Sanningen ligger någonstans mitt emellan

Etiketter:

TCO:s förre chefsekonom gick i helgen till hårt angrepp på arbetsgivarorganisationen Almega och dess beräkning av hur mycket sysselsättningen har ökat till följd av RUT-avdraget. Enligt Almega har närmare 11 000 jobb skapats i branschen medan Spånt talar om 900 nya heltidsjobb. 

Så vem har rätt? Som så ofta så ligger sanningen - antagligen - någonstans mitt emellan. Vi har än så länge inte tillräckligt underlag att dra några besämda slutsatser av effekterna av denna reform.

Det första problemet är att avgöra hur stor omsättningen är i branschen. Roland Spånt har utgått från den genomsnittliga omsättningen per månad sedan juli omräknad till helår. Almega har utgått från perioden november-februari  med hänvisning till att systemet är så nytt och marknaden fortfarande växer mycket snabbt. Detta är nog motiverat. Problemet är att tre månader, som dessutom innehåller den lite speciella decembermånaden, kanske är för kort tid för att dra några säkra slutsatser.  Både Spånt och Almega korrigerar sedan sina siffror på ett inte helt övertygande sätt. Almega lägger på 10% för icke-avdragsgill verksamhet medan Spånt drar av 20% med hänvisning till fusk, mm.

                                            Almega              RS                

RUT-avdrag per månad            99                  60

Omsättning per år                 2379              1440

Timkostnad för hushåll           192                360               

Heltidsanställda                    7586              2222

Roland Spånt utgår ifrån att timkostnaden som hushållen debiteras uppgår till 360 kr före avdrag. Motsvarande siffra i Almega:s kalkyl kan beräknas till 192 kr, en siffra som är baserad på nettoomsättningen per anställd och år i företagens årsredovisningar för 2008. Detta förefaller vara en betydande underskattning av den verkliga kostnaden. Det ledande företaget på marknaden tar 360 kr/tim exklusive en avbokningsavgift på 270 kr/mån. Inklusive denna avgift blir timkostnaden således mellam 422 och 376 kr/tim för 2-8 timmars städning varannan vecka. 

Detta reser frågan om avdraget verkligen har kommit hushållen till godo fullt ut eller om företagen passat på att höja priserna. Detta är en fråga som vi idag inte har svaret på men som naturligtvis bör vägas in i analysen av avdragets effekter.

I en tidigare blogg här på Utredarna har jag visat att avdragsrätten för hushållsnära tjänster kan kombineras med olika former av anställningsstöd, som exempelvis instegsjobb. Subventionsgraden skulle då kunna mycket väl överstiga 100 procent.

Om man utgår från att företagets arbetskostnad för den anställde uppgår till 145 kr timmen, men att hushållet debiteras 360 kr timmen, så kommer hushållets avdragsrätt tillsammans med företagets anställningsstöd tillsammans motsvara nästan 200 procent av arbetskostnaden. 

TCO har i princip varit positiv till avdragsrätten för hushållsnära tjänster. Det främsta argumentet har dock inte varit att detta var ett slagkraftigt eller kostnadseffektivt sätt att skapa nya jobb.  Om syftet enbart är att skapa nya jobb finns det antagligen betydligt billigare sätt att göra detta. Det avgörande frågan är om avdraget bidrar till att förenkla vanliga yrkesarbetandes livspussel. Här bör man överväga om avdragsrätten kanske bör begränsas till barnfamiljer och äldre.

Praktikant-chocken

Etiketter: arbetslösheten, arbetsmarknadspolitik, littorin, lyft, regeringen

Dagens industri skriver idag om Sven Otto Littorins “praktikant-chock” (kort sammanfattning här). Regeringens arbetsmarknadssatsning går trögt. 130 000 arbetslösa skulle erbjudas praktikplats i offentlig sektor och i ideella organisationer. I januari hade kommuner och landsting erbjudit summa 20 platser. 

