersättning för att hans religionsfrihet hade kränkts.  Det finns många som vill göra detta till en principfråga, där religionsfrihet ställs mot jämställdhet i en konflikt som bara kan lösas om det ena eller andra intresset får vika. Men så behöver det inte vara. Respekt kan man visa på många sätt. Så länge den som av religiösa skäl inte kan hälsa på en annan person gör detta på ett sätt som inte utgör en kränkning av den andra personen – till exempel genom att förklara sitt handlande och på något annat sätt visa respekt - så behöver det inte finnas någon konflikt.

Budordet blir därför inte att behandla andra som du själv vill bli behandlad, utan att respektera andra för att själv bli respekterad.

Anledningen till att regeringen införde denna arbetslöshetsavgift var att man trodde att det behövdes en koppling mellan arbetslösheten i en a-kassa och avgifternas storlek. Tanken var att detta skulle få positiva effekter på sysselsättningen genom att facken skulle hålla tillbaka lönerna om arbetslösheten ökade.

Effekten blev dock en helt annan. Det första som inträffade var att den kraftigt ökade avgiften bidrog till att hundratusentals lämnade a-kassorna. Regeringen konstaterar själv att ”den högre graden av medfinansiering bidrag till en minskad anslutningsgrad till a-kassorna”.

Nåja, kanske den säger som tycker att det kunde vara ett pris som regeringen var beredd att betala om ”reformen” haft haft avsedd effekt på sysselsättningen.  Dessvärre fungerande inte heller den delen. Ganska snabbt insåg de ansvariga bakom förslaget att verkligheten såg annorlunda ut än teorin. A-kassornas verksamhetsområden överlappade nämligen inte avtalsområdena, vilket ledde till att även den teoretiskt tänkta effekten i hög grad uteblev.

Regeringens elände upphörde tyvärr inte där. Ganska snart insåg man att den nya avgiften (som ju innebar att den som började jobba faktiskt blev straffbeskattad med en väldigt hög a-kasseavgift) i själva verket fungerade som ett omvänt jobbskatteavdrag. Den höjda avgiften gav helt enkelt icke önskvärde marginaleffekter, vilket om man tror på regeringens egen retorik ger negativa effekter på sysselsättningen.

Regeringen skriver själva i departementspromemorian om förslag med anledning av trepartssamtalen som gavs ut i våras och där förslaget först presenterades:

”Att gå från arbetslöshet till sysselsättning skulle (med ett avskaffande, min kommentar) därmed inte vara förknippat med en högre avgift till arbetslöshetskassan. På så sätt skulle den negativa marginaleffekten som arbetslöshetsavgiften medför upphöra och det blir mer lönsamt att arbeta…”.

Det man egentligen säger i promemorian är att de positiva effekter som regeringen trodde på har uteblivit, istället har man skapat en marginaleffekt genom den höjda a-kasseavgiften som har negativa effekter på sysselsättningen. Ett avskaffande av den förhöjda avgiften skulle i teorin ha haft en positiv effekt, men den uteblev och även om den skulle ha uppstått skriver man”… bedöms (effekten) vägas upp av de positiva effekter på sysselsättningen som en utebliven negativ marginaleffekt kan ha”.

På ren svenska betyder det att den förhöjda och differentierade avgiften till a-kassan i själva verket förmodligen har haft negativa effekter både för sysselsättningen och för anslutningen till a-kassan.

Är det någon ens i regeringen som begriper varför man villkorar borttagandet?

Under perioden 2007-2012 har regeringen satsat omkring 700 miljoner kronor med det uttalade syftet att öka mängden lärarledd tid på de mest eftersatta utbildningarna. Ytterligare 600 miljoner kronor ska satsas under 2013. Det är angeläget att få svar på om de många hundra miljoner som hittills satsats har lett till det avsedda syftet.

En ny TCO-rapport som presenterades i Rapport på SVT i går tyder på att så inte är fallet. Vi har ställt frågor om olika kvalitetsaspekter till 1844 heltidsstudenter inom alla utbildningsområden vid omkring 40 universitet och högskolor runtom i landet. För att sammanfatta våra slutsatser i korthet:

1. De kvalitetsbrister som vi på TCO konstaterade i vår första undersökning 2009 består i hög grad.
2. Regeringens kvalitetssatsningar på hittills 700 miljoner kronor har inte gett avsedd effekt.
3. Pedagogiken kompenserar inte för bristerna i lärartäthet.

I slutet av detta inlägg presenteras en kortfattad version av TCOs förslag för en högre utbildningskvalitet, men låt oss först titta närmare på några av resultaten från undersökningen.

• Nästan hälften av heltidsstudenterna uppger att de får mindre än nio timmars lärarledd undervisning i veckan. Nio timmar ska egentligen vara lägstanivån i det nuvarande resurstilldelningssystemet för högre utbildning.
• En av fyra studenter får mindre än sex timmars undervisning.
• Endast två av tio studenter får 15 timmars undervisning eller mer.
• Minst lärarledd tid får studenter inom humaniora och samhällsvetenskap, de utbildningsområden som har lägst ersättning per student.
• Fyra av tio studenter uppger att de oftast undervisas i grupper med fler än trettio studenter.
• Situationen är värst för studenter inom ekonomi och juridik, som också har lite lärarledd tid och därmed är dubbelt drabbade av resursbristen.

