Hoppas att de i så fall även tar hänsyn till problemet med att man missar bonusen helt om man missar att posta ansökan före ett visst datum per år.

Den svenska ekonomin går som tåget. Tillväxten bedöms av de flesta prognosmakare hamna runt 4 procent i år och något lägre 2011. Sysselsättningen stiger redan nu och förväntas fortsätta stiga relativt snabbt åren som kommer. Huspriserna har möjligen planat ut men hushållens skuldsättning ökar fortfarande i en oroväckande takt.

Samtidigt är penningpolitiken fortfarande mycket expansiv. En “normal” räntenivå uppskattades åtminstone för några år sedan till 4 - 4,5 procent. En normalisering av räntenivån blir nödvändig förr eller senare.

Mot detta kan man invända att arbetslösheten fortfarande är mycket hög och bedöms, av de flesta prognosmakare, falla tillbaka mycket långsamt, även i de mer optimistiska scenariorna. Konjunkturinstitutet gör exempelvis bedömningen att vi kommer att ha fyra år med hög arbetslöshet.

Osäkerheten är osedvanligt stor just nu. Återhämtningen i världen  är mycket skör. I USA har dåliga siffror återigen aktualiserat frågan om en “double-dip”, dvs. att USA kommer att glida tillbaka i en recession när effekten av de offentliga stimulanspaketen klingar av. De höga offentliga underskotten och skuldnivåerna tvingar många länder att strama åt finanspolitiken. I Sverige signalerade finansministern nyligen att även den svenska finanspolitiken kommer att stramas åt betydligt de kommande åren. Oppositionens finansminister Tomas Östros lovade raskt att göra samma sak.

Man glömmer gärna bort att Riksbankens huvudsakliga mål är prisstabilitet. Riksbankens bedömning är att man kommer att underskrida inflationsmålet i ytterligare två och ett halvt år. KI tror att Riksbanken kommer att missa målet i fyra år till.

Det är fullt möjligt att svensk ekonomi kommer att utvecklas lika bra - eller bättre - än de mest optimistiska bedömningarna. Även om så vore fallet har vi gott om tid att lägga om politiken, utan att riskera en överhettning eller inflationsbrasa.

Riksbanken visade själv i sin senaste Penningpolitiska rapport från juli i år att vänta ett halvår med räntehöjningarna och sedan höja lite snabbare skulle innebära att arbetslösheten skulle bli lägre samtidigt som inflationsmålet skulle uppnås tidigare.

Det stora problemet är dock inte räntehöjningen idag. Det stora problemet är att Riksbanken framöver tänker sig höja ränta alltför snabbt och alltför högt. Riksbanken tänker sig att styrräntan i slutet av 2012 har höjts till 3,3 procent medan Konjunkturinstitutet prognos ligger på 2,75. Marknadsaktörernas förväntningar, såsom de kommer till uttryck i räntebildningen, ligger mellan 1,5 och 1,9 procent (se diagram nedan).

Såväl Riksbanken som Konjunkturinstitutet tror att räntenivån så småningom kommer att återvända till den gamla normalnivån (”jämviktsräntan”) på 4 - 4,5 procent. Penningmarknaden tycks idag anse att normalräntan framöver snarare ligger runt 2,7 procent. Det är därför som långräntorna är så låga.

I det här fallet är jag beredd att hålla med marknaden. Många industriländer har allvarliga strukturella problem med höga underskott i de offentliga finanserna eller efterdyningar av fastighetskriser, som det kommer att ta många år att komma till rätta med. Det innebär att ränteläget globalt troligtvis kommer att bli relativt lågt under lång tid.

Den stora faran är att Riksbanken skulle lyckas övertyga marknaden att man hade rätt. Då skulle långräntorna kunna stiga mycket snabbt, vilket skulle kunna äventyra återhämtningen och även sätta press på de offentliga finanserna. Förhoppningsvis är risken för detta inte så stor. Riksbanken gjorde tidigare i år en utvärdering av sin prognosförmåga vad gäller styrräntan och tvingades då dra den häpnadsväckande slutsatsen att banken hade varit sämst i klassen de senaste tre åren.

