Olika sätt att se på Rio-konferensens möjliga utfall
Efter en dag på plats har jag insett att allt FN-aktigt tar tid. Utan tålamod, rätt kontakter, kunskap om var allt väsentligt egentligen äger rum så spenderar man mest tiden väntades. Ofta konferendes med andra, vilket ju är vad en konferens i och för sig bör gå ut på om man analyserar ordet noga. Samtidigt kan man inte slappna av, för helt plötsligt rör det på sig på det mest oväntade sätt – bussar kommer, möten ändras, förhandlingspositioner upplöses och uppstår. En 17-årig flicka, representerande alla barn och ungdomar, tre miljarder människor, får till exempel prata precis efter att FN:s generalsekreterare Ban-Ki-Moon öppnat den riktiga FN-konferensen efter en dryg veckan förförhandlande. Hon får alla de högdjur som fått en åtråvärd plats i huvudförhandlingssalen att skruva på sig genom att tydligt klargöra för dem att de redan tidigare i olika FN-sammanhang lovat att lösa alla de problem som vi fortfarande ser förvärras. Som effektfull slutkläm frågar hon dem om de är redo att skärpa slutskrivningarna för att faktiskt rädda framtidsutsikterna för alla dem hon representerar. Eller är de bara här för att rädda ansiktet på FN och sig själva genom att skriva under vad som helst bara för att det skulle se illa ut i media om de närvarande regeringscheferna inte kunde enas i några slutskrivningar efter ett helt år av förhandlande om hur vi människor på jorden gemensamt ska trygga våra egna livsvillkor, undrar hon.
Finns det fog för hennes retoriskt uppskruvade tonläge? På den svenska regeringsdelegationens morgonmöte presenterade trötta förhandlare vad Brasilien som värdland hade tvingat fram för slutskrivningar under en lång gårdagskväll, som försiggåtts av en rad andra sena förhandlingsnätter i fönsterlösa rum med allt sämre luft. Textförhandlingarna har pågått i över ett år. Så sent som för någon månad sedan fick de börja om efter att dokumentet svällt över alla brädder utan att man för den skull kommit överens om något. Så sent som för en vecka sedan hade alla medverkande länder bara enats om 70 av över 200 beslutsstycken. På tre dagar hoppades man få allt färdigt genom att stryka allt kontroversiellt, kompromissa om allt som man trodde kunde gagna den egna saken och till slut ta till maktspråk, och sista kvällen gick det tack vare framför allt det sistnämnda från värdnationen Brasilien. När idag och imorgon över 100 regeringschefer flyger in kan de därför prata vackert om de delar de tycker bäst om i den text nu alla medverkande länder godkänt. Alla talare kan nämna det hoppfulla i det faktum om man kunnat enas i en så svår och stor fråga som den om vi ska kunna få till en hållbar utveckling.
Det har onekligen ett värde i att kunna enas. Inget i den 50-sidiga texten är väl egentligen heller fel i sak sett ur ett hållbarhetsperspektiv, men för varje positiv mening finns det flera förtydligande meningar som fungerar som brasklappar – friskrivningar för alla som av olika skäl ser sig nödda och tvungna att slippa göra det som så vackert står skrivet.
Det allra största problemet enligt många närvarande intresseorganisationer, allt ifrån miljöorganisationer till ungdomsorganisationer, är allt som skulle behöva stå i texten och som inte finns med alls, eller som är så urvattnat att det inte ens är det kvarvarande vattnet värt. Alla de meningar som nu används som alibi för många att slippa göra något skulle enligt intresseorganisationerna ha använts för att mer konkret beskriva vad som faktiskt skulle behöva göras för att adressera alla de problem som förvärrar ohållbarheter och alla de hinder som försvårar att utvecklingen ska gå i hållbar riktning. En del intresseorganisationer funderade igår på rösta med fötterna och lämna mötet om inte de tillresande regeringscheferna river upp förhandlingstexten och istället passar på att högnivåförhandla fram något bättre när de ändå kommit hit. Ytterliggare andra intresseorganisationer vill ta bort alla skrivningar i förhandlingstexten om intresseorganisationernas roll i omställningen till ett hållbart samhälle, eftersom de inte vill sitta som gisslan i en text de inte tror på.
Vad säger då de svenska närvarande ansvariga ministrarna och chefsförhandlarna? Så här såg de ut i morse när de tog bladet från munnen – från vänster chefsförhandlare Björn Andersson, därefter ambassadör Torgny Holmgren och så ministrarna Gunilla Karlssom och Lena Ek.
Givet förutsättningarna så är de nöjda med att det finns ett framförhandlat dokument, vilket ju är vad mötet syftar till. Däremot är de ipå många ställen inte nöjda med innehållet i dokumentet. De är nöjda med att ha lyckats förflytta EU:s förhandlingsposition i viktiga frågor, vilket har ett värde sig inför framtida EU-arbete och FN-förhandlingar, men det är missnöjda med hur lite inflytande EU fick i de slutförhandlingar Brasilien pressade fram. De erkänner att glaset inte är i närheten av halvfullt vad gäller förhandlingsframgångar i slutskrivningarna, men de hävdar med all ´rätt att det inte heller är helt tomt. De ser möjligheter för alla goda krafter att fylla tomrummet i glaset med hållbart innehåll i den anda slutdokumentet ändå andas.