Ersättningsbelopp för högskoleutbildningar (2013)

Vi kan konstatera att årets resultat ligger på ungefär samma nivå som i TCOs första undersökning om lärarledd tid 2009. Då varnade vi för att den lärarledda tiden var nere på så låga nivåer att högskolestudier i allt högre grad innebär att studenterna kvitterar ut en litteraturlista och ett lånekort, sitter och läser för sig själva på ett bibliotek och sporadiskt stämmer av hur det går med en överbelastad lärare. Bilden bekräftades också i Europeiska kommissionens stora undersökning Eurostudent från 2009, där Sverige låg sist bland de 22 undersökta länderna vad gäller lärarledd tid.

Lärarledd tid i Eurostudent (2009)

Bristen på resurser kan dessutom vara ett hot mot lärosätenas lagstadgade uppdrag om breddad rekrytering, eftersom den slår även mot nybörjarstudenter:

• 14 procent av nybörjarna uppger att de har så lite som 0-5 timmars undervisning i veckan. Nästan fyra av tio har mindre än nio timmars undervisning i veckan.
• Nybörjarstudenter undervisas oftare än genomsnittsstudenten i stora undervisningsgrupper – nästan hälften har oftast undervisningsgrupper med fler än 30 studenter.

Det är förvånande och djupt problematiskt att detta präglar den första tiden i högskolan, när kontakten med läraren är som viktigast. Särskilt allvarligt är det för studenter med icke akademisk bakgrund och i ljuset av att studenternas studiemotivation och förkunskaper från gymnasieskolan tycks vara lägre än på mycket länge.

Men det finns också vissa ljusglimtar i TCOs undersökning. Andelen studenter inom i de lägre tidskategorierna (3-5 och 6-8 timmar) har minskat en aning, medan andelen i de högre intervallen (12-14 och mer än 15 timmar) har ökat något. Skillnaderna är dock små och kan ännu inte tolkas som en positiv trend. De framstår dessutom som obetydliga i förhållande till de stora belopp som regeringen har satsat på att öka undervisningstiden.

Men mängden lärarledd tid och storleken på undervisningsgrupperna ger förstås inte hela bilden. I årets TCO-rapport kan vi också visa att situationen är bekymmersam vad gäller en rad andra kvalitetsaspekter som enligt forskningen har betydelse för studentens lärande och därmed för utbildningens kvalitet. Det gäller till exempel studier utanför schemalagd tid – nästan hälften av studenterna uppger att de lägger ned 15 timmar i veckan eller mindre på sina självstudier. Om man räknar ihop lärarledd tid och självstudier ägnar svenska studenter generellt sett betydligt mindre tid åt studierna än de ungefär 40 veckotimmarna som är den vedertagna normen inom Bolognaprocessen.

I undersökningen framkommer också andra resultat som tyder på dålig kontakt mellan lärare och studenter. Det är till exempel mycket ovanligt att studenter diskuterar kurskrav eller uppgifter med sina lärare – tre av fyra gör det sällan eller aldrig. Ungefär hälften av studenterna uppger att de sällan eller aldrig får feedback inom rimlig tid och att lärarna sällan eller aldrig motiverar dem att göra sitt bästa. Omkring fyra av tio studenter kommer ofta eller mycket ofta oförberedda till undervisningen och nästan sex av tio bidrar sällan eller mycket sällan till diskussioner i undervisningen.

Enligt högskolelagen och högskoleförordningen ska all högre utbildning ha anknytning till forskning och arbetsliv, men drygt tre av tio studenter svarar att deras utbildning sällan eller aldrig haft anknytning till aktuell forskning och nästan hälften svarar att utbildningen sällan eller aldrig haft arbetslivsanknytning.

Ordet kvalitetskris återkommer oroväckande ofta i debatten om högre utbildning. TCO vill inte bidra till en onödig svartmålning av situationen och vi vill understryka att högskolesektorn är full av engagerade och kompetenta lärare och studenter. Men det innebär inte att man kan blunda för de problem som faktiskt finns.

Vidare beror förstås utbildningskvaliteten på många olika saker, som också diskuteras i TCOs nya rapport, men ytterst handlar det om kontakten mellan lärare och studenter. Därför är den stora bristen på lärarledd undervisningstid inom många utbildningar ett allvarligt problem.

Sammantaget tyder TCOs undersökning på att bristen på lärarledd tid och de stora undervisningsgrupperna inte kompenseras av effektiva pedagogiska metoder och studentcentrerat lärande. Dessa brister har nyligen påtalats av Sveriges förenade studentkårer i en rapport om högskolepedagogik.

Det krävs omfattande insatser för att i grunden komma till rätta med kvalitetskrisen inom den högre utbildningen. Här följer ett kortfattat urval av de TCO-förslag som redovisas mer utförligt i rapporten:

Öka resurserna till de mest eftersatta utbildningsområdena
Ersättningarna för de mest eftersatta utbildningarna (humaniora, samhällsvetenskap, ekonomi och juridik) bör höjas med drygt 10 procent jämfört med 2013 års ersättningsnivå.

Säkerställ en hållbar finansiering av den högre utbildningen
Den grundläggande orsaken till bristen på lärarledd tid och de stora undervisningsgrupperna är att resurserna till den högre utbildningen urholkats i nästan två decennier på grund av systemet för pris- och löneuppräkning av anslagen. Systemet bör ses över så att lärosätena får tillräckliga anslag för att täcka sina faktiska kostnader. Lärosätena bör få särskilda resurser när de åläggs att utföra andra större uppdrag.