Nu har Litttorin vänt sig direkt till statliga myndigheter och verk och krävt att de ska ta emot 65 000 praktikanter. Man hade inte ens brytt sig om att informera Arbetsförmedlingen, som är satt att administrera praktikantåtgärderna. “Det hade jag ingen aning om”, kommenterar ansvarig person, enligt DI. Åtskilliga personaldirektörer kliar sig nu i håret och undrar hur de ska kunna ta emot denna anstormning av praktikanter. En praktikant behöver både en plats att arbeta på, en handledare och vettiga arbetsuppgifter.

För fyra år sedan arbetade jag som enhetschef på statliga Konjunkturinstitutet med ansvar för arbetsmarknadsfrågor. Normalt var jag en oförvitlig statstjänsteman men när jag i samband med budgetpropositionen hösten 2005 blev tillfrågad av en journalist från TT vad jag tyckte om den dåvarande socialdemokratiska regeringens “sysselsättningspaket” rann sinnet på mig: 

“Det här är inte ett sysselsättningspaket utan en ganska kraftig uppblåsning av arbetsmarknadspolitiska åtgärder.”

I massmedia blev citatet naturligtvis en succé, inte minst på borgerliga ledarsidor. Min chef på KI var dock måttligt road.  Visst hade jag rätt i sak, det handlade inte om “riktiga jobb” utan om arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Problemet var att uttalandet lätt kunde tolkas som att jag och KI hade något emot sådana åtgärder. Vilket inte stämde. Tvärtom, både Konjunkturinstitutet och jag personligen var mycket positivt inställda till aktiv arbetsmarknadspolitik. 

Det jag retade upp mig på var att arbetsmarknadspolitiken missbrukades för att inför valet dölja det verkliga läget på arbetsmarknaden. Stora volymer åtgärder av låg kvalitet har dessutom visat sig ha mycket svaga positiva effekter.

Nu har fyra år gått och det är valår igen men rollerna är ombytta. Nu är det den borgerliga regeringen som försöker kasta grus i väljarnas ögon. Utan tvekan kommer många med förtjusning att gräva fram citat från borgerliga politiker från 2006. Littorin själv talade då om “låtsasjobb i offentlig sektor” i syfte att framställa “tjusiga siffror” åt regeringen. Citat som den nuvarande socialdemokratiska oppositionen nu kan göra till sina egna.

Jag har tidigare här på Utredarblogen kritiserat Finansdepartementets arbetslöshetsprognos och dömt ut den som “en gädjekalkyl“. När jag skrev det inlägget var jag dock inte medveten om omfattningen av Littorins ”praktikantchock”. Kanske får jag nu anledning att backa från min bedömning. Om regeringen skulle lyckas skaka fram 65 000 praktikplatser i statliga myndigheter - vilket fortfarande är mycket osäkert - och bokföra dessa som sysselsatta så är det fullt möjligt att vi kommer att få se en “vändning” på arbetsmarknaden. Rent statistiskt. Sysselsättningen kommer att stiga och arbetslösheten att falla högst betydligt redan detta år. 

Den verkliga arbetsmarknaden kan dock fortsätta att försämras utom synhåll för SCB:s Arbetskraftsundersökningar och väljarnas blickar.

Regeringen hade kunnat bidra till en bättre sysselsättningsutveckling genom att bedriva en mer expansiv finanspolitik. Av olika skäl har man valt att inte göra detta. Regeringen har i huvudsak låtit de s.k. automatska stabilisatorerna verka (dvs. att skatteintäkter minskar och utgifter för t.ex. arbetslöshet ökar i lågkonkjunkturer). Man har också sänkt inkomstskatten högst betydligt, vilket säkerligen har haft en viss effekt på att hålla hushållens efterfrågan uppe.

I övrigt har regeringen valt att inte göra någonting.  Förutom att försöka frisera arbetslöshetsstatistiken lagom till valet.

125% subventionsgrad?

