Nya bekymrande siffror från AF och FK om de utförsäkrade

Etiketter: arbetsförmedlingen, arbetsmarknadspolitik, försäkringskassan, rehabilitering, socialförsäkring, statistik, utförsäkrade

Denna vecka har nya siffror ang. vad som hände med de 14 321 personer som utförsäkrades från sjukförsäkringen vid årsskiftet och då hänvisades till ett arbetsmarkandsprogram på AF. Dessa siffror, som nyligen tagits fram av Försäkringskassan (FK) och Arbetsförmedlingen (AF), rör tiden fram till och med sommaren 2010. Resultatet kan kort sammanfattas i tio punkter:

•  88 procent (12 575 personer) av dem som utförsäkrades vid årsskiftet hade skrivit in sig hos AF fram till den 30 juni.
• Ungefär 50 procent (7 100 personer) av de utförsäkrade hade, fram till och med 31 juli, sjukanmält sig eller ansökt om sjukpenning eller rehabiliteringspenning. Dessutom har 93 personer har beviljats sjuk- eller aktivitetsersättning efter den 1 januari 2010.
• Fram till 31 juli hade ca 40 procent (5 836 personer) återvänt till sjukförsäkringen, d.v.s. de hade fått sin ansökan till FK beviljad.
• Endast 2,5 procent (362 personer) hade fram till 30 juni fått ett osubventionerat jobb på arbetsmarkanden. Hit räknas även de deltidsanställda, tillfälligt anställda, timanställda och de med tidsbegränsade anställningar.
• 0,8 procent hade återvänt till anställning hos sin gamla arbetsgivare. Här är det, enligt AF/FK-uppgifterna oklart om och i vilken omfattning dessa personer arbetade innan de utförsäkrades.
• Ungefär 5 procent (710 personer) hade arbete med någon form av samhällsstöd. Hit räknas anställning vid Samhall, offentligt skyddat arbete, trygghets- och utvecklingsanställning och lönebidragsanställning.
• 1,7 procent (255 personer) hade ett s.k. nystartsjobb.
• Ungefär 28 procent (3 948 personer) fick fortfarande den 30 juni aktivitetsstöd pga av att de deltog i ett arbetsmarkandspolitiskt program. Arbetsförmågan hos denna grupp har således ännu inte prövats mot den reguljära arbetsmarkanden. Hur måga av dessa som, när de lämnar AF-programmet, kommer att återvända till sjukförsäkringen är därför oklart.
• 5,5 procent (782 personer) har lämnat AF men ej återvänt till sjukförsäkringen. Majoriteten av dem bedöms dock ha sökt ersättning från FK.
• 4,1 procent (589 personer) var 30 juni arbetslösa, d.v.s. inskrivna som arbetssökande vid AF.

Så ser statistiken alltså ut. Man kan konstatera att efter varje ny uppföljning som gjorts har gruppen som återvänt till sjukförsäkringen hela tiden ökat. När regeringen lade fram sitt förslag, om detta introduktionsprogram vid AF, kalkylerade man med att endast 10 procent skulle återvända till sjukföräkringen. Försäkringskassan har sedan justerat upp detta och prognosticerade i början av året att denna siffra skulle landa på en tredjedel (d.v.s. 33 procent), som skulle återvända till sjukförsäkringen efter ett halvår. Senare under året uppreviderade man ytterligare en gång denna siffra till 38 procent.

Nu har vi facit i hand och kan konstatera att det blev fler, än vad både politikerna och myndigheterna räknade med, som återvände eller vill återvända till sjukförsäkringen. Tyvärr stannar det inte där. Ovanstående siffror ger oss anledning att tro att den grupp som återvänder till sjukförsäkringen kommer att växa ännu mer under den närmaste tiden, inte minst då de som idag är i AF-program möter den reguljära arbetsmarkanden. Vi kan altså konstatera att siffrorna, rörande de som främst behöver medicinsk rehabilitering eller vård, kryper allt närmare den uppskattning (på drygt 60 procent) som gjordes av de anställda vid FK och AF i en undersökning av fackförbundet ST.

