Göran Zettergren

Därför har Calmfors fel om lönerna

Idag publicerade vi en debattartikel i Svenska Dagbladet om en forskningsrapport, författad bland annat av professor Lars Calmfors och publicerad av det statliga utvärderingsinstitutet IFAU. Studien bygger på antagandet att en försämrad a-kasseersättning (liksom jobbskatteavdraget) försvagar arbetstagarnas förhandlingsposition och därför leder till en lägre löneökningstakt. Detta antas sedan leda till ökad sysselsättning.

Huruvida sänkta löner verkligen leder till ökad sysselsättning är omtvistat (se här och här). I moderna så kallade ny-keynesianska makromodeller som används av centralbanker världen över (inklusive av Riksbanken) har en lönesänkning inte någon direkt effekt på sysselsättningen. Däremot ger en lönesänkning lägre inflation som i sin tur vanligtvis leder till sänkt ränta och därigenom högre sysselsättning.

Calmfors med flera studie är baserad på individdata och omfattar tidsperioden 2006-09. Forskarna finner att förändringen av en individs ersättningsgrad (det vill säga hur stor del av inkomsten som en individ får behålla vid arbetslöshet) har en signifikant effekt på dennes löneutveckling. En sänkt ersättningsgrad leder till lägre löneökningar.

Enligt forskarna är denna effekt relativt stark. En sänkning med ersättningsgraden med en procentenhet leder till 0,2 – 0,4 procents lägre löneökningstakt. Enligt rapporten minskade den genomsnittliga ersättningsgraden med 14 procentenheter till följd av försämrad a-kassa och införande av jobbskatteavdraget. Löneökningstakten i ekonomin har därmed  dämpas med mellan 3 och 6 procent till följd av politiken. Calmfors själv gör en lite mer försiktig bedömning och uppskattar löneeffekten till 3 – 4 procent.  LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson uttrycker sin oro över dessa effekter.

Vi menar dock att denna studie inte håller måttet och ifrågasätter starkt dessa resultat. Forskarna mäter ersättningsgraden på helt fel sätt och lönemoderationen efter 2007 hade helt andra orsaker som studien ignorerar.

Vår första invändning är att forskarna inte har några uppgifter om hur individernas faktiska inkomstskydd vid arbetslöshet ser ut. Forskarna baserar hela sin studie på ett teoretiskt framräknat mått som utgår från antagandet att alla anställda är medlemmar av a-kassa och att ingen av dem har en kompletterande inkomstförsäkring. Men detta stämmer inte med verkligheten. 29 procent av de sysselsatta är inte med i a-kassan och har inte någon rätt till a-kasseersättning och påverkas därför inte heller av försämringar i denna. Enligt beräkningar som TCO gjort omfattas 55 procent av de anställda dessutom av kompletterande inkomstförsäkringar, vilka täcker upp för sänkningen i ersättningsgraden. Det är därför bara en liten minoritet – kanske en på fem – av de anställda som faktiskt påverkas av en sänkt ersättningsgrad och därför kan tänkas hålla tillbaka sina lönekrav. Den i studien uppskattade effekten på genomsnittslönen är därför osannolikt hög.

Vår andra invändning är att forskarna från studien exkluderat produktivitetstillväxten vilket är en central variabel för lönebildningen. Det är uppenbart att den genomsnittliga löneökningstakten i Sverige faktiskt växlade ner efter 2007. Arbetskostnaden (inklusive socialavgifter mm.) ökade i genomsnitt med 4,2 procent per år under tioårsperioden fram till 2006. Under de sex åren efter 2006 begränsades ökningen till 2,6 procent.

Detta har dock knappast någonting med a-kassan eller jobbskatteavdraget att göra. Under åren 2007-09 föll produktiviteten i näringslivet med sammanlagt 7 procent, något som aldrig har inträffat tidigare i modern svensk ekonomisk historia.

Denna nedgång berodde i första hand på efterfrågebortfallet under den globala ekonomiska krisen men även andra faktorer kan ha spelat en roll. Produktivitetstillväxten bestämmer i sin tur utrymmet för reallöneökningar.

När produktiviteten faller, så stiger löneandelen, den del av produktionsvärdet i näringslivet som går till de anställda (den grå ytan i diagrammet nedan). Den kraftiga försvagningen av produktiviteten ledde till att löneandelen blev ohållbart hög, i synnerhet om man beaktar den höga arbetslösheten som då rådde.

För att återställa löneandelen måste antingen löneökningstakten minska, inflationen öka eller produktiviteten återhämta sig. Som framgår av diagrammet nedan såg vi en kombination av alla tre faktorer. Detta är förklaringen till nedväxlingen i löneökningstakten efter 2006.

Man bör dock beakta att löneandelen 2012 fortfarande var betydligt högre än den var 2006. Det är därför svårt att hävda att det var den försämrade a-kassan eller jobbskatteavdraget som orsakade nedväxlingen. Såvida man inte hävdar att även  produktivitetsfallet var ett resultat av den ekonomiska politiken. Det är dock svårt att se hur en sådan politik skulle kunna tänkas generera några nya jobb och ännu svårare att se hur Anders Borg skulle vilja ta åt sig äran för detta.

 

Diagram: Löneandelen i Sverige 1996-2012

Källa: Konjunkturinstitutet

 

  • Peter

    ”Däremot ger en lönesänkning lägre inflation som i sin tur vanligtvis leder till sänkt ränta och därigenom högre sysselsättning.”

    Varför skulle tar ni ekonomer för självklart att lägre ränta skulle öka sysselsättningen?

    Det finns väl ingenting som tyder på att penningpolitiken varit framgångsrik för att höja sysselsättningen efter krisen? Varken i EMU eller USA har det fungerat.

    I verkligheter verkar det ju vara efterfrågan på krediter och bankernas uppfattning om kundernas kreditvärdighet som styr kredittillväxten och inte centralbankernas räntenivåer.

    • Göran Zettergren

      Riksbanken hade mycket hög ränta fram till 1996 och arbetslösheten var ”hög och stabil” under flera år. Under 1996 halverades så räntenivån och sysselsättningen började öka året efter. Under fyra år ökade sysselsättningen med sammanlagt 8 procent medan arbetslösheten halverades.

    • Göran Zettergren

      En räntesänkning är normalt ett mycket effektivt sätt att öka efterfrågan på varor och tjänster och därmed på arbetskraft. Se bara vad som hände 1996 när Riksbanken (till slut!) sänkte räntan. Sysselsättningen steg 2% per år fyra år i rad och arbetslösheten halverades.
      Problemet i USA och EMU (och Sverige) är att Centralbanken inte kan sänka tillräckligt mycket för att åstadkomma en vändning på arbetsmarknaden. Problemet förvärras av att finanspolitiken är åtstramande.

  • Pingback: Tankar efter ännu ett samtal hos ABF « strötankar och sentenser()