Åtstramning med förnuft?

Etiketter: återhämtning, Ewa Björling, finanspolitik, G-20, offentliga finanser

De så kallade G-20-länderna (bestående av världens 20 viktigaste ekonomier) uttalade sig vid toppmötet i Toronto i helgen för en snabb konsolidering av de offentliga finanserna. Samtidigt varnade man dock för att återhämtningen i världsekonomin ännu är mycket skör och arbetslösheten fortfarande “oacceptabelt hög”. Åtstramningen får inte tillåtas hota återhämtningen.

G-20-gruppen har naturligtvis rätt. Världsekonomin brottas samtidigt med två allvarliga problem, en tillbakapressad efterfrågan och stora budgetunderskott. Till viss del är detta dock uttryck för samma sak: de svaga offentliga finanserna är till viss del orsakade av den svaga efterfrågan. Delvis beror dock de höga underskotten på strukturella problem. Flera länder har haft för höga offentliga utgifter och/eller för låga inkomster under många år, vilket har lett till stigande statsskulder. På lång sikt är detta inte hållbart. Frågan är om de ledande ekonomierna verkligen kan genomföra ett sådant besparingsprogram utan att återhämtningen i världen hotas.

Enligt en rapport från den Internationella valutafonden (IMF) har de utvecklade ekonomierna i G-20-gruppen i år ett genomsnittligt offentligt underskott på 8,9 procent av BNP. Den föreslagna besparingen skulle alltså motsvara 4,5 procent av BNP, vilket är mer än de samlade ekonomiska stimulanserna var i dessa länder 2009 och 2010, vilka uppskattas av IMF till sammanlagt 3,9 procent av BNP.

Sverige lyckades verkligen att spara sig ur krisen på 1990-talet men den gången fick vi draghjälp från utlandet. Den kraftiga kronförsvagningen tillsammans med stark efterfrågan i omvärlden motverkade i viss mån effekterna av den strama finanspolitiken. Idag är krisen global och det är svårt att se vilket land som skulle kunna agera draglok i världsekonomin.

G-20 uppmanar också länder med stora överskott i handeln med omvärlden att genomföra “strukturella reformer som stimulerar ökad inhemsk efterfrågan”. Den svenska handelsministern Ewa Björlings nyligen uppsatta mål att fördubbla svensk export fram till 2015 framstår i detta sammanhang ganska genant. Sverige tillhör ju de länder med de största bytesbalansöverskotten.

Personligen tror jag inte att länder som Japan, USA eller Storbritannien kommer att strama åt finanspolitiken i den takt som överenskommelsen kräver. Vilket kanske är bra eftersom jag tror att en så kraftig åtstramning skulle få allvarliga konsekvenser för återhämtningen i världsekonomin och möjligen även leda till en ny global nedgång.

Högre lön med privatisering?

Etiketter: kvinnolöner, löneutveckling, privatisering, svenskt näringsliv

Svenskt Näringsliv har publicerat en ny studie med titeln “Övergång till privat drift inom offentlig sektor”. Studien visar att anställda som arbetar på verksamheter som privatiserats har haft en signifikant högre löneutveckling än de som förblivit i offentlig sektor. Den sammanlagda löneökningen över ett par år tycks ha varit 5-7 procent högre för de privatiserade.

Resultatet är inte direkt förvånande. Allmänt kan kan förvänta sig att löneutvecklingen hålls tillbaka i branscher som domineras av en stor arbetsgivare. I första hand tycks det vara frågan om en initial löneuppgång de första åren. Skillnaden mellan de som varit privatiserade för 3, 6 eller 9 år tycks vara försumbar.

Studien reser dock vissa frågor. Figur 2 antyder att det i första hand är högavlönade män som fått en bättre löneutveckling. Skillnaden för kvinnor tycks ha varit begränsad. Den statistiska beräkning som var avsedd att belysa detta (Tabell 2, regression 4) är dock mycket svårtolkad. Såvida författaren inte har placerat decimaltecknet fel, påvisas plötsligt inga signifikanta effekter alls av privatisering. (Detta eftersom den redovisade koefficienten 0,010 är mindre än standardfelet 0,029 och därför inte, såsom sägs i texten, är signifikant.)

