Är Rio rätt plats att prata hållbar utveckling?
Titta på bilden som togs samma kväll som förhandlingstexten till slutdeklarationen till FN:s hållbarhetsmöte slogs fast och fundera över vilka hållbara tankar ni får?
Så här tänkte jag.
Närmar man sig Rio från sjösidan så finns det gott om exempel på både hållbar och ohållbar utveckling. Först finns havet som slår mot Cobacabanastranden. Det är fyllt av en hel rad olika ekosystemtjänster som utgör de vitala organen i den ekologiska hållbarheten. Många ekosystemtjänster har ekonomisk karaktär. Havet möjliggör till exempel turism och vattentransporter. Längs kusten ligger hotellen längs strandpromenaderna och utanför på havet får man känslan av att det skulle kunna vara dagen D för alla båtar som går ut och in – en armada av utgående världsmarknadsanfallande exportvaror, och en invasion av allehanda importerdade industriinsatsvaror och konsumtionsprylar.
Själva stranden är ett stort sport- och fritidsevenemang fyllt av simmande, springande, bollande och pratande människor. Tillsammans bygger alla där social hållbarhet genom att stärka sin hälsa både fysiskt och psykiskt. Det gynnar både det humankapital och det sociala kapital som är garanter för att en hållbar utveckling ska kunna nås. Utan arbets- och samarbetsförmåga når världen aldrig en hållbar utveckling, eftersom den kräver både sociala landvinningar och ekonomisk utveckling (åtminstone för världens alla fattiga), och inte bara minskad miljöpåverkan.
Under ytan finns det dock också längs stranden hot mot en hållbar utveckling. Havet är, precis som förhandlingstexterna, nämligen mer fyllt av synligt och osynligt skräp än den exploaterings-, miljömässigt och politiskt känsliga fisken. Solens starka strålar och en del av det sociala umgänget på stranden ger också upphov till fysiska och psykiska problem och risker, och inte bara njutning.
Ovanför stranden rör det också på sig. Eller borde röra på sig, för trots tre filer i vardera riktningen står trafiken still. Rio är klämt mellan havet och kullarna och det finns inte plats för fler vägar, vilket gör att utbyggd kollektivtrafik är ett måste inte bara för hållbar rörlighet, utan för närvarande för rörlighet över huvudtaget. Det är mycket bussar och taxibilar på gatorna, men de hindras av privat- och lastbilar, förutom av varandra, och kanske också av det hårda trafikklimatet. Det är svårt att se någon ekonomisk, social eller ekologisk vinnare i Rios nuvarande trafikmiljö.
På bägge sidor den sammantaget sexfiliga vägen går en strandpromenad. På strandsidan kantas den av kiosker, stånd, och alla sandiga idrottsplaner. På landsidan påminner den långa raden husfasader, oftast hotell, om den rika medelhavskusten för några decennier sedan, eller kanske den fattigare men mer expansiva medelhavskusten idag, och kanske om hur den före detta rika medelhavskusten kan tänkas se ut om några decennier.
Ju längre in från stranden, och ju högre upp på kullarna, man kommer desto fattigare blir det. Till skillnad från i resten av världen är det dock så att ju längre norrut desto fattigare är det, och ju längre söderut, desto rikare är det. Fast världen är kanske också på väg dithän. Allt mer ekonomiskt fokus flyttar från norr. Det lär vill till och med bli så i takt med klimatförändringen att allt mer rikedomen skyr den allt högre kustlinjen och söker skydd allt högre upp. Redan nu är det väl dock så söder om ekvatorn att inte bara årstiderna är omvända, utan också rikedomens väderstreck. Australien, Sydafrika och Chile tyder på, ursprungsbefolkningarna oräknade.
Sammanfattningsvis är staden Rio helt enkelt så fylld av möjliga hållbarhetsmetaforer att det är förståeligt att konferensen har återvänt hit i år, som ett jubileum till den första hållbarhetskonferensen som ju också hölls i Rio 1992. Vad som hänt inför och under konferensen rapporteras rapsodiskt under de kommande dygnen i blogg-form.
