Anders Borgs glädjekalkyl
Idag presenterade finansminister Anders Borg sin senaste prognos för svensk ekonomi på ett seminarium i riksdagshuset. Den bild som presenterades var betydligt ljusare än för bara ett par månader sedan. Vilket inte är att förvånas över. Såväl de utfallsdata som olika indikatorer som trillat in den senaste tiden har över lag varit starkare än förväntat. De flesta prognosmakare reviderar nu upp sina prognoser.
Jämfört med den prognos som gjordes i Budgetpropositionen i september i fjol, har finansministern reviderat upp tillväxten med sammanlagt 2,3 procent för de tre kommande åren (2010-12), vilket kanske är rimligt. Samtidigt har han reviderat ner arbetslösheten med hela 3,3 procent år 2012, vilket förefaller vara i mesta laget. Och när man läser detaljerna blir man faktiskt lite bekymrad.
Högre tillväxt leder visserligen normalt till lägre arbetslöshet, men det finns ganska mycket ”läckage” på vägen. När efterfrågan tar fart brukar även produktiviteten och medelarbetstiden stiga, vilket innebär att företagen kan öka produktionen av varor och tjänster utan att behöva öka arbetsstyrkan. Med stigande sysselsättning ökar också normalt arbetskraftsdeltagandet, vilket innebär att arbetslösheten inte faller lika mycket som sysselsättningen stiger. När det blir lättare att få jobb söker sig helt enkelt fler till arbetsmarknaden.
Finansministerns ändrade bedömning sedan september i fjol framgår av följande tabell:
| Prognosrevideringar sep-jan |
|
| Efterfrågan (BNP) | 2.3% |
| - produktivitet | -1.9% |
| = arbetade timmar | 4.1% |
| - medelarbetstid | -0.7% |
| = sysselsättning | 4.8% |
| - arbetskraft | 1.7% |
| = arbetslöshet (-) | -3.3% |
Det mest iögonfallande med denna revidering är att produktiviteten har reviderats ner med nästan 2 procent samtidigt som efterfrågan har reviderats upp med lika mycket. Det är heller inga marginella revideringar vi talar om.
Jag tror aldrig att jag har sett en sådan prognosrevidering under de närmare 20 år jag ägnat mig åt konjunkturprognoser på Riksbanken och Konjunkturinstitutet. Om någon av bloggens läsare kan komma på något liknande lappkast ombedes denne lämna en kommentar nedan.
Den extremt svaga produktivitetsutvecklingen är alltså förklaringen till att arbetade timmar har reviderats upp nästan dubbelt så mycket som BNP. Det är mycket svårt att göra produktivitetsprognoser. Även om denna revidering är svårförklarad kan ju fortfarande den senaste prognosen vara bättre än den förra. Men det tycks faktiskt inte vara så.
Finansministern bedömer att produktiviteten kommer att öka förhållandevis starkt i år (drygt 3 procent) men att den därefter kommer att öka med trendmässiga 1,7 procent åren 2011-14. Detta är märkligt svagt med tanke på det enorma fall i produktiviteten som vi har sett de senaste tre åren. Delvis kan nog denna nedgång betraktas som strukturell och därmed bestående. Delvis är den dock med stor sannolikhet konjunkturell. Företagen har inte gjorts sig av med personal i samma omfattning som efterfrågan har fallt. Det innebär att produktionen av varor och tjänster kan ökas utan att företagen behöva nyanställa.
Även efter den förra, betydligt mildare, lågkonjunkturen 2002-2004 ledde stigande efterfrågan till en början främst till stigande produktivitet. Detta föranledde också en debatt om s.k. ”jobless growth”, dvs. varför hög tillväxt inte tycktes skapa några nya arbeten. Först med några års eftersläpning började sysselsättningen till slut ta fart.
Finansministern tror dessutom att medelarbetstiden kommer att falla de kommande åren och att sysselsättningen därmed kommer att öka ännu snabbare än arbetade timmar. Arbetskraften bedöms nu öka med 1,7 procentenheter snabbare än tidigare antagit, vilket kanske är rimligt om det vore en rent konjunkturell effekt.
Dessa bedömningar är framför allt märkligt svaga givet den högst betydande utbudseffekt, till följd av den ekonomiska politiken, som Finansdepartementet vanligtvis räknar med. På lång sikt bedöms arbetade timmar komma att öka med 5,4 procent, fördelat både på ökad sysselsättning och ökad medelarbetstid (se tabell 15, sid 48, här). Samtidigt tror inte längre finansministern att denna lågkonjunktur kommer att få några signifikanta negativa varaktiga effekter på sysselsättningen.
Detta vore naturligtvis mycket välkommet om utbudseffekterna verkligen skulle bli så stora. Problemet, vilket möjligen bara är ett politiskt sådant, är att ett ökat arbetsutbud i det nuvarande konjunkturläget endast skulle skapa högre arbetslöshet. De mycket modesta prognoserna för arbetskraftsdeltagande och medelarbetstid antyder dock att man inte har beaktat några större sådana effekter för de kommande åren.
Det Finansministern signalerar är att faran är över. Nu har det vänt för svensk ekonomi, tillväxten tar fart, arbetslösheten faller och riskbilden är balanserad. Inom några få år är vi tillbaka i balans igen utan några allvarligare blessyrer.
Personligen tror jag att det kommer att gå betydligt trögare, åtminstone på arbetsmarknaden, och att risken för allvarligare bakslag är högst påtaglig.
