Att tro eller misstro…det är frågan…
I början av förra århundradet (1900-talet) delade vi in personer som behövde stöd av samhället i två kategorier. Man talade då om ”värdiga och ovärdiga bidragstagare”. På den tiden finns inte någon utbyggd sjuk- eller arbetslöshetsförsäkring. Var man fattig och arbetslös och hade man inte någon synlig funktionsnedsättning var bevisbördan tung…
Det fattig- och överhetssverige har vi nog lämnat bakom oss nu. Men frågan är hur det är med attityder och grundvärderingar. Historiker brukar ju säga att värderingar är bland det mest trögrörliga som finns. En lag kan snabbt ändras genom ett klubbslag i parlamentet. Men det tar betydligt längre tid att ändra grundläggande synsätt.
Ibland när jag talar med medlemmar i TCO-förbunden, som har drabbats av de hårda sjukreglerna, brukar jag slås av just detta. I andra änden av telefonen sitter ofta en kvinna i medelåldern och berättar om sin kamp mot smärtan (såväl fysisk som psykisk). Men hon berättar också oftast om hur jobbigt det är att vara sjuk och samtidigt bli misstrodd.
När jag säger att de erfarenheter hon förmedlat är så viktiga att de borde föras vidare till andra blir det ofta tyst i andra änden. Efter ett tag så brukar hon säga ungefär så här: ”Ja jag vet, men jag vågar inte gå ut med ansikte och namn. Då riskerar jag att bli stämplad som latmask eller bidragsberoende. Och då får jag aldrig chansen till något jobb…”
Efter samtal av denna typ brukar jag ofta få dra djupt efter andan. Sätta mig ner och samla mig. För att orka jobba vidare. Hela tiden mal frågor i bakhuvudet på mig: Vad är det för samhälle vi håller på att skapa? Ett samhälle där sjuka skäms för att de är sjuka?
Läs ett av många liknande vittnesmål i dagens GP om Daniel Anderssons kamp mot sin egen ohälsa och om omgivningens syn på honom. Det jag vill säga är att Daniel, liksom många andra som går ut och vittnar om orimligheter i sjukförsäkringen just nu, är vår tids hjältar och murbräckor.
De belyser sprickor i den välordnade välfärdsmuren. Så att också vi andra får möjlighet att inse hur bräckliga våra egna liv egentligen är…
Läs om Daniel så förstår du nog vad jag menar.