Synliggör studenternas kontakt med lärarna
Universitetskanslersämbetet och lärosätena bör få i uppdrag att dels utveckla metoder och nyckeltal för mätning och redovisning av olika typer av lärarledd tid och lärarkontakt, dels genomföra egna undersökningar. Resultaten bör spridas till studenter, myndigheter, forskare, arbetsmarknadens parter och andra intressenter.

Följ upp det studentcentrerade lärandet och satsa på pedagogiken
Studentcentrerat lärande leder enligt forskning till hög utbildningskvalitet och är dessutom en grundprincip i Bolognaprocessen, där Sverige ingår tillsammans med 46 andra europeiska länder. Resultaten som vi redovisar i denna rapport tyder på att undervisningen inte präglas av en studentcentrerad pedagogik i särskilt stor utsträckning. Universitetskanslersämbetet och lärosätena bör ges i uppdrag att genomföra återkommande undersökningar för att följa upp och utveckla det studentcentrerade lärandet. En rad andra åtgärder bör också vidtas av regering och lärosäten för att främja och stärka pedagogiken, bland annat behövs satsningar på högskolepedagogisk forskning och lärares arbetsvillkor.

Förändra resurstilldelningen
Det nuvarande nationella resurstilldelningssystemet för högre utbildning infördes för snart 20 år sedan och fungerar dåligt i många avseenden. En utredning bör omgående tillsättas för att få till stånd ett nytt system. Några viktiga principer bör vara att basera resurstilldelningen på undervisningsmetoder snarare än ämnesområden och att utjämna de stora skillnaderna i ersättningsnivåer mellan olika utbildningsområden som finns i dag.

Inrätta ett nytt system för kvalitetsutvärdering av högre utbildning
Det nuvarande kvalitetsutvärderingssystemet bedömer studenternas snarare än utbildningarnas resultat och har ett starkt fokus på uppsatser. Ett nytt system bör bedöma hur mycket studenterna lärt sig under utbildningen och i högre grad beakta aspekter som samverkan och arbetslivsanknytning, lärarkontakt och -kompetens, examinationsformer, forskningsanknytning och olika indikatorer på studentcentrerat lärande. Även lärosätenas eget kvalitetsarbete bör bedömas och stödjas.

TCO inleder nu en Twitter-kampanj om kvalitet i den högre utbildningen. Om du är student eller har pluggat på högskolenivå skulle vi gärna vilja ta del av dina erfarenheter under hashtagen #utbkvalitet. Några frågor du kan utgå ifrån:

• Mängden lärarledd och tiden som ägnas åt självstudier
• Storleken på undervisningsgrupperna
• Feedback från dina lärare
• Kontakten mellan studenter och lärare
• Annat som du vill kommentera ur TCOs rapport

TCO har genom hela fördragsbrottsprocessen haft kontakt med EU-kommissionen såväl genom skriftliga inlagor som genom kontakter med tjänstemän på kommissionen. TCO:s ordförande Eva Nordmark har dessutom diskuterat frågan med den ansvarige kommissionären Laszlo Andor.

Måndagen den 3 juni är det dags för vad som förhoppningsvis blir ett av de sista mötena med kommissionens tjänstemän i ärendet. Jag kommer att tillsammans med företrädare för LO-TCO-Sacos Brysselkontor och en förbundsjurist från LO-TCO Rättsskydd AB att träffa ansvariga tjänstemän på kommissionens generaldirektorat för sysselsättning (DG Empl). På mötet kommer vi att framföra våra synpunkter på den svenska regeringens svar på kommissionens motiverade yttrande samt ge kommissionens möjlighet att ställa kompletterande frågor om innehållet i svensk rätt och situationen på den svenska arbetsmarknaden. En skriftlig inlaga med kommentarer till regeringens svar har redan skickats till kommissionen. Syftet med mötet och inlagen är att övertyga EU-kommissionen att den har ett tillräckligt på fötterna för att väcka talan mot Sverige i EU-domstolen.

I korthet är vårt budskap till Kommissionen att inget av det som den svenska regeringen framfört i sitt svar på det motiverade yttrandet är nytt och det därför inte finns någon anledning att göra en annan bedömning beträffande visstidsdirektivets bristande genomförande i Sverige än den som kommissionen redan har gjort.

Vi kommer även att lyfta fram att det, i motsats till vad den svenska regeringen hävdar, förekommer missbruk staplade visstidsanställningar på den svenska arbetsmarknaden. Detta missbruk förekommer i såväl offentlig (stat, landsting och kommun) som privat sektor. I vår senaste inlaga har vi försett kommissionen med ett konkret exempel på hur detta går till.

Vi kommer även att uppmärksamma kommissionen på det faktum att det svenska regeringen genom Arbetsmarknadsdepartementet så sent som i juni 2012 gjorde bedömningen att den svenska lagstiftningen behöver ändras för att uppfylla visstidsdirektivets. I Ds 2012:25 (sid 31) skrev departementet: ”Bedömning: Det finns behov av att ytterligare anpassa svensk rätt till EU:s visstidsdirektiv.” Att regeringen några månader senare, när departementets förslag till lösning förkastats, gör en annan bedömning minskar trovärdigheten i den svenska regeringens argumentation.

Man kan därför misstänka att helomvändningen inte primärt beror på att man gör en annan juridisk analys än förra sommaren, utan att man i ett läge där man inte lyckats åtgärda problemet på politisk väg väljer att ta en juridisk rövare. Det mest troliga är därför att kommissionen någon gång i höst väcker talan i EU-domstolen.