De redovisade siffrorna från AF/FK ger, hur som helst, upphov till en hel del nya frågeställningar. När vi ser tillbaks kan vi exempelvis fråga oss om det verkligen var nödvändigt att orsaka det stora lidande och den oro, som vi vet att utförsäkringen innebar för så många, med tanke på det redovisade resultatet? Är det dessutom rimligt att på detta sätt bolla med redan utsatta personer mellan olika myndigheter? Hur stor del av de positiva effekterna som trots allt konstaterats (främst beroende på medicinsk- och arbetslivsinriktad rehabilitering) hade kunna uppnås utan den mekaniska tidsgränsen, som nu kontinuerligt fortsätter att utförsäkra tusentals personer?

De närmaste åren kommer, enligt de senaste prognoserna, åtminstone 75 000 personer att utförsäkras från sjukförsäkringen och hänvisas till AF. Är det nu inte dags att släppa på den politiska prestigen och istället idka konstruktiv självkritik från regeringens sida och erkänna att man ordentligt behöver se över lagstiftningen? Varför inte rent av göra detta inom ramen för den kommande socialförsäkringsutredningen?

Korten är utlagda - matchen kan börja…

Etiketter: demokrati, göran hägglund, ideologi, partier, plånboksfrågor, politik, valet, väljare, värderingar

I gårdagens partiledarutfrågning med Göran Hägglund kom sjukförsäkringsfrågan återigen “upp på tapeten”. Precis som bisittaren Axel Gordh Humelsjö konstaterade, från sin plats vid datorn, är det många ute i landet som är mycket engagerade i sjukförsäkringsfrågan.

Detta märks också när man går igenom lokal- och regionalpressen. Idag kunde jag exempelvis, efter att ha kastat en hastig blick blick i några tidningar, enkelt plocka fram tre exempel på detta; från Västerviks tidning, Motala & Vadstena tidning och Arbetarbladet i Gävle. Det finns säkerligen fler exempel än så…

Efter att de två regeringsalternativens valmanifest nu är presenterade har pressen satt i gång att räkna ut “hur politiken slår på olika grupper”.

I dagens DN såg jag exempelvis att när det gäller inkomstskatten visar en jämförelse mellan Alliansen och de rödgröna att en inkomsttagare under 65 år, som tjänar mellan 20 000 och 40 000 kr/mån, ser en skillnad i skatt på mellan 115 -150 kr/mån. Ja, det är faktiskt inte mer än så. Med Alliansens politik får dessa inkomsttagare alltså en något lägre skatt än med de rödgröna. Men som DN själv konstaterar, angående de rödgrönas förslag om sänkt a-kasseavgift, om en inkomsttagare betalar en hög a-kasseavgift kompenserar detta förslag “med råge” för den något högre rödgröna inkomstbeskattningen.

Dessutom skulle man kunna se på skillnaderna i beskattning i ljuset av det allmänna försäkringsskydd som de två regeringsalternativen erbjuder. I så fall kanske den något högre skatten som de rödgröna föreslår - av medelinkomsttagaren - kan ses som en förhöjd försäkringspremie (på max 150 kr/mån), som betalas in för att förstärka det offentliga skyddet den dagen när oturen är framme och man själv eller en anhörig blir sjuk eller arbetslös.

Frågan blir då om väljarna bedömer att detta utökade försäkringskydd är värt pengarna? Hur väljarna väljer att prioritera, i denna och liknande plånboksfrågor, kommer förmodligen att ha betydelse för valutgången.

Effekten ska dock inte överdrivas. Denna typ av enkel plånboksmattematik kommer förmodligen att spela en viss roll, men viktigare är nog ändå sådant som inte enkelt låter sig mätas i kronor och ören. Det handlar då inte minst om vilket regeringsalternativ som har störst förtroende när det gäller jobbpolitiken.

