Göran Zettergren

Åtstramningspolitiken i Sverige och Grekland

Den grekiska krisen förvärras och många euroländer uttrycker öppet sin skepsis mot att de åtstramningsåtgärder som grekerna vidtagit kommer att få avsedd effekt. En del betraktare menar att de grekiska åtgärderna inte har varit tillräckligt effektiva. Andra menar att felet ligger i själva åtstramningspolitiken. Att strama åt offentliga utgifter och höja skatter mitt under en djup lågkonjunktur kan inte förväntas förbättra de offentliga finanserna särskilt mycket. Resultatet blir bara ännu svagare tillväxt och ännu högre arbetslöshet.

Här i Sverige har Anders Borg idag presenterat en svensk variant av åtstramningspolitiken. Det förefaller som om Borg är fast besluten att fortsätta sin högst märkliga pro-cykliska finanspolitik. Det vanligen använda måttet på aktiv stabiliseringspolitik är den offentliga sektorns strukturella sparande. En åtstramning av finanspolitiken innebär att det strukturella sparandet ökar medan en expansiv politik försämrar detta.

Som framgår av diagrammet (siffrorna är hämtade från Budgetpropositionen) nedan bedrev den svenska regeringen en åtstramande politik 2008 och 2009 när konjunkturen försämrades (mätt som ett fallande BNP-gap), en expansiv politik 2010 och 2011 när konjunkturen förbättrades och man tänker sig nu återigen en åtstramning när konjunkturen återigen ser ut att försämras.

Man bromsar i uppförsbackarna och gasar i nedförsbackarna.

Figur: Finanspolitik (strukturellt sparande) och konjunktur (BNP-gap)

Källa: Finansdepartementet, Budgetpropositionen 2012

Vad kan man då förvänta sig för effekter av denna politik? Den Internationella valutafonden (IMF) har nyligen publicerat flera intressanta rapporter i ämnet.  Dels en kortare artikel med titeln Painful Medicine och dels ett working paper Expansionary Austerity: New International Evidence.

IMF:s studier visar att en åtstramning av de offentliga finanserna med motsvarande 1 procentenhet av BNP – i ett genomsnittligt industriland – medför ca 0,6 procent lägre tillväxt och 0,3 procentenheter högre arbetslöshet på två års sikt.

De negativa effekterna av åtstramningspolitiken bedöms dock bli dubbelt så stora för länder med fast växelkurs jämfört med länder med en rörlig växelkurs.

IMF-studien ger heller inte något stöd för Borgs  påståenden att en åtstramande politik kan förväntas vara expansiv genom så kallade ”trovärdighetseffekter”. En restriktiv finanspolitik förväntas då höja förtroendet för hållbarheten i de offentliga finanserna och därmed stimulera, snarare än begränsa, efterfrågan i ekonomin.

IMF-studien skiljer på effekterna i ”låg-riskländer” (dvs. länder med låg uppfattad risk för statsfinansiell betalningsinställelse) och ”hög-riskländer”.  Resultaten visar att  effekterna på BNP visserligen blir betydligt mindre i hög-riskländer men att dessa fortfarande blir negativa. Detta tyder på att det finns vissa förtroendevinster att göra men att dessa i normalfallet inte är särskilt stora.

Särskilt stora negativa effekter är dock att vänta i länder som Sverige med ordning på statsfinanserna.

Skulle man applicera IMF:s uppskattade genomsnittliga effekter på den svenska politiken – vilket naturligtvis kan vara vanskligt – kan man förvänta sig ca 0,7 procentenheter högre arbetslöshet i Sverige de kommande åren till följd av åtstramningspolitiken (jämfört med en neutral politik). En mer expansiv politik skulle på motsvarande vis kunna sänka arbetslösheten i motsvarande mån.

Att Grekland i dagsläget inte kan bedriva någon aktiv stimulanspolitik är ganska uppenbart. Mot bakgrund av de svenska offentliga finansernas utomordentliga läge framstår Borgs ovilja att tackla arbetslöshetsproblemet som fullkomligt obegriplig.

PS Jag skrev ett inlägg på samma tema för ett år sedan. Inget nytt under solen.