Dags att avliva myten om den socialdemokratiska välfärdsmodellen?

Den svenska välfärdsmodellen kommer förvisso alltid att vara svensk. Men kan vi längre tala om den svenska välfärdsmodellen som en socialdemokratisk modell? Knappast.

Ett kännetecken, som välfärdsstatforskare brukar säga utmärker den socialdemokratiska välfärdsmodellen, är att den är ett uttryck för ett samhälle som lyckas balansera en hög grad av social och ekonomisk jämlikhet med effektivitet/tillväxt. Denna balanspunkt existerar inte idag.

De revor i samhällets välfärdssystem, som vidgats och synliggjorts de senaste åren, pekar på att den svenska samhället inte längre kan sägas känneteckens av en särskilt hög grad av utjämning av livschanser. Ojämlikheten växer sig just nu allt starkare för var dag som går. Jämlikhetstanken, en av de viktiga balanspunkterna som skapade jämvikt i (s)-modellen, har ersatts av helt andra målsättningar. Vi måste våga se detta.

Vi befinner oss idag mitt inne i ett omfattande välfärdspolitiskt systemskifte, trots att själva ordet ”systemskifte” knappt ens förekommer i debatten. Systemskiftet märks desto tydligare när vi konkret granskar vad som just nu sker i de olika trygghetssystemen:

  • Svensk a-kassa befinner sig idag i ”strykklass” när man jämför med andra europeiska länder. När det gäller den allmänna försäkringen får bara en av tio behålla 80 procent i a-kasseersättning om de förlorar jobbet. Regeringes a-kasseförändringar ställde relativt snabbt drygt en halv miljon svenska löntagare utan ett av det mest grundläggande socialskydd vi har. Den fackliga organisationsgraden påverkades negativt och vi såg ett dramatiskt fall när det gäller fackligt medlemskap strax efter a-kassebeslutet.
  • Även den svenska sjukförsäkringen har genomgått ett stort systemskifte. Forskaren och statsvetaren Björn Johnson sammanfattar läget i sjukförsäkringen så här: ”Sjukförsäkringen har förvandlats till en kravförsäkring som på administrativ väg friskförklarar människor, istället för att varsamt lotsa dem tillbaka till arbetslivet”. Sverige har idag västvärldens hårdaste regler för sjukersättning (förtidspension). Bara Mexiko har idag ett lägre inflöde i ”förtidspension” bland OECD-länderna.
  • Det nya pensionssystemet har lett till många oväntat negativa och långsiktiga konsekvenser. Enligt en internationell jämförelse, som EU-kommissionen gjorde nyligen, urholkas de svenska allmänna pensionerna just nu mycket kraftigt. År 2048 beräknas den svenska snittpensionen ligga på 48 procent av slutlönen. Sverige ligger då i det Europeiska bottenskiktet, nätt och jämnt över jumbon Estlands nivå. Ska en svensk medelinkomsttagare i framtiden undvika att bli ”fattigpensionär” krävs alltså eget sparande i en privat- och/eller kollektivt kompletterande pension.
  • Trots att konjunkturen vänt uppåt fortsätter ändå socialbidragskostnaderna att öka, det senaste kvartalet med + 7 procent (exkl. stöd till flyktingar). Enligt Sveriges kommuner och landsting (SKL) går en växande del av socialbidragen (försörjningsstödet) idag till människor som egentligen borde ha fått hjälp någon annanstans, främst via sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen men också via utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken. I början av året uppgav exempelvis drygt hälften av landets kommuner, i en undersökning utförd av SKL, att de kunde se ett tydligt samband mellan de ökande socialbidragskostnaderna och de nya sjukreglerna. Det faktum att knappt hälften av de arbetslösa idag har a-kasseersättning bidrar givetvis också till att förklara de skenande socialbidragskostnaderna.
  • ”Avregleringen” (mer korrekt omregleringen) av viktig infrastruktur har gjort Sverige, redan under socialdemokraten Björn Rosengrens tid, till ”bäst i klassen” inom EU. Detta har lett fram till en kollektivtrafik som systematiskt och kontinuerligt kollapsar, när vintern bryter ut i vårt land. Samtidigt som elpriserna rusar i taket och riskerar att slå ut viktig exportindustri. ”Avregleringspolitiken” på infrastrukturområdet har sedan successivt spillt över också på andra politikområden.
  • När det gäller välfärdstjänsterna – vård, skola och omsorg – är vi idag ett av västvärldens mest ”avreglerade” länder, d.v.s. vi tillhör dem som i störst utsträckning släppt in kommersiella drivkrafter i välfärdsektorn. Tydligast märks detta när olika skolsystem jämförs. Visserligen har ett antal högerpolitiker i såväl USA som Storbritannien försökt följa det ”svenska exemplet” och införa ett s.k. skolpengssystem, dock utan att lyckas. Konsekvenserna har, också av konservativa och högerinriktade betraktare, ansetts vara allt för destruktiva. Detta är lätt att förstå, inte minst när man analyserar varför Sverige just nu i olika kunskapsmätningar (se exempelvis PISA), i det närmaste befinner sig i ett ”fritt fall”.
  • Den svenska ”avregleringen” av välfärdstjänsterna kombineras dessutom just nu med olika typer av nedskärningar. Ungefär 33 000 välfärdsarbetare har försvunnit under perioden 2007–2009. Nu fortsätter besparingarna på lärare, förskollärare, kuratorer, psykologer, barnskötare, fritidsledare osv. Regeringen skriver själv i sin egen finansplan att 15 000 välfärdsarbetare försvinner i år, 2010.

