Måste det löna sig att arbeta?

Etiketter: arbetsmarknadspolitik, avgångsvederlag, jobbskatteavdrag, littorin

Avgående arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin får 112 000 kr i månaden under ett år i avgångsvederlag . Om Littorin tar ett nytt arbete under detta år minskas hans avgångsvederlag med lika mycket som den nya lönen. En ministerpost är ett mycket osäkert jobb - vilket Littorin själv är ett tydligt exempel på - och det kan därför vara befogat med generösa “fallskärmar”. Frågan är bara hur generösa dessa bör vara.

Det märkliga är att Littorins “arbetslöshetsersättning” är lika hög som hans tidigare lön och att den gäller fullt ut i ett helt år.

Hade Littorin varit en vanlig människa - och varit ansluten till en a-kassa - hade han bara fått 80% av sin lön upp till maxbeloppet 18 700 kr dvs. knappt 15 000 kr före skatt. Efter 201 dagar reduceras a-kasseersättningen till 70% av lönen, något som dock inte hade haft någon betydelse i Littorins fall eftersom han hade tjänat alldeles för mycket. Han hade ju inte fått mer än 13% ersättningsgrad ens från början.

En vanlig människa hade dessutom fått 7 karensdagar*. Cirka 1/3 av den första månaders ersättning skulle därmed ha gått förlorad. Hade denne - såsom Littorin själv - dessutom sagt upp sig själv hade han fått 45 karensdagar*, vilket motsvarar drygt 2 månader utan ersättning. Littorins avgångsvederlag gäller däremot från första dagen.

Dessutom räknas Littorin inte som arbetslös och han kan därmed tillgodoräkna sig jobbskatteavdraget. Detta kan inte längre avgående riksdagsledamöter göra. Det uppfattades som så “stötande” att riksdagsledamöter skulle ha skatteförmåner som vanligt folk inte hade rätt till och reglerna ändrades därför. De “stötande” reglerna behölls dock för ministrar, statssekreterare och sakkunniga i regeringskansliet.

Tanken att det måste löna sig att arbeta var grunden för den arbetsmarknadspolitik som Littorin genomdrev under sina år som arbetsmarknadsminister.

Frågan är om det verkligen lönar sig för Littorin att ta ett nytt arbete. Kommer han verkligen att söka jobb lika intensivt som det enligt regeringen vore samhällsekonomiskt optimalt att han gjorde? Vilka incitament har han exempelvis att sänka sina lönekrav när enda sättet att få en krona över för egen del är att hitta ett jobb som har högre lön än hans tidigare jobb?

* Karensdagarna beräknas som normala arbetsdagar, dvs. 5 dagar per vecka eller 21 dagar per månad.

Arbetslösa amerikaner blir inlåsta

Etiketter: arbetslöshet, finanskrisen, huskrisen, usa

Enligt en studie från Brookingsinstitutet har den interna migrationen inom USA de senaste åren varit den lägsta sedan andra världskriget.

Arbetskraftens rörlighet har länge uppfattats som en förklaring till att den amerikanska arbetslösheten varit betydligt lägre än i många europeiska länder. Folk har helt enkelt flyttat dit jobben har funnits. USA är ett stort land som saknar de betydande språkliga eller kulturella barriärer som präglar Europa och som försvårar migration och integration.

En förklaringen till detta nya fenomen är naturligtvis att den osedvanligt djupa lågkonjunkturen har drabbat hela USA. Det finns helt enkelt ingen region i USA där efterfrågan på arbetskraft för närvarande är särskilt stark.

Den viktigaste förklaringen enligt Washington Post är dock huskrisen. Många arbetslösa amerikaner sitter fast i svårsålda hus, där lånen vida överstiger värdet på husen. Det är visserligen förhållandevis enkelt och smärtfritt att göra konkurs på sina bostadslån i USA (jämfört med exempelvis Sverige). Men det innebär också att man kommer att få mycket svårt att få låna till ett nytt hus på många år. Många arbetslösa amerikaner anser därför att de inte har råd att flytta till orter där möjligheten att få ett jobb är större.