Detta val, liksom så många andra tidigare, avgörs nog till syvende og sisdt av värderingar och av vilket samhälle de flesta väljare vill se i framtiden. Ni vet det där som ibland brukar kallas för “magkänslan”, som förhoppningsvis utgår från “våra bästa stämningars längtan” och i värsta fall från våra “mörkaste mardrömmars rädsla”.

Klart är i alla fall att vi i detta val står inför ett mycket viktigt vägval. Gå därför och rösta! Och gör det i riksdags-, landstings- och i kommunvalet.

Sjukförsäkringsfrågan - hänvisad till insändarsidor och telefonväkterier?

Etiketter: media, rättssäkerhet, sjukförsäkring, välfärd

Jag noterade att när Mona Sahlin i förra veckan frågades ut i SVT:s partiledarutfrågning så fick hon inte en enda fråga om sjukförsäkringen.

Idag verkar det nästan som att sjukförsäkringsfrågan, av riksmedia, hänvisats till insändarsidorna eller till olika telefonväkterier. Detta kan tyckas vara lite märkligt, inte minst med tanke på att när svenska folket i olika opinionsundersökningar får svara på vilken vikt de tillmäter sjukförsäkringsfrågan brukar i regel 60-70 procent säga att frågan är viktig eller mycket viktig för dem.

Det är alltså främst mot denna bakgrund jag nu länkar vidare till ett inslag på Youtube där statsministern, i programmet Ring P1, får en lyssnarfråga om rättsäkerheten i sjukförsäkringen.

Klicka här för att se och lyssna till Reinfeldt i Ring P1!

Arbetsskadeförsäkringen - vårt nästa stora reformområde?

Etiketter: arbetsmiljö, arbetsskada, arbetsskadeförsäkringen, föregångsland, lagstiftning, ödmjukhet, överskott, reformer

Ett av våra stora och viktiga trygghetssystem, som hamnat på den dagspolitiska skuggsidan, är arbetsskadeförsäkringen. Detta är lite märkligt eftersom nästan alla jag talat med i frågan, oavsett om de står till höger eller vänster eller om de befinner sig på den fackliga- eller på arbetsgivarsidan, är överens om att något radikalt eller drastiskt måste ske. Och dessutom borde denna förändring ha genomförts redan igår.

Bakgrunden är naturligtvis de enorma överskotten i arbetsskadeförsäkringen. Överskott som främst förklaras av att såväl lagstiftningen som tillämpningen av denna skärpts. Processen startade redan 1993 då arbetsskadesjukpenningen avskaffades (eller samordnades med sjukpenningen) och bedömningen och lagstiftningen av vad som betraktades som en “arbetsskada” skärptes avsevärt.

År 2002 mildrades bevisreglerna något. Men det har inte haft någon större betydelse, åtminstone inte när det gäller antalet beviljade arbetsskador. Allt färre får idag arbetsskadeersättning och då minskar naturligtvis utgifterna i försäkringen.

Frågan är om denna utgiftsminskning beror på en förbättrad arbetsmiljö eller på en snävare bedömning av vad som anses vara en ”arbetsskada”. Naturligtvis kan det vara frågan om både och, men personligen lutar jag nog åt att betona den senare förklaringen.

Jag har genom åren talat med ett stort antal människor som själva anser att de dragit på sig skador och ohälsa i sin yrkesutövning men som ändå valt att inte anmäla arbetskadan för att, som de själva säger, “det idag är mer eller mindre omöjligt att få skadan klassad som arbetskada“. En fackligt aktiv jämförde till och med chanserna att idag få en arbetsskada beviljad med “en kamels förutsättningar att ta sig igenom ett nålsöga“.

Följden av detta blir naturligtvis att överskottet i försäkringen skjuter i höjden. Förra året gick arbetsskadeförsäkringen med drygt 2900 miljoner kronor i vinst. Försäkringens samlade överskott motsvarar nu fem års utbetalningar påpekar Försäkringskassan i sitt budgetunderlag till regeringen. År 2014 beräknas det samlade överskottet motsvara tolv års utbetalningar. De flesta inser att detta är orimligt.

