Utan god utbildning ingen innovationskraft
Satsningar på forskning är en av de långsiktigt mest avgörande faktorerna för ekonomisk tillväxt. Därför satsar Sverige betydande statliga medel på forskning, omkring 30 miljarder kronor varje år.
Nu i höst kommer regeringen att lägga fram två viktiga dokument: en forsknings- och innovationsproposition, som utbildningsdepartementet ansvarar för, och en innovationsstrategi, som näringsdepartementet ansvarar för.
Jag arbetar för närvarande med TCOs inspel till framför allt den förstnämnda, och tar därför med stort intresse del av de många andra inspel som har duggat tätt det senaste året. I dag presenterar till exempel de tre tunga ekonomerna Pontus Braunerhjelm, Klas Eklund och Magnus Henrekson på SvD Brännpunkt ett antal förslag till åtgärder som de anser behövs för att öka Sveriges innovationskraft.
Det är glädjande att artikelförfattarna så tydligt betonar skolans och den högre utbildningens betydelse i det här sammanhanget:
Skolans kvalitet måste höjas. Sverige bör sätta upp kvantitativa mål för svenska elevers ranking och prestation inom Pisa-systemet. Lärarnas status och lön måste upp. På högskolorna bör studenter involveras mer i innovations- och entreprenörskapssatsningar. Resurser till forskning och innovation bör i högre uträckning fördelas efter kvalitet. De statliga forskningssatsningarna bör bli mer långsiktiga – med en horisont på tio till tolv år.
Allt detta kan TCO i huvudsak skriva under på. Den negativa utvecklingen i den svenska skolan kan komma att få långsiktigt skadliga effekter för såväl den svenska ekonomin som samhällets sociala kapital. Utbildningens (såväl grundskola som högskola) centrala betydelse måste uppmärksammas också i forsknings- och innovationspolitiken.
Däremot ställer vi oss mer tveksamma till vad man menar med att ”vård, skola och omsorg behöver konkurrens”. Den senare tidens debatt om den minskade likvärdigheten i den svenska skolan och de vinster som uppstår i den skattefinansierade privata vårdsektorn stämmer till eftertanke. I förra årets uppmärksammade SNS-rapport ”Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?” konstaterades:
Den viktigaste slutsatsen av studien är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i den svenska välfärdssektorn. Utifrån befintlig forskning går det inte att hitta belägg för att reformeringen av offentlig sektor medfört de stora kvalitets- och effektivitetsvinster som man hoppades på.
Unionens närings- och forskningspolitiska utredare Lena Georgsson Wirkkala kommenterar också en del av förslagen i artikeln och påpekar att artikelförfattarna underskattar betydelsen av andra sätt att mäta innovationsförmåga än antalet patent, särskilt när det gäller de allt viktigare tjänsteinnovationerna. Hon konstaterar också att det är positivt ur fackligt perspektiv att man föreslår att innovationsförmåga måste ge utslag i anställdas lönekuvert. Detta, vill jag påpeka, är särskilt viktigt i offentlig sektor, där många kvinnor arbetar och där många tjänsteinnovationer skulle kunna skapas.
