Arbetslinjen behöver moderniseras! Fler måste få chansen till arbete!

Den största långsiktiga sysselsättningspolitiska utmaningen är motsättningen mellan arbetslivets allt hårdare krav och människors faktiska arbetsförmåga.” Så inleder TCO:s ordförande, tillsammans med ordförandena i Astma- och Allergiförbundet samt Reumatikerförbundet, en debattartikel idag i Sydsvenska Dagbladet.

I artikeln för de tre ordförandena fram förslag som i praktiken innebär en grundlig modernisering av det som brukar kallas för arbetslinjen. Det handlar om att vi måste bli bättre på att öppna upp arbetsplatserna för personer med nedsatt arbetsförmåga.

Idag ratas allt för ofta dem som har någon form av ohälsohistoria eller nedsatt arbetsförmåga av arbetsgivarna (se TCO:s rapportserie Jakten på Superarbetskraften). Detta gäller inte enbart privata arbetsgivare. Arbetslivet har generellt sett blivit tuffare för dem som inte kan ”prestera till 110 procent”.

Nästan hälften av landets kommuner uppger exempelvis att de nya sjukreglerna (rehabiliteringskedjan) gör att de idag säger upp personer med ohälsa, enligt en färsk undersökning från TCO-förbundet SKTF. I drygt hälften av kommunerna har man dessutom märkt att personer tvingas söka socialbidrag på grund av de nya sjukreglerna, allt enligt en undersökning av SKL.

Vi har idag alltså ett arbetsliv som i allt för hög usträckning sorterar bort personer med nedsatt arbetsförmåga, trots att de själva inget hellre vill än att arbeta. De tre artikelförfattarna konstaterar att det är helt oacceptabelt att dessa människor ”till följd av stramare regler i a-kassa och sjukförsäkring, i vissa fall tvingas söka socialbidrag för att klara sig. De långsiktiga samhällsekonomiska kostnaderna blir då ohållbara”. Därför måste trygghetsförsäkringarna repareras. Men detta räcker inte anser de tre ordförandena.

I grunden måste hela arbetslinjen moderniseras. Det handlar då bland annat om att:

  • Stärka det förebyggande arbetsmiljöarbetet ute på arbetsplatserna, så att fler långsiktigt ryms i arbetslivet.
  • Det måste finnas tillgång till högkvalitativ företagshälsovård på varje arbetsplats.
  • Alla skall ha rätt till medicinsk- och arbetslivsinriktad rehabilitering.
  • Den som behöver stöd för att ställa om, exempelvis hitta fram till en ny sysselsättning eller ett nytt yrke, bör erbjudas individuellt utformade och anpassade utbildnings- som rehabiliteringsinsatser.
  • Vi behöver ett mer omfattande system med subventionerade anställningar. Det handlar exempelvis om fler och kraftfullare anställningsstöd och lönebidragsplatser. 
  • Vi måste dessutom bygga ut en ”alternativ arbetsmarknad”, där de som inte klarar av ett jobb på den reguljära arbetsmarknaden erbjuds en skräddarsydd anställning med anständig lön och schysta villkor.

Sammantaget innebär detta åtgärdsbatteri att det till trygghetssystemen i praktiken kopplas en inkluderingsgaranti, som garanterar alla dem som klarar av att arbeta en plats i arbetslivet. Kortsiktigt kostar detta naturligtvis en hel del, men att inte göra insatserna är på lite längre sikt ännu mer kostnadskrävande.

Ska vi klara av den viktigaste sysselsättningspolitiska utmaning vi har framför oss måste vi bygga en arbetsmarknad som bättre bejakar den potential och variation av funktions- och arbetsförmågor som faktiskt finns hos befolkningen. Annars kommer vi heller aldrig att klara av att skapa en långsiktigt hållbar och konkurrenskraftig ekonomi. Vi har helt enkelt inte råd med att ett växande antal personer permantent ställs utanför arbetsmarkanden.

Frågan är nu om politikerna på bägge sidor om blockgränsen ser denna verklighet och om de i så fall är beredda att anta den utmaning som Sture Nordh, Ingalill Bjöörn och Anne Carlssson idag fomulerar i Sydsvenskan. Eller har ”valfebern” gjort att politikerna hunnit gräva ned sig så djupt i de partipolitiska skyttegravarna att deras förmåga till breda och hållbara lösningar gått förlorad?

  • http://isanningensnamn.blogsome.com Mumlan

    Det måste också bli lättare/riskfriare för företagen att anställa. Idag måste en arbetsgivare betala sjuklön för de första två veckorna om en anställd blir sjuk och ett litet företag klarar inte det. Därför är jag också tveksam till att alla arbetsgivare måste ha företagshälsovård.

    Minska risken för företagen så får nog fler jobb också.