Arbetslösheten i USA har de senaste åren stigit till europeisk nivå och omkring hälften av de arbetslösa har varit arbetslösa i mer än 6 månader. Nu oroar sig många i USA för att den höga arbetslösheten kommer att bita sig fast på en betydligt högre nivå.

Detta ställer den amerikanska arbetsmarknadspolitiken inför helt nya utmaningar. En talesman för det amerikanska finansdepartementet kommenterade:

“In the past, people tended to move to where the jobs are. Now it is necessary to have more of a strategy to move the jobs - and create new jobs - in areas where the people are.”

Åtstramning med förnuft?

Etiketter: återhämtning, Ewa Björling, finanspolitik, G-20, offentliga finanser

De så kallade G-20-länderna (bestående av världens 20 viktigaste ekonomier) uttalade sig vid toppmötet i Toronto i helgen för en snabb konsolidering av de offentliga finanserna. Samtidigt varnade man dock för att återhämtningen i världsekonomin ännu är mycket skör och arbetslösheten fortfarande “oacceptabelt hög”. Åtstramningen får inte tillåtas hota återhämtningen.

G-20-gruppen har naturligtvis rätt. Världsekonomin brottas samtidigt med två allvarliga problem, en tillbakapressad efterfrågan och stora budgetunderskott. Till viss del är detta dock uttryck för samma sak: de svaga offentliga finanserna är till viss del orsakade av den svaga efterfrågan. Delvis beror dock de höga underskotten på strukturella problem. Flera länder har haft för höga offentliga utgifter och/eller för låga inkomster under många år, vilket har lett till stigande statsskulder. På lång sikt är detta inte hållbart. Frågan är om de ledande ekonomierna verkligen kan genomföra ett sådant besparingsprogram utan att återhämtningen i världen hotas.

Enligt en rapport från den Internationella valutafonden (IMF) har de utvecklade ekonomierna i G-20-gruppen i år ett genomsnittligt offentligt underskott på 8,9 procent av BNP. Den föreslagna besparingen skulle alltså motsvara 4,5 procent av BNP, vilket är mer än de samlade ekonomiska stimulanserna var i dessa länder 2009 och 2010, vilka uppskattas av IMF till sammanlagt 3,9 procent av BNP.

Sverige lyckades verkligen att spara sig ur krisen på 1990-talet men den gången fick vi draghjälp från utlandet. Den kraftiga kronförsvagningen tillsammans med stark efterfrågan i omvärlden motverkade i viss mån effekterna av den strama finanspolitiken. Idag är krisen global och det är svårt att se vilket land som skulle kunna agera draglok i världsekonomin.

G-20 uppmanar också länder med stora överskott i handeln med omvärlden att genomföra “strukturella reformer som stimulerar ökad inhemsk efterfrågan”. Den svenska handelsministern Ewa Björlings nyligen uppsatta mål att fördubbla svensk export fram till 2015 framstår i detta sammanhang ganska genant. Sverige tillhör ju de länder med de största bytesbalansöverskotten.

Personligen tror jag inte att länder som Japan, USA eller Storbritannien kommer att strama åt finanspolitiken i den takt som överenskommelsen kräver. Vilket kanske är bra eftersom jag tror att en så kraftig åtstramning skulle få allvarliga konsekvenser för återhämtningen i världsekonomin och möjligen även leda till en ny global nedgång.

Högre lön med privatisering?

Etiketter: kvinnolöner, löneutveckling, privatisering, svenskt näringsliv

Svenskt Näringsliv har publicerat en ny studie med titeln “Övergång till privat drift inom offentlig sektor”. Studien visar att anställda som arbetar på verksamheter som privatiserats har haft en signifikant högre löneutveckling än de som förblivit i offentlig sektor. Den sammanlagda löneökningen över ett par år tycks ha varit 5-7 procent högre för de privatiserade.

Resultatet är inte direkt förvånande. Allmänt kan kan förvänta sig att löneutvecklingen hålls tillbaka i branscher som domineras av en stor arbetsgivare. I första hand tycks det vara frågan om en initial löneuppgång de första åren. Skillnaden mellan de som varit privatiserade för 3, 6 eller 9 år tycks vara försumbar.