Det finns då i princip bara två vägar att gå. Antingen fortsätter man på den hittills inslagna vägen och sänker successivt den s.k. arbetsskadeavgiften. Något som våra arbetsgivarorganisationer, av lätt förklaringa skäl, arbetar för. En mer seriös och framtidsinriktad hållning borde dock istället vara att ordentligt se över lagstiftningen och regelverket och därefter justera, så att arbetsskadebedömningen blir mera rättsäker och bättre anpassas till dagens moderna arbetsliv.

Ett mycket intressant förslag i den riktningen presenterades nyligen på DN-debatt av två ledande yrkesmedicinare, professorerna Kjell Torén opch Bengt Järvholm. De menar att Sverige när det gäller arbetskadefrågor har mycket att lära av exempelvis Danmark. Det handlar då bland annat om att behålla det generella arbetsskadebegrepp vi idag utgår ifrån, men att sedan komplettera detta med en lista över sjukdomar/arbetsförhållanden som ger rätt till ersättning från arbetsskadeförsäkringen. På så sätt menar Torén och Järvholm att vi kan få en bättre lagstiftning och en mer rättsäker försäkring. Och jag håller med dem i deras bedömning.

Visst är Sverige på många sätt ett bra land att leva och verka i. Ja, i vissa sammanhang till och med något av ett “föregångsland”. Men ibland måste vi ändå erkänna att vi faktiskt har en hel del att lära av andra länder. Detta tror jag definitivt är fallet när det gäller vad som bör betraktas som en ersättningsberättigad arbetsskada. Om det är på något område vi har anledning att ödmjukt lyssna till erfarenheter och kunskaper från andra länder så är det just här.

Dessutom skadar det naturligtvis inte heller om våra politiker, när de nu i valrörelsen gör sina resor ute bland “verklighetens folk”, lyssnar lite extra noga till de erfarenheter som finns i folkdjupet rörande arbetsmiljö- och arbetsskadefrågor…

Sunt förnuft, kapitalförstöring eller godtycke i sjukförsäkringen?

Etiketter: förnuft, läkare, rättssäkerhet, sjukförsäkring, TCO-förbund, utbildning

Dalarnas Tidning berättade nyligen om strokeläkaren Jörg Teichert som själv drabbats av en stroke, vilken förlamade hans högra sida. I dag kan han arbeta 75 procent, trots obrukbar högerarm. Men Försäkringskassan beviljar ändå inte sjukersättning på resterande 25 procent. De kräver istället att han söker nytt ett jobb där han kan arbeta heltid, det kan då exempelvis handla om olika lönebidragsanställningar eller arbete vid Samhall.

Det motiv som Försäkringskassan anger för sitt beslut är att man bara följer de nya sjukreglerna. “Många anser att vi ska ha sunt förnuft vid våra bedömningar. Men det går inte. Då är det stor risk för godtycke“, säger Ingo Tängerby som är chef för Försäkringskassan i Dalarna.

Detta fall är tyvärr inte det enda exemplet på absurda konsekvenser som uppstått till följd av den s.k. rehabiliteringskedjan. Jag har själv tidigare till exempel bloggat om professor Marianne Liliequist, som drabbades av leukemi, och om hur hon precis som Jörg på grund av det nya regelverket i sjukförsäkringen blev uppmanad att säga upp sig från sin tjänst och istället söka heltidsjobb hos Samhall.

Jörg och Marianne tvingas alltså, för att uppfylla kraven i regeringens rehabiliteringskedja, kasta bort det utbildningskapital som de under flera år investerat i. Att sjukreglerna i dessa fall inte bara strider mot det sunda förnuftet utan också är ren och skär kapitalförstöring, såväl för den enskilde som för hela samhället, borde inte vara så svårt att inse. Då är det kanske inte heller så svårt att förstå varför kritiken mot de nya sjukreglerna återigen tycks växa, exempelvis hos landets läkarkår.

