Cyniskt Sven-Otto!
Många av mina kolleger från universitetstiden är idag offentliganställda akademiker som i regel har trygga, hyfsat välbetalda jobb. Den relativa tryggheten beror dels på att deras jobb är skattefinansierade, dels på att jobben ofta inte är lika konjunkturberoende som exempelvis de privata industrijobben.
Men utan en produktiv och konkurrensutsatt exportsektor skulle det vara svårt att i längden skattevägen finansiera den offentliga tjänsteprouktion, som mina forna kollegor är en del av. Detta är också de flesta av dem medvetna om.
Mina kollegers fackförbund har, för att skydda sina medlemmar, lyckats teckna olika typer av tilläggsförsäkringar vid inkomstbortfall, orsakade av exempelvis arbetslöshet och sjukdom. Genom att avstå från en del av lönen har de till viss del lyckats skydda sig mot de nedskärningar i a-kassan och sjukförsäkringen, som Alliansregeringen genomfört. Alla kan tyvärr inte göra på detta sätt.
De som går i spetsen för den nödvändiga och oundvikliga strukturomvandlingen i vår ekonomi är de som idag får betala det högsta priset för regeringens a-kasseexpriment. Det handlar exempelvis om metallarbetare, handelsanställda och de många tillfälligt anställda inom den privata servicesektorn. De tillhör s.k. högriskgrupper när vi talar om arbetslöshet. Deras jobb är mer osäkera och konjunkturberoende än andras.
Detta förklarar varför exempelvis fackförbundet IF Metall hittills inte lyckats teckna någon bra tilläggsförsäkring, som det är värt att erbjuda medlemmarna. Allt för dåliga försäkringsvillkor eller orimligt höga avgifter, till följd av den höga arbetslöshetsrisken, gör att IF Metalls medlemmar knappast skulle anse det rationellt att teckna den försäkring som en seriös försäkringsgivare i bästa fall skulle kunna erbjuda.
Samtidigt är det viktigt för oss alla att det finns människor som är beredda att ta dessa osäkra och otrygga jobb. Även i framtiden. Det är viktigt för vår långsiktiga konkurrenskraft, förnyelsen av produktionen och för vår tillväxt. Därför är det också viktigt att sprida ut kostnaden för dessa människors arbetslöshetsrisker över ett större kollektiv (”poola riskerna”).
Gör vi inte detta är det heller inte konstigt om det är allt färre med rätt kompetens som söker sig till de osäkra och konkurrensutsatta jobben och då hämmas på sikt strukturomvandlig och omvandligstakt. Vi ställs inför en betydligt sämre ekonomisk situation.
Detta gäller också på för dem som idag, i likhet med mina forna universitetskollegor, har ett relativt tryggt jobb i de mer skyddade delarna av vår ekonomi. Har vi inte en konkurrenskraftig ekonomi kan vi i längden inte finansiera den offentliga tjänsteproduktionen (vård, skola och omsorg). Och tvärtom naturligtivs. En bra skola och en utbyggd välfärd är också viktigt för den konkurrensutsatta sektorn och för den ekonomiska tillväxten.
Det är därför det är så upprörande att arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin, så som han gjorde i gårdagens Aftonbladet, försöker bolla över ansvaret på IF Metall för den situation som många volvoanställda idag befinner sig i.
Littorin har ju själv genom att slå sönder den gemensamma arbetslöshetsförsäkringen skapat ett system som idag ställer många metallare, som saknar tilläggsförsäkring, inför hotet att om/när det blir arbetslösa tvingas leva på mindre än hälften av sin lön. För den som idag får ut 20 000 kr/mån handlar det den första arbetslösa månaden om att, när man räknat in karenstiden, klara sig på en inkomst under 8000 kr.
Det är cyniskt av Sven-Otto att skylla ifrån sig och kasta över ansvaret på det, av varselvågen, mest utsatta fackförbundet och dess medlemmar. Det tycker nog också de flesta av mina före detta kollegor från universitetstiden.
