Undrar bara, i all min naivitet, hur kan handläggare på F-kassan fortsätta göra samma misstag som tidigare och jävlas med de svårt sjuka? Regeringen och fru HP har backat för nån dag sedan gällande det nya sjukförsäkringssystemet och då ska väl anställda på Kassan följa det som regeringen fattat beslut om - svårt sjukas arbetsförmåga ska inte provas mot hela arbetsmarknaden. Om jag minns rätt var det så, fast jag var redan då (och innan och efter)misstänksam mot den ordagranna tillämpningen och tolkningen av vissa lagar. Jag har ju blivit van och bekant med det borgerliga nyspråket som går ut på att säga en sak och sen göra nåt helt annat - mottsatt och tvärtemot är deras ledord. Betoningen ligger på ordet - hela (arb.markn.)vilket kan betyda att de svårt sjukas arbetsförmåga kan väl provas mot - en del av marknaden, eller tolkar jag fel? Alltså inte 100% men kanske 25% och där ingår - Samhall. Det verkar knepigt men det är fortfarande fru HP som verkar ha det sista ordet. Så snacka om (fortsatt) hyckleri - inget nytt under (borgerliga) solen.

Jag förutsätter att Husmark Pehrsson övertar min skuld till CSN nu när jag blir utförsäkrad. Den är på 275 000, och det är ca 50% av ursprungssumman. Välinvesterade pengar? Nej, knappast.

Och - får man då tillägga - då trumpetade den här folkpartisten i Facebookgruppen ut att han hade en “folkrörelse” bakom sig - bestående av 400 medlemmar, det var demagogiskt i överkant, minst sagt.

I Köpenhamn var det nu 100 000 människor från hela världen som demonstrerade mot passivitet när det gäller klimatförändringarna.

Ändå försöker media på sina ställen måla ut det som det var en liten spillra våldsbenägna autonoma anarkister som var där för att ställa till bråk.

Så skapas en mediabild som inte ens med bästa vilja i världen kan sägas vara med sanningen särskilt överensstämmande.

Jag är en av de som vet vad som gäller när man drabbats av långtidssjukskrivning. Är en av alla som fått arbetsrelaterad sjukdom efter långvarig stress och psykiska påfrestningar på arbetet. Många tycker att vi borde ha sagt upp oss i tid….men de allra flesta såg liksom jag ljusglimtar i mörkret som gav hopp om förändring. Vi trivdes med arbetsuppgiften som var den huvudsakliga anledningen att vi sökte jobbet. Vi kunde inte i vår vildaste fantasi tro att vi saknade den säkerhet som arbetsmiljölagen och dess bindande föreskrifter så tydligt angav. Inte ens arbetsmiljöverkets inspektion med krav på åtgärder för att minska risken för ohälsa fick gehör hos arbetsgivaren utan denne kunde helt riskfritt vålla de anställda skador för livet. Sjukfrånvaron var 25% vilket jag i min roll som skyddsombud hade skyldighet att påtala. Därefter utsattes jag för allehanda trakasserier i min roll som underordnad handläggare vilket jag anmälde till centrala facket utan framgång. Allt som jag trott och verkat för under mina 30 år i arbetslivet rasade när facket svek, vilket jag så här 5 år senare förstått att jag är långt ifrån ensam om att upplevt. Vi orkar till slut inte kämpa mot all den förnedring vi tvingas utstå för att bevisa hur långvariga kränkningar slutligen slår ut kroppens viktiga funktioner..ja hjärnan och själen hör till kroppen. När en stor del av den arbetande befolkningen (framförallt i offentlig sektor och mest kvinnor!?) går från varit 100% fullt arbetsföra till att bli 100% arbetsoförmögna på sina arbeten tycks inte föranleda ansvariga politiker att se sambandet mellan dålig arbetsmiljö och ohälsa!? Därav försätts 20.000? 40.000? människor i total makt-och rättslöshet. Har arbetsmarknadens parter riksdagens förtroende att ta ansvar för 3 miljoner arbetstagares hälsa och säkerhet i arbetslivet?