Så vem har rätt? Som så ofta så ligger sanningen - antagligen - någonstans mitt emellan. Vi har än så länge inte tillräckligt underlag att dra några besämda slutsatser av effekterna av denna reform.

Det första problemet är att avgöra hur stor omsättningen är i branschen. Roland Spånt har utgått från den genomsnittliga omsättningen per månad sedan juli omräknad till helår. Almega har utgått från perioden november-februari  med hänvisning till att systemet är så nytt och marknaden fortfarande växer mycket snabbt. Detta är nog motiverat. Problemet är att tre månader, som dessutom innehåller den lite speciella decembermånaden, kanske är för kort tid för att dra några säkra slutsatser.  Både Spånt och Almega korrigerar sedan sina siffror på ett inte helt övertygande sätt. Almega lägger på 10% för icke-avdragsgill verksamhet medan Spånt drar av 20% med hänvisning till fusk, mm.

                                            Almega              RS                

RUT-avdrag per månad            99                  60

Omsättning per år                 2379              1440

Timkostnad för hushåll           192                360               

Heltidsanställda                    7586              2222

Roland Spånt utgår ifrån att timkostnaden som hushållen debiteras uppgår till 360 kr före avdrag. Motsvarande siffra i Almega:s kalkyl kan beräknas till 192 kr, en siffra som är baserad på nettoomsättningen per anställd och år i företagens årsredovisningar för 2008. Detta förefaller vara en betydande underskattning av den verkliga kostnaden. Det ledande företaget på marknaden tar 360 kr/tim exklusive en avbokningsavgift på 270 kr/mån. Inklusive denna avgift blir timkostnaden således mellam 422 och 376 kr/tim för 2-8 timmars städning varannan vecka. 

Detta reser frågan om avdraget verkligen har kommit hushållen till godo fullt ut eller om företagen passat på att höja priserna. Detta är en fråga som vi idag inte har svaret på men som naturligtvis bör vägas in i analysen av avdragets effekter.

I en tidigare blogg här på Utredarna har jag visat att avdragsrätten för hushållsnära tjänster kan kombineras med olika former av anställningsstöd, som exempelvis instegsjobb. Subventionsgraden skulle då kunna mycket väl överstiga 100 procent.

Om man utgår från att företagets arbetskostnad för den anställde uppgår till 145 kr timmen, men att hushållet debiteras 360 kr timmen, så kommer hushållets avdragsrätt tillsammans med företagets anställningsstöd tillsammans motsvara nästan 200 procent av arbetskostnaden. 

TCO har i princip varit positiv till avdragsrätten för hushållsnära tjänster. Det främsta argumentet har dock inte varit att detta var ett slagkraftigt eller kostnadseffektivt sätt att skapa nya jobb.  Om syftet enbart är att skapa nya jobb finns det antagligen betydligt billigare sätt att göra detta. Det avgörande frågan är om avdraget bidrar till att förenkla vanliga yrkesarbetandes livspussel. Här bör man överväga om avdragsrätten kanske bör begränsas till barnfamiljer och äldre.

• 72 procent av stiftes diakoner upplevde att förfrågningarna om hjälp hade ökat under 2009.
• Det är framför allt ensamstående mammor och unga under 30 har sökt sig till diakonerna. 

“Den ekonomiska krisen har lett till en tillbakagång i samhället då fler blir utförsäkrade“, berättar stiftsdiakonen i Lund Janne Nilsson. Han, liksom andra diakoner i landet, upplever just nu att fler faller igenom det allt grovmaskigare sociala skyddsnätet. Många av dem är kvinnor. Av de drygt 50 000 som i år kommer att utförsäkras från sjukförsäkringen, inte pga att de tillfrisknat utan för att de passerat den “bortre tidsgränsen”, är ca 65-70 procent kvinnor.

Det handlar exempelvis om kvinnor som Britt-Marie, Karina, och Saida. De vill inget hellre än att arbeta och försörja sig själva, men deras ohälsa lägger hinder i vägen. De nya sjukförsäkringsreglerna gör dem försäkringslösa och de drar sig i det längsta för att uppsöka kommunens socialkontor och be om ekonomiskt bistånd (socialbidrag). Denna verklighet upprör allt fler, inte enbart dem som sympatiserar med oppositionen.

En del av de utförsäkrade kommer inte ens att märkas i kommunernas, Försäkringskassans eller Arbetsförmedlingens framtida statistik. Har man exempelvis en make/maka som har en inkomst som gör att hushållet hamnar över existensminimum är man, även om man utförsäkrats, inte berättigad till socialbidrag. Dessa familjer fattiggörs och osynliggörs alltså på en och samma gång.