De svenska fackliga organisationerna reagerade starkt mot förra årets förslag till rekommendationer där Kommissionen skrev att Sverige borde ”Vidta ytterligare åtgärder för att förbättra deltagandet på arbetsmarknaden för ungdomar och andra utsatta grupper, genom att fokusera på effektiva aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder, uppmuntra större löneflexibilitet, särskilt i de nedre löneskalorna,…”. Skälet var att vi anser att EU inte har befogenhet att lägga sig i lönebildningen i medlemsländerna, i Sverige liksom i andra medlemsländer, men också att Kommissionen de facto har fel. Vi skrev en debattartikel och protesterade hos regeringen vilket fick till följd att rådet senare plockade bort meningen om lönebildningen. Det har också skett en fortlöpande dialog med EU-kommissionen för att förklara våra respektive positioner.

I år var förslaget till rekommendationer bättre. Protesterna, den svenska regeringens stöd men också diskussionen med Kommissionen har haft effekt och det verkar som att Kommissionen tagit intryck. Istället för lönebildningen är det kompetensutveckling och anställbarhet som är i fokus. Det är också bra att Kommissionen i underlagstexten poängterar parternas självständighet, att kommissionen understryker att det skall vara riktade åtgärder och samt att Kommissionen vill ha mer efterfrågan i ekonomin. Vi kommer fortsätta diskussionen med Kommissionen för att försvara principen om partsautonomi men också ha ett samtal om Kommissionens underlag är fullgott och sakligt korrekt.

Och här finns en viktig frågeställning- det demokratiska ansvarsutkrävandet.

Rekommendationerna är dokument som beslutas av rådet och är därför rättsliga dokument. Och då är frågan med vilket demokratiskt mandat Kommissionen driver en förändring av vad som är medlemsländernas ansvar och vad som är ett gemensamt ansvar, vilket innebär att EU lägger sig i frågor som de inte har rört förut. Ett exempel på det är lönebildningen där det finns förslag om rekommendationer för flera länder. Ett annat är den rekommendation om det svenska systemet för  hyresreglering där EU-kommissionen vill ”Öka effektiviteten på bostadsmarknaden genom att fasa ut återstående inslag av hyresreglering och stärka avtalsfriheten för enskilda hyresgäster och hyresvärdar.”

Detn rekommendationen liksom rekommendationerna kring lönebildningen, är till sitt innehåll mycket politiska. Daniel Steadman-Jones visar i sin bok ”Masters of Universe” hur arbetsmarknaden och hyresmarknaden var viktiga arenor för neoliberala politiker och intellektuella, där målet var avreglerade marknader där det inte fanns plats för varken fackliga organisationer eller hyresregleringar.

Eftersom det i hög grad är politiskt kontroversiella områden är det också viktigt att ha mycket på fötterna, vilket jag ibland undrar om Kommissionen har. TCO hävdar att Kommissionen inte har det när man hävdar att sänkta lönekostnader per automatik skulle leda till högre sysselsättning. Trojkans ingrepp i krisländerna förskräcker också.

Vad gäller hyresregleringen är Steadman-Jones slutsats att avregleringen inte lyckades att lösa de stora problemen med hemlöshet och fattigdom trots löften om motsatsen. Och frågan är hur objektiv Kommissionens argumentation är. I den fördjupade analys av EU-kommissionen som bildar underlag för rekommendationen om hyresmarknaden refereras bland annat till en examensuppsats från KTH, en rapport från Svenskt näringsliv och en från Fastighetsägarna men ingen från Hyresgästföreningen.

Jag säger inte att jag eller TCO har någon åsikt om hur hyresmarknaden skall organiseras, men EU-kommissionens tjänstemän ser sig som ibland som opolitiska tjänstemän eller objektiva forskare som kan räkna fram den bästa samhällsmodellen. Samtidigt är det tydligt att Kommissionen i grunden är en politisk organisation som fattar politiska beslut utifrån ideologiska utgångspunkter. Ändå hävdas det ibland att Kommissionen är oberoende experter. Underlaget från de två ämnen som jag diskuterat här kommer från organisationer som är eller ägs av intresseorganisationer med vissa syften. Med det sagt kan studierna ha relevans och vara forskningsmässigt korrekta och det kanske också är så att de fackliga organisationerna och andra i civilsamhället måste bli bättre på att knyta till sig forskningskompetens.

Men kärnfrågan kvarstår. Vilket demokratiskt ansvar har Kommissionen? Hur kan medborgarna utkräva det? Och med en allt större integration- hur skall medborgarna veta vad som är den nationella nivåns befogenheter och vad som är EUs befogenheter. Just nu flyter allt ihop- Panta Rei.

Jag förvånas av att stora delar av oppositionen inte har bättre insikt/kunskap i frågan och kunde bistå regeringen och godkänna detta:  Det är inte socialbidraget som är det stora problemet här, utan varför är människor som är helt arbetsföra eller har reducerad arbetsförmåga tvingade att söka detta bistånd? Om A-kassan hade varit det ekonomiska stöd/försäkring den är tänkt vara och inte betyda ekonomisk katastrof för den som drabbas av arbetslöshet (som är fallet  för många låginkomsttagare är idag) eller om sjukförsäkringen och andra stöd som ges sjuka eller skadade hade varit tillräckligt högt för att försäkra försörjningen för den drabbade – då hade troligtvis inte dessa individer behövt söka ekonomiskt bistånd.