Men det är dock inte enbart läkare och professorer som, när de drabbats av långvarig ohälsa, tvingats kasta bort det utbildningskapital de investerat i. Tidningarna i Dalarna skriver just nu också om hur bland annat cancersjuka, anställda vid landstinget i Dalarna, på grund av det nya regelverket blir uppsagda och hänvisade till Arbetsförmedlingen. Det handlar här framför allt om medlemmar i Vårdförbundet och SKTF. 

Jag tror att de flesta som läser om de aktuella fallen, som jag vidarelänkat till i denna bloggpost, inser det absurda i situationen. Mitt huvud fylls i alla fall med en rad frågetecken. Har vi råd med en sjukförsäkring som så uppenbart förskingrar ett mödosamt uppbyggt utbildningskapital? Var dessa effekter verkligen lagstiftarens (regeringens) tanke när man under stor brådska sjösatte den så kallade rehabiliteringskedjan sommaren 2008? Är det rimligt att försvara ett regelverk som, i de aktuella fallen, så uppenbart stider mot det sunda förnuftet? Vilken legitimitet och trovärdighet, i medborgarnas ögon, får i så fall en sådan försäkring?

Personalen vid Försäkringskassan förtjänar bättre!

Etiketter: försäkring, förtroende, myndighet, politik, socialförsäkring, stig orustfjord

Samtal och möten som förändrar…

Etiketter: Barack Obama, facketförändas, förändring, humanism, insikt, möten, samtal

Den senaste tiden har jag personligen fått flera starka skäl att fundera över hur bräcklig och utsatt ens egen trygghet faktiskt är. Det handlar om kollegor, som jag tidigare trott varit ”kärnfriska”, som valt att träda fram och berätta om sin långvariga och dagliga kamp mot en kronisk ohälsa. Det handlar om ungdomsvännen som ringde och berättade att hon blivit av med stödet från sjukförsäkringen, trots att hon fortfarande är sjuk och har nedsatt arbetsförmåga. Det handlar om samtal från ett antal TCO-förbundsmedlemmar med ohälsa, som vittnar om hur de ”hämnat i kläm” på grund av ett allt för stelbent och fyrkantigt regelverk.

Dessa samtal lämnar alltid spår efter sig. Du vet säkert vad jag menar. Man berörs och drar ett tungt och djupt andetag. Man tänker till lite extra. Inser hur utsatt man själv faktiskt är. Det räcker med lite otur. Ett obetänksamt steg ut vid övergångsstället. En älg på vägen framför bilen. Ett tungt lyft med krökt rygg…

Det var just denna insikt, om livets inneboende bräcklighet, som en gång låg till grund för uppbyggnaden av vårt socialförsäkringssystem. Det påstår i alla fall de flesta som forskat i saken. Ja, vissa amerikanska sociologer menar till och med att det var liknande tankar och känslor som förde Barack Obama fram till presidentmakten i USA. Ju fler berättelserna blir, av dem som kastats ut från tryggheten och fattiggjorts, ju oftare tvingas vi andra ”odrabbade” tänka tanken att ”nästa gång kan det vara min tur…”. Detta föder krav på förändring.

Men visst kan detta ibland också leda till olika flyktmekanismer. Vi kanske zappar bort från de obehagliga nyhetsinslagen på TV:n, eller bläddrar förbi de jobbiga tidningssidorna. Vi orkar inte, i alla fall inte just nu, ta in allt det där ”jobbiga”. Så gör vi nog alla, åtminstone någon gång i veckan. Det är rent av förståeligt och mänskligt.

