Myter och felaktigheter fortsättar att frodas i sjukförsäkringsdebatten

Etiketter: arbetsförmedlingen, forskning, sjukförsäkring, sven-otto littorin, tco

“Majoriteten av de som nu lämnar sjukförsäkringen och går över och får den här introduktionen på Arbetsförmedlingen. De kommer faktiskt att få lite mer i plånboken än man hade när man var sjukskriven“, så sade arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin strax före jul.

Nu visar det sig, efter en granskning av Försäkringskassan (FK) som Dagens Eko tagit del av, att så inte blev fallet: “Av de 11 500 personer som hittills har flyttats över till arbetsförmedlingen var det 73 procent, eller över 8 300 personer som fick lägre ersättning i januari, än de fick som sjukskrivna /…/ Visserligen är det flera tusen utbetalningar som fortfarande är preliminära, och många kommer att få högre ersättning nästa månad. Men redan nu står det ändå klart att arbetsmarknadsministerns påstående att en majoritet skulle få högre ersättning är felaktigt.”

FK:s granskning och det utfall man pekat på ligger helt i linje med slutsatserna i en TCO-rapport, som  presenterades strax före jul förra året. Då varnade vi just för att många av de som utförsäkras från sjukförsäkringen vid årsskiftet riskerar att få en lägre ersättningar när de skrivs in på introduktionsprogrammet hos Arbetsförmedlingen (läs mer och ladda ned aktuell TCO-rapport här).

Helt uppenbart har det den senaste tiden spridits en rad felaktigheter och myter i sjukförsäkringsdebatten. För inte så länge sedan skrev jag exempelvis ett blogginlägg om den seglivade myten “att svenskarna som är världens friskaste folk för några sedan också var det mest sjukfrånvarande folket.” En myt som även forskaren Björn Johnson punkterat i en debattartikel i Sydsvenskan.

När Björn Johnson och utredaren Jan Rydh nyligen debatterade med DN:s ledarskribent Hanne Kjöller krossades fler myter, inte minst gäller detta den av Kjöller omhuldade myten om att sjuk- och ohälsotalens ökning under 90-talet berodde på attitydförändring eller på att folk då började överutnyttja sjukförsäkringen. Nu ligger hela denna intressanta debatt ute på nätet. Du kan också läsa ett spänstigt referat från debatten i Sydsvenskan.

Det vore synnerligen välgörande för det demokratiska samtalet om fler initierade forskare “tog bladet från munnen” och gav sig in i den av myter impregnerade sjukförsäkringsdebatten.

Man kan bara önska att när det framtida sjukförsäkringssystemet utformas kommer större hänsyn än hittills att tas till forskning och beprövad erfarenhet. En politik som styrs av devisen “hellre snabbt än rätt“ håller inte i längden.

Bevittnar vi just nu en sjukförsäkringskrasch?

Etiketter: cristina husmark-pehrson, fredrik reinfeldt, rättsäkerhet, sjukförsäkring, utförsäkring

Den senaste tiden har jag fått ovanligt många samtal från oroliga medlemmar i TCO-förbunden. De talar om en oro inför framtiden på grund av att de utförsäkrats från sjukförsäkringen till följd av regeringens nya och hårdare regler (”rehabiliteringskedjan”).

Det handlar om den ensamstående sjuksköterskan Pia som är orolig för att hennes ohälsa leder till en kraschad ekonomi som går ut över hennes barn, eller om läraren Jan-Olof som “gått in i väggen” och nu blir utförsäkrad och skäms för sin psykiska diagnos så att han inte ens vågat berätta om den för släkt och grannar osv.

Bilden av en sjukförsäkring med stora problem bekräftas också av fackförbunden STs och SKTFs gemensamma telefonjour, som de senaste månaderna tagit emot många samtal från oroliga och ibland förtvivlade medlemmar som utförsäkrats från sjukförsäkringen. “Det har ju tidigare varit relativt ovanligt att det ringer gråtande medlemmar, men nu sker det ofta“, säger Helena Ivanoff, biträdande verksamhetschef på ST Direkt/SKTF Direkt till ST-Press.

Samtidigt ökar rättsfallen som rör indragen sjukpenning lavinartat. I slutet av förra året fördubblades de hos LO-TCO Rättsskydd: “Just nu är vi överhopade av ärenden som gäller indragen sjukpenning, och inströmningen fortsätter i hög takt även i år“, konstaterar Claes Jansson som är chef på enheten för försäkringsrätt på LO-TCO Rättsskydd i en intervju i LO-tidningen.

