Göran Zettergren

Jag tror inte på Anders Borgs kalkyl – men det är OK!

Idag presenterades budgetpropositionen för 2013. Finansdepartementets bedömning av de ekonomiska utsikterna de närmaste tillhör de mer optimistiska i branschen. Jag hoppas de får rätt.

Men det är inte bara i den kortsiktiga bedömningen av svensk ekonomi som finansdepartementet står ut. Finansdepartementet har också en betydligt mer optimistisk syn på svensk ekonomis mer långsiktiga tillväxtpotential. I hög grad beror detta på att man räknar hem betydligt större vinster från jobbpolitiken än exempelvis statliga Konjunkturinstitutet eller Ekonomistyrningsverket gör. Detta har stor betydelse vid beräkning av reformutrymmet kommande år.

Konjunkturinstitutet gör bedömningen att regeringens förslag om reformer motsvarande 23 miljarder kronor i princip intecknar reformutrymmet ända fram till 2016. Samtidigt gör man en beräkning som visar att det trots allt skulle vara fördelaktigt, ur stabiliseringspolitiskt perspektiv, att bränna iväg alla pengarna redan 2013.

Fram till att Anders Borg blev finansminister 2006 var det självklart att finanspolitiken vid behov skulle användas i stabiliseringspolitiskt syfte. Sedan dess tävlar Alliansregeringen och den socialdemokratiska oppositionen om vem som förespråkar den mest ”ansvarsfulla” politiken, det vill säga håller tillbaka mest i nedgångstider. Detta trots att Sverige sedan flera år tillbaka har en lägre statsskuld än Norge. Resultatet har blivit att finanspolitiken har blivit pro-cyklisk, det vill säga bromsar i uppförsbackar och gasar i nedförsbackar.

Den svenska politiska retoriken har lyckats lägga krokben inte bara på de politiska motståndarna, utan även för landets ekonomi.

Jag tror att Sverige behöver en mer expansiv ekonomisk politik just nu. Riksbanken har fortfarande ett visst begränsat utrymme att sänka räntan men det vore bra om även finanspolitiken kunde bidra till att hålla efterfrågan uppe.

Därför tycker jag att det är bra att regeringen utnyttjar det reformutrymme som finns.

I synnerhet om man har fel i sin kalkyler.

 

  • Men dom här resonemangen om budgetramar och tak och indikatorer etc?

    Det blir ju så tekniskt krångligt och apolitiskt så väljaren/läsaren/TCOmedlemmen förstår ju ingenting. ( att det gömmer sig en märklig etablerad konsensus i den politiska klassen kring antikeynes vet ju inte många)

    Mer spännande vore kanske:
    Vilka rimliga krav har TCO på a-kassan, sjukförsäkringar, jobbpolitik?

    Och uppfylls dom?

  • Det är väl ett osedvanligt dåligt sätt. Hur ska den sänkta bolagsskatten hjälp på något sätt?

  • Pingback: Verklighetens sjukförsäkring och kampen om ansvarfullheten « Ett hjärta RÖTT()