Men när man möter en medmänniska av kött och blod öga mot öga (eller lur mot lur) blir det lite svårare. Dem kan man ju inte enkelt zappa bort. Extra skarpt blir läget naturligtvis om det är en nära anhörig eller en gammal vän som berättar. Det politiska blir då så mycket mer personligt. Vi kanske ser samband mellan människoöden och regelverk vi tidigare inte tänkt på. Eller så upptäcker vi kanske hur samhällets grundvärderingar och dess myndighetsutövning hänger ihop. Detta blir möten som ger avtryck. Samtal som förändrar.

När jag i måndags var på mynttorget och lyssnade till vittnesmålen, från människor som drabbats av de nya sjukförsäkringsreglerna, såg jag flera sådana möten äga rum. Jag kände en lätt vind av förändring, både i luften över mynttorget och inom mig själv. Denna känsla tar jag nu med mig till Almedalen i nästa vecka…

Fler än fyra av tio utförsäkrade tillbaks i sjukförsäkringen?

Etiketter: arbetsförmedlingen, arbetsmarknad, byggnads, försäkring, Nya försäkringskassan, ohälsa

Jag noterar att av de 14 700 personer som utförsäkrades från sjukförsäkringen vid årsskiftet ansöker nu allt fler om att åter få ersättning från sjukförsäkringen. Tidningen Byggnadsarbetaren rapporterar att de siffror som nu gäller är:

• Ca 5 700 ansöker på nytt om sjuk- eller rehabiliteringspenning
• Ca 500 ansöker på nytt om sjukersättning

Det innebär att hittils har ca 42 procent (6 200 av 14 700) av de vid årsskiftet utförsäkrade sökt sig tillbaks till sjukförsäkringen. Försäkringskassans prognos var att sex månander efter utförsäkringen skulle ungefär en tredjedel återfinnas i sjukförsäkringen.

Frågan är dessutom om vi har sett slutet på denna utveckling ännu? Man kan exempelvis fråga sig hur många fler som återvänder till sjukförsäkringen efter att de genomgått det AF-program de just nu är inne i? Intressanta och viktiga frågor som väntar på svar…

Försäkringsmässighet - ett begrepp som allt oftare urholkas och missbrukas

Etiketter: Björn Johnson, dagens nyheter, folksam, försäkringar, forskning, hanne kjöller

Hanne Kjöller och andra ledande debattörer använder med jämna mellanrum ordet “försäkringsmässighet” för att skänka trovärdighet åt sina politiska åsikter. Också de nya sjukreglerna (rehabiliteringskedjan) infördes för att man, som regeringen sade, ville skapa en ökad “försäkringsmässighet”.

Mot denna bakgrund blir det naturligtvis lite paradoxalt när Folksam i sin välfärdsrapport konstaterar att staten systematiskt år efter år bryter mot en av de försäkringsmässiga grundprinciperna, d.v.s. att det som förs in i försäkringen ska motsvara det som betalas ut.

Sedan 2003 har sjukförsäkringen genererat årliga miljardöverskott. Pengar som s-ministrar tagit och använt till olika välfärdsstatsningar och Alliansministrar för att sänka inkomstskatten. Under de senaste åren har överskotten i sjukförsäkringen ökat mer än någonsin.

Vi förs alltså allt längre bort från de försäkringsmässiga grundprinciperna, samtidigt som de ansvariga politikerna och de ledande debattörerna allt oftare talar om vikten av ökad “försäkringsmässighet”.

Kjöllers och regeringens “försäkringsmässighet” tycks dessutom hämta sin förebild från hur de privata marknadsförsäkringarna fungerar. De ses som förebildliga och socialförsäkringarna borde enligt dem fungera på ungefär samma sätt. Vad man missar med ett sådant synsätt är att marknadsförsäkringar och socialförsäkringar faktiskt inte är samma sak, inte minst när det gäller frågan om riskutjämnande eller riskdifferentierade avgifter. I ett tidigare blogginlägg har jag försökt ringa in just dessa grundläggande skillnader (du kan läsa mer om detta här). 

