En gyllene chans att förbättra kvaliteten i den högre utbildningen
För några veckor sedan deltog jag i en OECD-konferens om internationalisering i New York. Internationalisering, det vill säga olika typer av internationella inslag i den högre utbildningen och forskningen, har blivit ett allt viktigare politiskt, akademiskt och faktiskt också kommersiellt mål.
På konferensen, som anordnades i samarbete med det enorma delstatliga universitetsnätverket SUNY (State University of New York), framträdde ett antal teman, som jag kanske återkommer till på den här bloggen. I just det här inlägget tänkte jag istället fokusera på en fråga som är högaktuell i Sverige: kvalitetssäkring.
Ett av konferensens seminarier, passande nog modererat av den svenske universitetskanslern och chefen för Högskoleverket Lars Haikola, handlade nämligen om olika länders kvalitetssäkring av högre utbildning. Högskoleverket har varit dubbelt aktuellt den senaste veckan, båda gångerna med anledning av det nya svenska systemet för kvalitetsutvärdering av högre utbildning. Det har spekulerats mycket kring den senaste tidens händelseutveckling, för att inte säga kalabalik (se länkar längst ned på sidan), så jag tänkte inte göra det här. Däremot har ingenting sagts om de tänkbara konsekvenserna för internationaliseringen i Sverige. Därför kan några ord om detta vara på sin plats.
Den 25 april redovisade Högskoleverket den första omgången utvärderingar som gjorts i det nya systemet, där 189 utbildningar på 35 lärosäten runtom i landet fått ett omdöme på en tregradig skala: mycket hög, hög eller bristande kvalitet. Knappt en vecka tidigare, den 19 april offentliggjorde Högskoleverket en kontroversiell rapport som lämnats till den europeiska organisationen ENQA (European Association for Quality Assurance in Higher Education), där ett femtiotal kvalitetsgranskande organisationer ingår och där Högskoleverket är medlem. I rapporten framförs mycket skarp kritik såväl mot det svenska systemet för kvalitetsutvärdering som mot regeringens styrning av Högskoleverket. (Följ länkarna längst ned på sidan om du vill läsa mer om detta.)
Rapporten blir ett viktigt beslutsunderlag när ENQA i juni ska avgöra om Högskoleverket ska få förbli medlem i organisaitonen. Men oavsett vad ENQA beslutar, och oavsett vad man tycker om rapportens slutsatser, är det allvarligt att regeringen – trots kompakt och välgrundad kritik från en i stort sett enig högskolesektor – har drivit igenom ett kvalitetssäkringssystem som nu drar till sig tung internationell kritik.
Detta sker i ett läge där antagningssiffrorna för tredjelandsstudenter på bara ett år har rasat med drygt 90 procent, efter införandet av studieavgifter för dessa studenter. Att blotta misstanken om bristfällig kvalitetsgranskning nu kan sprida sig bland potentiella studenter och institutionella samarbetspartners till svenska lärosäten runtom i världen är förstås ytterst allvarligt. Det är lätt att föreställa sig vilka konsekvenser detta kan få för den redan mycket svåra uppgift som Sverige och svenska lärosäten nu måste ta sig an – att öka svensk utbildnings internationella attraktivitet bland betalande studenter.
Men i stunder av kris uppenbarar sig ofta också möjligheter. Jan Björklund har nu en gyllene chans att vända hela situationen på ett bräde. Regeringen har hittills inte kommenterat det uppkomna läget och kommer antagligen inte att göra det. Det är dock rimligt att anta att man är medveten om allvaret i att kritiken alls framförs, även om man i sak inte delar rapportens slutsatser. Utbildningsdepartementets agerande kan naturligtvis få stor betydelse för såväl kvalitetsutvärderingssystemets fortsatta utveckling som för internationaliseringen av svensk högre utbildning.
Om Jan Björklund agerar proaktivt och tar initiativet kan han vinna såväl problemformuleringsprivilegiet som högskolesektorns förtroende och dessutom på köpet få ett bättre fungerande och bättre förankrat kvalitetsutvärderingssystem – kanske rentav ett system som kan bli ett föredöme för andra länder. Det finns mycket som är värt att tillvarata i vårt nuvarande system, men också en hel del brister skulle kunna åtgärdas.
Mitt råd till utbildningsministern är att låta Högskoleverket utvärdera och snabbutreda kvalitetsutvärderingssystemet. Om vissa förändringar kan genomföras i det nuvarande systemet vore det bra. Annars kan underlaget användas i utvecklingen av nästa kvalitetsutvärderingssystem, som det är hög tid att börja fundera på redan nu. Om bara två år ska en ny utvärderingscykel inledas och då finns det goda skäl att använda sig av ett helt eller delvis nytt utvärderingssystem.
Regeringen står nu inför möjligheten att sätta igång utvecklingen av ett långsiktigt hållbart kvalitetsutvärderingssystem med god förankring i såväl högskolesektorn som över blockgränsen. Det vore ansvarslöst att försitta den möjligheten.
Andra som skrivit om kvalitetsutvärderingssystemet och ENQA:s kritik: Kåre Bremer, Anders Söderholm, Åsa Bergenheim, Lars Haikola, Björn Brorström, Karin Röding, Christian Stråhlman, Klas-Herman Lundgren, Sveriges förenade studentkårer, Sveriges universitets- och högskoleförbund, Fokus.