Vi måste nog idag trots allt dödförklara den svenska socialdemokratiska välfärdsmodellen, åtminstone så som vi historiskt lärt känna den. Denna finns idag möjligen kvar i olika högtid(s)tal och i diverse ideologiska s-pamfletter. Men som realitet, i de flesta svenskars vardagstillvaro, har den definitivt upphört att existera. Efter ytterligare fyra år av Alliansstyre kommer Sverige dessutom att vara ett helt annat land än det Sverige som Alliansen tog över 2006.

Samtidigt ska man naturligtvis vara försiktig med att måla historien och framtiden i allt för svart/vita färger. Jag har visserligen svårt att tänka mig att de flesta som fortfarande definierar sig själva som ”socialdemokrater” identifierar sig med den ovan beskrivna utvecklingen. Ändå går det knappast att förneka att det socialdemokratiska partiet själv varit djupt involverad i en rad av de politik- och perspektivskiften som beskrivits.

Socialdemokraten Björn Rosengren gick, som sagt, i spetsen när en stor del av infrastrukturen avreglerades. Socialdemokraten Anna Hedborg öppnade upp dörren för diskussionen om att det egentligen var en attitydförändring hos oss (överutnyttjandediskursen) som var huvudförklaringen till ”sjukskrivningsexplosionen” mellan 1997-2002, något som senare visat sig inte stämma. För att inte tala om den s-stämpel som, med all rätt och på gott och ont, häftar fast vid det nya pensionssystemet. Många var också de socialdemokrater på olika nivåer som under 90-talet sög åt sig av Tony Blairs och New Labours tankar om mer marknadsinslag i välfärdstjänsterna, enligt den s.k. New Public Managementfilosofin osv. Listan kan givetvis göras ännu längre…

Det är nog inte omöjligt att det är något av detta som ligger bakom den skenbara paradox, som sociologen Stefan Svallfors kommit fram till när han sammanfattar sin senaste välfärdsforskning med orden: ”Lite tillspetsat kan man säga att den socialdemokratiska välfärdsstaten vann valet men det socialdemokratiska partiet förlorade.”

Sedan 1981 har Svallfors vid sex tillfällen undersökt befolkningens inställning till välfärdspolitiken. Siffrorna för 2010 visar att stödet för en skattefinansierad välfärdsmodell, enligt socialdemokratiskt snitt, snarast har förstärkts sedan den förra undersökningen 2002. Detta gäller faktiskt också för medelklassen. Ändå har socialdemokraterna nu två historiskt tunga valförluster bakom sig. Vad beror detta på?

Litar de svenskar, som i grunden stärkts i sin tro på den socialdemokratiska välfärdsmodellen, inte längre på SAP? Eller är det andra frågor, än välfärdsfrågorna, som är/varit betydelsefulla för svenska folket när de bestämt sig för hur de ska rösta? Vilka frågor är det i så fall? Ekonomin och jobben?

Kan det helt enkelt vara så att (s) visserligen vann den ”välfärdspolitiska matchen” i det senaste valet, men samtidigt förlorade den än viktigare kampen om förtroendet när det gäller ekonomin och jobben? Hur bör SAP i så fall förnya politiken för att återvinna folkets förtroende? För visst är det väl politikens innehåll, och inte endast makten i sig, som är och bör vara det centrala för socialdemokratin? 

Se där några exempel på frågeställningar som jag förväntar mig att (s) för upp till diskussion i sin pågående krisbearbetning. Men ska man komma vidare i detta krisarbete måste man nog ändå först av allt avliva myten om att vi idag fortfarande har kvar en svensk socialdemokratisk välfärdsmodell…

  • sonja

    Det värsta är att (vssa) männskor tror att högern ska leverera samma välfärd de är födda ,samtdgt som de ska få sänkta skatter.Många har röstat på M därför att de nte ltat på S regerngsduglghet.Alltså är moderaterna ”stället för”….