Grafen är hämtad ur KI:s publikation Konjunkturläget september 2010 (diagram 72, sid. 42)

Men innan de svaren anlänt så vill jag ge Svenskt näringsliv rätt i att det är ett problem om många personer arbetar i ett jobb under sin kompetensnivå. Kunskaperna riskerar att gå förlorade om de inte används och personerna får svårare att få ett bättre matchat jobb i framtiden. Det är dåligt både för den enskilda och för samhällsekonomin.

Men de siffror som Svenskt näringsliv presenterar kan ifrågasättas å det starkaste. I rapporten hävdas att 43 procent av de högskoleutbildade under 35 år inte har direkt nytta av sin utbildning i det arbete de har idag och att överutbildningen i Sverige ökar samt att svaret på ungdomsarbetslösheten således inte kan vara utbildning.

En betydligt större och mer gedigen undersökning av de högskoleutbildades överensstämmelse mellan utbildning och arbete har genomförts av SCB år 2008. I undersökningen tillfrågas de högskoleexaminerade cirka tre år efter examen om överensstämmelse mellan utbildning och arbete. Den högskoleexaminerade gjorde själv en bedömning av vilken utbildningsnivå som var tillräcklig för hans/hennes arbete genom att svara på frågan: Vilken utbildningsnivå/examen bedömer du vara tillräcklig för det arbete du hade under veckan 31 mars – 6 april 2008?

Den undersökningen visar att 89 procent av de högskoleexaminerade som arbetade bedömde att den tillräckliga utbildningsnivån för arbetet var minst en grundläggande högskoleutbildning. Av dessa ansåg fem procent att den tillräckliga utbildningsnivån för arbetet var en licentiatexamen. Sju procent bedömde att den tillräckliga utbildningsnivån för arbetet var en gymnasieutbildning och två procent ansåg att en grundskoleutbildning var den tillräckliga utbildningsnivån. Det är således nio procent som anser att de har en längre utbildning än vad de bedömer är tillräckligt för jobbet.

Nio procent är långt färre än 43 procent. Nio procent är dock fortfarande ett stort problem. Politiken behöver därför inriktas på att stimulera fram fler kunskapsintensiva arbeten som kräver lång utbildning och inte inriktas på att stimulera fram arbeten som kräver kort utbildning. Arbetsgivare bör också bli bättre på att ta tillvara den kompetens som unga välutbildade personer besitter. Men att Sverige ska sluta satsa på utbilding, när alla andra länder ser att det är den bästa vägen mot välstånd och välfärd, det ter sig verklighetsfrånvänt.

Jag har tidigare skrivit om myten om överutbildning här. Min kollega Samuel Engblom reder ut det här med ungdomsarbetslösheten och varför vi måste satsa på utbildning, inte minst för de många unga som inte har en komplett gymnasieutbildning, här.

•  88 procent (12 575 personer) av dem som utförsäkrades vid årsskiftet hade skrivit in sig hos AF fram till den 30 juni.
• Ungefär 50 procent (7 100 personer) av de utförsäkrade hade, fram till och med 31 juli, sjukanmält sig eller ansökt om sjukpenning eller rehabiliteringspenning. Dessutom har 93 personer har beviljats sjuk- eller aktivitetsersättning efter den 1 januari 2010.
• Fram till 31 juli hade ca 40 procent (5 836 personer) återvänt till sjukförsäkringen, d.v.s. de hade fått sin ansökan till FK beviljad.
• Endast 2,5 procent (362 personer) hade fram till 30 juni fått ett osubventionerat jobb på arbetsmarkanden. Hit räknas även de deltidsanställda, tillfälligt anställda, timanställda och de med tidsbegränsade anställningar.
• 0,8 procent hade återvänt till anställning hos sin gamla arbetsgivare. Här är det, enligt AF/FK-uppgifterna oklart om och i vilken omfattning dessa personer arbetade innan de utförsäkrades.
• Ungefär 5 procent (710 personer) hade arbete med någon form av samhällsstöd. Hit räknas anställning vid Samhall, offentligt skyddat arbete, trygghets- och utvecklingsanställning och lönebidragsanställning.
• 1,7 procent (255 personer) hade ett s.k. nystartsjobb.
• Ungefär 28 procent (3 948 personer) fick fortfarande den 30 juni aktivitetsstöd pga av att de deltog i ett arbetsmarkandspolitiskt program. Arbetsförmågan hos denna grupp har således ännu inte prövats mot den reguljära arbetsmarkanden. Hur måga av dessa som, när de lämnar AF-programmet, kommer att återvända till sjukförsäkringen är därför oklart.
• 5,5 procent (782 personer) har lämnat AF men ej återvänt till sjukförsäkringen. Majoriteten av dem bedöms dock ha sökt ersättning från FK.
• 4,1 procent (589 personer) var 30 juni arbetslösa, d.v.s. inskrivna som arbetssökande vid AF.