Med hjälp av statistik kan man visa mycket. Men det är trots allt, de som finns närmast de utsatta människorna som först märker när något är fel. Därför finns det stor anledning att lyssna till vad kyrkans diakoner varnar för. Om några månader är den verklighet de beskriver delvis omvandlad till statistik. Då kan det för många utsatta vara för sent att agera…

Av det som blivit känt hittills verkar det som om Högskoleverkets utvärderande roll ska förändras från bilprovning till melodifestival. Något förenklat kan man säga att Högskoleverket inte bara ska se till att utbildningarna håller en godkänd lägstanivå, ungefär som bilprovningen. Tanken är att man fortsättningsvis ska agera melodifestival och peka ut de utbildningar som är bäst. Dessa ska sedan, förutom äran, få en ekonomisk belöning.

I förrgår (den 3 mars) bjöd utbildningsdepartementet in bland andra lärosätena, Högskoleverket, Sveriges förenade studentkårer (SFS) och Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) till ett så kallat “avstämningsmöte” för att presentera det nya förslaget till nytt kvalitetsutvärderings- och resursfördelningssystem. Jag var inte där, men har från flera källor fått veta att många av de närvarande var tämligen kritiska till såväl förslaget som utbildningsdepartementets hantering av hela ärendet.

Bakgrunden är att regeringen i mars förra året bad Högskoleverket ta fram ett förslag till nytt kvalitetsutvärderingssystem. Högskoleverket lyckades efter en lång process med balansakten att ta fram ett förslag som i stort sett fått stöd av såväl lärosätena som studentrörelsen. Så långt allt väl. Problemen började när utbildningsdepartementet uttryckte missnöje med Högskoleverkets förslag och började göra ändringar i det på detaljnivå. Här följer några av inslagen i regeringens förslag:

• Utbildningarna ska ges betyg på en fyrgradig skala. Endast de utbildningar som får det högsta betyget ska tilldelas extra resurser, kopplat till antalet helårsstudenter. Det lägsta betyget kan, ungefär som idag, leda till indragen examensrätt. Detta kan möjligtvis (beroende på hur mycket pengar det rör sig om) ge betydande tillskott till vissa stora utbildningar. Men för mindre utbildningar blir tillskottet antagligen blygsamt, och det stora värdet ligger snarare i betygets attraktionsvärde för att rekrytera nya studenter. Högskoleverket hade föreslagit en tregradig skala.
• De nya resurserna ska tas från de pengar som sparas in när avgifter för tredjelandsstudenter införs nästa år. Det är dock ännu oklart vilka belopp det rör sig om.
• Tonvikten i det nya kvalitetsutvärderingssystemet ligger tydligt på studenternas prestationer, framför allt bedömningen av examensarbeten. Högskoleverket ville i sitt förslag också ta med den så kallade progressionen, alltså hur mycket studenterna lär sig under utbildningen. På detta sätt skulle systemet i högre grad utvärdera utbildningarna, snarare än studenterna. En betydande brist i regeringens förslag, enligt de uppgifter som hittills kommit fram, är alltså att det inte tar hänsyn till studenternas bakgrund och förutsättningar utan enbart beaktar studenternas prestationer, vilket antagligen missgynnar högskolorna och de nyare universiteten.

Andra som bloggat om detta är SFS och Stockholms universitets rektor Kåre Bremer.

Som jag skrev i min bloggkommentar till Skedingers förra artikel var anledningen till att vi inte tog med hans femton år gamla forskning i rapporten att det i en kort rapport var nödvändigt att göra en avgränsning. Vi koncentrerade oss därför på studier från de senaste tio åren, vilka speglar det aktuella forskningsläget. Syftet var inte att undanhålla läsarna forskningsresultat.

Bloggar och debattsidor är egentligen fel forum för en så komplex fråga som forskningsläget vad gäller anställningsskyddets påverkan på ungdomsarbetslösheten. Det jag kan göra är att uppmana de intresserade att själva läsa de relevanta avsnitten i såväl TCO:s rapport om anställningsskyddets betydelse för ungdomsarbetslösheten som Skedingers bok i ämnet. En sak som vi uppenbart är överens om är de många fallgropar som studier av sambandet mellan arbetsrätt och anställningsskydd innehåller.

