Anders Borgs strid med väderkvarnarna
Jag och Roger Mörtvik skriver idag på Svenska Dagbladets debattsida att ”Sämre a-kassa ger inte fler jobb”. I artikeln hävdar vi bland annat att ”om försämringar av a-kassan verkligen skulle ha haft den effekt som Anders Borg påstår skulle vi i dag inte ha någon arbetslöshet”.
Arbetslöshetsförsäkringen har successivt försämrats i 30 20 år. År 1991 var ersättningsgraden efter skatt i a-kassan 90,5 procent av tidigare lön. Detta enligt en tidsserie som TCO har fått från Regeringskansliet. I fjol var denna nere på 52,1 procent till följd av den successiva urholkningen av a-kassan. Det innebär att ersättningsgraden har minskat med 38,4 procentenheter under dessa 30 20 år.
Finansdepartementet baserar alla sina kalkyler av effekten av a-kasseförändringar och jobbskatteavdrag på en ”kvasi-elasticitet” på 0,12, vilken man har hämtat från länderstudier från OECD-området (se denna rapport, sid. 120). Denna tolkas så att om ersättningsgraden sänks med 1 procentenhet så minskar arbetslösheten i jämvikt med 0,12 procentenheter.
Detta innebär att jämviktsarbetslösheten (den arbetslöshet som skulle råda om ekonomin skulle vara i jämvikt) skulle ha fallit med 4,6 procentenheter (38,4 * 0,12 = 4,6) sedan 1991. Finansdepartementets bedömning av jämviktsarbetslösheten för 1991 ligger på 5,2 procent.
Hade Anders Borg och Finansdepartementet haft fog för sin bedömning skulle alltså jämviktsarbetslösheten ifjol ha legat på 0,5 procent, istället för de 6 procent som Finansdepartementet faktiskt utgår ifrån. Det finns ännu inga siffror men det är mycket troligt att motsvarande siffra för i år kommer att bli negativ. I diagrammet nedan visas faktisk arbetslöshet (blå linje), Finansdepartements bedömning av jämviktsarbetslösheten (röd linje) och den jämviktsarbetslöshet vi skulle ha haft om vi tillämpat Finansdepartementets ”kvasi-elasticitet” från 1991 till 2011 (streckad linje). Det tycks inte finnas något samband mellan denna kalkyl och Finansdepartementets bedömning. Man får känslan att man inte riktigt tror på sina egna antaganden.
Men, frågar då vän av ordning, denna kalkyl förutsätter väl att ingenting annat inträffat i ekonomin som påverkat jämviktsarbetslösheten? Framför allt bet sig väl arbetslösheten fast vid en mycket hög nivå i samband med 1990-talskrisen?
Det är just det som är vår poäng. Vi tror att arbetslösheten styrs av helt andra faktorer och att de dramatiska förändringar vi har sett i ersättningsnivån har varit en mycket liten del i det hela. Det är möjligt att 1991 års nivå med över 90 procents ersättningsgrad och ingen bortre parentes i a-kassan hade vissa negativa samhällsekonomiska effekter. Men när alliansregeringen tillträdde 2006 var ersättningsgraden redan nere på 70 procent och då knappast något sådant problem.
Vad diagrammet ovan visar är att a-kassans effekter på arbetslösheten med stor sannolikhet är så små att de fullkomligt drunknar i andra betydligt viktigare faktorer. Dessa kan delas upp i två delar.
För det första skapas det för få jobb i svensk ekonomi. Detta beror på att den samlade ekonomiska politiken historiskt har varit alltför stram. Riksbankens penningpolitik har inte varit tillräckligt expansiv, vilket lett till för låg inflation och för hög arbetslöshet. Sedan finanskrisen 2008 har detta problem förvärrats av att finanspolitiken har varit pro-cyklisk, det vill säga förstärkt konjunktursvängningarna.
För det andra har vi inte lyckats rusta våra arbetssökande så att de kan få jobb. Närmare 20 procent av gymnasiestudenterna går ut ur gymnasieskolan utan godkända slutbetyg. Arbetsmarknadspolitiken lyckas inte återföra alla arbetslösa i sysselsättning, vilket leder till en stigande långtidsarbetslöshet. Integrationspolitiken har inte heller lyckats att få ut invandrarna på arbetsmarknaden.
Jag påstår inte att detta är några lätta problem att lösa. Men det är där vi måste börja om vi vill nå resultat.
Istället ägnar sig Anders Borg åt en tjurskalliga strid med väderkvarnarna.