Studien reser dock vissa frågor. Figur 2 antyder att det i första hand är högavlönade män som fått en bättre löneutveckling. Skillnaden för kvinnor tycks ha varit begränsad. Den statistiska beräkning som var avsedd att belysa detta (Tabell 2, regression 4) är dock mycket svårtolkad. Såvida författaren inte har placerat decimaltecknet fel, påvisas plötsligt inga signifikanta effekter alls av privatisering. (Detta eftersom den redovisade koefficienten 0,010 är mindre än standardfelet 0,029 och därför inte, såsom sägs i texten, är signifikant.)

Svenskt Näringsliv duckar också för två besvärliga selektionsproblem i denna typ av studier. Det är troligen inte en genomsnittlig verksamhet som privatiseras eller en genomsnittlig anställd som väljer / väljs ut att följa med vid en privatisering. Kanske är det särskilt lönsamma verksamheter, eller sådana med stor utvecklingspotential som privatiseras? Kanske väljer offentliganställda med en god position/lön/trivsel på sitt gamla arbete att i högre grad stanna kvar i offentlig verksamhet än sådana som är missnöjda med sin situation?

Man hade också velat se den genomsnittliga lönenivån för privat och offentlig verksamhet i dessa branscher. Det vore ju intressant att veta om de privatanställda kommit ifatt de offentliganställda eller sprungit ifrån dem. Svenskt Näringsliv har ju uppenbarligen tillgång till dessa grunddata. Det faktum att man valt att inte redovisa detta talar nog sitt tydliga språk.

Provocerande snömos

Etiketter: eu, Ewa Björling, globala obalanser, konjunktur, utrikeshandel

Ewa Björlings debattartikel i SvD häromdagen gjorde mig lite beklämd. Hon skrev:

“Mer export leder till fler jobb i Sverige. Därför sätter jag nu upp målet att Sverige ska fördubbla sin export på fem år. Detta kan skapa uppemot en halv miljon nya arbetstillfällen. President Barack Obama presenterade nyligen sitt exportinitiativ med just målet att fördubbla USA:s export på fem år. Det är viktigt att Sverige är med på banan. Jag antar denna utmaning.”

Låt mig först slå fast att denna deklaration antagligen inte kommer att göra någon större skada. Några honnörsord om frihandel och om spridandet av en “mer positiv bild av Sverige i världen” kommer knappast att göra någon särskilt upprörd. Men det kommer knappast heller att leda till någon fördubblad exportvolym eller några 500 000 nya jobb i Sverige.

Dock är det merkantilistiska tonfallet i hennes artikel provocerande: “Jag kommer att verka för att utsträcka den fria rörligheten inom EU till nya sektorer där Sverige har tydliga konkurrensfördelar.” Hur ser hon på fri rörlighet i de sektorer där Sverige har tydliga konkurrensnackdelar? Eller varför inte ett simultant mål om fördubblad import?

Sverige har redan idag ett av de högsta bytesbalansöverskotten bland industriländerna. Vi exporterar helt enkelt betydligt mer än vi importerar. Vad detta sedan beror på kan diskuteras. Min personliga favorit är att svenskarna efter 90-talets - nödvändiga - budgetsanering och pensionsreform helt enkelt misstrodde den offentliga sektorns förmåga att trygga deras ålderdom. Flera generationer började därför pensionsspara samtidigt, vilket gav upphov till det mycket höga hushållssparandet. Lägg härtill det mycket ambitiösa sparmålet för den offentliga ekonomin på 1 procentenhet av BNP. Eftersom det svenska näringslivet inte behövde detta enorma sparande för sina investeringar började vi exportera vårt kapital till länder som hade större behov av det.

Problemet är att svenskarna är inte det enda folk som behöver spara. Tvärtom tycks sparbehoven för tillfället vara betydligt större på annat håll. Obalanserna i världen anges ofta som en av de viktigaste orsakerna till den senaste finansiella krisen. Då bör man hålla i minnet att obalanserna inte bara gäller USA, Kina och OPEC-länderna. En studie från den Internationella valutafonden (IMF) visade nyligen att de interna obalanserna inom EU var i samma storleksordning som de globala obalanserna. Ett antal länder, som Skandinavien, Tyskland, Österrike och Benelux-länderna har betydande överskott i sin utrikeshandel medan andra länder, som Irland, Medelhavsländerna och Centraleuropa, har betydande underskott.