Som arbetsrättsjurist med specialisering på komparativ rätt vill jag särskilt peka på det svajiga i de index över anställningsskyddet som ligger till grund för majoriteten av studierna. OECD publicerade så sent som förra året en ny version av sitt index, där de försökt ta hänsyn till en del av de invändningar som rests mot tidigare index. En konsekvens av de nya beräkningarna är att Sverige nu rankas som det tionde mest liberala av de 30 undersökta länderna. Med OECD:s sätt att räkna är Sverige inte ett land med en strikt arbetsrätt.

Oavsett om man anser att forskningen visat att det finns ett samband mellan anställningsskydd och ungdomsarbetslöshet i Sverige eller inte, gäller det att inte glömma bort huvudfrågan. Tillhör anställningsskyddet de viktigaste förklaringarna till den höga svenska ungdomsarbetslösheten? Eller finns det andra områden som är viktigare och därför bör hamna i fokus för insatser mot ungdomsarbetslösheten?

Skedingers studie från 1995 visade på ett visst samband mellan arbetslösheten bland 16-19-åringar och ett strikt anställningsskydd. För 20-24-åringarna fanns inget sådant samband. Mot det ska ställas de tydliga forskningsresultat som finns vad gäller utbildningens betydelse för unga människors möjligheter på arbetsmarknaden (även efter fyllda 20 år). Rapporten Ungdomsarbetslösheten och folkhögskolorna skriven av Jonas Olofsson innehåller en redogörelse för forskningen på detta område.

Bilden av vad ST-medlemmarna anser är mycket tydlig: “Reformen fungerar inte som det var tänkt och regeringen har grovt felbedömt vårdbehovet hos de långtidssjuka“, sammanfattar Annette Carnhede och Roger Syrén i sin DN-debattartikel.

Enligt ST:s enkät anser de tillfrågade medlemmarna att så många som 61 procent av de långtidssjukskrivna behöver medicinsk rehabilitering och vård. Regeringens bedömning när reformen sjösattes var, enligt fackförbundet ST, att bara 10 procent beräknades komma tillbaka till sjukförsäkringen (pga att de var allt för sjuka).

I gårdagens DN ifrågasatte Cristina Husmark Persson bland annat ST:s uppgift om att regeringen sagt att ca 10 procent av de utförsäkrade skulle behöva vård.

Detta är något märkligt, inte minst med tanke på att just denna siffra (10 %) faktiskt lång till grund för de beräkningar av återflödet till sjukförsäkringen som gjordes i det förslag som Cristina själv skickat ut på remiss (DS 2009:45).

I sitt remissvar på DS 2009:45 (s. 18) skrev exempelvis Försäkringskassan angående de ekonomiska konsekvenserna: “I arbetsgruppens promemoria framgår beräkningen att utbetalningarna av sjukpenning som en konsekvens av förslagen kommer öka med omkring 700, 900 och 1 000 miljoner kronor under åren 2010-2012. Dessa beräkningar utgår från ett antagande om att omkring 10 procent av berörda grupper kommer att komma tillbaka in i sjukförsäkringen.”

Visst kan man förstå att det ibland är lite väl svårt att hålla reda på alla siffror och beräkningar. Men innan en minister går ut och ifrågasätter uppgifter som andra för fram förväntar man sig ändå en viss faktakoll, åtminstone av vad man själv och det egna departementet tidigare sagt och gjort i frågan. Tyvärr är det inte första gången som socialförsäkringsministerns underlag brister.

Cristina Husmark Person har tidigare fört fram tvivelaktiga uppgifter rörande vad remissinstanser sagt och inte sagt och lanserat egna lagtolkningar som sedan ifrågasatts av Försäkringskassan. Det trista är att varje gång detta skett har vi fått en diskussion om det som egentligen är en bisak (d.v.s. om ministern minns eller tolkar rätt) och fokus har förskjutits från huvudsaken (d.v.s. hur sjukförsäkringen egentligen fungerar).

Jag tycker det vore synd om huvudfokus än en gång förskjöts från det som fackförbundet ST på ett utmärkt sätt formulerat och belagt i sin undersökning; nämligen att vi idag uppenbarligen har en sjukförsäkring som inte fungerar på det sätt som regeringen avsett och där enskilda människor med ohälsa ofta far illa på grund av orimliga och rättsosäkra regler. Låt oss nu diskutera detta!

