German Bender

OECD visar än en gång bristerna i den svenska skolan

Hur hänger skolresultatens nivå ihop med likvärdigheten i skolan? Måste länder välja mellan det ena eller det andra, alltså mellan att ha goda genomsnittliga skolresultat eller att ha små skillnader i resultat mellan elever? Nej, svarar OECD med emfas. Och det går dessutom att göra framsteg på båda områdena på relativt kort tid. Det framgår av en intressant och beklämmande OECD-analys av data från PISA-testen, i vilka nästan en halv miljon skolelever från ett sextiotal länder skriver samma prov.

Det mesta är känt sedan tidigare, men det är värt att påminna om. OECD:s nya minianalys riktar nämligen ett obehagligt skarpt ljus mot den mest oroväckande utvecklingen i den svenska skolan: de ökade skillnaderna i skolresultat mellan elever med olika socioekonomisk bakgrund (även kallad minskad likvärdighet mellan elever).

OECD konstaterar till att börja med att PISA-testen konsekvent visat att socioekonomisk bakgrund har betydelse för skolresultaten. Till exempel är det i genomsnitt dubbelt så sannolikt att socioekonomisk missgynnade (”disadvantaged”) elever i OECD-länderna är de som har sämst resultat i PISAs läsförståelseprov. Fyrfältaren nedan ger en bild av hur Sverige ligger till i förhållande till andra OECD-länder när det gäller skolresultat och likvärdighet mellan elever. Vår placering kan bäst beskrivas som medioker.

 

Men det i många länder förekommande sambandet mellan svaga skolresultat och dålig likvärdighet  går att bryta, menar OECD. I den senaste PISA-undersökningen (2009) var flera av länderna med bäst resultat också de länder som uppvisade minst skillnader mellan elever med olika socioekonomisk bakgrund.

OECD slår i sin analys fast att ”några länder visat att förbättringar i likvärdighet kan åstadkommas samtidigt som övergripande förbättringar i skolresultat, dessutom på relativt kort tid”. Detta gäller dock inte Sverige – såvida man inte byter ut ett ordet ”förbättringar” i citatet mot ”försämringar”.

Bilden nedan visar att den svenska skolans utveckling mellan 2000 och 2009 års PISA-test hör till de sämsta i hela OECD när det gäller både resultat och likvärdighet. Sverige återfinns nere i det högra hörnet, som visar den kategori dit inga länder vill räknas: ”Countries/economies with losses in performance and equity levels”.

En viktig åtgärd för att komma till rätta med bristande likvärdighet, enligt OECD, är  så kallad kompensatorisk resursfördelning. Det innebär att man tilldelar mer resurser till de elever och skolor där behoven är som störst, till exempel på grund av sämre socioekonomiska förutsättningar. Detta ska den svenska skolan göra enligt lag, men i praktiken förekommer det i mycket liten utsträckning. Skolverket påpekade det redan 2009. Tabellen nedan (s. 39 i rapporten ”Resursfördelning utifrån förutsättningar och behov?”) redovisar andelen kommuner med tilläggsresurser för barn/elever i behov av särskilt stöd och tilläggsresurser baserade på socioekonomiska faktorer.

Skolverket konstaterar att ”det stora flertalet av kommunerna inte har någon tilläggsresurs baserad på socioekonomiska faktorer vare sig i förskola, grundskola eller fritidshem. I de kommuner som har en sedan tilläggsresurs – var femte när det gäller förskola, var fjärde när det gäller grundskola och var tionde när det gäller fritidshem – utgör resursen i allmänhet en liten andel av budgeten.”

Skolverkets slutsats bekräftas av OECDs analys, där man uttrycker sig pregnant:

”(…) school systems vary in the degree to which they allow socio-economic differences to become differences in performance (…)”

Nyckelordet här är ”allow”. Sverige är alltså ett land där vi tillåter att skillnaderna mellan elevers socioekonomiska bakgrund blir skillnader i skolresultat. Det är ett svek och dessutom ett allvarligt hot – inte bara mot de barn som är direkt drabbade, utan mot hela samhället. Och det är inte bara i Sverige som detta börjar bli en allmän sanning. Även OECDs experter kan numera se det i sina prydliga diagram.

 

Uppdaterat 130214: Andra som skrivit om detta är Zoran Alagic, presschef på Lärarnas Riksförbund, Edvin Alam på Moderata Ungdomsförbundet, bloggen Whinar.