Så ser statistiken alltså ut. Man kan konstatera att efter varje ny uppföljning som gjorts har gruppen som återvänt till sjukförsäkringen hela tiden ökat. När regeringen lade fram sitt förslag, om detta introduktionsprogram vid AF, kalkylerade man med att endast 10 procent skulle återvända till sjukföräkringen. Försäkringskassan har sedan justerat upp detta och prognosticerade i början av året att denna siffra skulle landa på en tredjedel (d.v.s. 33 procent), som skulle återvända till sjukförsäkringen efter ett halvår. Senare under året uppreviderade man ytterligare en gång denna siffra till 38 procent.

Nu har vi facit i hand och kan konstatera att det blev fler, än vad både politikerna och myndigheterna räknade med, som återvände eller vill återvända till sjukförsäkringen. Tyvärr stannar det inte där. Ovanstående siffror ger oss anledning att tro att den grupp som återvänder till sjukförsäkringen kommer att växa ännu mer under den närmaste tiden, inte minst då de som idag är i AF-program möter den reguljära arbetsmarkanden. Vi kan altså konstatera att siffrorna, rörande de som främst behöver medicinsk rehabilitering eller vård, kryper allt närmare den uppskattning (på drygt 60 procent) som gjordes av de anställda vid FK och AF i en undersökning av fackförbundet ST.

De redovisade siffrorna från AF/FK ger, hur som helst, upphov till en hel del nya frågeställningar. När vi ser tillbaks kan vi exempelvis fråga oss om det verkligen var nödvändigt att orsaka det stora lidande och den oro, som vi vet att utförsäkringen innebar för så många, med tanke på det redovisade resultatet? Är det dessutom rimligt att på detta sätt bolla med redan utsatta personer mellan olika myndigheter? Hur stor del av de positiva effekterna som trots allt konstaterats (främst beroende på medicinsk- och arbetslivsinriktad rehabilitering) hade kunna uppnås utan den mekaniska tidsgränsen, som nu kontinuerligt fortsätter att utförsäkra tusentals personer?

De närmaste åren kommer, enligt de senaste prognoserna, åtminstone 75 000 personer att utförsäkras från sjukförsäkringen och hänvisas till AF. Är det nu inte dags att släppa på den politiska prestigen och istället idka konstruktiv självkritik från regeringens sida och erkänna att man ordentligt behöver se över lagstiftningen? Varför inte rent av göra detta inom ramen för den kommande socialförsäkringsutredningen?

Detta märks också när man går igenom lokal- och regionalpressen. Idag kunde jag exempelvis, efter att ha kastat en hastig blick blick i några tidningar, enkelt plocka fram tre exempel på detta; från Västerviks tidning, Motala & Vadstena tidning och Arbetarbladet i Gävle. Det finns säkerligen fler exempel än så…

Efter att de två regeringsalternativens valmanifest nu är presenterade har pressen satt i gång att räkna ut “hur politiken slår på olika grupper”.

I dagens DN såg jag exempelvis att när det gäller inkomstskatten visar en jämförelse mellan Alliansen och de rödgröna att en inkomsttagare under 65 år, som tjänar mellan 20 000 och 40 000 kr/mån, ser en skillnad i skatt på mellan 115 -150 kr/mån. Ja, det är faktiskt inte mer än så. Med Alliansens politik får dessa inkomsttagare alltså en något lägre skatt än med de rödgröna. Men som DN själv konstaterar, angående de rödgrönas förslag om sänkt a-kasseavgift, om en inkomsttagare betalar en hög a-kasseavgift kompenserar detta förslag “med råge” för den något högre rödgröna inkomstbeskattningen.

