Göran Zettergren

Riksbanken, parterna och inflationen

De senaste åren har Riksbanken underskridit sitt inflationsmål på 2 procent under fem år av sex. Det gör man också i år och troligtvis även nästa år.

Därmed har också reallönerna ökat snabbt, trots förhållandevis svaga nominella löneökningarna i förra avtalsrörelsen. Arbetsgivarna knorrar och pratar om kostnadskris. Men några belägg för en sådan kris finns inte. Man kräver att parterna i löneförhandlingarna inte längre bör utgå från Riksbankens inflationsmål utan från en mer realistisk prognos på inflationen. Detta är ett mycket farligt förslag som skulle riskera att destabilisera den svenska ekonomin om det genomfördes.

Den låga svenska konsumentprisinflationen beror på flera faktorer. För det första beror den på låg utländsk (alltså importerad) inflation, framför allt vad gäller olja och andra råvaror. För det andra beror den på Riksbankens räntesänkningar som minskat hushållens boendekostnader. Detta är faktorer som inte påverkar svenska arbetsgivares lönebetalningsförmåga. Tvärtom har även svenska företag gynnats av lägre oljepriser och räntor.

Till betydande del beror den låga svenska inflationen dock på att svenska löneökningarna varit för låga. Enhetsarbetskostnaden , arbetskostnaden justerad för produktiviteten, har bara ökat med i genomsnitt 0,5 procent* per år de senaste tre åren. En så låg ökningstakt räcker helt enkelt inte för att få upp konsumentprisinflationen till Riksbankens mål.

Orsaken till de låga löneökningarna är heller inte svår att förstå. Vi lider fortfarande av sviterna av den globala ekonomiska krisen. Den svenska tillväxten är i dagsläget hyfsad men arbetslösheten är fortsatt hög och minskar endast långsamt.

I lågkonjunkturer brukar löneökningstakten gå ner, både till följd av lägre lönekrav och svagare förhandlingsposition från fackens sida.

Arbetsgivarna menar att reallönerna blivit för höga därför att parterna i förra avtalsomgången utgick från att Riksbankens inflationsmål skulle uppnås. Man bortser då ifrån att löneökningstakten är den i särklass viktigaste bestämningsfaktorn för inflationen. Hade facken gått med på lägre löneökningar hade inflationen bara blivit ännu lägre. Men jobben hade blivit färre, inte fler. Lönesänkningar i djupa lågkonjunkturer skapar inga jobb.

Riksbanken försöker genomföra nu en ”quick fix” för att snabbt få upp inflationen, genom negativa räntor och massiva obligationsuppköp. Därmed hoppas man att växelkursen försvagas och importpriserna stiger. Sedan början av 2013 har också kronan försvagats med 10 procent och detta har även bidragit till en något högre inflationstakt. Men detta kommer inte att fungera i längden, i synnerhet som nästan alla centralbanker i världen försöker genomföra samma trick. Alla länder kan inte försvaga sin växelkurs samtidigt. Riksbankens förhoppning om en snar och bestående återgång till inflationsmålet kommer därför återigen att grusas.

Det enda som varaktigt kan föra konsumentprisinflationen tillbaka till målet är en varaktigt högre löneökningstakt. Och detta lär vi inte se förrän arbetsmarknadsutsikterna har förbättrats markant. Tyvärr tycks Riksbanken inte förstå detta. Penningpolitiken redan bränt sitt krut och kan inte längre bidra till en mer expansiv ekonomisk politik.

* Fotnot: Enhetsarbetkostnaden är här beräknad utifrån Konjunkturinstitutets justerade arbetskostnadsandel. Detta mått exkluderar nyttjandet av småhus från näringslivets produktionsvärde och använder imputerade lönekostnader för småföretagare. KI:s gängse enhetsarbetskostnad ökade med 0,8 procent (istället för det justerade värdet på 0,5 procent) under samma period.