Även läkare fortsätter att slår larm om det orimliga regleverket. I dagens Östersunds-Posten rasar exempelvis företagsläkaren Kristina Ståhl mot statsminister Fredrik Reinfeldt och socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrson. I ett öppet brev till de två ansvariga ministrarna berättar hon om en av sina patienter (en kvinna i 65 års åldern) som står i operationskö, men som ändå utförsäkrats av Försäkringskassan på grund av rehabiliteringskedjan. “Som det är nu är sjukförsäkringssystemet ett hinder för rehabilitering”, säger Kristina Ståhl till ÖP.

Dessutom ser vi allt fler rapporter i lokal- och regionalpressen (dock ej i DN och SvD) där enskilda personer vittnar om hur de drabbats av rehabiliteringskedjan. Här är ett litet axplock från den senaste tiden:

• Det handlar om en 60-årig företagare med kronisk reumatism, som blivit utförsäkrad och riskerar att mista sitt företag (läs mer här).
• Det handlar om Annika, som har röntgenintyg på att hon har diskbråck, och läkarutlåtanden om att hon på sikt som mest kommer att klara att jobba halvtid, men som ändå blir utförsäkrad från sjukförsäkringen vid årsskiftet (läs mer här).
• Det handlar om Lars som lider av den neurologiska sjukdomen ME och nu är utförsäkrad och måste delta i Arbetsförmedlingens introduktionsprogram - trots att hans läkare säger att han absolut inte kan (läs mer här).

Förutom fackföreningarna har också arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv (SN) öppet gått ut och kritiserat det aktuella regelverket. Sofia Bergström, socialförsäkringsexpert vid SN, kräver att de luddiga sjukreglerna förtydligas. Hon lyfter exempelvis fram att när ”det gäller frågan om särskilda skäl för rätt till sjukpenning efter dag 180 påpekade flera remissinstanser, bland annat Svenskt Näringsliv, att regelverket var otydligt formulerat och att det skulle komma att krävas förtydliganden. Lagstiftaren lyssnade inte. De justeringar som gjordes medverkade till vissa förtydliganden, men uppenbarligen vet Försäkringskassan fortfarande inte riktigt hur lagstiftningen ska tolkas eller vad lagstiftaren önskar.”

TCO krävde strax före jul att regeringen snarast bör tillsätta en bred översynsdelegation för att ordentligt se över vad det är för regelverk som ska gälla, framförallt vid de olika tidsgränserna. Under översynstiden ska givetvis ingen utförsäkras från sjukförsäkringen på grund av de otydliga tidsgränser som ses över.

Det räcker inte längre med att försöka lappa och laga i ett lapptäcke som hela tiden spricker, så som regeringen exempelvis gjorde strax före julhelgen. Nu krävs istället att man vågar se sanningen i vitögat och gör något för att på allvar och långsiktigt komma rätta till med problemen i sjukförsäkringen.

Några irriterande frågor som just nu rör sig i mitt huvud är:

1. När skall Stockholmspressen (DN och SVD) skildra den sociala verklighet, som lokal- och regionalpressen just nu är i full färd med att berätta om? Är nyhetsredaktionenna vid våra två största borgerliga dagstidningar idag så politiskt styrda att de medvetet undviker att se det lokal- och regionalpressen ser?

2. När ska regeringen, med statsminister Fredrik Reinfeldt i spetsen, se det som arbetsmarknadens parter (både fack och arbetsgivare) ser och bestämma sig för en ordentlig översyn av tidsgränsena i sjukförsäkringen?

Jag håller med Svenskt Näringsliv!

Etiketter: adriana lender, översyn, rättsäkerhet, sjukförsäkring, svenskt näringsliv, utförsäkring

Idag kommenterar Svenskt Näringslivs socialförsäkringsexpert situationen i sjukförsäkringen. Under rubriken “Dags att förtydliga luddig sjukförsäkring“ tecknar Sofia Bergström bilden av en sjukförsäkring som är i stort behov av förtydliganden.

Sofia Bergström skriver:

“Det är lagstiftarens privilegium att formulera lagstiftningen på sådant sätt att önskat resultat uppnås. Då det gäller frågan om särskilda skäl för rätt till sjukpenning efter dag 180 påpekade flera remissinstanser, bland annat Svenskt Näringsliv, att regelverket var otydligt formulerat och att det skulle komma att krävas förtydliganden.

