German Bender

Baylans jämlikhetslinje ställs mot Björklunds kunskapslinje i skolpolitiken

Den ökade ojämlikheten i skolan ser ut att bli en viktig politisk stridsfråga. Socialdemokraterna, som länge varit tillbakapressade av Jan Björklunds kunskapslinje och i hög grad ställt sig bakom den med små justeringar på marginalen, verkar nu ha bestämt sig för vilken fot de ska stå på. Och att döma av Ibrahim Baylans artikel på DN Debatt den 28 mars har de valt jämlikhetsfoten. Det kan bli en vinnande strategi.

Det ska sägas att mycket av retoriken och förslagen fortfarande påminner om regeringens, men det går ändå att skönja en ny linje i Socialdemokraternas skolpolitik. Något förenklat menar Ibrahim Baylan att en likvärdig skola, där skillnaderna mellan elever och mellan skolor är små, kommer att leda till bättre kunskapsresultat. Vi kan kalla detta jämlikhetslinjen.

Jan Björklunds och Alliansens linje är, något förenklat, den motsatta. Man menar att en skola med fokus på kunskap också blir mer likvärdig, eftersom de svagast presterande eleverna kommer att gynnas i en ”kunskapsskola”. Vi kan kalla detta kunskapslinjen.

Vilken av dessa linjer har stöd i forskningen? Det råder numer inget tvivel om att det är jämlikhetslinjen. Detta har varit känt inom skolsektorn tämligen länge, och blev väl belagt under den skolhearing som Socialdemokraterna anordnade i riksdagen den 28 mars.

Några av talarna, bland annat OECDs högt ansedda rådgivare och chef för utbildningsstatistik Andreas Schleicher (mannen bakom PISA-undersökningarna), Karl-Göran Karlsson från Mittuniversitetet och Bengt Persson från Högskolan i Borås, gav mycket intressanta besked.

Samtliga pekade på att Sverige mellan år 2000 och 2009 sjunkit från en tidigare topplacering till den sämre halvan av OECD-länderna när det gäller likvärdighet. Detta innebär att skillnaderna mellan elevers och skolors resultat har ökat och att elevernas sociala bakgrund har fått större betydelse för skolresultaten på såväl individ- som skolnivå. Faktum är att Sverige är det enda OECD-landet som tappat så mycket i likvärdighet.

Under samma tidsperiod som Sveriges kunskapsresultat sjönk (år 2000-2009), sjönk dessutom likvärdigheten, vilket visades med fyra olika mått av Karl Göran Karlsson, docent vid Mittuniversitetet och vetenskaplig ledare för PISA i Sverige.

Detta överensstämmer med Andreas Schleichers entydiga slutsats, baserad på gedigen PISA-statistik, att det finns ett starkt samband mellan likvärdiga skolsystem och elevers PISA-resultat. En skola som sorterar elever efter kunskapsnivå, som skapar separata utbildningsvägar för olika elevkategorier, som inför tidiga utbildningsval, som lämnar över mer arbete åt den enskilde eleven, presterar också sämre i PISA-mätningarna. Det finns alltså ett starkt samband mellan likvärdighet och kvalitet (equity and quality). OECD är med andra ord en ivrig förespråkare av jämlikhetslinjen.

Orsakerna till Sveriges fallande kunskapsresultat och likvärdighet är förstås komplexa och i viss mån omdebatterade. Men Skolverket har lyft fram några viktiga faktorer som numer är relativt oomtvistade:

  • Decentralisering – kommunerna fördelar inte resurser efter elevernas behov, skolan har blivit mindre kompensatorisk
  • Segregering – det har blivit vanligare att elever med likartad bakgrund samlas på samma skola
  • Differentiering – det har blivit vanligare med särskilda undervisningsgrupper för elever i behov av stöd och indelning av elever efter kunskapsnivå
  • Individualisering – elever bedriver alltmer av skolarbetet på egen hand, vilket gör att stödet hemifrån blivit allt viktigare

En pikant detalj i sammanhanget är att just de två kombattanter som nu säger sig ha lösningen på problemen i skolan, är de statsråd som haft ansvar för skolan under en stor del av den tidsperiod då både kunskapsresultaten och likvärdigheten sjönk: Ibrahim Baylan (skolminister 2004-2006) och Jan Björklund (skol- och sedermera utbildningsminister 2006-). Frågan är hur de ser på sitt ansvar för de reformer som orsakat den negativa trenden?