Etiketter: ALMEGA, arbetsmarknad, bidrag, jobb, RUT, skatt, sysselsättning

Arbetsgivarorganisationen ALMEGA publicerade nyligen en rapport om effekten av införandet av subventionering av hushållsnära tjänster, vilken diskuterats tidigare här på Utredar-bloggen. Det s.k. RUT-avdraget innebär att hälften av arbetskostnaden för hushållsnära tjänster kan räknas av från inkomstskatten.

Ingenstans i rapporten nämns hur många nya jobb som tillkomit till följd av införandet av avdraget. Dock uppskattas att ca hälften av jobben - sammanlagt 5 600 jobb - skulle försvinna om avdraget för hushållsnära tjänster avskaffades, vilket kanske kan tolkas som en försiktig uppskattning av avdragets sysselsättningseffekter.

Frågan är om detta är en stor effekt eller inte. Enligt ALMEGA:s rapport hade 75% av de nyanställda i branschen tidigare varit arbetslösa. Detta öppnar för möjligheten att sysselsättningen i denna bransch redan är subventionerad via olika former av anställningsstöd riktade till arbetsgivaren.

Men är det verkligen möjligt att kombinera anställningsstöd med RUT-avdrag?

För att få svar på min fråga ringde jag runt bland ett tiotal handläggare på Arbetsförmedlingen, Arbetsmarknadsdepartementet, Finansdepartementet och Skatteverket. Överallt var svaret “vet ej”. Ingen tycks ha tänkt på detta förrut. Skatteverket sov på saken och svarade sedan att det inte fanns några hinder att kombinera anställningsstöd med RUT- eller ROT-avdrag. 

Om den anställde nyligen har fått uppehållstillstånd berättigar detta till anställningsstöd som s.k. instegsjobb, vilket innebär att arbetskostnaden redan är subventionerad till 75% för arbetsgivaren. Vilket medför, om jag räknar rätt, att den totala subventiongraden, för både arbetsgivare och hushåll, av jobbet är 125%. Kanske ännu mer, eftersom RUT-avdraget beräknas på den arbetskostnad som kunden debiteras, inte den kostnad som arbetsgivaren faktiskt betalar för utfört arbete.

Om den anställde har varit utanför arbetsmarknaden i minst 12 månader (arbetslös, sjuk, fått socialbidrag, mm.) berättigar detta till anställningsstöd som s.k. nystartsjobb, vilket innebär att arbetskostnaden är subventionerad till 45% (dvs. knappt 63% av den egentliga lönen) för arbetsgivaren. Det innebär att jobbet totalt sett är subventionerat till 95%.

Jag vet naturligtvis inte hur många jobb i denna bransch som faktiskt är subventionerade till närmare 100%, eller ännu mer. ALMEGA:s uppskattning att 75% av de nyanställda i branschen tidigare hade varit arbetslösa antyder dock att antalet knappast är försumbart. 

Därför kan det tyckas märkligt, givet den mycket höga subventionsgraden, att antalet nya jobb inte har blivit ännu fler.

Anders Borgs glädjekalkyl

Etiketter: anders borg, arbetslöshet, arbetsmarknad, konjunktur, produktivitet, sysselsättning

Idag presenterade finansminister Anders Borg sin senaste prognos för svensk ekonomi på ett seminarium i riksdagshuset. Den bild som presenterades var betydligt ljusare än för bara ett par månader sedan. Vilket inte är att förvånas över. Såväl de utfallsdata som olika indikatorer som trillat in den senaste tiden har över lag varit starkare än förväntat. De flesta prognosmakare reviderar nu upp sina prognoser.

Jämfört med den prognos som gjordes i Budgetpropositionen i september i fjol, har finansministern reviderat upp tillväxten med sammanlagt 2,3 procent för de tre kommande åren (2010-12), vilket kanske är rimligt. Samtidigt har han reviderat ner arbetslösheten med hela 3,3 procent år 2012, vilket förefaller vara i mesta laget. Och när man läser detaljerna blir man faktiskt lite bekymrad.