Svenskt Näringsliv duckar också för två besvärliga selektionsproblem i denna typ av studier. Det är troligen inte en genomsnittlig verksamhet som privatiseras eller en genomsnittlig anställd som väljer / väljs ut att följa med vid en privatisering. Kanske är det särskilt lönsamma verksamheter, eller sådana med stor utvecklingspotential som privatiseras? Kanske väljer offentliganställda med en god position/lön/trivsel på sitt gamla arbete att i högre grad stanna kvar i offentlig verksamhet än sådana som är missnöjda med sin situation?

Man hade också velat se den genomsnittliga lönenivån för privat och offentlig verksamhet i dessa branscher. Det vore ju intressant att veta om de privatanställda kommit ifatt de offentliganställda eller sprungit ifrån dem. Svenskt Näringsliv har ju uppenbarligen tillgång till dessa grunddata. Det faktum att man valt att inte redovisa detta talar nog sitt tydliga språk.

Provocerande snömos

Etiketter: eu, Ewa Björling, globala obalanser, konjunktur, utrikeshandel

Ewa Björlings debattartikel i SvD häromdagen gjorde mig lite beklämd. Hon skrev:

“Mer export leder till fler jobb i Sverige. Därför sätter jag nu upp målet att Sverige ska fördubbla sin export på fem år. Detta kan skapa uppemot en halv miljon nya arbetstillfällen. President Barack Obama presenterade nyligen sitt exportinitiativ med just målet att fördubbla USA:s export på fem år. Det är viktigt att Sverige är med på banan. Jag antar denna utmaning.”

Låt mig först slå fast att denna deklaration antagligen inte kommer att göra någon större skada. Några honnörsord om frihandel och om spridandet av en “mer positiv bild av Sverige i världen” kommer knappast att göra någon särskilt upprörd. Men det kommer knappast heller att leda till någon fördubblad exportvolym eller några 500 000 nya jobb i Sverige.

Dock är det merkantilistiska tonfallet i hennes artikel provocerande: “Jag kommer att verka för att utsträcka den fria rörligheten inom EU till nya sektorer där Sverige har tydliga konkurrensfördelar.” Hur ser hon på fri rörlighet i de sektorer där Sverige har tydliga konkurrensnackdelar? Eller varför inte ett simultant mål om fördubblad import?

Sverige har redan idag ett av de högsta bytesbalansöverskotten bland industriländerna. Vi exporterar helt enkelt betydligt mer än vi importerar. Vad detta sedan beror på kan diskuteras. Min personliga favorit är att svenskarna efter 90-talets - nödvändiga - budgetsanering och pensionsreform helt enkelt misstrodde den offentliga sektorns förmåga att trygga deras ålderdom. Flera generationer började därför pensionsspara samtidigt, vilket gav upphov till det mycket höga hushållssparandet. Lägg härtill det mycket ambitiösa sparmålet för den offentliga ekonomin på 1 procentenhet av BNP. Eftersom det svenska näringslivet inte behövde detta enorma sparande för sina investeringar började vi exportera vårt kapital till länder som hade större behov av det.

Problemet är att svenskarna är inte det enda folk som behöver spara. Tvärtom tycks sparbehoven för tillfället vara betydligt större på annat håll. Obalanserna i världen anges ofta som en av de viktigaste orsakerna till den senaste finansiella krisen. Då bör man hålla i minnet att obalanserna inte bara gäller USA, Kina och OPEC-länderna. En studie från den Internationella valutafonden (IMF) visade nyligen att de interna obalanserna inom EU var i samma storleksordning som de globala obalanserna. Ett antal länder, som Skandinavien, Tyskland, Österrike och Benelux-länderna har betydande överskott i sin utrikeshandel medan andra länder, som Irland, Medelhavsländerna och Centraleuropa, har betydande underskott.

Det är lätt att peka finger åt underskottsländerna och dunka överskottsländerna i ryggen. Men egentligen är de bara olika sidor av samma mynt. För att Sverige ska kunna ha ett överskott i sin utrikeshandel krävs att Spanien, eller något annat land, har ett underskott. Sparandeöverskottet som slussades till underskottsländerna förvärrade överhettningen i dessa länder.

Jag har all förståelse för att USA och andra underskottsländer nu försöker komma tillrätta med sina underskott. Vi kan bara hoppas att dessa länder lyckas i sitt uppsåt utan allvarligare inskränkningar i frihandeln. När Sveriges handelsminister deklarerar att hon “antar denna utmaning” börjar man undra om hon överhuvudtaget har förstått problematiken.

Svensk ekonomi har inget att vinna på att de globala och regionala obalanserna förstärks. I slutändan får vi alla vara med och dela på notan.