German Bender

Enigheten om skolan är bra, men viktiga frågor återstår

Skolan har gått om arbetslösheten som väljarnas viktigaste fråga inför höstens riksdagsval. Både regeringen och oppositionen har på sistone gjort flera utspel för att visa handlingskraft efter de katastrofala svenska resultaten i den senaste Pisa-undersökningen, som offentliggjordes i december. Tonläget är uppskruvat och åtgärdsförslagen haglar.

Det är bra att politikerna noterar den betydelse som väljarna så tydligt tillmäter skolan. Men debatten skulle bättre kunna spegla den politiska enighet som faktiskt finns om en rad viktiga frågor. Det vore också välgörande om politiker från alla partier i högre grad gav skolan och lärarna det förtroende och den arbetsro som så väl behövs.

Vissa bedömare har beklagat sig över att skolpolitiken är alltför polariserad och att partierna borde försöka komma överens istället för att plocka politiska poäng och föra fram de förslag som de själva tror mest på. Det är dock en ytlig iakttagelse som inte stämmer överens med partiernas ståndpunkter i en rad sakfrågor. Visst finns det skillnader (*) mellan partierna, men de skillnaderna är i själva verket små, vilket kommer att framgå av detta inlägg.

TCO brukar ofta efterfråga bred politisk samsyn kring viktiga samhällsfrågor, eftersom det bidrar till stabila och långsiktigt hållbara spelregler för inblandade aktörer och en god förankring i samhället. Inte minst i skolpolitiken är det en princip som vi menar att man bör eftersträva. Men det behöver inte ske till priset av att viktiga problem avförs från den politiska agendan.

Det finns nämligen en helig ko, en elefant i rummet, som partierna borde uppmärksamma: den nuvarande skolvalsmodellens konsekvenser för likvärdigheten och skolresultaten. Väljarna förtjänar besked om hur samtliga politiska partier ställer sig i denna avgörande fråga.

Polariseringen i skoldebatten är i hög grad retorisk, inte saklig. Risken med en alltför polemisk debatt är dels att man inte tar itu med några av de viktigaste problemen i skolan, dels att man inte tydliggör djupare ideologiska skillnader mellan de politiska alternativen för väljarna. Det är med andra ord inte bara till skada för skolan, utan också för demokratin.

Låt oss titta på några av alla de viktiga frågor som har stöd av partier på båda sidor av blockgränsen:

  • En skolkommission ska införas för att se över bristerna i den svenska skolan. Alla partier står bakom detta förslag (som nu kommer att genomföras), med tämligen små meningsskiljaktigheter kring hur kommissionen ska vara sammansatt.
  • Mindre skolklasser i de lägre åldrarna. Detta drivs framför allt av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, men även Moderaterna har uttryckt sig positivt om minskad klasstorlek i de första årskurserna.
  • Minskad administration för lärare. Regeringen har redan lanserat ett antal utredningar och förslag med syftet att lärarna ska kunna ägna mer tid åt undervisning och förberedelser, en ambition som delas av alla partier.
  • Obligatorisk förskoleklass. Regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet stödjer förslaget, som sannolikt kommer att genomföras under de kommande åren.
  • Obligatorisk sommarskola för elever som inte klarar gymnasiebehörighet. Regeringen och Socialdemokraterna stödjer förslaget, som kan komma att genomföras under de kommande åren.
  • Mer läxhjälp i skolan. De rödgröna partierna står bakom detta förslag, men också Moderaterna och Folkpartiet har uttryckt sig positivt om det.
  • Ett skolforskningsinstitut ska inrättas. Alla partier står bakom detta förslag, som kommer att genomföras under året.
  • Kommunerna måste i högre grad fördela resurser efter socioekonomiska behov. Här är den politiska enigheten stor, men det återstår att se hur en sådan fördelningsmodell utformas och i vilken utsträckning kommunerna sedan fördelar resurserna till skolorna där behoven är störst.
  • Högre lön till lärare på skolor i utsatta områden. Regeringen och Socialdemokraterna partierna har föreslagit olika modeller, men är i stort sett eniga.
  • Huvudmannaskapet i skolan ska förbli kommunalt, men statens inflytande behöver ökas. Många av de reformer som genomförts och som föreslås innebär i praktiken att den statliga styrningen av skolan ökar på olika sätt. Men det är endast Folkpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som säger sig vilja förstatliga skolan (vad detta faktiskt innebär är en annan fråga och i det avseendet är dessa tre partier nog inte lika eniga). Övriga partier hänvisar dels till att ett statligt huvudmannaskap inte är lösningen på skolans problem, dels till att lärarna nu behöver arbetsro och inte fler omfattande reformer.