Ibrahim Baylan medger mot slutet av den tidigare nämnda DN-artikeln att ”vi är kritiska till hur vi själva har drivit denna utveckling i skolan och ser att den behöver vändas”. Jan Björklund är inte lika självkritisk. Han har bland annat sagt att skolan är som en atlantångare och att utvecklingen kommer att ta lång tid att vända. Men inte heller på den här punkten har han stöd i forskningen. Enligt bland andra OECD:s Andreas Schleicher och en välkänd rapport från den internationella konsultfirman McKinsey, kan märkbara förändringar av skolresultaten åstadkommas på 5-10 år. Ungefär lika länge som Björklund varit statsråd, alltså. Dessutom skedde ju försämringen av de svenska skolresultaten och likvärdigheten under en motsvarande tidsrymd, så förändringar behöver uppenbarligen inte ta så lång tid som utbildningsministern vill göra gällande.

Socialdemokraternas jämlikhetslinje har alltså starkt stöd i forskningen. Den har antagligen också ett starkt stöd bland väljarna, åtminstone när det gäller målet: en skola som utjämnar klyftor och minskar effekten av elevernas socioekonomiska bakgrund. De flesta svenskar håller nog med om att det är ett allvarligt samhällsproblem att skillnaderna mellan elever och mellan skolor har ökat. Men djävulen sitter i detaljerna och frågan är vilket stöd de konkreta förslagen får, eftersom de innebär att individen i praktiken kan tvingas till vissa uppoffringar.

Hur uppfattas exempelvis det fria skolvalet i realiteten om ett barn vars förälder valt en viss skola lottas till en annan skola, som Socialdemokraterna föreslår? Hur ställer sig föräldrar och huvudmän till förslaget att låta Skolinspektionen avslå en ansökan från en friskola om skolans etablering bedöms leda till ökad segregation, ett annat av Baylans förslag? Vad anser föräldrar om de kommunpolitiker som bestämmer att vissa skolor ska få mer resurser per elev än skolan som deras egna barn går i, ännu ett av förslagen?

Väljarnas reaktion är alltså svår att sia om. Frågan är också hur Alliansen kommer att bemöta Socialdemokraternas jämlikhetslinje, den kan mycket väl byta fot och med sedvanlig Allianstaktik ”kapa” jämlikhetsstrategin. Jan Björklund har exempelvis själv uppmärksammat problemet med att kommunerna inte fördelar resurser kompensatoriskt, det vill säga efter elevernas behov. Man kan nog vänta sig vissa öppningar i regeringens skolpolitik när det gäller frågan om likvärdighet, men det är svårt att tro att Jan Björklund i en handvändning helt ska överge den kunskapslinje han så starkt drivit i många år. Snarare kommer hans strategi sannolikt att förbli den att kunskapslinjen, rätt genomförd, också är en jämlikhetslinje.

Fortsättning följer.

 

Andra som skrivit om detta: DN1, DN2, Expressen, Peter Erlandsson, Svenskt Näringsliv.

 

  • http://profiles.google.com/anders.utbult Anders Utbult

    Bra artikel! Men det blir lite fel om du kallar Björklunds linje för ”kunskapslinjen”, då den troligtvis då inte leder till ökad kunskap. Bättre då att benämna den ”individualiseringslinjen” eller liknande, då det är så den kontrasterar sig mot Baylans. Båda har ju målet att öka kunskapen, även om Björklunds metod blir allt mer ifrågasatt.

  • German Bender

    Det är precis det jag menar, och det var därför jag avslutade med ”Snarare kommer hans strategi sannolikt att förbli den att kunskapslinjen, rätt genomförd, också är en jämlikhetslinje.” Rätt genomförd, alltså. Individualiseringslinjen låter för krångligt och kan för dessutom lika gärna tillämpas på S gamla skolpolitik, som ju (enligt bland annat Skolverket) lett till att elever fått allt större ansvar för skolarbetet. Något som för övrigt har positiva aspekter om det genomförs på rätt sätt och med lämpligt stöd till de elever som behöver det.

  • http://samtider.wordpress.com/ Klas Lindelöf

    Jag hoppas att din ”antydan” kan driva Baylan åt rätt håll, men om han ska kunna ta debatten bör han Nu lägga en del energi på att finna den stab som kan förse honom med slagkraftig retorik och trovärdiga argument. Han kan således sluta leta bland broilers, jurister och ekonomer (distansering JB) för att, om han är förmögen till detta, söka kunnandet bland skolverksamma. Det är liksom den disciplin det handlar om.