Högre tillväxt leder visserligen normalt till lägre arbetslöshet, men det finns ganska mycket “läckage” på vägen. När efterfrågan tar fart brukar även produktiviteten och medelarbetstiden stiga, vilket innebär att företagen kan öka produktionen av varor och tjänster utan att behöva öka arbetsstyrkan. Med stigande sysselsättning ökar också normalt arbetskraftsdeltagandet, vilket innebär att arbetslösheten inte faller lika mycket som sysselsättningen stiger. När det blir lättare att få jobb söker sig helt enkelt fler till arbetsmarknaden.

Finansministerns ändrade bedömning sedan september i fjol framgår av följande tabell:

Det mest iögonfallande med denna revidering är att produktiviteten har reviderats ner med nästan 2 procent samtidigt som efterfrågan har reviderats upp med lika mycket. Det är heller inga marginella revideringar vi talar om.

Jag tror aldrig att jag har sett en sådan prognosrevidering under de närmare 20 år jag ägnat mig åt konjunkturprognoser på Riksbanken och Konjunkturinstitutet. Om någon av bloggens läsare kan komma på något liknande lappkast ombedes denne lämna en kommentar nedan.

Den extremt svaga produktivitetsutvecklingen är alltså förklaringen till att arbetade timmar har reviderats upp nästan dubbelt så mycket som BNP. Det är mycket svårt att göra produktivitetsprognoser. Även om denna revidering är svårförklarad kan ju fortfarande den senaste prognosen vara bättre än den förra. Men det tycks faktiskt inte vara så.

Finansministern bedömer att produktiviteten kommer att öka förhållandevis starkt i år (drygt 3 procent) men att den därefter kommer att öka med trendmässiga 1,7 procent åren 2011-14. Detta är märkligt svagt med tanke på det enorma fall i produktiviteten som vi har sett de senaste tre åren. Delvis kan nog denna nedgång betraktas som strukturell och därmed bestående. Delvis är den dock med stor sannolikhet konjunkturell. Företagen har inte gjorts sig av med personal i samma omfattning som efterfrågan har fallt. Det innebär att produktionen av varor och tjänster kan ökas utan att företagen behöva nyanställa.

Även efter den förra, betydligt mildare, lågkonjunkturen 2002-2004 ledde stigande efterfrågan till en början främst till stigande produktivitet. Detta föranledde också en debatt om s.k. “jobless growth”, dvs. varför hög tillväxt inte tycktes skapa några nya arbeten. Först med några års eftersläpning började sysselsättningen till slut ta fart.

Finansministern tror dessutom att medelarbetstiden kommer att falla de kommande åren och att sysselsättningen därmed kommer att öka ännu snabbare än arbetade timmar. Arbetskraften bedöms nu öka med 1,7 procentenheter snabbare än tidigare antagit, vilket kanske är rimligt om det vore en rent konjunkturell effekt.

Dessa bedömningar är framför allt märkligt svaga givet den högst betydande utbudseffekt, till följd av den ekonomiska politiken, som Finansdepartementet vanligtvis räknar med. På lång sikt bedöms arbetade timmar komma att öka med 5,4 procent, fördelat både på ökad sysselsättning och ökad medelarbetstid (se tabell 15, sid 48, här). Samtidigt tror inte längre finansministern att denna lågkonjunktur kommer att få några signifikanta negativa varaktiga effekter på sysselsättningen.

Detta vore naturligtvis mycket välkommet om utbudseffekterna verkligen skulle bli så stora. Problemet, vilket möjligen bara är ett politiskt sådant, är att ett ökat arbetsutbud i det nuvarande konjunkturläget endast skulle skapa högre arbetslöshet. De mycket modesta prognoserna för arbetskraftsdeltagande och medelarbetstid antyder dock att man inte har beaktat några större sådana effekter för de kommande åren.

Det Finansministern signalerar är att faran är över. Nu har det vänt för svensk ekonomi, tillväxten tar fart, arbetslösheten faller och riskbilden är balanserad. Inom några få år är vi tillbaka i balans igen utan några allvarligare blessyrer.

