Vad betyder det att arbetsmarknaden är mer “anpassningsbar”?
I årets Vårproposition skriver regeringen att den svenska arbetsmarknaden har blivit “mer anpassningsbar” på senare år och naturligtvis är detta resultatet av regeringens förutseende politik.
Det låter ju onekligen bra, men vad betyder det egentligen att arbetsmarknaden har blivit “mer anpassningsbar”?
“Anpassningsförmåga” är, så vitt jag vet, en helt ny term, som avser att beskriva fenomenet att fallet i sysselsättning under denna lågkonjunktur inte har blivit “lika djupt och återhämtningen bedöms gå snabbare”, trots att BNP-fallet har ungefär lika stort som under 90-talskrisen. Se avsnitt 5.4.4 (sid 129-31).
Trots att jag har arbetat med dessa frågor under lång tid tog det mig ett bra tag att genomskåda detta skönmålande begrepp. Högre sysselsättning och lägre arbetslöshet vill vi väl alla ha. Så vad är haken?
Bruttonationalprodukten (BNP) delas ofta upp i två komponenter, antalet arbetade timmar och produktiviteten, dvs. produktion per arbetad timme. Den förvånansvärt starka sysselsättningsutvecklingen - givet BNP-tillväxten - vi har haft sedan 2007 är bara en avspegling av den katastrofala produktivitetsutvecklingen under samma tid.
I Budgetpropositionen från oktober 2006 (se tabell 4.1, s.50) bedömdes produktiviteten i den svenska ekonomin öka med 2 procent per år 2007-09 medan utfallet enligt SCB blev -1,5 procent per år. Det ackumulerade prognosfelet över de tre åren blev således över 10 procentenheter.
Jag skriver inte detta för att raljera över regeringens bristande prognosförmåga. Jag arbetade själv på Konjunkturinstitutet vid den aktuella tidpunkten och KI:s produktivitetsprognoser från denna tid har inte visat sig vara nämnvärt mycket bättre än regeringens. År 2006 föreföll inte en produktivitetstillväxt på 2 procent per år vara en särskilt djärv bedömning. Produktiviteten hade vuxit med 2,6 procent per år sedan 1992 och med 3,3 procent sedan 2002.
Vad som istället inträffade var ett fullkomligt ras i produktiviteten, utan motstycke i modern svensk historia. Produktiviteten minskade tre år i rad. Det är viktigt att notera att produktivitetsfallet bara delvis berodde på krisen. Under perioden 2007-08 steg fortfarande BNP men sysselsättningen steg ännu snabbare. Under perioden 2008-09 föll BNP som en sten medan sysselsättningen inte föll lika mycket. Jag har hittills inte sett någon fullgod förklaring till denna utveckling.
På kort sikt är detta en välkommen utveckling. Arbetslösheten skulle idag ha varit betydligt högre om inte produktiviteten hade fallit så mycket. På längre sikt innebär dock en svagare produktivitetstillväxt bara en lägre levnadsstandard.
Regeringen gör idag bedömningen att nästan hela raset i produktiviteten kommer att bli permanent. Det innebär i sin tur att återhämtningen på arbetsmarknaden kan ske betydligt snabbare. Det behövs helt enkelt inte så mycket tillväxt i efterfrågan för att få igång sysselsättningen. Jag är inte lika pessimistisk på denna punkt. Men det innebär bara att jag är är mer pessimistisk vad beträffar sysselsättningsutvecklingen på kort sikt. Om produktivitetsnedgången till stor del är konjunkturell och därmed tillfällig krävs en betydligt längre period av hög tillväxt innan sysselsättningen åter börjar stiga.
Om regeringen har rätt i sin bedömning så kommer BNP per arbetad timme långsiktigt att bli lägre. Därmed kommer också reallönerna på sikt bli 10 procents lägre än vi annars skulle ha haft.
Detta är myntets baksida. En “mer anpassningsbar arbetsmarknad” betyder exakt samma sak som en permanent lägre produktivitetsnivå och en lägre reallön. Varken mer eller mindre.
För rättvisans skull vill jag dock framhålla att jag inte tror att regeringens politik i någon större utsträckning har varit orsaken till den svaga produktivitetsutveckling. En politik som subventionerar lågproduktiva jobb och syftar till ökad sysselsättning bland personer som länge stått utanför arbetsmarknaden kommer onekligen, om den är framgångsrik, att bidra till en svagare produktivitetstillväxt. Regeringens egen bedömning är dock att produktiviteten långsiktigt bara kommer att försvagas med totalt ca 1 procent till följd av politiken. Detta är också en effekt som vi i huvudsak har framför oss.
Men det är förvånande att regeringen så gärna vill ta åt sig hela äran för den svaga produktivitetsutvecklingen.
Min syn är att det är en facklig missuppfattning att flexibla, eller marknadsmässiga löner betyder lägre löner. I princip anser jag att en person facket förhandlar upp lönen över marknadsmässig lön för blir arbetslös. Om facket sätter lönen under marknadsmässig lön tjänar företaget onödigt mycket pengar. Marknadsmässig lön som betyder att tillgång möter efterfrågan på arbetsmarknaden innebär alltså både full sysselsättning och maximal inkomst för varje arbetare.
av Erling Hellenäs onsdagen den 21 april kl 16:12En flexibel arbetsmarknad kan också innebära att arbetarna kan skaffa sig nya yrkesutbildningar hela livet. Detta betyder en bättre karriär och sannolikt en betydligt högre produktivitet i det svenska samhället.
Produktiviteten i sig har ju heller inget egenvärde. Så fort en person som arbetar ger ett bidrag så är ju hans arbete nationalekonomiskt lönsamt jämfört med att han är arbetslös, oavsett om hans produktivitet är låg.