Minskad tolerans för ohälsa ställer nya krav på oss
Nästan 8 procent av alla anställda i vårt land tror att de på grund av hälsoskäl måste byta yrke inom de närmsta två åren. Det motsvarar drygt 340 000 anställda. Hela 37,3 procent av dem som varit sjukskrivna i mer än tre månader tror att deras hälsa kommer att göra det svårt för dem att arbeta kvar i yrket om två år. Det visar Jobbhälsobarometern som Föreningen Svensk Företagshälsovård presenterar i dag.
Dessa siffror bekräftar den bild som TCO tidigare tecknat i rapportserien Jakten på Superarbetskraften. I gårdagens Uppdrag Granskning kompletterades beskrivningen av vår samtid med ytterligare några mörka nyanser. Vi såg, i ett antal intressanta reportage, hur en växande skara svenska arbetsgivare systematiskt börjat avskeda en del av sina anställda för att sedan via bemanningsföretag återanställa de flesta av dem, dock ej de ”lågpresterande”. Detta har blivit en strategi för att skapa ”större flexibilitet”. Man avspjälkar det sociala ansvarstagandet och minskar risktagandet. Ökat globalt konkurrenstryck och uppdrivna och kortsiktiga lönsamhetskrav sägs ligga bakom utvecklingen.
Vad vi ser är alltså ett framväxande arbetsliv och ett samhälle där toleransen för ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga minskar för var dag som går. Extra problematiskt blir det naturligtvis när också det offentliga, tydligt exemplifierat genom utförsäkringarna p.g.a. de nya sjukreglerna, drar undan ansvaret för dem som drabbats av ohälsa. Där står de idag i allt större utsträckning. Ensamma och utanför.
Detta är en social verklighet som vi inte längre kan blunda för, oavsett om vi är fackföreningsaktiva eller politiker. Ska vi exempelvis lyckas skapa ett rimligt sjukförsäkringssystem måste detta göras utifrån ett helhetsperspektiv, där utvecklingen på arbetsmarkanden ställs i fokus. Vi måste utveckla moderna lösningar som skapar trygghet såväl i anställningen som i omställningen.
Det handlar om att vi måste bli bättre på att förebygga att ohälsa uppstår och när den ändå gör detta skapa en ökad tolerans och ett ökat utrymme för dem som drabbats. Det handlar alltså ytterst om att länka ihop humanistisk människosyn och ekonomisk vetenskap för att skapa en arbetsmarknad som bättre rymmer den variation av arbets- och funktionsförmågor som vi faktiskt besitter samtidigt som vi uppgraderar den ekonomiska konkurrenskraften.