Det är lätt att peka finger åt underskottsländerna och dunka överskottsländerna i ryggen. Men egentligen är de bara olika sidor av samma mynt. För att Sverige ska kunna ha ett överskott i sin utrikeshandel krävs att Spanien, eller något annat land, har ett underskott. Sparandeöverskottet som slussades till underskottsländerna förvärrade överhettningen i dessa länder.

Jag har all förståelse för att USA och andra underskottsländer nu försöker komma tillrätta med sina underskott. Vi kan bara hoppas att dessa länder lyckas i sitt uppsåt utan allvarligare inskränkningar i frihandeln. När Sveriges handelsminister deklarerar att hon “antar denna utmaning” börjar man undra om hon överhuvudtaget har förstått problematiken.

Svensk ekonomi har inget att vinna på att de globala och regionala obalanserna förstärks. I slutändan får vi alla vara med och dela på notan.

Credit Default Swaps och den grekiska tragedin

Etiketter: 90-talskrisen, CDS, derivat, finanskris, grekland, statsfinanser

Vad är en Credit Default Swap? En CDS är en typ av finansiellt instrument som dök upp på 90-talet och som spelade en avgörande roll i den amerikanska huslånekrisen.

Dessa instrument tycks också spela en avgörande roll i den nu pågående grekiska tragedin. CDS används av spekulanter som vill tjäna pengar på att Grekland går i konkurs, något som också bidrar till att en sådan konkurs blir mer sannolik.

En CDS har likheter med ett värdepapper, en försäkring och vadslagning. Men till skillnad från alla dessa verksamheter, vilka alla är hårt reglerade i USA, är CDS-marknaden nästan helt oreglerad och oövervakad av myndigheterna. Den amerikanske investmantbankiren Warren Buffet beskrev redan innan finanskrisen denna typ av s.k. derivatinstrument som “tidsinställda bomber” och “finansiella massförstörelsevapen“. Det hörs allt oftare röster som förespråkar att dessa instrument borde förbjudas eller åtminstone regleras mycket hårdare.

Formellt är en CDS bara ett avtal där en part säljer en “försäkring” mot kreditförluster i exempelvis en obligation till en annan part. Säljaren får då en fastställd periodisk avgift men får betala ersättning motsvarande kreditförlusten om utgivaren av obligationen ställer in betalningarna. Köparen överför därmed kreditrisken till säljaren på samma sätt som en husägare, via hemförsäkringen, överför risken för brand, mm. till ett försäkringsbolag.

Men jämförelsen med hemförsäkring är vilseledande. Jag kan inte - på mycket goda grunder - försäkra min grannes hus och tjäna storkovan om det brinner ner. Även om jag vet att han sitter och experimenterar med eldfarliga vätskor i sin källare. Jag kan inte heller, av liknande skäl, ta ut en livförsäkring på honom. Risken är helt enkelt för stor att jag skulle försöka förkorta hans tid på jorden. Men jag kan köpa en CDS, en “försäkring”, på en obligation som jag inte äger. Jag kan försäkra obligationen tio gånger om. 100 gånger om.

En CDS skiljer sig också från vanlig vadslagning på ett avgörande vis. Det faktum att jag satsar stora pengar på att AIK kommer att förlora nästa fotbollsmatch påverkar inte matchresultatet. Så är inte fallet med en CDS. När jag köper en CDS på grekiska statsobligationer kan man säga att jag skapar en syntetisk grekisk statsobligation. Detta får precis samma effekt på de grekiska räntorna som om Grekland själv hade emitterat en ny obligation: räntan stiger.

Ofta kan volymen utestående CDS-kontrakt överstiga volymen underliggande obligationer flera gånger om. Den kraftigt stigande grekiska räntan drivs av spekulanter på CDS-marknaden. I värsta fall kan spekulation via CDS orsaka en grekisk konkurs. Därmed inte sagt att Grekland inte hade haft gigantiska och i hög grad självförvållade ekonomiska problem ändå.

