DN blandar medvetet ihop social- och marknadsförsäkringar?

Dagens ledare i DN argumenterar för att göra om dagens socialförsäkringar så att de blir ”riktiga försäkringar”. Bakom DN:s formuleringar skymtar tanken att ”riktiga försäkringar” är synonymt med de privata marknadsförsäkringarna (man exemplifierar med hemförsäkringen). Där är det minsann ”raka rör” mellan avgift och ersättning, anser man.

DN:s analys och beskrivning är dock både försåtlig och förvirrande. Någon tydlig gränslinje mellan marknadsförsäkringar och socialförsäkringar dras inte upp i texten. Tvärtom. Istället för man ett ovanligt luddigt resonemang som leder fram till att marknadsförsäkringarna görs till en eftersträvansvärd förebild för socialförsäkringarna. Här skiljer sig DN:s ledarskribent tydligt från exempelvis Anna Hedborgs socialförsäkringsutredning, som ju annars brukar citeras flitigt av DN:s olika skribenter.

I den första skriften som kom från Hedborgs Socialförsäkringsutredning var titeln just Vad är försäkring? I denna skrift görs några grundläggande och viktiga distinktioner mellan de olika försäkringsformerna, något som helt saknas i DN-ledaren. Socialförsäkringsutredningen formulerar sig så här: 

Försäkringsmässiga socialförsäkringar måste bygga på ett för socialförsäkringar relevant försäkringsbegrepp /…/ ”Den grundläggande skillnaden mellan marknadsförsäkringar och socialförsäkringar handlar om riskdifferentierade eller riskutjämnade avgifter. I en marknadsförsäkring är strävan att varje individ skall betala en premie som exakt speglar den individuella risken.”/…/

”I en socialförsäkring strävar man i stället normalt efter att utjämna avgifter mellan individer. Alla får betala samma premie som andel av inkomsten och försäkringstagare med låga risker kommer då att subventionera dem med höga. Ingen skall heller nekas att delta i försäkringen beroende på alltför hög risk. Alla skall få vara med och alla skall behandlas lika, dessa två ambitioner kan sägas utgöra det grundläggande motivet för socialförsäkringarna.”

Bakgrunden till dessa viktiga distinktioner är att när våra socialförsäkringssystem byggdes upp var syftet också att de skulle medverka till att hålla ihop samhället. Detta grundläggande perspektiv tycks DN:s ledarredaktion ha glömt bort eller övergivit.

Med Socialförsäkringsutredningens nödvändiga och viktiga disktinktioner i ryggen kan vi ändå konstatera att det finns goda skäl till att göra våra socialförsäkringar mer försäkringsmässiga än de är idag. TCO och andra har länge krävt just detta. Det handlar då framförallt om att slå fast två grundläggande principer och sedan ta konsekvenserna av dem:

  1. En försäkringsmässig socialförsäkring bör vara ekonomiskt självbärande. Sett över tid skall plus och minus gå ihop. Det betyder konkret att det som tas in i sjukförsäkringsavgift också återförs till sjukförsäkringssystemet, alltså att fiansminister Anders Borg (eller vid ett regimskifte Thomas Östros) förhindras att dra in ”överskottet” till statskassan för att sedan finansiera annat.
  2. I en försäkringsmässig socialförsäkring bör i princip premien/avgiften relateras till storleken på skadan/inkomstbortfallet – avgift skall bara betalas för den del av inkomsten som också ligger till grund för ersättning. Det handlar då bland annat om att successivt höja inkomsttaken i försäkringen, så att också tjänstemän och akademiker får det inkomstskydd de betalat för.

Tar vi steg i den riktning som dessa två grundprinciper stakar ut tar vi samtidigt steg i riktning mot en mer försäkringsmässig socialförsäkring, såväl på samhälls- som individnivån. Vi får en socialförsäkring som bättre kan lösa de uppgifter den rimligen bör klara av, vilket naturligtvis stärker dess långsiktiga legitimitet.

Men med den typ av ”försäkringsmässighet” som DN hittills förordat i arbetslöshets- och sjukförsäkringen blir däremot välfärdsstaten, totalt sett, allt mindre försäkringsmässig och allt mer bidragstung. Allt fler överförs från de generella trygghetsförsäkringarna till det individuellt behovsprövade socialbidraget. Allt fler riskerar därmed att permanent låsas fast i ett ”verkligt utanförskap”, samtidigt som taken i trygghetsförsäkringarna hålls så låga att de förhindrar en växande skara från att få ett fullgott inkomstskydd vid arbetslöshet och sjukdom.

Denna utveckling är något som på sikt hotar tilltron till välfärdsstaten, såväl bland dem som är mest utsatta för sociala risker som bland de akademiker och tjänstemän som idag betalar in avgifter som sedan inte ger dem motsvarande försäkringsskydd.

Slutsatsen av ovanstående resonemang är glasklar; vad vi behöver är inte socialförsäkringar som fungerar som marknadsförsäkringar, utan istället mer försäkringsmässiga socialförsäkringar.