Sjukreglerna tvingar regeringen att backa mitt i valspurten!
Ännu en gång backar regeringen när det gäller sjukreglerna, som ju under stor tidspress och massiv remisskritik infördes sommaren 2008. De många enskilda exemplen blev tydligen, än en gång, för många för att man med hedern i behåll kan klara av att föra in dem under rubrikerna ”enskilda fall” eller ”ett och annat olyckligt misstag”.
I fokus för de senaste dagarnas debatt har Marie Bengtsson stått. Hon har en kronisk sjukdom och två transplantationer bakom sig. Marie har inte rätt till sjukpenning eftersom hon tidigare antigen studerat eller haft tillfällig sjukersättning, vilket gjort att hon inte har någon sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Detta har gjort att Marie hamnat i en hopplös social och ekonomisk situation. Nu lovar socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrson att, efter valet, se över just denna SGI-regel (se artikel i dagens Aftonbladet).
Regeringen väljer alltså återigen att göra en liten reträtt när konsekvenserna av de orimliga sjukreglerna kommer upp i dagsljus. Detta är en taktik som man använt sig av tidigare när kritikerstormen varit kraftig. Så gjorde man exempelvis i frågan om avtalsförbud i sjukförsäkringen. Så gjorde man även så sent som vid årsskiftet, då behandlingen av de cancersjuka var i fokus i mediadebatten.
TCO har länge, just för att vi sett de stora problem och de mänskliga tragedier som sjukreglerna ställer till med, krävt att regeringen ska stanna upp och tänka efter och sedan göra ett rejält omtag. Att varje gång opinionsläget blir ohållbart slå till taktisk reträtt i sjukförsäkringsfrågan inger inte något större förtroende, varken för politiken eller för sjukförsäkringssystemet.
Om vi långsiktigt ska klara av att hantera de problem som är uppenbara i dagens sjukförsäkring krävs istället att den partipolitiska prestigen läggs åt sidan och att man inser situationens allvar. Det första som måste göras är att ordentligt se över de nya och snäva tidsgränserna i sjukförsäkringen. De är både orimliga och rättsosäkra. Därefter krävs en bred och grundlig reparation av hela sjukförsäkringen, som utgår från en fördjupad analys av hur denna samspelar med andra delar av välfärdsstaten. Inte minst handlar det då om att skapa bättre förutsättningar för ett mer effektivt omställnings-, rehabiliterings- och anpassningsarbete ute på arbetsplatserna.
Utan dessa åtgärder får vi aldrig ett arbetsliv som bättre rymmer de av oss som har nedsatt arbets- och/eller funktionsförmåga. Utan dessa åtgärder kan vi aldrig återställa förtroendet för ett av de absolut viktigaste sociala skyddsnät vi har.
När vi talar om sjukförsäkringen så talar vi faktiskt om ”välfärdens kärna”. Vad kan vara mer centralt för oss när vi drabbats av ohälsa än att sjukdomen inte tillåts leda till att vi behandlas godtyckligt, att vi fattiggörs eller att vi förnekas möjligheten till en rimlig vård och rehabilitering?