En CDS handlas normalt OTC, “over-the-counter”, vilket innebär att den inte självklart kan säljas vidare till tredje part. Antag att jag i ett svagt ögonblick hade valt sälja en CDS på en grekisk statsobligation och nu när det börjar blåsa vill ta mig ur denna riskabla position. Eftersom jag inte kan sälja den, kvittar jag normalt min position genom att köpa en motsvarande CDS av en tredje part.

Så länge alla kan betala sina skulder är detta bara ett nollsummespel, där vinnarna är lika många som förlorarna. Men om den som sitter på Svarte Petter när musiken tystnar inte kan betala sin skuld till den han är skyldig, då är risken stor att denne i sin tur inte heller kan betala till den han är skyldig, osv. Vi får en kedjereaktion där hela det finansiella systemet riskerar att falla samman. Det är antagligen vad som hade hänt i samband med finanskraschen 2008 om inte stater och centralbanker klivit in och garanterat alla upplupna skulder.

Sverige hade stora problem med statsfinanserna på 90-talet. Vårt budgetunderskott var aldrig riktigt så stort som Greklands är idag och vår statsskuld var också lägre. Dessutom övergav vi vår fasta växelkurs och lät kronan falla i värde, vilket gjorde att vi fick draghjälp via omvärldens efterfrågan på våra exportvaror. Detta är något som Grekland inte kan göra - åtminstone så länge de är kvar i EMU.

Men på 90-talet existerade inga CDS. Det fanns perioder när de svenska statsfinansernas långsiktiga hållbarhet starkt ifrågasattes i vissa kretsar. Det enda dessa kunde göra var emellertid att sälja av sitt svenska statspappersinnehav och vägra att köpa några nya. Det fanns de som gjorde detta och den svenska räntedifferensen mot Tyskland var tidvis mycket hög.

Men vi fick ordning på våra statsfinanser genom skattehöjningar och utgiftsnedskärningar och, inte minst, genom hög tillväxt och stigande sysselsättning.  Idag har Sverige bland de lägsta statsskulderna och budgetunderskotten bland världens industriländer.

Det är inte säkert att det hade slutat lika väl om det hade funnits Credit Default Swaps på den tiden.

Vad betyder det att arbetsmarknaden är mer “anpassningsbar”?

Etiketter: arbetslösheten, arbetsmarknad, produktivitet, regeringen, RUT, sysselsättning

I årets Vårproposition skriver regeringen att den svenska arbetsmarknaden har blivit “mer anpassningsbar” på senare år och naturligtvis är detta resultatet av regeringens förutseende politik.

Det låter ju onekligen bra, men vad betyder det egentligen att arbetsmarknaden har blivit “mer anpassningsbar”?

“Anpassningsförmåga” är, så vitt jag vet, en helt ny term, som avser att beskriva fenomenet att fallet i sysselsättning under denna lågkonjunktur inte har blivit “lika djupt och återhämtningen bedöms gå snabbare”, trots att BNP-fallet har ungefär lika stort som under 90-talskrisen. Se avsnitt 5.4.4 (sid 129-31).

Trots att jag har arbetat med dessa frågor under lång tid tog det mig ett bra tag att genomskåda detta skönmålande begrepp. Högre sysselsättning och lägre arbetslöshet vill vi väl alla ha. Så vad är haken?

Bruttonationalprodukten (BNP) delas ofta upp i två komponenter, antalet arbetade timmar och produktiviteten, dvs. produktion per arbetad timme. Den förvånansvärt starka sysselsättningsutvecklingen - givet BNP-tillväxten - vi har haft sedan 2007 är bara en avspegling av den katastrofala produktivitetsutvecklingen under samma tid.

I Budgetpropositionen från oktober 2006 (se tabell 4.1, s.50) bedömdes produktiviteten i den svenska ekonomin öka med 2 procent per år 2007-09 medan utfallet enligt SCB blev -1,5 procent per år. Det ackumulerade prognosfelet över de tre åren blev således över 10 procentenheter.

