Är Jan Björklunds skolpolitik på väg in i väggen?
Häromdagen anmälde Sven-Eric Liedman en intressant bok av den finske utbildningsforskaren Pasi Sahlberg på Dagens Nyheters kultursida. Boken, Finnish Lessons, handlar om det finska skolundret och vad andra länder som vill reformera sina skolsystem kan lära av det. Men texten är egentligen inte en recension, i själva verket skriver Liedman (som vanligt) en mycket läsvärd essä om den svenska skolan, vilket förstås är betydligt intressantare för oss svenska läsare.
Vad är då det finska skolundret? Den amerikanska tidskriften Time Magazine beskriver det med orden ”the new rock stars of global education”. I internationella kunskapstester, främst OECDs stora PISA-studie som genomförs vart tredje år och omfattar över 300 000 femtonåringar i drygt 60 länder, har Finland gång på gång hamnat i toppskiktet. Varför?
Enligt Sven-Eric Liedmans läsning av Pasi Sahlberg handlar det i hög grad om att det finska skolsystemet har fått utvecklas utan störningar från ständiga politiska reformer och under stort inflytande från en högt professionaliserad (och starkt fackligt organiserad) lärarkår. Det är ett system som präglas av tillit på flera nivåer: mellan lärare, mellan lärare och skolledare och mellan lärare och elever, och där politiker låter skolpersonalen ägna sig mer åt pedagogik och pedagogisk utveckling och mindre åt administration och dokumentation.
Det är ett skolsystem som tydligt tar avstånd från nivåindelning och sortering av elever och istället satsar på att höja lägsta- och medelprestationerna, snarare än på att spetsa eliten. Man har stått emot den internationella trenden att ständigt testa och utvärdera elevernas och lärarnas resultat.
I Finland har lärarna dessutom hög status och stor frihet att själva lägga upp utbildningen och endast drygt var tionde lärare lämnar yrket under sitt arbetsliv. Den femåriga finska lärarutbildningen lockar de bästa högskolestudenterna och endast omkring var tionde sökande antas (i Sverige har vi lite drygt en sökande per plats).
I det finska skolsystemet är kunskapsskillnaderna mellan skolor och mellan elever små. Elevers socioekonomiska bakgrund inte slår igenom lika starkt som i andra länder. Skolan kompenserar för och jämnar ut skillnaderna i elevernas bakgrund och höjer därmed också det genomsnittliga resultatet.
I Sverige har skolpolitiken utvecklats i motsatt riktning. Reformerna på skolans område har varit genomgripande och avlöst varandra i en närmast utmattande takt. De är starkt politiskt styrda men snävt politiskt förankrade och har tydliga inslag av kontroll, resultatmätning, detaljreglering och alltför starkt fokus på kärnämnen (främst matematik, svenska och engelska).
Pasi Sahlberg kallar den här trenden (se bilden nedan) för GERM (Global Educational Reform Movement). Det är ett synsätt som dessvärre har präglat många länders skolreformer på senare år, men som får allt mindre stöd i skolforskningen på nationell och internationell nivå.
De senaste åren har det publicerats en lång rad svenska och internationella studier och forskningsöversikter om skolan, bland annat av OECD, Skolverket, McKinsey, SNS och Universitetet i Cambridge. Om man betraktar den svenska skolpolitiken i ljuset av de här rapporterna blir det tydligt att den har ett närmast obefintligt stöd i forskning och beprövad erfarenhet. Tvärtom präglas den i hög grad av en förlegad kunskapssyn, ytliga symbolåtgärder och kadaverdisciplin. Eller, som Sven-Eric Liedman kallar det i sin DN-essä: ”sunt förnuft”. Men ”sunt förnuft” har inte alltid stöd i forskningen, som Liedman visar med ett antal exempel.
Skolsystem som skiktar, nivåindelar och tidigt sorterar elever efter resultat och socioekonomisk bakgrund är inte bara orättvisa och skapar mer ojämlika samhällen, utan är dessutom av lägre kvalitet – de ger helt enkelt sämre resultat och leder till att eleverna lär sig mindre. Skolsystem som ökar kontrollen och proven, detaljstyr den pedagogiska verksamheten och sänker förväntningarna på eleverna når inte bättre resultat – snarare tvärtom.
Liedmans slutsatser, som jag delar, är att den svenska skolan behöver färre reformer och kontroller och mer arbetsro, en stark tilltro till lärarnas professionella kompetens och mindre administrativ belastning. Till det skulle jag vilja lägga behovet av en mer behovsstyrd resursfördelning, höga förväntningar på och anpassat stöd för alla elever, starkare forskningsanknytning (både i verksamheten och i lärarutbildningen) och åtgärder för att göra läraryrket och lärarutbildningen mer attraktiva. Det är också mycket angeläget att komma tillrätta med de ökade skillnaderna i resultat såväl mellan elever som mellan skolor, och undersöka i vilken mån den utvecklingen hänger ihop med friskolereformen.
Utbildningsminister Jan Björklund har varit ansvarig för skolpolitiken i snart sex år och har därmed ett betydande ansvar för skolreformernas konsekvenser. Enligt utbildningsministern är det dock för tidigt att utvärdera reformerna. Han brukar säga att ”det är som att vända en atlantångare”. Men enligt den McKinsey-rapport jag hänvisar till ovan går det att åstadkomma förändringar i skolresultat på nationell nivå på sex år eller mindre. Det är med andra ord snart upp till bevis.
Det vi vet i dagsläget är att kungstankarna i regeringens skolpolitik inte vilar på vetenskaplig eller erfarenhetsmässig grund. Vi vet att visar Sverige sjunker i internationella jämförelser och att skillnaderna mellan svenska skolor och elever ökar. Vi vet att elevernas socioekonomiska bakgrund slår igenom alltmer i skolresultat och skolval. Vi vet att snedrekryteringen till högskolan består och kanske också förstärks. Vi vet att lärarnas administrativa börda ökat och att antalet arbetsmiljölarm fördubblats på fem år. Vi vet att allt färre nybörjare antas till lärarutbildningen.
Ingenting tyder alltså på att reformerna ger det önskade resultatet. Skolpolitiken famlar i blindo. Om den inte tar av sig skygglapparna snart går den in i väggen.