Att det finns fog för min reaktion finner ni i Socialstyrelsens egna rapport från 2012 för 2011 års biståndstagande, som redan i inledningen fastställer att det främsta skälet för att individer söker ekonomiskt bistånd är arbetslöshet (46%) och ohälsa (13%) (– observera att social skäl utgjorde 11%). Liknade signaler har även professor Eva Mörk lyft fram i Långtidsutredningen 2011.  Naturligtvis kan inte kombinationer av andra skäl till biståndstagande uteslutas, men Socialstyrelsen visar i sin rapport att i populationen i åldrarna 18-64 år var 12 % arbetslösa och av alla 18-64 år var 4,2 % arbetslös och helt utan stöd från en A-kassa (dvs 34 % av de arbetslösa saknade stöd i en A-kassa!).

I retoriken kring dem som får ekonomiskt bistånd är det lätt att tro att de som har försörjningsstöd har det som främsta försörjningskälla. Men ofta handlar det om toppning av hushållets inkomster när andra inkomster av exempelvis a-kassa/förvärvsarbete/sjukersättning mm. inte räcker till när räkningarna ska betalas. Det vill säga, att det ekonomiska biståndet är då det yttersta sociala skyddsnät när allt annat fallerar – som det är tänkt att vara. Istället för att syna och förbättra det socialförsäkringsskydd som finns, så att människor som är arbetsföra men arbetslösa eller fallit ifrån på grund av skada eller sjukdom får ett bra grundstöd i en bra a-kassa eller sjukersättning – förpassas de i allt större utsträckning till försörjningsstöd. Socialtjänsten i sin tur får utöver sitt redan tunga arbete med individer med missbruksproblem, barn- och ungdomsvård och familjestöd, nu även agera arbetsförmedlare och levnadscoach till mer än hälften av sina klienter – klienter som inte ens borde vara där.

Kort om ekonomist bistånd: 2011  beviljades cirka 4 procent av Sveriges befolkning ekonomiskt bistånd. Totalt 418 039 individer fördelat på 235 974 hushåll – varav 69 % var hushåll utan barn och 31 % med barn – totalt 136 867 barn under 18 år fanns i dessa hushåll. Ensamhushåll med barn utgjorde 18% av samtliga hushåll med ekonomiskt bistånd. 34% av alla biståndstagare hade mottagit detta bistånd 10-12 månader, 21 % i minst tre år. Socialstyrelsen skiljer inte i sin statistik på hur ”beroende” hushållen är av biståndet – därav blandas individer som akut behöver hjälp med exempelvis elräkningen med dem som helt saknar annan försörjning.)

Till skillnad från LO vill TCO inte återinföra arbetsmarknadsprövningen, det vill säga den regel som fanns före 2008 och som
innebar att arbetskraftsinvandring inte fick ske om det fanns arbetskraft i Sverige som kunde ta det aktuella jobbet. TCO anser dock liksom LO att det finns ett stort behov av att skärpa kontrollen och införa verksamma sanktioner mot arbetsgivare som bryter mot reglerna för arbetskraftinvandring.

Arbetskraftsinvandring erbjuder möjligheter. För företag, myndigheter och organisationer kan arbetskraftsinvandring vara ett sätt att undvika brist på arbetskraft med en viss kompetens och en källa till nya impulser från medarbetare med andra erfarenheter och en annan bakgrund. Detta är inte minst viktigt i en värld där det inte längre är säkert att de bästa ingenjörerna, datorprogrammerarna, ekonomerna eller marknadsförarna är västerlänningar. Företag som vill kunna konkurrera på en global marknad måste leta mycket bredare än så när de anställer nyckelpersoner. På ett samhälleligt plan framhålls ofta arbetskraftsinvandringens potential att lindra den demografiska utmaning som en åldrande befolkningar utgör.

För sändarländerna har migrerande arbetstagares remitteringar blivit en allt viktigare inkomstkälla, långt större än allt utvecklingsbistånd. För individen kan arbetskraftsmigration både erbjuda ett sätt att undkomma ekonomiska eller andra svårigheter i hemlandet och en möjlighet att utvecklas i sitt arbetsliv – eller helt enkelt att göra verklighet av en dröm om att bo i ett annat land ett år.

Men arbetskraftsmigration är också förknippat med risker. Många migrerande arbetstagare arbetar för låga löner i en dålig arbetsmiljö. Den främsta anledningen till detta är den utsatta position de inte sällan befinner sig i. Att vara ny i ett land innebär ofta bristande språkkunskaper, svårigheter vid kontakter med myndigheter, okunskap om landets arbetsmarknadslagstiftning och kollektivavtal. Till det kommer den rättsligt utsatta position som det innebär att arbetsgivaren inte bara styr över deras arbete utan i praktiken också över deras möjligheter att stanna i landet. En annan risk är att arbetskraftsinvandringen leder till underbudskonkurrens mellan löntagare och en press nedåt på löner och villkor. Ett av de bärande inslagen i den svenska modellen har varit att företag ska konkurrera med bra produkter och hög produktivitet, inte låga löner.

