Riksbanken har bidragit till den höga arbetslösheten
Lars E. O. Svensson svär i kyrkan. Han är professor i internationell ekonomi på Stockholms universitet och sedan ett par år medlem i Riksbankens direktion. Han har skrivit ett nytt papper med titeln ”The Possible Unemployment Cost of Average Inflation below a Credible Target”.
Svensson gör två poänger i pappret, en självklar – om man funderar lite, vill säga – och en ganska kontroversiell.
För det första konstaterar han att om inflationsmålet har full trovärdighet så kommer den långsiktiga Phillips-kurvan inte längre vara vertikal.
Om den långsiktiga Phillips-kurvan är vertikal innebär att detta att det inte finns något långsiktigt samband mellan inflation och arbetslöshet. På kort sikt finns alltid ett negativt samband. När arbetslösheten är hög, faller löneökningstakten och därmed inflationen. På 1960-talet sägs flera nationalekonomer ha utgått i från att detta var ett långsiktigt samband som kunde användas i den ekonomiska politiken. Vi kunde helt enkelt köpa oss lite lägre arbetslöshet genom att acceptera lite högre inflation. Sedan dess har de flesta ekonomer tänkt om. När inflationen varaktigt blir högre anpassar sig inflationsförväntningarna successivt och sambandet bryts. Vi får bara samma arbetslöshet med högre inflation.
Svensson menar att ett trovärdigt inflationsmål sätter denna mekanism ur spel och vi får ett långsiktigt stabilt negativt samband mellan inflation och arbetslöshet. Så länge inflationsmålet är trovärdigt kommer inflationsförväntningarna inte att påverkas. Vilket naturligtvis är självklart. Frågan är hur länge och mycket inflationen kan avvika från målet utan att inflationsförväntningarna rubbas och trovärdigheten i inflationsmålet därmed ifrågasätts.
Svensson menar att Riksbanken har haft ett betydande manöverutrymme. Han har studerat perioden 1998-2011 och har konstaterat att inflationen mätt som KPI uppgick till 1,4 procent, vilket är 0,6 procentenheter lägre än Riksbankens inflationsmål. Han skattar sedan en Phillips-kurva, alltså sambandet mellan inflation och arbetslöshet, och konstaterar att arbetslösheten under dessa 14 år varit 0,8 procentenheter högre än vad som hade varit förenligt med inflationsmålet.
Detta är dynamit. Enligt denne direktionsledamot har Riksbanken bedrivit en alltför stram penningpolitik under de 14 senaste åren som lett till en betydligt högre arbetslöshet än som hade varit nödvändigt för att upprätthålla inflationsmålet.
Personligen tror jag att problemet dessutom är betydligt allvarligare än vad Svensson visar. För det första utgår Svensson från Phillips-kurvan är linjär. Vi har mycket goda anledningar att anta att så inte är fallet. Eftersom det finns en betydande lönetröghet nedåt kommer en uppgång i arbetslösheten med säg 2 procent inte dämpa inflationen lika mycket som en nedgång i arbetslösheten ökar inflationen. Om så är fallet kommer Svensson att underskatta effekten.
Det andra skälet till att jag tror att Svensson underskattar problemet hänger samman med det som nationalekonomer kallar persistens. Om arbetslösheten pressas upp under en längre tid, exempelvis av en djup lågkonjunktur, kommer jämviktsarbetslösheten varaktigt att stiga. Långtidsarbetslösa förlorar i yrkeskompetens eller ratas av potentiella arbetsgivare och riskerar därmed att förbli arbetslösa även sedan efterfrågan har återhämtat sig. Under 1990-talet förefaller omkring en tredjedel av de arbetslösa varaktigt slogs ut från arbetsmarknaden under den långa och djupa krisen.
Det är därför troligt att de många år av för stram penningpolitik som Svensson har påvisat har fått långsiktiga effekter. Arbetslösheten är idag varaktigt betydligt högre än den annars skulle ha varit.