Dessutom skulle man kunna se på skillnaderna i beskattning i ljuset av det allmänna försäkringsskydd som de två regeringsalternativen erbjuder. I så fall kanske den något högre skatten som de rödgröna föreslår - av medelinkomsttagaren - kan ses som en förhöjd försäkringspremie (på max 150 kr/mån), som betalas in för att förstärka det offentliga skyddet den dagen när oturen är framme och man själv eller en anhörig blir sjuk eller arbetslös.

Frågan blir då om väljarna bedömer att detta utökade försäkringskydd är värt pengarna? Hur väljarna väljer att prioritera, i denna och liknande plånboksfrågor, kommer förmodligen att ha betydelse för valutgången.

Effekten ska dock inte överdrivas. Denna typ av enkel plånboksmattematik kommer förmodligen att spela en viss roll, men viktigare är nog ändå sådant som inte enkelt låter sig mätas i kronor och ören. Det handlar då inte minst om vilket regeringsalternativ som har störst förtroende när det gäller jobbpolitiken.

Detta val, liksom så många andra tidigare, avgörs nog till syvende og sisdt av värderingar och av vilket samhälle de flesta väljare vill se i framtiden. Ni vet det där som ibland brukar kallas för “magkänslan”, som förhoppningsvis utgår från “våra bästa stämningars längtan” och i värsta fall från våra “mörkaste mardrömmars rädsla”.

Klart är i alla fall att vi i detta val står inför ett mycket viktigt vägval. Gå därför och rösta! Och gör det i riksdags-, landstings- och i kommunvalet.

Men låt mig börja med att säga att vissa jobbskatteavdrag är bra, helt enkelt för att det kostar mer att arbeta än att inte göra det. Men de två första stegen av de jobbskatteavdrag, som regeringen genomfört, räcker nog för att åtadkomma en tillräcklig skillnad. Fortsatta jobbskatteavdrag borde ske i form av avdragsrätt för a-kasseavgift eller fackföreningsavgift.

Nyligen skrev ekonomiprofessorn Lennart Flood i en rapport för SNS om jobbskatteavdraget. Rapporten tolkades som att avdraget har skapat runt 70 000 jobb. Det är en intressant siffra så låt oss granska det lite närmare.

Först lite om hur jobbskatteavdraget är tänkt att skapa jobb. Flood skriver själv i rapporten:

“Ett jobbskatteavdrag innebär att individens lön efter skatt ökar. Det bör leda till att löntagaren kan acceptera en viss lönesänkning före skatt. Det medför i sin tur att fler företag är intresserade av att anställa”.

Jobbskatteavdragets jobbskapande mekanism är tydlig. Sänkta skatter ska leda till lägre löner och då skapas fler jobb. Men om det är så jobbskapandet ska gå till, då bör det innebära att väldigt många i slutändan inte får mer pengar efter skatt eftersom lönen förväntas sänkas i samma takt som skatten minskar. Det innebär att för att få långsiktigt effekt krävs allt större fortsatta skattesänkningar som ger högre lön efter skatt när lönerna har sänkts tillräckligt för att skapa fler jobb.

Det betyder då också att jobbskatteavdraget inte ens i teorin samtidigt bör kunna ge både pengar i plånboken för flertalet och massvis med jobb. I långa loppet ger det antingen högre lön efter skatt eller fler jobb med lägre lön.

Jobbskatteavdraget jobbskapande effekter är ytterst svåra att beräkna. Eftersom det inte går att utvärdera hur stor effekt som kommer av själva reformen och vad som orsakas av annat - alltså veta vad som hänt om skatten inte sänkts - blir det omöjligt att med någon presicion mäta hur många jobb som skapas. Därför bygger de flesta studierna på andra utvärderingars resultat, som i sin tur bygger på antaganden om vad som borde hända om människor får sänkt skatt.

Men om Floods analys nu skulle stämma (vilket är extremt osäkert) och jobbskatteavdraget har skapat ett ökat utbud av arbetstimmar motsvarande runt 70 000 arbetstilllfällen. Då betyder det att varje ökning motsvarande en helårstjänst kostat runt en miljon för skattebetalarna. D bl.a. Riksrevisionen tidigare visat att kännedomen om jobbskatteavdraget är väldigt låg är det (även med Floods optimistiska antaganden om sambanden mellan sänkt skatt, lönesänkning och jobbskapande) mer sannolikt att det har lyckats betydligt sämre. Riksrevisionens analys tyder snarare på att det kan var hälften så effektivt som Flood räknar med. Då skulle kostnaden helt plötsligt vara uppe i runt två miljoner per skapad helårsanställning.