En ytterligare risk, som ligger på ett mer samhälleligt plan, är att länder förleds att tro att arbetskraftsinvandring kan användas för att möta mer långsiktiga behov av arbetskraft och därför underinvesterar i utbildning eller i insatser för att mobilisera den arbetskraft som redan finns i landet. För Sverige kommer arbetskraftsinvandring aldrig att kunna få betydelse annat än på marginalen eller i vissa specifika branscher när det gäller att möta den demografiska utmaningen som en åldrande befolkning innebär. Avgörande är istället vår förmåga att ytterligare höja sysselsättningsgraden bland de som redan finns i landet, vare sig de är födda i Sverige eller inte.

Vid utformningen av ett regelverk för arbetskraftsinvandring ställs därför lagstiftaren inför två uppgifter. Den första är att skapa ett system som är så öppet att det motsvarar de faktiska behov av arbetskraftsmigration som företag, samhällen och individer har.

Om lagstiftaren misslyckas med denna uppgift kommer migrationen istället att styras om till antingen irreguljär migration eller till andra rättsliga former som bemanningsföretag och företagsintern stationering. Den andra uppgiften är att förhindra att de migrerande arbetstagarnas utsatta position utnyttjas av oseriösa arbetsgivare eller att arbetskraftsinvandringen leder till underbudskonkurrens mellan arbetstagare och mellan företag. Den stora utmaningen är att lyckas kombinera dessa två uppgifter.

Det nuvarande svenska systemet för arbetskraftsinvandring har varit i bruk i drygt fyra år. Det är ännu en alltför kort tid för att det ska gå att utvärdera de mer långsiktiga effekterna av systemet, t ex hur ökad tillgång på kompetent arbetskraft har påverkat svenska företags möjligheter att växa. Det är dock en tillräcklig lång tid för att det ska gå att uttala sig om systemet som sådant i bemärkelsen hur väl de rättsliga reglerna och
handläggningen har fungerat.

TCO har en i grunden positiv syn på arbetskraftsinvandring. Men samtidigt som TCO välkomnade de ökade möjligheter till arbetskraftsinvandring som 2008 års reform innebar varnade vi även för riskerna att systemet skulle missbrukas. Drygt fyra år efter de nya reglernas införande tvingas vi tyvärr konstatera att våra farhågor beträffande det senare har infriats.

TCO har därför tagit fram ett antal konkreta förslag till hur reglerna kan förbättras. Utgångspunkten för våra förslag har varit att bevara öppenheten, tillförsäkra migrerande arbetstagare schyssta arbetsvillkor, att inte öka skötsamma arbetsgivares administrativa börda samt att främja tecknandet av kollektivavtal.

TCO:s förslag:
1. Förhandskontroller av arbetsgivarens seriositet

Förhandskontroller i form av en vandelsprövning av den presumtiva arbetsgivaren bör bli obligatoriska för att minska risken att arbetstillstånd ges för arbete hos oseriösa arbetsgivare. Vandelsprövningen bör innehålla en kontroll via offentliga register av att företaget existerar, att det bedriver verksamhet samt att det inte har några skatteskulder. Nystartade verksamheter bör kunna visa att lön kan garanteras för den tid som arbetserbjudandet gäller (till exempel genom en bankgaranti). Arbetsgivare som tidigare brutit mot reglerna bör vara förhindrade att under ett antal år få rekrytera från länder utanför EU.

2. Stärk arbetserbjudandets rättsliga ställning
Det arbetserbjudande som arbetsgivaren skickar till Migrationsverket och som den fackliga organisationen yttrar sig över är idag inte rättsligt bindande. En arbetsgivare kan alltså lova en sak i tillståndsprocessen och sedan skriva något helt annat
i anställningskontraktet. Att arbetstagaren vid en tvist inte kan förlita sig på de dokument som lämnats till Migrationsverket framgår av Arbetsdomstolens dom AD 2012 nr 34.

Att lägre lön och sämre villkor utgör ett brott mot reglerna om arbetskraftsinvandring hjälper inte arbetstagaren, då den enda sanktion som är kopplad till detta, att arbetstillståndet återkallas, är riktad mot arbetstagaren.

Detta problem kan lösas på två sätt. Ett alternativ är att i Utlänningslagen föra in en bestämmelse som säger att arbetstagaren har rätt till minst de villkor som anges i arbetserbjudandet. Ett annat alternativ, vilket det kan hävdas passar bättre in i Utlänningslagens systematik, vore att införa en ny bestämmelse som ger arbetstagare för vilka arbetstillstånd erfordras rätt
till skadestånd om löner, försäkringar eller övriga villkor inte motsvarar de som utlovades i arbetserbjudandet. Utgångspunkten för skadeståndet bör vara att arbetstagaren ska sättas i samma situation som om arbetsvillkoren hade varit de utlovade.

3. Särskilda regler när arbetstagaren är anställd i hemlandet
En inte ovanlig situation inom TCO-förbundens avtalsområden är konstruktioner där arbetstagaren, trots att denne arbetar i Sverige, har sin formella anställning i ett annat land. Det kan till exempel röra sig om att ett i Sverige etablerat företag anlitar ett utländskt bemanningsföretag eller att en person som är anställd inom en del av en koncern under en period skickas till Sverige för att arbeta vid ett annat företag i samma koncern.

Då den formella arbetsgivaren inte finns i Sverige är det i dessa situationer extra svårt att kontrollera att villkoren för arbetstillstånd verkligen uppfylls. Även OECD uppmärksammade denna fara och rekommenderade den svenska regeringen att ”förbättra kartläggningen och kontrollen av nyttjandet av företagsinterna förflyttningar för att säkerställa att lägre arbetskraftskostnader för arbetskraftsinvandrare inte utgör ett skäl mot att anställa arbetskraft i Sverige, särskilt inom IT-sektorn.”