Kjöller och regeringen motiverar även de hårdare reglerna och skärpta villkoren i den s.k. rehabiliteringskedjan med att dessa gör sjukförsäkringen mer “försäkringsmässig”. Därför blir det återigen lite paradoxalt när man inser att de privata försäkringsbolagen idag faktiskt ofta gör mer generösa bedömningar av t.ex. arbetsförmågan än vad Försäkringskassan gör (se bl.a en artikel i gårdagens Metro om detta).

Detta faktum leder naturligtvis vidare till ett antal frågor. Har villkoren och reglerna i dagens allmänna sjukförsäkring stramats åt så till den milda grad att de till och med passerat den gräns som de privata försäkringsbolagen anser bör gälla för god “försäkringsmässighet”? Om Kjöller och regeringen nu tycker att marknadsförsäkringarna verkligen är så förebildliga borde inte detta faktum i så fall stämma dem till viss eftertanke? Dags att moderera de strama och hårda sjukreglerna kanske?

Forskaren Björn Johnson har om den senaste tidens regelskärpningar i sjukförsäkringen (rehabiliteringskedjan) sagt: “Sjukförsäkringen har förvandlats till en kravförsäkring som på administrativ väg friskförklarar människor, i stället för att varsamt lotsa dem tillbaka till arbetslivet.” Jag delar den bedömningen.

Det är visserligen lätt att förstå varför Hanne Kjöller har svårt att ta till sig dessa forskarord. Lite svårare är det däremot att förstå varför regeringen, som ju ändå ofta säger sig utgå från evidens och forskningsresultat, väljer att slå dövörat till när forskningen för fram resultat som borde stämma den till djupare eftertanke och självkritik.

Ett ilsket bävervrål ekar i rättens krater!

Etiketter: egenföretagare, Maud Olofsson, Näringsdepartementet, otrygghet, småföretag, social trygghet, trygghet

En snabb spaning i morse i nyhetsskörden signalerar att en ny fråga är på väg att segla upp och bli stor i den politiska debatten, nämligen sjukförsäkringen för egenföretagare (= “ivriga bävrar” enligt näringsministern). I ett blogginlägg från 9 juni förutspådde jag just detta. Nu tycks ”bäverupproret” vara en realitet.

Runt om i landet protesterar idag egenföretagare mot näringsminister Maud Olofsson och hennes förslag att utöka antalet karensdagar för egenföretagarna.

Fram till nu har nämligen egenföretagare haft möjlighet att välja hur många karensdagar man vill ha - mellan 1 och 30 dagar. Men från och med 1 juli i år ändrar Försäkringskassan reglerna efter ett beslut från regeringen. Då får egenföretagaren en karenstid på minst sju dagar. Den nya regeln innebär att den som driver en enskild firma, ett handelsbolag eller ett kommanditbolag får ersättning från Försäkringskassan först efter sju dagar. De första sju dagarna får egenföretagaren själv stå för.

För en tid sedan gick Företagarnas regionchef i Västra Götaland, Maria Derner, ut och blåste i stridstrumpeten när hon angående förslaget sade: “Det låter ju helt vansinnigt. Jag undrar hur Maud Olofsson tänkt egentligen.”

Högljudda bävervrål hörs nu inte bara från Västra Götaland utan också från Norrbotten, Västernorrland, Småland och Värmland.

Frågan laddades med extra partipolitisk sprängkraft när Miljöpartiet nyligen gick ut och lovade att om man kom i regeringsställning skulle man göra allt för att ta bort sjudagarskarensen. Temperaturen höjs dessutom av att ledande vänsterdebattörer sluter upp bakom detta krav.

Oavsett hur det går är det lätt att, bara genom att läsa igenom olika pressmedelanden, konstatera att regeringen och näringsministern valt att lyssna mer till storkapitalet än till “småkapitalet” i denna symbolladdade trygghetsfråga. Man kan därför fråga sig om centernledarens agerande i karensdagsfrågan ska ses som ännu ett uttryck för partiets positionsförflyttning bort från den “gamla landsbygdscentern” till den “nya Stureplanscentern”?