Nyligen konstaterade exempelvis Försäkringskassans generaldirektör Adriana Lender (DN Debatt 9/2) att det finns fortsatta oklarheter, trots regeringens senaste förtydliganden, angående hur lagstiftningen ska tolkas. Det handlar bland annat om när det ska anses ”oskäligt” att hänvisa sjukskrivna till arbete och vem som är så ”allvarligt sjuk” att vederbörande har rätt till sjukpenning utan tidsgräns.

Lenders DN-debattartikel ledde till att t.o.m. Svenskt Näringsliv, som ändå var en av de mer positiva instanserna i en flod av i övrigt mycket kritiska remissinstanser när den nya lagen infördes, krävde att den nya luddiga sjukförsäkringen måste förtydligas.

Idag går också Fackförbundet ST ut med en synnerligen allvarlig kritik mot det s.k. sista steget i rehabiliteringskedjan (det introduktionsprogram på AF dit de utförsäkrade hänvisas). Man grundar sin kritik på en enkät gjord bland 3.500 medlemmar anställda på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Bilden är mycket tydlig.

“Reformen fungerar inte som det var tänkt och regeringen har grovt felbedömt vårdbehovet hos de långtidssjuka“, skriver Annette Carnhede och Roger Syrén idag på DN-debatt. Regelverket och Arbetsförmedlingens insatser är helt enkelt inte anpassade efter de sjukskrivnas behov, konstaterar artikelförfattarna.

Trots de stora problemen och störtfloden av invändningar mot regeringens sjukförsäkringspolitik tar socialförsäkriningsministern det kyligt. “Vänta och se, tids nog kommer nog också ni att inse att vi gjort rätt”, så kan ministerns svar till fackförbundet ST och andra kritiker sammanfattas (se dagens DN).

Problemet är bara att under tiden som Cristina och regeringen väntar så far många medborgare med ohälsa  väldigt illa. Den fråga som socialförsäkringsminisern borde ställa sig är nog snarare “har jag råd att avstå från att lyssna in kritiken?”

Vi blir fler och fler för varje dag som går som inser att det enda raka i sjukförsäkringsfrågan är att göra ett tillfälligt ”utförsäkrings-stopp” och samtidigt ordentligt se över de orimliga tidsgränserna. “Hellre rätt än snabbt” borde då devisen vara. Inte tvärtom…

Särskilt glädjande är det att regeringen, trots löften om motsatsen, inte stoppat utbyggnaden av högskolan, utan tvärtom bidragit till den. Visserligen har argumentationen varit en annan än TCO:s, nämligen att utbyggnaden bara behövs under den ekonomiska krisen, då många fler söker sig till och blir kvar i högskolan. De 10 000 nya högskoleplatserna som regeringen skapat i år och nästa år ska alltså dras in därefter. TCO menar i stället att utbyggnaden måste göras permanent. Det behövs både för att de ungdomar som vill studera på högskolan ska kunna göra det och för att redan yrkesverksamma ska kunna vidareutbilda sig under ett arbetsliv som ställer allt högre kunskapskrav.

De närmsta åren kommer vi antagligen att se en minskad efterfrågan på högre utbildning, till följd av mindre ungdomskullar och förbättrat konjunkturläge. Det får inte automatiskt tas till intäkt för att dra ned på resurserna till den högre utbildningen. Regeringen måste fortsatt se till att upprätthålla andelen unga som får högskoleutbildning och äldre som får vidareutbildning. Därutöver bör de resurser som eventuellt “frigörs” gå till kvalitetssatsningar.

En intressant detalj i Högskoleverkets analys är att lärosätena visar ett sammanlagt överskott på två miljarder kronor, i genomsnitt 14 procent av den totala omsättningen. Även om det är en rekordnotering som till stor del förklaras av tillfälligt outnyttjade forskningsintäkter, har lärosätenas balanserade kapitalförändring (även kallat ackumulerat myndighetskapital) vuxit stadigt de senaste åren. Det är ett problem. Lärosätena är myndigheter och ska inte visa överskott. På vissa lärosäten rör det sig om uppemot 20 procent av omsättningen, alltså dubbelt så mycket som det tillåtna överskottet för myndigheter.

Lärosätena bör i större utsträckning använda delar av sitt ackumulerade kapital till åtgärder som höjer utbildningskvaliteten. Regeringen bör också följa upp varför en betydande del av dess väl tilltagna forskningssatsning inte används av lärosätena, eller, som Högskoleverket skriver, varför “forskningsintäkterna fortsatt att öka utan att kostnaderna har ökat i samma takt”. Naturligtvis tar det sin tid att bygga upp forskningssatsningar, inte minst att anställa personal, men om lärosätena inte kan använda forskningsmedlen i den takt de strömmar in kanske de inte borde strömma in i den takten eller till just de lärosätena. Det finns anledning att följa upp hur forskningsmedlen fördelas och används de närmsta åren.