Jag landar nog i slutsatsen att fortsatta jobbskatteavdrag som jobbpolitik är extremt dyrt, farligt tveeggat och väldigt ineffektivt.

Men de senaste åren har de nyare högskolorna satts på svältkur och upplever ett påtagligt ointresse från regeringen. Det är slutsatsen som tre forskare kommer till i en färsk rapport om högskolepolitikens avsikter och konsekvenser. I rapporten visar de, enligt sammanfattningen, att “dagens högskolepolitik är helt inriktad på villkoren för de äldre universiteten, och med tanken att ge några av dem internationell stjärnstatus.”

Forskarna, Ingrid Unemar Öst vid Örebro universitet, Mats Benner vid Lunds universitet och Björn Stensaker vid Norwegian Institute for Studies in Research and Higher Education, presenterade rapporten på ett seminarium i Stockholm idag. Såväl rapportförfattarna som de närvarande rektorerna efterlyste mer dialog med utbildningsdepartementet. Det behövs en helhetssyn på högskolesektorn och en vision om vad lärosätena ska bidra med, en vision som måste omfatta alla lärosäten - inte bara de gamla.

De nya lärosätena står för 40 procent av grundutbildningen, ett område som sedan länge dragits med resursbrist. De står för tolv procent av forskningen, en siffra som visserligen är låg men som för bara drygt tio år sedan låg på två procent. Det finns också forskning som visar att resurserna som går till de nya lärosätena ger väldigt god utdelning. Samtidigt tilldelas de gamla lärosätena så mycket forskningsmedel att de inte ens hinner göra av med dem, utan samlar dem på hög.

Dagens högskolepolitik är alltför inriktad på excellens, konkurrens och drömmen om en svensk Nobelpristagare. Det är en snäv och elitistisk prioritering som negligerar en stor del av den högre utbildning och forskning som - med framgång - bedrivs runtom i Sverige. En modern politik för tillväxt och kunskap i hela landet måste se alla lärosäten.

De har gjorts flera diskrimineringstest, bland annat av Bursell och Carlsson & Rooth, som visar att etnisk diskriminering förekommer på den svenska arbetsmarknaden. En sammanfattning av dessa och andra studier om diskriminering på svensk arbetsmarknad hittar du här (sid 42-45).  En läsning av SEBs undersökning av småföretagares syn på religiöst betingade klädesplagg är inte upplyftande. 40 procent av småföretagarna anser att det är otänkbart för dem att anställa en person med religiöst betingad klädsel (såsom slöja, turban). DO har nyligen tagit ställning i tre fall där kvinnor blivit nekade arbete på grund av att de bär huvudduk.

Det är uppenbart att chanserna på den svenska arbetsmarknaden fördelas på ett orättvist sätt. Vem man känner, magkänsla och föreställningar om kulturella skillnader avgör inte sällan vem som rekryteras. Arbetet för att motverka etnisk och religiös diskriminering på arbetsmarknaden är arbetsgivarnas ansvar. Men det är också en facklig kärnuppgift och därmed en viktig uppgift för fackligt förtroendevalda. TCO arrangerar därför tillsammans med Finansförbundet, Lärarförbundet, SKTF, ST, Unionen och Vårdförbundet den 28 oktober en konferens för att ge fackligt engagerade de grundläggande verktygen för att motverka etnisk diskriminering på arbetsmarknaden. Läs mer om konferensen här och välkommen!

Idag verkar det nästan som att sjukförsäkringsfrågan, av riksmedia, hänvisats till insändarsidorna eller till olika telefonväkterier. Detta kan tyckas vara lite märkligt, inte minst med tanke på att när svenska folket i olika opinionsundersökningar får svara på vilken vikt de tillmäter sjukförsäkringsfrågan brukar i regel 60-70 procent säga att frågan är viktig eller mycket viktig för dem.

Det är alltså främst mot denna bakgrund jag nu länkar vidare till ett inslag på Youtube där statsministern, i programmet Ring P1, får en lyssnarfråga om rättsäkerheten i sjukförsäkringen.

Klicka här för att se och lyssna till Reinfeldt i Ring P1!