Till denna spretiga åtgärdsbukett där alltså partierna i stort sett är eniga, tillkommer de många förslagen och bedömningarna som lämnats av Friskolekommittén, i vilken alla partier utom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ingår. Ett urval av dessa:

  • Införande av meddelarskydd och (utredande av) offentlighetsprincip i friskolor.
  • Kommunalt samråd inför etableringen av en ny friskola. Syftet är att ge kommuner större inflytande över vilka friskolor som etableras. Det yttersta beslutet ska dock även i fortsättningen fattas av Skolinspektionen och samrådet föreslås ske först efter att en friskola blivit godkänd av myndigheten.
  • Ägarprövning ska utredas i syfte att ”säkerställa att ägarna av skolföretag har ett seriöst och långsiktigt intresse för att bedriva utbildning.”
  • Syftet med friskoleföretags verksamhet ska ses över för att utröna ”om det ska införas ett krav på att aktiebolag som vill bedriva skolverksamhet i sin bolagsordning ska ange att bolagets verksamhet, helt eller delvis, har till syfte att bedriva utbildning av god kvalitet.” Utredningen ska också ”omfatta alternativet att överskott som huvudregel ska återinvesteras i verksamheten.”

Nå. Tyder denna digra lista på en alltför polariserad skolpolitik? Den som till äventyrs inte låter sig övertygas av denna uppräkning kan också dra sig till minnes alla de reformer som redan genomförts av alliansregeringen och som oppositionen till stor del ställer sig bakom – exempelvis den nya skollagen och läroplanen, den nya lärarutbildningen, lärarlegitimationen och karriärtjänsterna för lärare.

Men några av de mest centrala frågorna hittills inte fått så stort utrymme i den politiska debatten, nämligen valfrihetsreformerna som genomfördes i början av 1990-talet, då man införde det fria skolvalet, skolpengen, etableringsrätten för friskolor med möjlighet till vinstuttag. Med andra ord den nuvarande skolvalsmodellen.

Sedan dess har utvecklingen i den svenska skolan varit katastrofal, både vad gäller de sjunkande genomsnittsresultaten och vad gäller de ökande skillnaderna mellan elever och skolor. I detta senare avseende står det tämligen klart att vår skolvalsmodell är en starkt bidragande faktor. I samband med den senaste Pisa-undersökningen i december slog Skolverket fast att det fria skolvalet ”sannolikt har bidragit till ökade resultatskillnader mellan skolor och en ökad socioekonomisk skolsegregation och därmed till minskad likvärdighet.”

Den så kallade ”mellanskolsvariationen”, alltså skillnaden i snittbetyg mellan olika skolor, har enligt Skolverket fördubblats sedan slutet av 1990-talet och låg 2011 på över 18 procent. Dessutom pekar myndigheten på att betydelsen av elevernas sociala bakgrund sannolikt har ökat under de senaste åren. Man konstaterar: ”Det är tydligt att skolan inte i tillräcklig utsträckning förmår kompensera för elevernas bakgrund.”

En forskargrupp ledd av professor Bo Malmberg vid Stockholms universitet har visat att den svenska skolvalsmodellen bidragit till en ökad skolsegregation och sjunkande likvärdighet: ”i stället för att stimulera ökad kvalitet används skolpengssystemet i dag för att subventionera ökad skolsegregation.”

Den här sociala skiktningen är djupt oroande. Den är uppenbarligen ett pedagogiskt problem, eftersom effekten blir sämre resultat för de svagaste eleverna och kanske också i genomsnitt för den svenska skolan. Men den är också ett allvarligt samhällsproblem, dels eftersom kunskapsklyftorna mellan skolor och elever ökar (och därmed skillnaderna i livschanser för barn från olika samhällsklasser) och dels eftersom den innebär att svenska barn växer upp med färre möjligheter att lära känna barn från andra samhällsgrupper.

Skolverkets generaldirektör Anna Ekström har efterlyst ”ett politiskt ansvarstagande för likvärdigheten som också inbegriper skolvalets konsekvenser och som leder till åtgärder för ökad likvärdighet.”

Skolvalsmodellen med dess olika komponenter är med andra ord en fråga som borde stå i centrum för den politiska debatten om skolan. Det har gått drygt tjugo år sedan valfrihetsreformerna genomfördes i den svenska skolan och den djupt oroväckande utvecklingen sedan dess gör att det nu är hög tid att utreda de negativa effekter som dessa reformer sammantaget kan ha bidragit till.

– – –

(*) Vad är man då inte överens om? Inte mycket, faktum är att det mest rör detaljer i förslagen, som när de ska börja gälla, hur de ska utformas eller hur mycket man vill satsa. De mest infekterade och blockskiljande sakfrågorna är nog läx-RUT och i vilken årskurs betyg ska börja sättas. Den som kommer på andra exempel på viktiga skolpolitiska frågor där partierna eller blocken är oeniga får gärna redovisa dem i kommentarsfältet.