  • http://www.alba.nu/motvallsbloggen/ Kerstin

    Mycket bra skrvet. Det har länge förvånat mg att detta nte sägs klartext av fler. Tack för nlägget således.

  • Pingback: Motvallsbloggen » Min svenska historia IV (Hur vänstern, miljörörelsen och feminismen dog)()

  • Joakim

    Lysande nlägg!

    ”Ändå har socaldemokraterna nu två hstorskt tunga valförluster bakom sg. Vad beror detta på?”

    1) Göran Persson. 2) Mona Sahln.

    Men också, som ‘sonja’ skrver ovan, har M seglat upp som ett vettgt alternatv för många. Men när ska dessa ”s-väljare” nse att det bara är annan retork författad av gänget runt Schlngmann; att nya M egentlgen bara är gammmelmoderater fårakläder?

  • Karin

    Mycket klokt nlägg – tack för det! Önskar att fler läste det (och gärna någon journalst så det kom ut sannngar bredare tll folket) för jag tror att många som kände att dom klarade sg ganska bra på valdagen egentlgen nte vsste hur det ser ut nu och vad Moderaterna nu fck mandat att urhlka ytterlgare.

  • Jonas Vlachos

    En kommentar angående skolvalet. Även om frskolereformen var och är radkal så är nslaget av ganska begränsat grundskolan: bara drygt 10 procent av eleverna gå en frskola vlket är under EU-snttet. Att denna trots allt margnella företeelse skulle lgga bakom resultatnedgången förefaller osannolkt, och ngen forsknng tyder på det.

    På gymnaset är det annorlunda och där har frskoleexansonen vart snabb. Det rktgt destruktva på gymnasenvå lgger dock snarast den enorma valfrheten vad gäller ämnen om kurser som eleverna kan läsa.

  • Heikki Carlsson

    Jonas Vlachos: 10% genomsntt hela Sverge skulle jag vlja påstå är ganska mycket, storstäderna över 20%, och detta kombnaton med det fra skolvalet har fått förödande effekter.
    Enlgt skolverket så har det blvt så att nästan alla studemotverade elever väljer att gå vssa skolor och detta har gjort att de ”bortvalda” skolorna har en onaturlgt hög procent av ”lågpresterande” elever utan att ha extra resurser att arbeta med dem. I dessa skolor her resultaten också fortsatt nedåt bl a för att det nte har funnts några ”högpresterande” att nspreras av. Det är också dessa elever som dragt ned det svenska genomsnttet mätnngarna.

  • GW

    Välformulerat som vanlgt:).
    Enda chansen för sossarna är att fundera på vlken poltk dom vll föra. Inte hur dom ska återfå makten.
    Jag tror att nästa val kan bl ett ”Välfärdsval”.
    Vll sossarna vara med detta får dom tänka tll vlken poltk dom vll föra. Dom kanske skull studera gamla sossars skrfter, dem fnns mycket klokskap.
    Utan tvekan är klassklyfterna snart lka stora som dom var början på 1900-talet. Det ser bara lte annorlunda ut när tjänstefolket kommer från andra länder.

  • Mette
  • http://www.folkrorelser.nu Jan Wiklund

    Upprktgt sagt förstår jag nte kommentarerna! Som Kjell Rauto så förtjänstfullt skrver nleddes ju försämrngarna redan av Perssons regerng – ja egentlgen redan på 80-talet när det gäller pensonerna… Hur fan kan man då skylla på den nuvarande regerngen, som bara går vdare samma stl?
    Ojämlkheten började dessutom öka redan 1980 och har sedan fortsatt att öka oberoende av regm. Istället för att heja på olka regerngslag borde v återgå tll att tala om ”herrarna” och ”folket” på gammalt vs. Samt organsera oss därefter!

  • GW

    Läser du nte vad jag skrver?

  • Pingback: Reinfeldts inbrytningar i välfärden… « Ett hjärta RÖTT()

  • Pingback: Att vantrivas i samtiden « Storstad()

  • Anonym

    100 mljarder räcker tll 300 000 nya jobb. Sänka skatt eller anställa folk tll vård,skola det är frågan.
    Nya jobb skapas när v får en grön omställnng, handbromsen stter fortfarande när regerngen klamrar sg fast vd kärnkraften.

    Allansens jobb är dyrköpta och få, och utvecklngen Sverge stod stlla, nu backar tåget mot ett land utan välfärd och höga socalbdragskostnader.

  • Pingback: Därför är jag socialdemokrat « strötankar och sentenser()

  • Pingback: En strukturreformistisk ansats « strötankar och sentenser()

  • Pingback: Alliansens Bidragssamhälle « Ett hjärta RÖTT()

  • Pingback: För en ny ekonomisk-politisk regim « strötankar och sentenser()