Personligen tror jag att det kommer att gå betydligt trögare, åtminstone på arbetsmarknaden, och att risken för allvarligare bakslag är högst påtaglig.

Riksbankens obegripliga inflationsprognos

Etiketter: arbetslösheten, inflation, lönebildningen, ränta, riksbanken

Riksbankens förste vice ordförande Svante Öberg höll i fredags ett anförande om Riksbankens syn på finanskrisen och lönebildningen. Jag hade sett fram emot detta tal eftersom jag hoppades att det skulle reda ut en del frågetecken jag har haft vad gäller Riksbanken syn på löner och inflation. Tyvärr lyckades Öbergs tal inte bringa någon klarhet i detta och pga. tidsbrist i schemat gavs ingen möjlighet att ställa frågor.

Så vad är mitt problem? Så vitt jag kan se är Riksbankens inflationsprognos fullkomligt obegriplig, givet den bedömning man gör av den makroekonomiska utvecklingen framöver.

Enligt bankens senaste prognos från december kommer arbetslösheten att förbli mycket hög under de kommande tre åren, fortfarande 9 procent i slutet av 2012. Resursutnyttjandet på arbetsmarknaden kommer att vara svagt och löneökningarna bedöms därför bli “låga”. Så låga att de fullkomligt äts upp av den snabba produktivitetstillväxten. Riksbanken redovisar endast sin bedömning av enhetsarbetskostnaden, dvs. arbetskostnaden justerad för produktiviteten,  för hela ekonomin (se diagram 21 här). Denna bedöms  i stort vara oförändrad under de kommande tre åren. Eftersom den uppmätta produktivitetstillväxten i den offentliga sektorn vanligtvis är mycket låg, kan man anta att Riksbanken bedömer att enhetsarbetskostnaden i näringslivet kommer att falla med åtminstone en halv procentenhet per år. Det är denna kostnad som är relevant för inflationsutvecklingen. Inflationstrycket från svensk arbetsmarknad kommer därför att bli obefintligt de kommande åren.

På grund av krisen kommer resursutnyttjandet även att vara lågt i vår omvärld, vilket kommer att hålla nere pris- och löneutvecklingen globalt. Riksbanken tror också att kronan kommer att stärkas med ca 7 procent under prognosperioden. Sammantaget innebär detta att även det “importerade” inflationstrycket kommer att bli mycket lågt.

Allt detta är bedömningar som jag i allt väsentligt delar. Men vad får detta för konsekvenser för inflationen? Det är här Riksbankens bedömning blir fullkomligt obegriplig.

Enligt Riksbanken kommer inflationen, mätt som KPI med fast ränta (KPIF), gradvis att stiga och mot slutet av 2012 marginellt att överskrida inflationsmålet på 2 procent. Man undrar varifrån denna inflation ska komma. Riksbanken tror visserligen att oljepriset kommer att stiga framöver men stigande energipriser förklarar bara en tiondels procentenhet av inflationstakten 2012.

Som gammal prognosmakare vet jag att det finns all anledning att vara ödmjuk vad gäller vår kunskap om framtiden. Naturligtvis kan Riksbanken få rätt i sin inflationsprognos. Men detta kräver nästan att man allvarligt har missbedömt andra aspekter på den ekonomiska utvecklingen. Jag tror att om Riksbanken i huvudsak får rätt i sin övriga makroekonomiska bedömning, så kommer man att missa sin inflationsprognos med åtminstone en procentenhet 2012.

Hur orimlig Riksbankens bedömning är framgår kanske om man frågar sig vilken inflationsprognos banken hade lagt om arbetsmarknaden hade varit i balans, om löneökningarna hade varit betydligt högre och produktivitetstillväxten varit lägre, om kronan hade varit oförändrad och inflationen i vår omvärld hade varit mycket högre.

Jag kan naturligtvis inte veta varför Riksbanken gör denna obegripliga inflationsprognos. Dock tror jag att det hade varit mycket svårt att motivera en räntehöjning redan till hösten utan en sådan.

