Gammal skåpmat från KI
Konjunkturinstitutet presenterade idag årets lönebildningsrapport. Som vanligt innehåller rapporten en hel del intressant. Nytt för i år är ett kapitel om chefskap och kön. Män är fortfarande starkt överrepresenterade som chefer, i synnerhet i näringslivet. Andelen kvinnliga chefer stiger dock successivt i alla sektorer. Vad gäller löner tycks dock jämställdheten inte förbättras. Kvinnliga chefer tjänar 16 procent mindre än manliga dito. Lönegapet visar inga tecken på att minska över tiden och förefaller inte gå att förklara på objektiva grunder (såsom ålder, befattning, utbildning, näringsgren, etc.).
Tyvärr innehåller rapporten också en hel del gammal skåpmat. Enligt KI skulle arbetslösheten kunna pressas tillbaka om bara arbetsmarknadens parter tog sitt ansvar och höll tillbaka lönebildningen. Om löneökningstakten skulle begränsa sig till 3,1 procent de kommande åren, i stället för 3,5 procent, skulle arbetslösheten varaktigt kunna pressat tillbaka från 6 till 5 procent.
Jag tror inte på denna kalkyl och gjorde det inte heller under min tid på KI*. Hade jag gjort det så hade jag tyckt att det hade varit en alldeles utmärkt idé att hålla tillbaka på lönekraven. Självklart finns det ett samband mellan reallön och sysselsättning. Men effekten i KI:s beräkning är på tok för stor.
KI:s kalkyl baseras på en starkt förenklad modell som bygger på antaganden som med stor sannolikhet är felaktiga. Arbetslösheten i denna modell är i allt väsentligt resultatet av att facket har en alltför stark förhandlingsstyrka och missbrukar denna för att driva upp lönen över den nivå som är förenlig med full sysselsättning.
Även om facket verkligen kunde bestämma nominallönen så kan den inte bestämma inflationen. Det är reallönen som har betydelse för sysselsättningen. På 1970- och 80-talet fungerade svensk lönebildning ganska dåligt. Lönerna ökade då verkligen för snabbt men resultatet blev ”bara” högre inflation och inte massarbetslöshet.
Sedan mitten av 1990-talet har dock lönebildningen i Sverige fungerat mycket bra. En indikation på detta är att Riksbanken mycket oftare har underträffat sitt inflationsmål än överträffat det.
Om vi verkligen skulle följa KI:s råd och nöja oss med 0,4 procent lägre löneökningstakt de kommande tre åren så tror jag att effekterna skulle bli ganska blygsamma. Vi hade fått vissa relativlöneförändringar till fördel för individer med en god individuell förhandllingsstyrka i de lokala förhandlingarna. Vi hade fått lite lägre inflation och troligen lite lägre produktivitetstillväxt. Effekten på sysselsättning och arbetslöshet skulle dock bli försumbar.
KI:s politik har dessutom tillämpats i praktiken och spåren förskräcker.
I Tyskland har man bedrivit lönemoderationspolitik sedan mitten av 1990-talet. Tyska löntagare har inte fått någon reallönehöjning alls på 15 år, trots en relativt god produktivitetsutveckling. Svenska reallöner har ökat med 36 procent under samma period. Trots det har den tyska sysselsättningsutvecklingen hört till de sämsta bland industriländerna i OECD och jämviktsarbetslösheten har (enligt OECD:s bedömning) inte visat några tecken på att minska. Den svaga reallöneutvecklingen medförde att privat konsumtion inte ökade alls under åren 2002-10. Inte ens den tyska exporten gick särskilt bra även om den gick bättre än i de övriga euroländerna.
Länge uppfattades Tyskland som Europas svage man. Idag framställs landet som ett föredöme för euroländerna. Förhoppningsvis inte för Sverige.
* Jag var enhetschef på Konjunkturinstitutet 2002-08.