”A call for action” (ett upprop för handling) kallade den svenska regeringen slutdokumentet från sitt största förevenemang inför det nu pågånde Rio+20-mötet. Det svenska evenemanget som hölls tre dagar i april var också ett 40-års-jubileum-konferens för FN:s första miljökonferens som hölls i Stockholm. Om tillräckligt många uppmärksammar detta upprop att det är dags för hållbar handling, och sedan också agerar i enlighet med allt det positiva som faktiskt går att läsa ut ur förhandlingsdokumentet så kan Rio+20-mötet bli startpunkten för vändpunkten för den hållbara utvecklingen vågade sig Gunilla Karlsson sig på att hoppas.
Näringslivets roll lyftes också fram av Gunilla Karlsson. Här skulle jag vilja tillägga att fackliga organisationer har ett egenintresse att som arbetsgivarnas motpart faktiskt säkra att arbetsgivarna blir så energieffektiva, miljövänliga och resurssnåla som möjligt för det är vad som räddar verksamheternas lönsamhet och konkurrenskraft, dvs både jobben och löneutrymmet. Förhoppningen är alltså att svenska partsförhandlingar om dessa frågor ska gå mycket lättare och bli mycket mer innehållsrika än motsvarigheten på det internationella förhandlingsplanet politiker och länder mellan. Vikten av att politiker i den nationella politiken ser sin egen roll som den tredje parten som ska sätta upp rätt spelregler så att hållbart agerande lönar sig kan inte heller nog betonas.
För att nå en hållbar utveckling så måste politiker, arbetsgivare och fackliga organisationer så långt som möjligt alltså agera som medparter snarare än som motparter i sin trepartssamverkan, i alla fall så länge som de andra parterna agerar samhälleligt ansvarsfullt i alla de tre hållbarhetsdimensionerna – den ekonomiska, den sociala och den ekologiska. I den DN-debattartikel statsministern och de två i Rio ansvariga förhandlande ministrarna – Gunilla Karlsson och Lena Ek – publicerade idag står att läsa att Sverige vill att begreppet hållbarhet ska bli mer konkret och mätbart i vår vardag. Regeringens DN-debattartikel fortsätter med att ”ett mer effektivt resursanvändande är en förutsättning för ett hållbart samhälle”, och att regeringens Framtidskommissions arbete syftar till att analysera just detta. I artikeln slås vidare fast att ”vägen till hållbar utveckling innebär stora möjligheter för många företag”, samt ”vikten av att bättre ta tillvara näringslivets expertis, resurser och innovationskraft i hållbarhetsfrågor”.
Två parter av tre saknas mer eller mindre i artikeln. Näringslivets roll lyfts fram såsom ett allmänintresse, som en part som borde kunna verka i det allmännas hållbara intresse. Alla de som faktiskt arbetar i företagen, vanligtvis fackliga medlemmar, som är de som i sina arbetsuppgifter ska säkerställa att företagsledningarnas storslagna hållbarhetsplaner verkligen verkställs i det dagliga värvet, nämns inte alls. Behovet av politiker som tar rätt beslut går att läsa mellan raderna, men det står inget konkret om vilka faktiska konkreta beslut som verkligen ska tas. Det är på tiden att regeringen i positiva ordalag pratar om företagens roll för att omvandla Sverige och världen till en mer hållbar plats som det måste bli bättre att leva i, men det kan bara ske i samverkan också med dem som efter att de strategiska företagsbesluten fattas faktiskt ska utföra själva jobbet, nämligen de fackliga medlemmarna. Vad fack och arbetsgivare inte kan ordna är hållbarhetsstödjande politiska ramverk. Om inte politiken med konkreta förslag gör det hållbara och samhällsekonomiskt lönsamma också företagsekonomiskt och hushållsekonomiskt lönsamt kommer inte heller hållbarhetsutveckligen att ta nödvändig fart eller få tillräcklig kraft.
Det kommer att bli mycket mer upplyftande för regeringen att ta del av de hållbarhetsmått som den propagerar för att FN ska sätta upp, om de själva kommande år för en politik som gör att Sverige kan visa på stora gjorda framsteg när redovisningen sker. Kan regeringen inte tåla sig till FN ska ha sina hållbarhetsmått klara år 2015 så kan vi så länge rekommendera den databas över möjliga hållbarhetsmått TCO låtit sammanställa – www.tco.se/riorank . Historiskt är Sverige ett exempel på ett land som tagit en hel del hållbarhetsstödjande beslut som att efter OPEC-kriserna göra oss mer oljeoberoende, på nittiotalet införa miljöskatter och på 2000-talet införa gröna elcertifikat som underlättar byggande av förnybar kraft. Sverige står sig hyfsat väl i konkurrensen de år som TCO undersökt, olika perioder mellan 1971-2010. Ska vi inte börja tappa mark utan istället flytta fram hållbarhetspositionerna krävs dock att det samhälleliga hållbarhetsarbetet hela tiden stödjs av en hållbarhetspolitik som vässas och skärps efter hand. Nu är det rätt många år sedan det kom någon större reform som faktiskt kan ses som en förklaring till Sveriges goda placeringar i TCO Rio Ranknings-rapporter, så ett förslag är att regeringen på hemmaplan gör verklighet av många av de fina förslag de försökta förhandla in i Rio-deklarationen utan att fullt ut lyckas. Bra förslag som av olika skäl inte gått igenom är ofta värda att återvändas.