Sedan den januari 2012 kräver Migrationsverket att företag som är registrerade i ett land utanför EU och som har verksamhet inom någon av de branscher som verket ser som riskbranscher (bl a städ, hotell och restaurant, bygg och bemanning) ska ha en filial registrerad här. Det är då filialen som vid behov ska lämna uppgifter till migrationsverket. Förekomsten av en filial underlättar också för svenska fackföreningar att teckna kollektivavtal med det berörda företaget. Detta krav bör utökas till alla situationer där arbetsgivaren är registrerad i ett land utanför EU, oavsett bransch.

Konstruktioner där arbetstagarna är anställda i hemlandet men utför arbete i Sverige kan dessutom användas som ett sätt för företag etablerade i Sverige att undvika ansvar för situationer där löner och övriga arbetsvillkor inte motsvarar de som utlovades i ansökan om arbetstillstånd. Ett sätt att försvåra denna typ av fusk är att införa en bestämmelse om att svenska företag som anlitar utländska tjänsteleverantörer och som inte har gjort rimliga kontroller av att villkoren för arbetstillstånd följs kan göras ansvariga för att betala mellanskillnaden mellan utbetalda löner och de löner som angivits i arbetserbjudandet.

4. Systematiska efterhandskontroller av utbetalda löner

Förhandskontroller och förändrade regler är emellertid inte tillräckliga för att komma tillrätta med alla problem och ger inga garantier för att reglerna verkligen följs. Därför krävs även ett effektivt system för efterkontroll. Den variabel som går att enkelt kontrollera är utbetald lön. Via de kontrolluppgifter som arbetsgivarna måste lämna till Skatteverket går det att kontrollera om den skatt och de sociala avgifter som arbetsgivaren betalat i själva verket motsvarar den lön som arbetstagaren skulle ha fått enligt arbetserbjudandet.

Då det i praktiken rör sig om en samkörning av två register är det en enkel och billig åtgärd som kraftigt skulle försvåra den typ av upplägg som nu har uppmärksammats, där en lön uppges till Migrationsverket under ansökningsprocessen och en annan betalas ut. Detta skulle kunna göras i varje enskilt fall utan att det medför någon ytterligare administrativ börda för de inblandade arbetsgivarna.

Även OECD rekommenderar denna lösning och uppmanade i sin utvärdering Sverige att förbättra kontrollen efter ankomst ”för att kontrollera att anställningserbjudandet respekteras, bland annat genom lönespecifikationer eller inkomstskattedeklarationer.”

5. Sanktioner mot arbetsgivare som inte betalar de löner eller erbjuder de villkor i övrigt som var en förutsättning för arbetstillståndet

Ett av de grundläggande problemen med dagens regler är att det inte finns någon sanktion mot arbetsgivare som bryter mot reglerna genom att inte betala den lön eller ge de arbetsvillkor i övrigt som var en förutsättning för arbetstillståndet.  Den
enda sanktionen som finns idag är att arbetstillståndet dras in, vilket främst drabbar arbetstagaren och bidrar till dennes utsatthet. TCO föreslår därför att två nya sanktioner riktade mot arbetsgivare införs.

Den ena har redan nämnts ovan och är en ny bestämmelse i Utlänningslagen som ger arbetstagare för vilka arbetstillstånd erfordras rätt till skadestånd om löner, försäkringar eller övriga villkor inte motsvarar de som utlovades i arbetserbjudandet. Utgångspunkten för skadeståndet bör vara att arbetstagaren ska sättas i samma situation som om arbetsvillkoren hade varit de
utlovade.

Det andra förslaget utgår från den existerande bestämmelsen i 20 kap. 5§ Utlänningslagen. Enligt denna kan arbetsgivaren som ”uppsåtligen eller av oaktsamhet har en utlänning i sin tjänst fastän utlänningen inte har föreskrivit arbetstillstånd” dömas till böter eller, när omständigheterna är försvårande, fängelse högst ett år. Arbetsgivaren kan även påföras en särskild avgift som tillfaller staten (20 kap. 12§ Utlänningslagen). Motsvarande borde gälla när en arbetsgivare bryter mot villkoren för ett utfärdat arbetstillstånd.

6. Främja tecknandet av kollektivavtal

En viktig utgångspunkt när reglerna för arbetskraftsinvandring ses över är att har att värna den svenska
kollektivavtalsmodellen. Systemet måste därför vara konstruerat på ett sätt som främjar tecknandet av kollektivavtal. Kravet att löner, försäkringar och övriga villkor minst ska motsvara dem som gäller enligt svenska kollektivavtal eller praxis i yrket eller branschen är ur denna synvinkel ett bra exempel. Då det enklaste sättet för ett företag att uppfylla kraven för att få rekrytera från länder utanför EU är att teckna kollektivavtal har detta krav ibland kunnat användas som en hävstång för att förmå fler företag att teckna avtal.
Incitament att teckna avtal finns även inbyggt i det certifieringssystem som tagits fram av Migrationsverket och TCO-förbundet Unionen för att förenkla och korta handläggningstiderna för seriösa företag. Unionen erbjuder dessutom sedan hösten 2012 som första svenska fackförbund ett kraftigt rabatterat gästmedlemskap till nyanlända arbetskraftsinvandrare.