Utgiftstak i USA?

Etiketter: ekonomin, finanspolitik, krugman, Obama, usa

USA:s president Obama föreslog i sitt State-of-the-Union-tal att USA skulle införa ett tak för offentliga utgifter (se Washington Post).

Den liberale ekonomen Paul Krugman har kallat förslaget ”förfärande på alla sätt”. Finanspolitikens första prioritet borde i dagsläget vara att få igång efterfrågan och sysselsättningen. En begränsning av möjligheterna att fortsätta stimulanspolitiken kan få allvarliga konsekvenser framöver. Först när påtagliga förbättringar på arbetsmarknaden kan skönjas är det dags att ta itu med budgetunderskottet.

Frågan är dock hur stor betydelse detta förslag - om det genomförs - kommer att få i praktiken. En stor del av utgifterna är nämligen undantagna från utgiftstaket. Det gäller s.k. ”entitlement programs” (socialförsäkring, sjukvård, mm.), liksom utgifter för nationell säkerhet. Det redan beslutade stimulanspaketet på 787 miljarder dollar påverkas inte heller.

Det är därmed bara omkring en åttondel av de federala utgifterna som berörs av utgiftstaket.  Men om förslaget går igenom kommer utgifterna för utbildning, miljö, andra inhemska ändamål mm. att frysas på årets nivå under de resterande 3 åren av president Obamas ämbetstid. Effekterna för nästa års budget lär inte uppgå till mer än 15 miljarder dollar, vilket kan jämföras med det totala budgetunderskottet på ofattbara en biljon dollar ($ 1 000 000 000 000).

I spåren av krisen på 90-talet infördes utgiftstak i Sverige för alla statliga utgifter, förutom räntebetalningar på statsskulden. De takbegränsade utgifterna låstes i nominella termer genom riksdagsbeslut tre år i förväg. Utgiftstaket var tänkt att förhindra att tillfälliga överskott i de offentliga finanserna, exempelvis i toppen på en högkonjunktur, kunde användas för att öka utgifterna.

Den svenska finanspolitiken har även styrts av ett sparmål för de offentliga finanserna. Den offentliga sektorns inkomster måste, sett över en konjunkturcykel, överskrida utgifterna med motsvarande 1 procentenhet av BNP. Sparmålets syfte är att säkerställa att eventuella nya utgifter måste finansieras, antingen genom skattehöjningar eller nedskärningar av andra utgifter. Dessa båda mål har varit mycket effektiva redskap i att få ner underskotten i de offentliga finanserna och statsskulden under de senaste 15 åren.

Det svenska utgiftstaket visade sig dock ha vissa svagheter som uppenbarades i samband med den senaste ekonomiska krisen. Det främsta problemet var att utgiftstaket saknar en undantagsklausul vid extraordinära omständigheter. Det sedan tidigare fastlagda utgiftstaket förhindrade till viss del den finanspolitiska stimulans som hade varit önskvärd i samband med den ekonomiska krisen. Efterfrågebortfallet 2008-09  var så stort att inte ens Riksbankens noll-räntepolitik räckte till för att motverka detta. Framför allt tvingades regeringen att mer förlita sig mer på skattesänkningar och mindre på utgiftsökningar, trots att det senare hade varit betydligt effektivare i att hålla efterfrågan uppe.

Nu ska man dock ha klart för sig att Regeringens ovilja att använda finanspolitiska stimulanser i första hand var ideologiskt betingad. Regeringen har de senaste åren inte bedrivit en stabiliseringspolitik i egentlig bemärkelse. Snarare kan man beskriva det som en sedan tidigare beslutat strukturpolitik som enbart “tajmades” av konjunkturutvecklingen. Man föredrog helt enkelt att sänka skatterna trots att detta hade en mindre effekt på efterfrågan än exempelvis en ökad offentlig konsumtion eller investering. Det fanns också en principiell motvilja mot att använda tillfälliga utgiftsökningar för att stimulera ekonomin.