Tips till Svenskt Näringsliv: rota i regeringens byrålåda
Svenskt Näringsliv presenterar idag en rapport om resursfördelningen i den svenska högre utbildningen. Rapporten är inte publicerad, men innehållet redovisas i en debattartikel i UNT.
En av slutsatserna är att resurstilldelningssystemet bör reformeras. Det håller TCO med om. Vi har tidigare förespråkat den modell som föreslogs redan 2007 i utredningen ”Resurser för kvalitet”, även kallad ”RUT2″.
Den bärande tanken i RUT2 var att det ska vara undervisningsformen, inte ämnet, som avgör hur mycket resurser en utbildning får. Modellen främjar mer resurskrävande och kvalitativa undervisningsformer som laborationer och seminarier. Dessutom föreslås en kraftig höjning av det lägsta ersättningsbeloppet, vilket skulle gynna de mest eftersatta utbildningsområdena (humaniora och samhällsvetenskap). Ytterligare ett viktigt förslag i RUT2 var att den högre utbildningen skulle ”undantas från det årliga kravet på produktivitetsökning som gäller för statliga myndigheter.”
Till saken hör att Tobias Krantz, Svenskt Näringslivs nuvarande chef för utbildning, forskning och innovation, var utbildningsminister 2009-2010 och därmed bär en del av ansvaret för att RUT2:s intressanta resurstilldelningsmodell fortfarande ligger kvar i regeringens byrålåda.
Svenskt Näringslivs förslag är nu istället att resursfördelningen i högre grad knyts till ”utvärderingsbara resultatfaktorer”, exempelvis andelen som får jobb efter examen. Rent principiellt är det en god idé, även om man kan diskutera exakt vilka faktorer det bör vara som renderar en högre ersättning. Men det är svårt att se vari nyheten med detta består; det är ju redan på gång i och med kopplingen mellan resursfördelningen och det nya kvalitetsutvärderingssystemet. Vilka konsekvenserna av detta blir vet vi först om några år.
Slutligen efterlyser Svenskt Näringsliv en ökad insyn i lärosätenas resursanvändning. Det är en god tanke, och något som egentligen borde vara en självklarhet. Ett problem som nämns, och som även påtalats av Riksrevisionen, är att olika lärosäten och institutioner klassificerar likartade kurser på olika sätt och därmed får olika mycket ersättning från staten. Det är anmärkningsvärt att detta får fortgå.
Men samtidigt vet vi att lärosätena i stort sett använder sina resurser effektivt, vilket visades tidigare i år i en rapport från Riksrevisionen. Rapporten identifierade visserligen ett utrymme för förbättring, men det är inte rimligt att som Svenskt Näringsliv hävda att detta skulle vara lösningen på kvalitetsbristerna i den högre utbildningen. Det går helt enkelt inte att komma ifrån att det i hög grad är en resursfråga. Det behövs helt enkelt mer pengar – både till de mest eftersatta utbildningsområdena (främst humaniora och samhällsvetenskap) och till till sektorn som helhet, för att öka andelen unga med en högskoleutbildning.
Uppdatering:
I dagens DN Debatt är forskarna Anders Ekström och Sverker Sörlin inne på samma linje, och argumenterar för en nationell forskningsstrategi där humaniora ges en viktig roll. Detta förutsätter givetvis en rimlig finansiering redan på grundutbildningsnivå. De skriver: ”Vi behöver se över medelsfördelningens grundmekanismer, till exempel det system från 1993 som fortsätter att undergräva humanistisk och samhällsvetenskaplig undervisning genom en ersättning per student som är en bråkdel av den för naturvetenskap och teknik.”