Ett svar har publicerats i SvD, med den rättvisande rubriken Utbildning är lösningen för arbetslösa unga. Det finns dock anledning att utveckla vissa resonemang på ett sätt som det inte går att göra i en kort debattsidereplik.

Skedinger motiverar sina anklagelser med att vi i rapporten inte nämner en studie han själv publicerade 1995 samt den kommentar till samma studie som Bertil Holmlund skrev i samma veva. I en kort rapport är det givetvis inte möjligt att redogöra för alla studier som finns på området. Vi koncentrerade oss därför på studier från de senaste tio åren, vilka speglar det aktuella forskningsläget. Som utgångspunkt tog vi den uppräkning av forskning som sägs bevisa sambandet mellan strikt anställningsskydd och hög ungdomsarbetslöshet som Skedinger själv gör i en artikel i Ekonomisk Debatt 7/2008.

Skedingers och Holmlunds artiklar, vilka både publicerades 1995, valdes bort därför att de hade mer än ett och halvt decennium på nacken. Läser man artiklarna kan man dessutom konstatera att de knappast ger grund för att en försämring av anställningsskyddet skulle vara något effektivt medel mot den höga svenska ungdomsarbetslösheten.

Såväl Skedingers studie som Holmlunds kommentar bygger på en jämförelse mellan olika tidsperioder då Skedinger menar att Sverige har haft ett mer strikt respektive ett mindre strikt anställningsskydd. Skedingers slutsats var att den relativa ungdomsarbetslösheten (men bara bland tonåringar, inte bland unga över 20 år) var lägre under den period då anställningsskyddet var mindre strikt. Artikeln utmynnade i en rekommendation till beslutsfattarna var därför att utöka möjligheterna till tidsbegränsade anställningar.

Det som gör att studien saknar relevans för den aktuella debatten är att beslutsfattarna gjorde just det. 2000-talets första decennium har sett en betydande avreglering av reglerna för tidsbegränsade anställningar (utöver den flexibilitet som redan låg i möjligheten att i kollektivavtal komma överens om andra regler). Anställningsskyddet är idag betydligt mer flexibelt vad gäller tidsbegränsade anställningar än under den senaste period som i Skedingers studie får symbolisera en period av mindre strikt anställningsskydd (1982-1992). T ex så behövde arbetsgivare då motivera varför en anställning skulle vara tidsbegränsad (arbetstopp, projekt, vikariat) något de inte behöver idag. Trots det har den relativa ungdomsarbetslösheten skjutit i höjden. Den medicin som Skedinger skrev ut 1995 har prövats, men utan att patienten blev bättre.

Skedinger gillar heller inte att vi i vår rapport påpekar det tämligen självklara att det faktum att en eller flera studier visar att det går att hitta ett samband mellan till exempel ett starkt anställningsskydd och en hög ungdomsarbetslöshet inte innebär att detta samband gäller för varje enskilt studerat land.

Sammantaget är bevisen för att det svenska anställningsskyddets utformning skulle vara en viktig förklaring till den höga svenska arbetslösheten så svaga att förklaringarna, liksom lösningarna, måste sökas på annat håll. TCO har, i rapporter och i vårt fempunktsprogram mot ungdomsarbetslösheten påpekat vikten av utbildning och ett bättre samarbete mellan skola och arbetsliv för att göra ungdomar attraktiva på arbetsmarknaden. För den som saknar gymnasieutbildning är varken slopat anställningsskydd eller sänkta ungdomslöner en lösning.

Avslutningsvis måste även några ord sägas om den organisation som Per Skedinger företräder, Institutet för näringslivsforskning. SvD ger Skedinger titeln “forskare” utan att någonstans nämna att hans arbetsgivare är en organisation vars huvudman är Svenskt näringsliv.  Såväl Urban Bäckström som Signhild Arnegård Hansen sitter i styrelsen. Per Skedinger är i lika hög grad en företrädare för ett partsintresse som författaren till dessa rader. Institutet för näringslivsforskning lika fristående från Svenskt näringsliv som semesteranläggningen Riva del Sole är från fackföreningsrörelsen.

