Varför så brått med Vårdval Sverige?
Regeringen har nu lagt fram lagrådsremissen om Vårdval Sverige. Förslaget innebär att fri etablering - med offentlig finansiering - ska införas i primärvården. Dessutom blir alla landsting tvungna att införa någon form av vårdvalssystem som ger patienterna rätt att välja fritt mellan olika vårdgivare. Förändringen ska börja gälla redan från januari 2010.
Utredningen som ligger till grund för förslaget verkar till stora delar vara ett hastverk. Man presenterar inte något faktaunderlag som talar för de förslag som läggs fram och man har haft så bråttom att de olika vårdvalssystem som redan finns i drift varken kunnat - eller hunnnit - utvärderas. Det skulle annars varit ganska logiskt - då kunde konsekvenserna av vårdvalsmodellerna dokumenterats och analyserats och det hade funnits underlag att bedöma om vårdvalssystem är kostandsdrivande eller ej, och om det går att upprätthålla allas lika rätt till vård, och vård efter behov, med ett sådant system.
Den politiska brådskan gör att man frågar sig om bristen på faktaunderlag, utvärdering och analys kanske är avsiktlig. Det finns en stark politisk vilja att genomföra förändringarna och politikerna kanske inte vill vet av några störande fakta.
Kritiken från remissinstanserna är massiv. Många landsting har gått emot hela eller delar av förslagen. Orsakerna varierar men ett viktigt skäl som många tar upp är att det det nationella beslutet att tvinga på landstingen vårdvalssystem - vare sig de vill eller inte - sätter betydelsen av landstingsvalen ur spel och undergräver det kommunala självstyret. Det finns goda skäl att fatta nationella beslut i vissa hälso- och sjukvårdsfrågor men det är klart att det är provocerande när regeringen gör det i en fråga med stora motsättningar - där det dessutom inte ens finns några starka krav på förändringar från verksamheten.
Kritik ur en annan aspekt förs fram bland annat av SBU, Kunskapscentrum för Hälso- och sjukvården (som har regeringens uppdrag att utvärdera olika metoder i vården ur ett samlat medicinskt, ekonomiskt, etiskt och socialt perspektiv). SBU anser att utredningen inte tillräckligt har analyserat hur kvaliteten ska säkras i ett fritt vårdvalssystem, eller hur patienterna ska få kunna tillräcklig information om den vård som erbjuds är av god kvalitet eller ej. Liknande frågeställningar berörs också av patientorganisationer och proffessionsföreträdare.
TCO konstaterade i sitt remissvar att utredningen inte ger tillräckligt underlag för att man ska kunna ta ställning till förslaget. Även Vårdförbundet har i sitt reissvar tagit fram behovet av mer faktaunderlag.
Inom vården ställs allt starkare krav på personalen att de ska agera utifrån evidens - man ska veta vad man gör och varför - och man ska (med fakta!) kunna belägga att åtgärderna har en dokumenterat positiv effekt. Det är rimligt att ställa samma krav på politikerna när de ska genomföra viktiga systemförändringar i vården. De borde i alla fall vara skyldiga att redovisa den forskning och de erfarenheter som finns. Väljer de sedan att fatta ett beslut som går på tvärs mot evidensen, vilket de i och för sig har rätt att göra, så borde det redovisas tydligt för väljarna .