Jag skriver inte detta för att raljera över regeringens bristande prognosförmåga. Jag arbetade själv på Konjunkturinstitutet vid den aktuella tidpunkten och KI:s produktivitetsprognoser från denna tid har inte visat sig vara nämnvärt mycket bättre än regeringens. År 2006 föreföll inte en produktivitetstillväxt på 2 procent per år vara en särskilt djärv bedömning. Produktiviteten hade vuxit med 2,6 procent per år sedan 1992 och med 3,3 procent sedan 2002.

Vad som istället inträffade var ett fullkomligt ras i produktiviteten, utan motstycke i modern svensk historia. Produktiviteten minskade tre år i rad. Det är viktigt att notera att produktivitetsfallet bara delvis berodde på krisen. Under perioden 2007-08 steg fortfarande BNP men sysselsättningen steg ännu snabbare. Under perioden 2008-09 föll BNP som en sten medan sysselsättningen inte föll lika mycket. Jag har hittills inte sett någon fullgod förklaring till denna utveckling.

På kort sikt är detta en välkommen utveckling. Arbetslösheten skulle idag ha varit betydligt högre om inte produktiviteten hade fallit så mycket. På längre sikt innebär dock en svagare produktivitetstillväxt bara en lägre levnadsstandard.

Regeringen gör idag bedömningen att nästan hela raset i produktiviteten kommer att bli permanent. Det innebär i sin tur att återhämtningen på arbetsmarknaden kan ske betydligt snabbare. Det behövs helt enkelt inte så mycket tillväxt i efterfrågan för att få igång sysselsättningen. Jag är inte lika pessimistisk på denna punkt. Men det innebär bara att jag är är mer pessimistisk vad beträffar sysselsättningsutvecklingen på kort sikt. Om produktivitetsnedgången till stor del är konjunkturell och därmed tillfällig krävs en betydligt längre period av hög tillväxt innan sysselsättningen åter börjar stiga.

Om regeringen har rätt i sin bedömning så kommer BNP per arbetad timme långsiktigt att bli lägre. Därmed kommer också reallönerna på sikt bli 10 procents lägre än vi annars skulle ha haft.

Detta är myntets baksida. En “mer anpassningsbar arbetsmarknad” betyder exakt samma sak som en permanent lägre produktivitetsnivå och en lägre reallön. Varken mer eller mindre.

För rättvisans skull vill jag dock framhålla att jag inte tror att regeringens politik i någon större utsträckning har varit orsaken till den svaga produktivitetsutveckling. En politik som subventionerar lågproduktiva jobb och syftar till ökad sysselsättning bland personer som länge stått utanför arbetsmarknaden kommer onekligen, om den är framgångsrik, att bidra till en svagare produktivitetstillväxt. Regeringens egen bedömning är dock att produktiviteten långsiktigt bara kommer att försvagas med totalt ca 1 procent till följd av politiken. Detta är också en effekt som vi i huvudsak har framför oss.

Men det är förvånande att regeringen så gärna vill ta åt sig hela äran för den svaga produktivitetsutvecklingen.

EU kritiserar Borg för “överoptimism”

Etiketter: arbetslöshet, arbetsmarknad, borg, EU-kommissionen

Enligt SvD kritiserar EU-kommissionen 14 länder, däribland Sverige, för att ha tillhandahållit “överoptimistiska tillväxtprognoser” och därigenom presenterat en alltför optimistisk bild av de offentliga finanserna.  

Jag håller med kommissionen om att Finansdepartementets tillväxtprognos för Sverige är väl optimistisk. Men det gäller de flesta prognosmakare just nu. Detta intryck förstärktes av det oväntat mycket svaga BNP-utfallet som publicerades för några veckor sedan.

Däremot skulle jag inte kalla prognosen för “överoptistisk”. Det är inte alls omöjligt att tillväxten faktiskt blir så hög som finansdepartementet anger. Problemet är att prognososäkerheten är ovanligt stor just nu och att det finns betydande risker för att tillväxten blir betydligts svagare än så. Prognosmakare tenderar att bortse från dessa nedåtrisker i sina huvudscenarior.