Lagstiftaren lyssnade inte. De justeringar som gjordes medverkade till vissa förtydliganden, men uppenbarligen vet Försäkringskassan fortfarande inte riktigt hur lagstiftningen ska tolkas eller vad lagstiftaren önskar.

Sjukförsäkringens tydliga tidpunkter för prövning av arbetsförmågan förutsätter att det finns tydliga kriterier för hur olika funktioner hos en individ ska bedömas. I frånvaron av detta kommer bedömningen i stor utsträckning att uppfattas som godtycklig och slumpartad och Försäkringskassan kommer att kritiseras för bristande tillämpning.”

Jag kan inget annat än hålla med. Sofia Bergström ringar in ett av de stora problemen i dagens sjukförsäkring, nämligen de otydliga reglerna rörande de olika tidsgränserna (framförallt den efter 180 dagars sjukskrivning). Den luddighet som nu gäller har TCO, liksom en rad andra remissinstanser, länge kritiserat. Jag och Sofia tycks alltså, i mycket, vara överens om verklighetsbeskrivningen (kartan).

Att vi sedan drar olika slutsatser av situationen och vad som bör göras är en annan sak. Men den verklighet som vi och andra ser kräver helt klart politiska åtgärder från regeringen.

TCO krävde strax före jul att regeringen snarast bör tillsätta en bred översynsdelegation för att ordentligt se över vad det är för regelverk som ska gälla, framförallt vid de olika tidsgränserna. Under översynstiden ska givetvis ingen utförsäkras från sjukförsäkringen på grund av de otydliga tidsgränser som ses över.

Adriana Lender, de Försäkringskasseanställda och de försäkrade förtjänar tydligare besked från de politiskt ansvariga! Därom tycks jag och Svenskt Näringsliv vara överens.

Myten om “världens mest sjukfrånvarande folk” saknar vetenskapligt stöd

Etiketter: bidragsfusk, dagens nyheter, överutnyttjande, sjukdag, sjukförsäkring

Idag skriver forskaren Björn Johnson en synnerligen intressant debattartikel i Sydsvenskan, där han ifrågasätter ”sanningen” om att svenskarna skulle ha haft världens högsta sjukfrånvaro. Denna ”sanning” var inte sann ens då de svenska sjuk- och ohälsotalen ökade eller låg på topp i början av 2000-talet.

Förklaringen är - som andra forskare tidigare visat - att ytliga internationella jämförelser oftast inte är systemneutrala, vilket gör att det är ”äpplen och päron” som jämförs.

Björn Johnsson skriver:

“I Finland, Frankrike, Nederländerna och Storbrittanien, fyra av de länder man brukar jämföra med, begränsas sjukskrivningsperioderna till högst ett år. Därefter åker man ur försäkringen, vare sig man är frisk och arbetsför eller inte. Detta innebär med stor sannolikhet att dessa länder har en dold sjukfrånvaro, som göms undan i andra socialförsäkringar och pensionssystem, framför allt arbetslöshetsförsäkringarna.”

När man gör seriösa internationella jämförelser rörande sjukfrånvaro bör man dessutom beakta att länderna skiljer sig åt när det exempelvis gäller kvinnlig förvärvsfrekvens samt sysselsättningsgrad bland de äldre.

Tidigare har bland andra företagsekonomen Paula Liukkonen påpekat att Sverige är ett av få länder som öppet redovisar långtidssjukfrånvaron, och att påståendena om att svenskarna skulle vara mer sjukfrånvarande än andra européer var en myt.

Liukkonen påpekade även att när äldre personer med ohälsa i Sverige efter 90-talskrisen hamnade i sjukförsäkringen (långtidssjukrivning eller “förtidspension”) så pensionerade samtidigt finländarna mer systematiskt och medvetet bort den äldre arbetskraften som drabbats av ohälsa (dessa finländare hamnade därmed i pensionsstatistiken). Ska man göra jämförelser mellan ländernas sjukfrånvaro bör man ta hänsyn till denna typ av statistik- och systemskillnader, något som också Försäkringskassans statistiker har anledning att bättre beakta i sina länderjämförelser.

Det är glädjande att seriösa akademiska forskare, som Björn Johnson, nu ger sig in i den synnerligen vildvuxna och av myter impregnerade sjukförsäkringsdebatten. Det stärker förutsättningarna för att de idag omänskliga och orimliga sjukförsäkringsreglarna på sikt ska kunna förändras.

