Göran Zettergren

Lägre löner leder inte till högre sysselsättning

Svenskt Näringsliv är på krigsstigen igen, i vad som förefaller vara en uppvärmning inför nästa års avtalsrörelse. Den låga inflationen har lett till för hög reallön, menar man. Om inte facken inte går med på arbetsgivarnas nollbud hotar Sverige att följa Greklands utveckling..

Det hela är ganska pinsamt för Svenskt Näringsliv. För det första är dagens låga inflation i hög grad resultatet av en redan modest löneökningstakt. Denna utveckling har förstärkts av låg inflation i vår omvärld och fallande råvarupriser. Ännu lägre löneökningar skulle bara leda till ännu lägre inflation.

Antag att situationen hade varit den omvända, att inflationen i dagsläget skulle ha varit över Riksbankens mål (exempelvis till följd av höga löneökningar). Skulle det var ett bra argument för ännu högre löner? Knappast. En sådan utveckling skulle kraftigt underminera Riksbankens förmåga att upprätthålla prisstabilitet och på sikt uppnå sitt inflationsmål.

För det andra är det dessutom inte särskilt troligt att ytterligare återhållsamhet i lönebildningen skulle få några som helst positiva effekter på svensk arbetsmarknad. Snarare tvärtom.

Riksbanken har redan sänkt styrräntan under nollstrecket och kan inte längre bidra till en mer expansiv politik.

Lägre löneökningar skulle förvisso minska kostnaden för företagen och därmed öka efterfrågan på arbetskraft. Detta skulle kunna förbättra exportindustrins konkurrensläge. Det skulle dock delvis komma att motverkas av en starkare växelkurs.

Men lägre löneökningar skulle leda till lägre disponibel inkomst och därmed lägre privat konsumtion. Lägre löneökningar skulle också leda till lägre inflation (eller i dagsläget till djupare deflation) och därmed högre  realränta. Därmed skulle även investeringarna minska. Dessa faktorer skulle minska efterfrågan på arbetskraft.

I ett mer balanserat konjunkturläge skulle de negativa effekterna av lägre löneökningar kunna motverkas av en mer expansiv penningpolitik och nettoeffekten skulle vanligtvis bli positiv för sysselsättningen. Men i dagsläget har Riksbanken inte lägre något krut kvar. Reporäntan är redan negativ och kan knappast sänkas särskilt mycket till. I avsaknad av en motverkande penningpolitik har lägre löneökningar ammantaget negativa effekter på arbetsmarknaden.

Detta var också Konjunkturinstitutets budskap i Lönebildningsrapporten inför den förra avtalsrörelsen. Löneåterhållsamhet utan räntesänkningar leder till högre arbetslöshet.

Detta framgår också tydligt av utvecklingen i Europa under de senaste 20 åren. Länderna i euro-området hade under denna period en gemensam penningpolitik. I vissa länder blev räntan för låg, vilket ledde till överhettning av arbetsmarknaden. Samtidigt var räntan för hög i vissa länder, vilket ledde till stagnation.

Under åren 1995-2008 hade Tyskland den svagaste löneutvecklingen (näst efter Japan) i hela OECD-området. Löneinflationen – mätt som enhetsarbetskostnaden (löneökning minus produktivitetstillväxt) var i princip noll under hela denna period. Tyskland hade också bland den svagaste sysselsättningsökningen i hela området (se diagrammen nedan). Reallönen ökade inte alls, medan privat konsumtion och investeringar stagnerade. Endast exportindustrin gick bra men det var inte tillräckligt för att sysselsättningen i landet skulle öka.

Euro-ULC

Grekland, Spanien och Irland hade bland de starkaste löneökningarna men också de största sysselsättningsökningarna. Såväl löneökningar som sysselsättning ökade med runt 60 procent i Spanien och Irland. I Grekland var lönehöjningarna högre men sysselsättningsökningen lägre. Efter finanskrisen 2008 har såväl löneinflationen som sysselsättningsutvecklingen varit negativ i dessa tre länder medan den har varit positiv i Tyskland.

Observera dock att sysselsättningsutvecklingen i både Spanien och Irland (dock ej Grekland) sammantaget under hela perioden har varit betydligt starkare än i Tyskland.

Euro-syss

Svenskt Näringslivs förslag är illa genomtänkta och skulle antagligen leda till deflation  och underminera den inhemska efterfrågan som utgjort grunden för den blygsamma återhämtning vi sett under senare år. Den skulle antagligen leda till fallande sysselsättning och stigande arbetslöshet.