Såväl Finansdepartementet som Riksbanken måste dock även ta hänsyn till denna osäkerhet när man utformar den ekonomiska politiken.

Jag har tidigare kritiserat finansministerns arbetsmarknadsprognos för att vara en “glädjekalkyl”. Denna kritik gick dock ut på att Borgs prognos för arbetslösheten var alldeles för optimistisk givet den tillväxt man prognosticerat. Skulle tillväxten visa sig bli svagare blir Borgs arbetslöshetsprognos än med orealistisk.

Dimridåer om RUT-avdragen

Etiketter: Agenda, ALMEGA, arbetslinjen, hanne kjöller, hushållsnära tjänster, RUT, sysselsättning

Total förvirring råder om vem som använder RUT-avdraget och hur mycket. Uppgift står mot uppgift. Först gick Almega ut med ett pressmedelandeoch hävdade att det var en “en myt att det endast skulle vara höginkomsttagare” som använde sig av RUT-avdraget. 24% av användarna var i själva verket låginkomsttagare. Sedan beställde Agendafram en ny körning på SCB:s databas, som visar att så inte alls var fallet. Det var bara 0,6 procent av låginkomsttagarna som utnyttjade bidraget.

Debatten har i hög grad kretsat kring definitionen av vem som bör räknas som låg-, medel- och höginkomsttagarna. Almega definierade 50% av befolkningen som låginkomsttagare och 5% som höginkomsttagare. De övriga 45% av befolkningen i mitten definierades som medelinkomsttagare. Agenda däremot definierade 25% av befolkningen som låginkomsttagare, 25% som höginkomsttagare och övriga 50% som medelinkomsttagare.

Detta retade upp Hanne Kjöller på DN:s ledarsida. På ganska oklara grunder. Det hon i första hand tycks vara upprörd över är hur låg beskattningsbar inkomst svenska låginkomsttagarna faktiskt har. Vilket kan vara ganska lätt att instämma i. Men exakt vad hon tycker är fel med Agendas inkomstindelning är höljt i dunkel.

Jag har personligen en viss förkärlek för symetri, så jag skulle föredra Agendas indelning. Vill man göra på annat vis är det naturligtvis OK, så länge man är tydlig med vad man gör. Som vi ska se så är dock denna debatt bara en dimridå. Det spelar nämligen inte någon stor roll hur man definierar inkomstgrupperna.

Almega och Agenda utgår från samma data. De använder olika definitioner av inkomstklasserna men det är intedet som förklarar skillnaden i resultaten. Tyvärr är de olika siffrorna inte direkt jämförbara och därför svåra att genomskåda. Almega utgår från individer och årsinkomst medan Agenda utgår från olika hushållstyper och månadsinkomst. Jag har därför kompletterat Almegas siffror och räknat om Agendas siffror så att de blir jämförbara. Se tabellerna nedan.

Den avgörande skillnaden är vad man räknar procent på. Almega hävdar att 24% av alla RUT-användareär låginkomsttagare. Vilket är korrekt om man accepterar deras inkomsindelning. Agenda hävdar att 0,6% av alla låginkomsttagareutnyttjar RUT-avdraget. Vilket är korrekt oavsett vilken inkomstindelning man använder sig av.

Det blir alltså bara 0,6% av låginkomsttagarna som utnyttjar RUT-avdraget oavsetthur man definierar denna grupp. Kjöller är därmed fullkomligt ute och cyklar när hon hävdar att detta resultat skulle bero på någon manipulativ inkomstklassindelning från Agendas sida. Detta framgick för övrigt redan av SCB:s pressmeddelande från februari i år, som använde samma indelning som Almega.

Enligt Agendas statistik utgör låginkomsttagarna bara 8% av köparna av RUT-tjänster medan höginkomsttagarna utgör 57%. Detta ger enligt min mening en mer rättvisande bild eftersom dessa inkomstgrupper är befolkningsmässigt lika stora. I Almegas indelning var låginkomsttagarna 10 gånger fler än höginkomsttagarna.

