Göran Zettergren

Innanförskapets pris?

Häromdagen fick jag en fråga av en finsk journalist: vad har det betytt för Sverige rent ekonomiskt att stå utanför euron? Min omedelbara reaktion var ”inte så mycket”. Sverige och Finland är relativt likartade länder vars makroekonomiska utveckling i hög grad följts åt sedan slutet av 1990-talet.

Men under de senaste åren har någonting skett och ländernas utveckling har glidit isär. Sedan 2007 har Sveriges BNP ökat med drygt 4 procent mer än Finlands. Svensk sysselsättning har ökat mer än 3 procent mer än den finska. Dels var den finska nedgången djupare men framför allt var återhämtningen betydligt långsammare. Den svenska sysselsättningen var redan tillbaka på förkrisnivå för ett år sedan. Den finska sysselsättningen lär inte nå upp till denna nivå förrän någon gång under nästa högkonjunktur.

En viktig förklaring är naturligtvis växelkursen. Kronan försvagades med nästan 20 procent mot euron i början av krisen. Detta mildrade dess genomslag i Sverige och räddade en hel del svenska jobb. På bekostnad av Finland och andra euroländer, bör man kanske tillägga.

En annan viktig faktor är att Sverige – genom att behålla sin egna valuta – lyckats hålla sig utanför den finansiella krisen i eurozonen. Svenska och finska långräntor har i huvudsak följts åt sedan 1999 och de skillnader som uppstått har i huvudsak förklarats av olika nivåer på styrräntorna. Det senaste året har dock de svenska långräntorna minskat jämfört med de finska samtidigt som de svenska styrräntan varit betydligt högre än eurozonens.  I januari var den svenska 10-årsräntan 0,6 procentenheter lägre än den finska samtidigt som den svenska styrräntan var 0,75 högre. Man bör kanske tillägga att Sverige och Finland, tillsammans med Luxemburg, är de enda EU-länder som i dagsläget uppfyller både Stabilitets- och tillväxtpaktens och den nya Europaktens regler vad beträffar offentliga finanser.

Det förefaller därför som om Finland får betala ett visst samhällsekonomisk pris för sitt innanförskap. I bägge länderna ser vi idag tydliga tecken på en nedgång i ekonomin, inte minst på arbetsmarknaden. En skillnad jämfört med krisen 2008-09 är dock att denna gång är det eurozonen som utgör krisens epicentrum. Det är därför inte lika troligt att den svenska ekonomin denna gång kommer att gynnas av en svagare växelkurs.

  • http://twitter.com/scaber_nestor Niklas Starow

    Bara en fråga så här rakt av.

    Har inte argumenten om att kronan ska visa sig vara sämre än euron på lång sikt hållit på ganska länge nu och vad är det som faktiskt säger att en egen valuta blir ett sämre val även i framtiden?

     

  • Goran Zettergren

    När det begav sig argumenterade många i Sverige att vi skulle få lägre räntor om vi gick med i euron. Idag har Sverige lägre långräntor än något euroland. Grekland, Spanien och Irland fick lägre räntor och resultatet blev en katastrof för dessa länder.
    Även om och när eurozonen lyckas ta sig ur sin nuvarande kris har jag svårt att se några ekonomiska fördelar med att vara med som uppväger de mycket stora risker som ett medlemskap innebär.

  • Pingback: Carl B Hamilton har fel om Finland och Sverige « Lars Pålsson Syll