Ett ”verkligt utanförskap” biter sig fast
Även i lågkonjunktur har företagen behov av att rekrytera ny personal. Anställda slutar, säger upp sig eller går i pension också när det är ekonomisk kris. Under krisåret 2010 har, enligt en nyligen publicerad rapport som Svenskt Näringsliv (SN) tagit fram, ungefär hälften av företagen försökt rekrytera nya medarbetare.
Det mest intressanta med SN-rapporten är att företagen uppger att det är ungefär lika svårt att rekrytera nu i år, med en exceptionellt hög arbetslöshet, som det var 2007 då vi hade en ”brinnande högkonjunktur”. Vid båda tidpunkterna misslyckas ungefär vart femte rekryteringsförsök.
Det finns helt uppenbart något strukturellt i vårt samhälle som gör att utbud och efterfrågan på arbetsmarkanden inte riktigt matchar varandra. När vi analyserar värför det ser ut som det gör finns det naturligtvis skiljelinjer mellan Svenskt Näringslivs och TCO:s perspektiv och utgångspunkter.
Men jag tror ändå det blir svårt att förstå de många misslyckade rekryteringsförsöken om man inte väger in det som brukar kallas för den strukturella arbetslösheten, d.v.s. den arbetslöshet som existerar oberoende av konjunkturläge. Hit räknar man exempelvis en del av dem som av regeringen brukar kategoriseras som tillhörande det s.k. utanförskapet. Det handlar då exempelvis om dem som har arbetsmarkandsproblem på grund av lång ohälsohistora, långtidsarbetslöshet eller långvarigt socialbidragsberoende.
Efter de senaste lågkonjukturerna har allt fler hamnat utanför för att sedan, under högkonjunkturen, inte hinna få in sin fot på arbetsmarkanden innan konjunkturen på nytt vänt nedåt. Man skulle kunna tala om en ökning av ett ”verkligt utanförskap”, för att skilja denna grupp från alla benbrott, influensasjuka och studenter m.fl. som också ingår i regeringens betydligt ”fluffigare” utanförskapsbegrepp.
Vad Svenskt Näringsliv nu pekar på i sin rapport överensstämmer väl med den bild som TCO tidigare visat på i rapportserien Jakten på Superarbetskraften. Den nu rådande utbudsfixerade politiken, med bland annat lägre ersättningar och hårdare villkor i trygghetsförsäkringarna, har uppenbarligen inte varit särskilt framgångsrik. Den har inte lyckats minska det antal personer som står längst bort från den reguljära arbetsmarkanden eller att bättre matcha arbetskraftsutbudet med efterfrågan på arbetskraft. Arbetsgivarna tycks ofta efterfråga en annan typ av arbetskraft än den som faktiskt finns.
Just nu är vi dessutom inne i en formlig bidragsexplosion där allt fler människor mitt i lågkonjunkturen, bland annat på grund av stramare villkor i trygghetsförsäkringarna, tvingas söka ekonomiskt bistånd (socialbidrag) för att klara sig.
Här har vi en av framtidens största mänskliga och samhällsekonomiska utmaningar. Lyckas vi inte bygga broar tillbaks till arbete för denna växande grupp människor då spelar det nästan ingen roll hur mycket vi exempelvis höjer pensionsåldern med. Vi kommer ändå inte att lyckas finansiera en utbyggd framtida välfärdssektor.
En sak blir allt tydligare: de gamla och beprövade lösningarna biter inte på problemet. Vi måste våga tänka nytt!
Ska vi klara av denna jättelika framtidsutmaning måste vi på olika sätt skapa en mer välkomnande och rymlig arbetsmarknad, där människors vilja till arbete tas tillvara på ett bättre sätt. En arbetsmarknad som bejakar den potential och variation av funktions- och arbetsförmågor som faktiskt finns hos befolkningen.
Det handlar om en arbetsmarknad som samtidigt är så konkurrenskraftig, dynamisk och kunskapsintensiv att vi har råd att finansiera den goda vården, skolan och omsorgen; det som lägger grunden för det vi kallar för livskvalitet och som också avgör morgondagens konkurrenskraft. Se där en utmaning som TCO och andra, utifrån olika utgångspunkter och perspektiv, nu mer fördjupat måste synliggöra och analysera.