Att systemet på detta sätt främjar tecknandet av kollektivavtal är logiskt då kollektivavtal minskar riskerna för att reglerna
inte efterföljs. Kollektivavtalen har egna kontroll- och sanktionssystem vilka gör det svårare och dyrare för arbetsgivaren att inte leva upp till de arbetserbjudandets villkor.

Staten skulle ytterligare kunna underlätta de fackliga organisationernas arbete genom att uppdra åt Migrationsverket att stärka sitt informationsutbyte med de fackliga organisationerna, till exempel beträffande hur de beslutar i ärenden där den fackliga organisationen har avstyrkt behandlas. Migrationsverket bör även åläggas att regelbundet och i en permanent struktur samråda med arbetsmarknadens parter.

Statens ansvar för att reglerna följs
Att arbetsmarknadens parter har en viktig roll att spela för att regelverket för arbetskraftsinvandring följs innebär emellertid inte att staten kan avhända sig ansvaret. Reglerna om arbetskraftsinvandring är av offentligrättslig karaktär. Att arbetskraftsinvandrare får lön, försäkringar och villkor i höjd med kollektivavtalen är inte bara en fråga mellan arbetsgivaren och den anställde utan en förutsättning för arbetstillstånd. Det ligger därmed i statens intresse att kontrollera att denna förutsättning inte bara uppfylls på pappret utan även i verkligheten. Att staten i dessa fall kontrollerar att t ex den utbetalda
lönen motsvarar den som utlovats är därför inte något avsteg från den svenska modellen.

Jo, hur handläggarna bedömer arbetsförmågan styr om den sjukskrivna kan få sjukpenning längre än sex månader eller inte. Om man har varit sjukfrånvarande i ett halvår räcker det inte att vara för sjuk för att gå till jobbet (sitt jobb). När man har varit sjuk i ett halvår har man rätt till sjukpenning enbart om man är så sjuk att man inte kan gå till något jobb. Formellt uttryckt prövas den sjukes arbetsförmåga i förhållande till ”normalt förekommande arbete” efter 180 dagar. Sjukförsäkringen ger ersättning enbart under sex månader om sjukdomen gör att man visserligen inte klarar av sitt arbete, om man ändå bedöms ha förmåga att klara av något annat vanligt arbete på arbetsmarknaden.

TCO har tillsammans med andra uttryckt en oro för att själva
arbetsförmågebedömingsverktyget gör att handläggarnas bedömning riskerar att göras på annat sätt än lagstiftaren (Riksdagen) avsett – i förlängningen att många sjukskrivnas sjukpenning dras in efter sex månader, trots att den inte borde det. Försäkringskassan med generaldirektören i spetsen är fullt övertygad om att verktyget kommer att ge positiva effekter i form av ökad tydlighet och rättssäkerhet. Inspektionen för socialförsäkringen gör en mer nyanserad bedömning och ser både fördelar, nackdelar och vägval. LO-TCO Rättsskydd som är de juridiska experterna som driver de svåraste fallen, är mycket oroade och svarar jakande på utfrågningens övergripande frågeställning om Försäkringskassan har gått utöver sina befogenheter då de implementerar arbetsförmågebedömningsverktyget. Vilket utfallet verkligen blir kan man inte
säkert säga förrän tillämpningen utveckats och fall avgjorts i rätten. Men det finns en klar risk att det inte blir bra för de försäkrade.

Min huvudpoäng är dock en annan: hur bra metodstödet än görs och även om Försäkringskassan kan lyckas fullt i enlighet med lagstiftarens intentioner (om individuella bedömningar och att det ska finnas en koppling till verkliga arbeten inte bara hypotetiska), så blir det ändå inte bra. Jag är av den bestämda uppfattningen att regelverket inte duger på den här punkten. Längre tid än sex månaders sjukdom borde tillåtas innan den sjuke ska prövas mot alla vanliga arbeten. Det är slöseri med resurser att inte ge mer tid för sjukdom, rehabilitering och stöd för återgång innan man riktar krav mot den sjuka att hastigt och lustigt ställa om sig och slänga sig in i ett nytt arbete och en helt ny inriktning på sitt arbetsliv. Enbart för att klara sin försörjning när sjukpenningen dras in. Mer tid behöver ges inom ramen för sjukförsäkringen för att ta tillvara sjukskrivnas kompetens.

Intressant från den offentliga utfrågningen igår var att Företagarna förklarade att den korta tiden innan sjukskrivna prövas mot normalt förekommande arbete är ett stort problem för enmansföretagare med enbart en anställd. Egenföretagare som blir sjuka kan lägga sitt företag åt sidan om de blir sjuka och förlorar rätten till sjukpenning för att de bedöms ha arbetsförmåga i annat arbete. De kan sedan återuppta verksamheten när de blivit friska igen. Om företagaren däremot har en anställd blir denne tvungen att sägas upp om ägaren blir sjuk och bedöms kunna ta annat arbete efter ett halvår trots sin sjukdom, vilket kan vara förödande för företagets framtid. Det är alltså inte bara enskilda individer som hamnar i kläm och kompetens som går till spillo. Även småföretagandet blir lidande av de korta tidsintervallen i rehabiliteringskedjan. Här tror jag att lösningsidéer som TCO arbetar med kan intressera Företagarna. Vi ser på sjukförsäkringens framtida utformning även ur ett egenföretagarperspektiv. Egenföretagarfrågan är viktig för TCO inte minst i och med att det blivit en allt mer otydlig gräns mellan att vara uppdragstagare/egenföretagare och anställd på den svenska arbetsmarknaden.