Det är uppenbart att Almega - och Kjöller - bara försöker dribbla med statistiken för att kunna visa något som faktiskt inte finns i verkligheten. Det är i första hand höginkomsttagare och i någon mån medelinkomsttagare som utnyttjar RUT-avdraget. Vilket knappast är förvånande. Även med RUT-avdraget kostar det 1700 kr per månad att få städat 4 timmar varannan vecka. Vilket gissningsvis är en utgift som få låginkomsttagare har råd med.

Vad som är mer förvånande, och kanske stämmer till viss eftertanke, är att det bara är 37% av RUT-användarna, och 22% bland- låg och medelinkomsttagare, som utgörs av barnfamiljer.

Agendas kalkyl (hushåll)

OBS:  Inkomstintervallen har beräknats som viktade genomsnitt av olika hushållstyper och bör betraktas som approximationer.

Sanningen ligger någonstans mitt emellan

Etiketter:

TCO:s förre chefsekonom gick i helgen till hårt angrepp på arbetsgivarorganisationen Almega och dess beräkning av hur mycket sysselsättningen har ökat till följd av RUT-avdraget. Enligt Almega har närmare 11 000 jobb skapats i branschen medan Spånt talar om 900 nya heltidsjobb. 

Så vem har rätt? Som så ofta så ligger sanningen - antagligen - någonstans mitt emellan. Vi har än så länge inte tillräckligt underlag att dra några besämda slutsatser av effekterna av denna reform.

Det första problemet är att avgöra hur stor omsättningen är i branschen. Roland Spånt har utgått från den genomsnittliga omsättningen per månad sedan juli omräknad till helår. Almega har utgått från perioden november-februari  med hänvisning till att systemet är så nytt och marknaden fortfarande växer mycket snabbt. Detta är nog motiverat. Problemet är att tre månader, som dessutom innehåller den lite speciella decembermånaden, kanske är för kort tid för att dra några säkra slutsatser.  Både Spånt och Almega korrigerar sedan sina siffror på ett inte helt övertygande sätt. Almega lägger på 10% för icke-avdragsgill verksamhet medan Spånt drar av 20% med hänvisning till fusk, mm.

                                            Almega              RS                

RUT-avdrag per månad            99                  60

Omsättning per år                 2379              1440

Timkostnad för hushåll           192                360               

Heltidsanställda                    7586              2222

Roland Spånt utgår ifrån att timkostnaden som hushållen debiteras uppgår till 360 kr före avdrag. Motsvarande siffra i Almega:s kalkyl kan beräknas till 192 kr, en siffra som är baserad på nettoomsättningen per anställd och år i företagens årsredovisningar för 2008. Detta förefaller vara en betydande underskattning av den verkliga kostnaden. Det ledande företaget på marknaden tar 360 kr/tim exklusive en avbokningsavgift på 270 kr/mån. Inklusive denna avgift blir timkostnaden således mellam 422 och 376 kr/tim för 2-8 timmars städning varannan vecka. 

Detta reser frågan om avdraget verkligen har kommit hushållen till godo fullt ut eller om företagen passat på att höja priserna. Detta är en fråga som vi idag inte har svaret på men som naturligtvis bör vägas in i analysen av avdragets effekter.

I en tidigare blogg här på Utredarna har jag visat att avdragsrätten för hushållsnära tjänster kan kombineras med olika former av anställningsstöd, som exempelvis instegsjobb. Subventionsgraden skulle då kunna mycket väl överstiga 100 procent.

Om man utgår från att företagets arbetskostnad för den anställde uppgår till 145 kr timmen, men att hushållet debiteras 360 kr timmen, så kommer hushållets avdragsrätt tillsammans med företagets anställningsstöd tillsammans motsvara nästan 200 procent av arbetskostnaden. 

TCO har i princip varit positiv till avdragsrätten för hushållsnära tjänster. Det främsta argumentet har dock inte varit att detta var ett slagkraftigt eller kostnadseffektivt sätt att skapa nya jobb.  Om syftet enbart är att skapa nya jobb finns det antagligen betydligt billigare sätt att göra detta. Det avgörande frågan är om avdraget bidrar till att förenkla vanliga yrkesarbetandes livspussel. Här bör man överväga om avdragsrätten kanske bör begränsas till barnfamiljer och äldre.