Fortfarande väntar vi dock på svaret på den väl underbyggda kritik mot DN:s ledarsida (Hanne Kjöller) som Björn Johnson nyligen levererade på DN-debatt.

Om DN:s ledarredaktion tror att de kan tiga ihjäl den seriösa kritiken, och forsätta sprida sina dåligt underbyggda myter om att svenskarna blivit ett folk som överutnyttjar trygghetssystemen, då tror de nog fel. DN:s (Kjöllers) tystnad rörande Johnsons kritik och tidningens fortsatt luftiga sjukförsäkringsretorik riskerar på sikt att leda till att tidningen förlorar i trovärdighet.

När fler av tidningens läsare upptäcker att ledarsidans retoriska luftbubblor i sjukförsäkringsfrågan saknar grund i den seriösa forskningen blir det tufft för tidningen att återvinna förtroendet.

Fler blir “bidragsföretagare” i den flexibla kapitalismen?

Etiketter: anställningsskydd, arbetslinje, arbetslöshet, otrygghet, sjukfrånvaro, sjukskrivna

För den amerikanske sociologen Richard Sennett är ”flexibilitet” ledordet för den nya ekonomin. Vi ser idag allt oftare en ökad flexibilitet vad gäller anställningsförhållanden. Det handlar om minskad anställningstrygghet, flexiblare arbetstider och arbetsuppgifter etc.

När man inte har någon anställningstrygghet vet man inte vad morgondagen har att ge. Det är dagens prestationer som räknas, inte gårdagens erfarenheter och resultat, skriver Sennett.

Samhället genomsyras samtidigt allt mer av en politisk retorik och nya regelförändringar som inskärper ökat individuellt egenansvar för sjukdom och arbetslöshet.

Under 2009, när arbetslösheten började öka i Sverige, hördes tongångar som enkelt kan förknippas med den utveckling Sennettt pekar på. Från bägge sidor om blockgränsen (både från Östros och Littorin) kommer då förslag om att reglerna för ”starta-eget-bidraget” bör ändras för att möta den växande arbetslösheten, framför allt ungdomsarbetslösheten.

De ledande politikerna tycks anse att arbete via löneanställning inte längre ensam kan råda bot på krisen, i synnerhet inte för ungdomar. Lösningen blir att individen själv i högre utsträckning förväntas generera ett arbete via bidragsföretagande (starta-eget-bidrag).

Arbete transformeras alltså allt mer från en kollektiv företeelse till en individuell sådan. Arbete via löneanställning har fram tills nu varit centraliserat till några få arbetsgivare, medan arbetet utifrån Östros och Littorins nya vision i högre grad “decentraliseras” till individen själv. Det är nog i ljuset av detta perspektiv vi skall förstå den blocköverskridande småföretagarretoriken, där entreprenören upphöjs till ”vår tids hjälte“.

Detta är dock en retorik som har ett pris. För enskilda individer kan detta pris dessutom bli mycket högt. Sociologen Christer Johansson visar i sin avhandling “Den ofrivilligt frivillige företagaren” på riskerna för s.k. överlevnadsföretagare (d.v.s. de som fått “starta-eget-bidrag” för att undvika arbetslöshet). Denna typ av bidragsföretagare jämställer ofta företagarens jobb med en anställning, fast med ett tungt administrativt ansvar för den egna arbetssituationen.

En del har som bidragsföretagare blivit mer utsatta och skyddslösa än de trodde att de skulle bli. Bidragsföretagandet kan i värsta fall sluta med långtidssjukdom, psykisk och fysisk utbrändhet och i vissa fall livslång skuldsättning om företaget kraschar. En bister verklighet som Johanssons avhandling synliggör. För Richard Sennett skulle dessa fenomen, liksom vissa avarter inom bemanningsbranschen, kunna ses som ett tidens tecken.

”Bidragstagare” blir ”bidragsföretagare” och individen får därmed själv bära en allt större del av riskerna för sin framtida ohälsa och arbetslöshet. Allt fler av dem hänvisas till den flexibla kapitalismens skuggsida, där det idag råder såväl mediaskugga som brist på generell trygghet. Det selektiva och behovsprövade socialbidraget eller familj och vänner får för dem istället träda in som ställföreträdande välfärdsstat.

Vi riskerar alltså, i den ekonomiska krisens kölvatten, att få en växande grupp ”fallna hjältar” som avknoppats från den generella välfärdsstatens ansvarsområde. Detta är en framväxande social verklighet som vi, inte minst inom fackföreningarna, tydligare måste synliggöra och hantera.