Nu har Litttorin vänt sig direkt till statliga myndigheter och verk och krävt att de ska ta emot 65 000 praktikanter. Man hade inte ens brytt sig om att informera Arbetsförmedlingen, som är satt att administrera praktikantåtgärderna. “Det hade jag ingen aning om”, kommenterar ansvarig person, enligt DI. Åtskilliga personaldirektörer kliar sig nu i håret och undrar hur de ska kunna ta emot denna anstormning av praktikanter. En praktikant behöver både en plats att arbeta på, en handledare och vettiga arbetsuppgifter.

För fyra år sedan arbetade jag som enhetschef på statliga Konjunkturinstitutet med ansvar för arbetsmarknadsfrågor. Normalt var jag en oförvitlig statstjänsteman men när jag i samband med budgetpropositionen hösten 2005 blev tillfrågad av en journalist från TT vad jag tyckte om den dåvarande socialdemokratiska regeringens “sysselsättningspaket” rann sinnet på mig: 

“Det här är inte ett sysselsättningspaket utan en ganska kraftig uppblåsning av arbetsmarknadspolitiska åtgärder.”

I massmedia blev citatet naturligtvis en succé, inte minst på borgerliga ledarsidor. Min chef på KI var dock måttligt road.  Visst hade jag rätt i sak, det handlade inte om “riktiga jobb” utan om arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Problemet var att uttalandet lätt kunde tolkas som att jag och KI hade något emot sådana åtgärder. Vilket inte stämde. Tvärtom, både Konjunkturinstitutet och jag personligen var mycket positivt inställda till aktiv arbetsmarknadspolitik. 

Det jag retade upp mig på var att arbetsmarknadspolitiken missbrukades för att inför valet dölja det verkliga läget på arbetsmarknaden. Stora volymer åtgärder av låg kvalitet har dessutom visat sig ha mycket svaga positiva effekter.

Nu har fyra år gått och det är valår igen men rollerna är ombytta. Nu är det den borgerliga regeringen som försöker kasta grus i väljarnas ögon. Utan tvekan kommer många med förtjusning att gräva fram citat från borgerliga politiker från 2006. Littorin själv talade då om “låtsasjobb i offentlig sektor” i syfte att framställa “tjusiga siffror” åt regeringen. Citat som den nuvarande socialdemokratiska oppositionen nu kan göra till sina egna.

Jag har tidigare här på Utredarblogen kritiserat Finansdepartementets arbetslöshetsprognos och dömt ut den som “en gädjekalkyl“. När jag skrev det inlägget var jag dock inte medveten om omfattningen av Littorins ”praktikantchock”. Kanske får jag nu anledning att backa från min bedömning. Om regeringen skulle lyckas skaka fram 65 000 praktikplatser i statliga myndigheter - vilket fortfarande är mycket osäkert - och bokföra dessa som sysselsatta så är det fullt möjligt att vi kommer att få se en “vändning” på arbetsmarknaden. Rent statistiskt. Sysselsättningen kommer att stiga och arbetslösheten att falla högst betydligt redan detta år. 

Den verkliga arbetsmarknaden kan dock fortsätta att försämras utom synhåll för SCB:s Arbetskraftsundersökningar och väljarnas blickar.

Regeringen hade kunnat bidra till en bättre sysselsättningsutveckling genom att bedriva en mer expansiv finanspolitik. Av olika skäl har man valt att inte göra detta. Regeringen har i huvudsak låtit de s.k. automatska stabilisatorerna verka (dvs. att skatteintäkter minskar och utgifter för t.ex. arbetslöshet ökar i lågkonkjunkturer). Man har också sänkt inkomstskatten högst betydligt, vilket säkerligen har haft en viss effekt på att hålla hushållens efterfrågan uppe.

I övrigt har regeringen valt att inte göra någonting.  Förutom att försöka frisera arbetslöshetsstatistiken lagom till valet.

Morgonmötet noterade också Brännpunkt där vår arbetsrättjurist Samuel Engblom i morse blev attackerad i SvD av Per Skedinger, verksam vid IFN vars huvudman är Svenskt Näringsliv.  Frågan gällde om LAS är ett hinder för ungdomar att få jobb. Roger Mörtvik, vår samhällspolitiske chef, och Samuel har tidigare gått flera debattronder i Aftonbladet i samma fråga mot Svenskt Näringsliv. Svaret till Skedinger kommer självfallet inom kort. Det kunde ha kommit snabbare i radions Studio Ett, om radion bara kunnat få dit företrädare för båda sidorna. Samuel var förstås redo, men någon som ville försvara andra sidan verkade inte finnas… Är debatter på väg ut?